Amazon Prime Video: Die Hart

Foton copyright (c) Amazon

DIE HART, vars fullständiga titel tydligen är DIE HART: THE MOVIE, bygger på en TV-serie jag aldrig hört talas om, än mindre sett. Eric Appel har regisserat den här filmen, som fått premiär direkt på Amazon Prime Video, och en av manusförfattarna är Derek Kolstad. Kolstads namn gjorde att jag blev lite intresserad av DIE HART - han är ju manusförfattaren till John Wick-filmerna.

På pappret lät det här rätt bra. Kevin Hart spelar sig själv, och han har tröttnat på att bara göra komedier och på att alltid spela hjältens rolige kompis. Nu vill han göra huvudrollen i actionfilmer istället. 

I realiteten visade det här sig vara allt annat än bra. DIE HART börjar ganska lovande: Kevin Hart är gäst i en talk show för att prata om sin senaste komedi, men han tröttnar på programledarnas frågor, flippar ut och börjar svära och tjata om att han vill bli actionstjärna. Han hävdar även att hans nya komedi är skit.

Skandalen är ett faktum, men han blir kontaktad av den framgångsrike actionfilmregissören Claude Van De Velde (Jean Reno), som vill göra en actionfilm med Hart i huvudrollen. Men först måste Hart läras upp - så han skickas till the Ron Wilcox Action Star School. 

Ron Wilcox (John Travolta) visar sig vara en galning, vars skola är några lador i skogen. De enda eleverna är Hart och en tjej som heter Jordan (Nathalie Emmanuel). Utbildningen är brutal. Kevin Hart får på käften på riktigt och ibland dyker det upp gangsters på skolan. Wilcox verkar vara gravt kriminell. Josh Hartnett dyker också upp och säger att han har Wilcox att tacka för allt. Hart inser att saker och ting inte står rätt till, så han försöker luska ut vad det är som pågår på den konstiga skolan. Jordan assisterar honom.

Vad Kevin Hart inte vet, men som vi tittare får veta ganska omgående, är att Hart är med i en film - utan att veta om det. Claude Van De Velde och hans filmteam ligger gömda och filmar allt som händer. Allting sker efter manus, vilken Hart förstås inte känner till.

På sätt och vis är DIE HART en variant på BOWFINGER (även visad som KNUBBIGT REGN) från 1999. Det är den där filmen där Steve Martin spelar in en film med Eddie Murphy, utan att Murphy vet om det. Skillnaden filmerna emellan, är att BOWFINGER är jätterolig - medan DIE HART inte är rolig alls. Ständigt skrikande innebär inte att det blir komedi, och ständigt svärande är inte heller roligt. Det här är en film som skulle kunna ha blivit kul om materialet hanterats på rätt sätt, men resultatet blev bara irriterande och påfrestande. Vi får ett knippe välkända skådespelare i en film som inte funkar överhuvudtaget.

En grej är roligt: Josh Hartnett sätter sig i en bil som exploderar - och på slutet får vi veta att han faktiskt dog på riktigt i den här filmen, vilket ingen bryr sig nämnvärt om.

... Ja, och så är det roligt att den som textat filmen på svenska inte vet vad "top billing" betyder. När Kevin Hart utbrister "Wait! Do I get top billing?" står det "Vänta! Får jag fakturera högt?" i den svenska texten.

 

 

 

 

 

(Amazon Prime Video-premiär: 24/2)

Bio: Nobody

Foton copyright (c) 2020 Universal Studios. All Rights Reserved.

Nu blir det våld här på TOPPRAFFEL!

Det var verkligen inte igår jag recenserade en biopremiär. Det har inte skett sedan november förra året. Men nu har ju som bekant Filmstaden öppnat sina biografer igen.

