Visar inlägg med etikett Derek Jacobi. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Derek Jacobi. Visa alla inlägg

onsdag 22 november 2017

Bio: Mordet på Orientexpressen

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox
Jag har aldrig brytt mig om att läsa någon av Agatha Christes böcker, men jag har sett åtskilliga filmatiseringar för film och TV. De har alla det gemensamt att jag inte minns någonting alls av handlingen - och jag minns inte vilka som var mördarna. Med ett undatag: MORDET PÅ ORIENTEXPRESSEN.
Det är nu väldigt längesedan jag såg 1974 års filmatisering med Albert Finney som Hercule Poirot. Hur kan man glömma denna historias upplösning? Det är fullkomligt omöjligt! Det är möjligt att denna story har deckarhistoriens bästa - eller, kanske mer troligt, sämsta och dummaste - upplösning!
Okej, nu har alltså Kenneth Branagh regisserat en ny version av boken, och placerat sig själv i huvudrollen som Poirot - försedd med filmhistoriens fånigaste lösmustasch. Den är irriterande ful och jönsig.
Jag tycker att 2017 års MORDET PÅ ORIENTEXPRESSEN är jättebra - fram tills mordet. I en utmärkt prolog avslöjar Poirot en tjuv vid klagomuren. När detta är avklarat måste han hasta vidare till nästa fall, och då tar han Orientexpressen. Poirot känner visst killen som äger tåget, eller hur det var, men alla första klass-kupéer är upptagna. Poirot placeras i en andra klass-kupé - om filmen utspelats idag hade han tvingats åka ersättningsbuss (Jag erkänner, det där skämtet snodde jag delvis av Graham Norton).
Precis som i filmen från 1974 är Branaghs version fullpackad med kända skådespelare. Inklämda ombord på tåget hittar vi Johnny Depp, Daisy Ridley, Penélope Cruz, Josh Gad, Derek Jacobi, Michelle Pfeiffer, Judi Dench och Willem Dafoe - och säkert flera jag glömt. Tågets tjusiga interiörer är smått fantastiska, och bilderna på när tåget far fram över de mäktiga landskapen är maffiga. Jag imponerades och underhölls.
Men så utlöses plötsligt en lavin och tåget spårar ur - och Johnny Depps rollfigur hittas mördad. Och ungefär här dör mitt intresse. Knappt halva filmen har hunnit passera, och den återstående hälften består av att Hercule Poirot förhör de olika passagerna - samtliga är misstänkta - ombord på det stillastående tåget, och själva upplösningen, när mördaren ska avslöjas, är utdragen.
Jag tittade på klockan flera gånger. Denna andra hälft är rätt trist - i synnerhet som jag alltså visste vem mördaren var. Fast det är klart, om man inte känner till detta är filmen kanske spännande. Vad vet jag.
Det var 70mm-versionen jag såg. Visst var den flott, men ärligt talat är jag inte karl att avgöra om bilden faktiskt är bättre än på vanliga visningar. Jag ser ingen skillnad - möjligen gör jag det om jag jämför versionerna sida vid sida.
Filmen avslutas att Poirot skickas iväg till Nilen för att lösa ett nytt fall, och minsann om det inte häromdagen rapporterades att Kenneth Branagh nu ska filmatisera "Döden på Nilen", vilken förstås också filmatiserats tidigare. Jag minns inte vem mördaren var - men jag minns hur mordet gick till och hur mördaren dolde sitt dåd.