Den omtalade filmen NOBODY har väckt stort intresse i vissa kretsar. Antagligen mest beroende på att den har Bob Odenkirk i huvudrollen, och Odenkirk är populär bland folk som tittar mycket på TV-serier. Själv tittar jag helst på TV-serier som har Peter Falk i rollistan, så för mig är Odenkirk mest känd från långfilmer som den mer än utmärkta NEBRASKA. Jag vet inte om man kan hävda att det är oväntat att 58-årige Bob Odenkirk nu gör som Liam Neeson och blir actionhjälte, men han är inte den förste jag skulle tänka mig i den här rollen. Dock är han inget oävet val.

NOBODY känns nästan som en "Best of"-film, ett collage av en massa andra actionfilmer, böcker och serietidningar. Den stillsamme huvudpersonen har ett förflutet som hårdför agent - som i TAKEN och otaliga andra filmer. Huvudpersonen har ett vanligt, trist jobb - som i TRUE LIES. Hjälten går loss på skurkarna som en enmansarmé - som till exempel Marvels hjälte the Punisher. Hjälten går runt bland tatuerare för att hitta en viss person - som i COBRA. Här finns även en hel del likheter med JOHN WICK. Detta är inte så konstigt, eftersom manuset är skrivet av Derek Kolstad, som också skrev JOHN WICK. För regin står ryssen Ilya Naishuller, som tidigare bara gjort en långfilm; HARDCORE (den som heter HARDCORE HARRY i original), och som jag inte sett.

Bob Odenkirk spelar den stillsamme Hutch Mansell, en man med ett trist jobb - stort plus i kanten för att hans chef spelas av Michael Ironside! Hutch är gift med Becca (Connie Nielsen), men deras äktenskap har gått i stå. De bor med sina två barn i ett typiskt amerikanskt villaområde, och Hutch misslyckas gång på gång med att få soptunnan tömd. Han lever ett tryggt men tradigt liv, den här Hutch.

En natt tar sig två inbrottstjuvar in i familjen Mansells hem. Sonen kastar sig över en av dem och Hutch har chansen att oskadliggöra dem med en golvklubba han greppat, men han väljer att avstå. Familj, grannar, poliser och kollegor förstår inte varför Hutch avstod och lät inbrottstjuvarna komma undan. Eftersom filmen utspelar sig i Amerika tycker alla att det är en självklarhet att man ska ha skjutvapen hemma, så att man enkelt och smidigt kan skjuta ihjäl alla inkräktare.

Efter modigt övervägande beslutar Hutch sig för att leta upp inbrottstjuvarna. Han har trots allt ett hemligt förflutet, den fridfulle Hutch, och vet hur man hanterar skurkar. En nattlig bussfärd urartar dock när ett gäng galna ryska gangstrar kliver ombord och hotar passagerarna. Hutch tar hand om situationen, en lång, ytterst väkoreograferad fajt ombord på bussen är nog ett av filmhistoriens råaste slagsmål. 

Ryssarna hamnar på sjukhus. En av dem har livshotande skador, han är son till den psykopatiske gangsterbossen Yulian Kuznetsov (Alexey Serebryakov); en kille som gillar att snorta kokain, sjunga schlagers, och mörda folk. Yulian lyckas ta reda på vem det var som nitade killarna på bussen, och snart ger sig en mindre armé ut för att leta upp- och döda Hutch.

Hutch är väl förberedd. Dessutom har han hjälp av sin gamle far; en före detta agent spelad av Christopher Lloyd, och en tidigare kollega, som görs av RZA.

Blodet flyter friskt och liken staplas på hög, när Hutch Mansell spelar jazz på vinyl och pangar ryssar. Eller hugger, slår, eller spränger ihjäl dem. NOBODY är en exceptionellt våldsam film. Mot slutet går actionscenerna överstyr; till en början var de förhållandevis realistiska, men Hutch och de andra utvecklar nästan superkrafter, och de kan fånga pickadoller i luften som i tidiga John Woo-filmer, och skurkarna siktar värre än rymdimperiets stormtroopers.

Esetiskt skiljer sig NOBODY en hel del från JOHN WICK. Den senare utspelar sig i en neonblänkande fantasivärld och har ett utstuderat filmfoto. NOBODY är smutsigare och har ett drag av independentfilm. Det myckna och grova våldet till trots håller filmen en aningen lättsam ton, en ironisk distans, och flera scener och repliker är roliga. Slutscenerna närmar sig ren komedi. Det ligger även en del kul låtar på soundtracket.

NOBODY lider av en viss brist på originalitet, men det brukar ju sällan vara ett problem när det gäller actionfilmer. Huvudsaken är att de levererar vad de lovar. Och NOBODY är en film som levererar. Nedanstående betyg är kanske i snällaste laget, men filmen höjer sig rejält över mängden actionfilmer idag, när de flesta actionfilmer inte levererar vad de lovar. Jag hade inte tråkigt alls när jag såg filmen, och eftersom den bara varar 92 minuter - en utmärkt längd - höjer jag betyget ett snäpp. 

En av gangstrarna ombord på bussen spelas förresten av den schweiziske kampsportaren Daniel Bernhardt. Att Bob Odenkirk skulle kunna rå på honom är ungefär lika osannolikt som att Micke Nyqvist skulle ha en chans mot Keanu Reeves i JOHN WICK (i vilken Bernhardt också medverkade).

 

 

(Biopremiär 4/6) 

Bio: John Wick: Chapter 2

Foton copyright (c) Nordisk Film

Så sent som häromveckan; kanske två veckor sedan, skrevs det en del i svensk press om att JOHN WICK: CHAPTER 2 inte skulle gå upp på bio i Sverige. Distributören Nordisk Film tyckte att den första filmen; JOHN WICK från 2014, spelade in för lite pengar här. Istället skulle uppföljaren släppas direkt på DVD i sommar.

Ett lite märkligt resonemang. JOHN WICK blev kanske ingen enorm kassako i Sverige, men filmen sågs av fler än många andra filmer som av någon anledning biovisas. Jag menar, herregud, Scanbox satte ju upp UNDER PYRAMIDEN - en film som sammanlagt sågs av 377 betalande biobesökare över hela landet. Men om man de senaste veckorna kollat på till exempel SF:s Facebooksida, har man kunnat se att många besökare frågat om JOHN WICK: CHAPTER 2 kommer att visas i deras hemstäder. Massor med actionfans har upptäckt filmen på DVD - och uppföljaren går bra på bio i USA. Så - plötsligt trillade det in en inbjudan till en pressvisning av filmen. Nordisk Film hade av allt att döma ändrat sig.

2014 års film var fullkomligt fantastisk. En del klagade och tyckte att storyn var åt helvete för dum. Jag tyckte den var genialisk: slemma skurkar stjäl lönnmördaren John Wicks älskade bil. Sedan dödar de John Wicks älskade hund. Då blir John Wick arg, och dödar alla skurkar han får tag på.

Det behövs inte mer än så för att göra bra action. Alldeles för många actionfilmer, superhjältefilmer inkluderade, de senaste två decennierna har alldeles för komplicerad handling - något är fel när man sitter och undrar vad allt går ut på; varför alla slåss och skjuter på varandra. Jämför med en genreklassiker som DIE HARD - väldigt enkel handling, men tung action, bra gestalter, och tät regi.
Stuntmannen Chad Stahelski har åter regisserat nu när John Wick kommer tillbaka, Derek Kolstad har åter skrivit manus. Handlingen är något mer komplicerad den här gången - mest beroende på den lika märkliga som mystiska organisation John Wick tillhör. Wick är alltså en lönnmördare, en hitman, i en värld full av lönnmördare. Dessa lönnmördare följer vissa regler, och ledningen är benhårda när det gäller dessa regler. Hur allt fungerar är för komplicerat att gå in på - och jag vet inte om jag blev klok på allt. Men det spelar ingen roll.

Keanu Reeves är förstås tillbaka i titelrollen. Han har (åter) lagt pickan på hyllan (fast inte bokstavligt talat - bokstavligt talat har han grävt ner sin vapenarsenal) och vill leva ett lugnt liv med sin nya hund. Går det bra, tror ni? Nej, det gör det inte. Annars hade det inte blivit någon film. Ingen hade gått och sett JOHN WICK: FLOWER ARRANGER eller JOHN WICK: HOME INTERIOR DESIGNER. Okej, en person hade gjort det: min flickvän.