(Biopremiär 24/11)
-->

fredag 13 mars 2015

Bio: Berättelsen om Askungen

Foton copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden
Snövit gjordes om till actionhjältinna i SNOW WHITE AND THE HUNTSMAN. När Törnrosa blev spelfilm hamnade fokus på sagans onda gestalt MALEFICENT. Nu kommer en spelfilm om Askungen, och den här gången är det mesta sig likt. Här finns det inga monstrum och inga kampsportskunniga brudar. Askungen är snäll och rar, styvmodern och hennes döttrar är elaka, prinsen är en tvåltolle.
1998 kom det en spelfilm om Askungen; FÖR EVIGT - EN ASKUNGESAGA, med Drew Barrymore i huvudrollen. Den har jag inte sett och jag har ingen aning om hur pass mycket den skiljer sig från den här nya Disneyfilmen, som regisserats av Kenneth Branagh.
Det är en flott film han gjort, Branagh. Och filmen gör väl sitt jobb. Jag antar att småbarn, och framför allt småflickor, kommer att älska det här, och jag som vuxen har inte tråkigt. Men filmen går från A till Ö, och kan man den här sagan - och det kan man väl - känns det lite menlöst. Det hade varit intressantare om man höll sig till originalversionen av sagan, i vilken de elaka styvsystrarna skar av sig hälarna för att få skon att passa.
Här finns inte så mycket som sticker ut. Askungen (Lily James) är söt och rätt trist. Dock har filmen försetts med bra karaktärsskådespelare i övriga roller. Derek Jacobi är den gamle kungen. Stellan Skarsgård verkar ha kul som en illasinnad hertig med stor mustasch. Cate Blanchett står först i rollistan, hon spelar den elaka styvmodern - och hon är väldigt bra och äter upp varje scen hon medverkar i. Hon är riktigt härligt elak. Plötsligt dyker Helena Bonham Carter upp som den goda fén. Hon ser ut som Dolly Parton och är lite förvirrad, ja nästan bisarr. Richard Madden gör prinsen.
Askungen säger sig kunna prata med djur, men vi får aldrig höra de datoranimerade mössen prata; de har samma namn som i den gamla tecknade filmen - den tjocke heter Gus - men de piper bara. När Askungen syr sin klänning ser vi hur mössen rullar fram en trådrulle åt henne, mer hjälp än så får hon inte.
Det enda nya i filmen är att styvmodern dealar med den onde hertigen, och att Askungen behåller den glassko hon inte tappar. Vi har väl i alla tider undrat varför inte även den tappade glasskon förvandlas vid tolvslaget. Branagh verkar ha försökt lösa gåtan genom att inte låta någon av skorna förvandlas. Inte för att det blir mer logiskt (varför förvandlas de inte?), men ändå.
Bortsett från en vaggvisa som upprepas två gånger, slipper vi sångnummer - fast under eftertexterna spelas både "En dag är prinsen här" och "Bibbidi Bobbidi Boo" i nya versioner.
Jag var rätt förtjust i MALEFICENT; en fantasyfilm som var oväntat bra och som lyftes av en självlysande Angelina Jolie. BERÄTTELSEN OM ASKUNGEN tycker jag sämre om, men jag höjer betyget till en trea beroende på Cate Blanchetts insats och ett par andra detaljer jag upskattade.
Filmen visas både på engeska och dubbad till svenska,. Jag såg den på engelska - på svenska är filmen säkert betydligt sämre.
Innan huvudfilmen visas kortfilmen FROSTFEBER; en ny film med figurerna från FROST. Det är inte så mycket att säga om den. Den ena prinsessan fyller år, den andra har blivit förkyld - när hon nyser ploppar det upp små minisnögubbar. De sjunger en typisk musikalsång. Rätt vissen film.








Biopremiär 13/3)



tisdag 20 maj 2014

Bio: Grace of Monaco

Foton copyright (c) Scanbox
Grace Kelly (1929-1982) medverkade i väldigt många bra filmer - SHERIFFEN, FÖNSTRET ÅT GÅRDEN och den underskattade TA FAST TJUVEN, för att bara nämna tre - och hon var oerhört vacker. Men - jag har alltid tyckt att hon är lite ... tråkig. Det är något lite präktigt och osexigt över hennes utseende och framtoning. Kanske är det hennes mjuka anletsdrag.
En som inte har mjuka anletsdrag är Nicole Kidman. Tvärtom - hon har ett väldigt hårt, spänt ansikte, och än mer så efter att hon opererat sig. Vilket jag utgår från att hon gjort. Nicole Kidman ser inte alls ut som Grace Kelly - och nu spelar Kidman Kelly i detta drama, vilket öppnade årets upplaga av filmfestivalen i Cannes.
Olivier Dahans (LA VIE EN ROSE) GRACE OF MONACO har blivit omskriven och omdiskuterad långt innan den kraftigt uppskjutna premiären. Kungligheterna i Monaco protesterade nämligen mot filmen. De fick läsa manuset - och ogillade det. De hävdade att det bara är hittepå. Vad de tycker om den färdiga filmen har jag ingen aning om, men det hela inleds med en text som proklamerar att vad vi ska få se är en fiktion baserad på verkliga händelser. Jag får väl erkänna att jag personligen inte har den blekaste aning om vad som är fiktion eller ej - filmen utspelar sig i början av 1960-talet; innan min tid, och jag har aldrig intresserat mig för Grace Kellys liv som furstinna - eller för andra kungligheter.
Grace Kelly går omkring på sitt slott och verkar inte vara vidare lycklig. Alfred Hitchcock (Roger Ashton-Griffiths) kommer dit för att försöka övertala henne att ta sig an titelrollen i MARNIE (den manliga huvudrollen ska gå till "Någon skotte som gjort en spionfilm"). Kelly är sugen - men hon vet inte om hon ska våga tacka ja. Hon har barn och man i Monaco - och plötsligt har relationen mellan Monaco och Frankrike försämrats å det grövsta. Furst Rainier (Tim Roth i mustasch) är stressad, det är kris. Eländes elände. De Gaulle ser inte på Rainier med blida ögon och att furstinnan är en kvinna av folket uppskattas inte. Grace Kellys enda riktiga vän verkar vara en amerikansk, katolsk präst; fader Tuck (Frank Langella).
... Oj. Öppnade verkligen den här filmen Cannesfestivalen? Visst - Cannes älskar ju när stora stjärnor traskar uppför röda matten, och stjärnor finns det i Dahans film, och visst, den utspelar sig på Rivieran och bara ett par mil från Cannes. Men i övrigt är det här ... tamt. Det är väldigt platt. Bitvis känns det lite som en TV-film, ofta går tankarna till den lika vissna DIANA, som ju hade premiär i höstas. Händelserna i filmen engagerar inte alls, det är för ytligt och hafsigt. Mot slutet håller Grace Kelly ett tal - ett lååångt tal - och jösses, det blir osannolikt fånigt. Det är nästan så att jag föredrar Steven Seagals tal på slutet av PÅ FARLIG MARK.
Det absolut största problemet med filmen är Nicole Kidman. Inte en enda gång ser jag på henne som Grace Kelly. Jag accepterar henne inte i rollen. Det är inte som när Edda Magnason verkligen var Monica Zetterlund i MONICA Z. Jag såg bara Nicole Kidman gå omkring i exklusiva miljöer. Och det irriterade en hel del.
Birollskådisarna är riktigt bra - förutom Langella, ser vi till exempel Derek Jacobi som en greve som ska lära Kelly hur man beter sig kungligt, Paz Vega spelar Maria Callas, och Parker Posey är kul som det strikta allt-i-allot Madge. Filmfotot är varm, miljöerna är flotta, och, tja, om man som jag för jämnan längtar till Rivieran kan man kanske njuta av vyerna.
Men som film är GRACE OF MONACO en tunn och lättglömd bagatell.
... Och varför kunde den inte få heta GRACE AV MONACO här i Sverige?








(Biopremiär 23/5)

-->



måndag 11 juni 2012

DVD: Ironclad

IRONCLAD (Warner)
"From the studio that brought you 300" står det på DVD-omslaget. Detta kan förstås betyda precis vad som helst. Det enda IRONCLAD har gemensamt med 300, är att filmen utspelar sig i historisk miljö och behandlar en autentisk händelse (om nu slaget i 300 faktiskt var autentiskt) - och att den är våldsam och jävligt blodig.
John English står för storyn och har regisserat. Året är 1215 och vi befinner oss i England. Kung Johan (Paul Giamatti, av alla människor) styr och ställer och är en rå sälle som inte ser till sitt lands bästa. Rebeller - män som vill vara fria - kämpar mot den tyranniske kungen, och slottet i Rochester står som en symbol för frihet. Kung Johan och hans armé är på väg dit för att rasera stället och döda alla. James Purefoy (från SOLOMON KANE) är den hårde och tystlåtne tempelriddaren Thomas Marshal, som tillsammans med baron Albany (Brian Cox), tuffingen Becket (Jason Flemyng från HAMILTON: I NATIONENS INTRESSE) och ett par andra svärdsvingare skickas till Rochester för att försvara slottet. Slottherren Cornhill (Derek Jacobi) vill inte veta av Marshal och de andra, men han har förstås inget annat val än att ha dem där. På slottet finns även några fala damer. Isabel (Kate Mara) blir betuttad i Marshal, men den sistnämnde följer tempelriddarnas kodex till punkt och pricka och han vet inte hur han ska bete sig när galanta damer gör närmanden. Han är bättre på att klyva skallar - en aktivitet han snart får tillfälle att utöva, eftersom kung Johans armé anfaller.
Det tar ett bra tag för IRONCLAD att komma igång. Huvudpersonerna introduceras knappt och det är inget driv i berättandet. Jag fångades inte. Men - filmen tar sig. Större delen av filmen handlar om belägringen och striderna. James Purefoy, som liknar Thomas Jane eller möjligtvis Christophe Lambert, är en träbock - men övriga skådisar är kul. Även Charles Dance medverkar, han är ärkebiskop in skojig mössa. Och Paul Giamatti, som vi ju alla räknar till våra favoritskådespelare, är verkligen i sitt esse som den bindgalne kungen. Han är så elak och känslokall att gobelängerna skiftar färg, och han peakar när han i en  scen vrålar ut en monolog medan han svingar en yxa och hugger av händerna på en tillfångatagen motståndare.
Jag måste understryka att detta är fruktansvärt våldsamt och blodigt. IRONCLAD torde vara den blodigaste riddarfilm som någonsin gjorts. Det är inte utan att jag undrar hur de närmade sig respekterade karaktärsskådespelare som Jacobi, Cox och Giamatti med projektet. "Tjena, vi planerar att spela in en splatterfilm i medeltidsmiljö, vill du vara med?". Kroppar klyvs, huvuden mosas, och vid ett tillfälle bygger kung Johans män en stor mackapär i trä de ska använda för att ta sig in i slottet. Jag tänkte osökt på jättekaninen som riddarna kring runda bordet byggde. Tydligen tänkte även John English på detta, eftersom det sist i eftertexterna står att inga djur kom till skada under inspelningen - "especially not newts".