Riccardo Scamarcio spelar Santino D'Antonio, en italiensk maffiaboss som plötsligt dyker upp hemma hos Wick. John Wick kan inte lämna organisationen bara sådär. Han måste först åta sig ett uppdrag: D'Antonio vill att Wick ska mörda D'Antonios syster; hon är nämligen en konkurrerande maffiaboss. Wick vägrar, men då spränger italienaren Wicks hus, så Wick ser ingen annan lösning än att åka till Italien.

Efter väl utfört taga av dagverke skiter det sig för Wick. Han kan ju inte döda D'Antonios syster så där utan påföljd. Således får Wick sju miljoner dollar på sitt huvud. Hemkommen till New York försöker stadens alla lönnmördare döda honom. Och de är många. Det finns fler lönnmördare i New York än det finns duvor på Järntorget i Göteborg.

JOHN WICK: CHAPTER 2 är en två timmar lång uppvisning i stil och estetik. Filmerna om Wick utspelar sig i en surrealistisk värld; en neonblänkande, stiliserad värld. Chad Stahelski utnyttjar miljöerna maximalt, i synnerhet under scenerna i Rom, vilka ser ut som - tja, som om Dario Argento fått för sig att göra en actionfilm på den tiden Argento fortfarande var bra. Varken i Rom eller i New York finns det några vanliga bostäder eller kontor, alla rör sig i antika palats eller superdesignade byggnader - en lång eldstrid utspelar sig till exempel i ett stort konstgalleri.

Om LA LA LAND är en musikal som lider stor brist på ordentliga dansnummer, är JOHN WICK: CHAPTER 2 en musikal som lider brist på sångnummer. Filmens många actionscener - och de är många - är koreograferade som blodiga dansnummer, där Wick rör sig enligt vissa mönster; han kännetecken är att skjuta sina motståndare i pannan på nära håll. Den här filmen är enastående våldsam - de välklädda mördarna skjuter, slår och sparkar hejvilt, och till skillnad från i till exempel RESIDENT EVIL: THE FINAL CHAPTER, går det att se vad som sker. Stahelski vet att kulsprutesnabb klippning sällan är av godo.

Allt ultravåld till trots, går det inte att ta John Wicks äventyr på allvar - det är alltför stiliserat och orealistiskt. Dessutom bjuds det på en hel del medveten humor - till exempel när Wick och en mördare som spelas av Common promenerar genom en tunnelbanestation och samtidigt försöker ha ihjäl varandra, utan att någon upptäcker vad de sysslar med.

Peter Stormare figurerar i en prolog, han spelar bror till Micke Nyqvists rollfigur, som strök med i förra filmen. Ruby Rose, från ovannämnda RESIDENT EVIL-film, spelar en cool mördare som är stum och talar med teckenspråk, Laurence Fishburne gestaltar en besynnerlig figur i organisationen, Ian McShane och John Leguizamo återkommer från första filmen, och som en trevlig överraskning dyker självaste Franco Nero upp i en liten roll! Franco Nero, gott folk - tacka och ta emot!

JOHN WICK: CHAPTER 2 är kanske inte riktigt lika bra som den första filmen, men det beror nog mest på att nyhetens behag har lagt sig. Jag gillar den här nya filmen - jag gillar den mycket. Det här är en film som levererar precis det man förväntar sig.

Tänker du bara se actionfilm i år, är det förstås JOHN WICK: CHAPTER 2 du ska se. Men om du bara tänker se en actionfilm i år - varför i hela världen då? Du måste verkligen gå på bio oftare! Du måste köpa fler filmer på DVD och Blu-ray! Om alla skulle tänka som du; "Jag ska bara se en actionfilm", då kommer ju landets alla biografer att tvingas slå igen. Och det är det förhoppningsvis ingen som vill!

(Biopremiär 24/2)