torsdag 12 januari 2012

Bio: My Week with Marilyn

Foton copyright (c) Scanbox

 
Jag har alltid varit svag för filmer om film; filmer om filminspelningar. Nej, jag är väl inte så förtjust i filmer om autentiska, levande eller döda skådespelare, det är skapandet jag är intresserad av. Därför är jag lite mer positivt inställd till MY WEEK WITH MARILYN än många andra, jag noterar ganska ljumma recensioner utomlands, främst i England - detta är för övrigt en engelsk-amerikansk samproduktion i regi av engelsmannen Simon Curtis.


Eddie Redmayne spelar 23-årige Colin Clark, som inget hellre vill än jobba med film. Tack och lov kommer han från ett fint, rikt hem och på en tillställning har han träffat Sir Laurence Olivier (Kenneth Branagh) och dennes hustru Vivien Leigh (Julia Ormond), vilka lovat honom jobb på någon inspelning i framtiden.

Colin dyker upp på Olivier Productions kontor och där sitter han och väntar tills det äntligen finns en öppning någonstans, vad som helst. Till slut dyker herrskapet Olivier upp och Colin hamnar på inspelningen av den lättsamma komedin PRINSEN OCH BALETTFLICKAN (1957), som ska göras på den engelska landsbygden.

 

Den kvinnliga huvudrollen mot Olivier ska - förstås - spelas av Marilyn Monroe (Michelle Williams), som anländer tillsammans med sin make, den uppburne författaren Arthur Miller (Dougray Scott). Inspelningen går dock inget vidare, eftersom det visar sig att det är extremt besvärligt att arbeta med Monroe, som dels har fått för sig att hon ska köra med method acting, och därför har med sig Paula Strasberg (Zoë Wanamaker) som coach, och dels går på alla möjliga sorters piller. Laurence Olivier sliter sitt hår när Monroe konstant är flera timmar försenad och konstant glömmer sina repliker.Colin har börjat uppvakta den näpna garderobsflickan Lucy (Emma Watson), men hans liv förändras radikalt när den djupt olyckliga och osäkra Marilyn Monroe fattar tycke för honom och vill spendera så mycket tid som möjligt med honom medan Arthur Miller rest hem till USA. Colin blir förstås förälskad i filmstjärnan, men självklart kommer romansen inte att hålla.

Den svaga länken i MY WEEK WITH MARILYN är Michelle Williams. Jag köper henne inte riktigt som Marilyn Monroe, trots porträttlikhet i vissa vinklar. Det känns mest som om hon spelar Monroe, imiterar Monroes manér - hon är inte riktigt Marilyn Monroe. Monroe gjorde ju ofta något konstigt med överläpparna när hon pratade, och detta göra Williams för jämnan, vilket ser onaturligt ut. Dessutom låter hon ibland som en polsk immigrant när hon pratar.


Men i övrigt är detta en riktigt underhållande och gullig kärleksfilm som bygger på Colin Clarks memoarer, vilka publicerades 1995. Curtis går inte på djupet med Marilyn Monroes problem; hennes missbruk och psyke, utan romansen får hamna i fokus. Det är trevligt mest hela tiden. Ibland dessutom riktigt roligt. Inte blir det sämre av alla utmärkta skådespelare som medverkar, förutom de ovan nämnda hittar vi även Judi Dench och Derek Jacobi, och många andra.


En lite lustig detalj är rollfigurernas och skådespelarnas åldrar. Monroe ska vara 30 i filmen, och Williams var 31 när filmen gjordes, medan Eddie Redmayne fyllde 30 häromdagen. I en scen säger Vivien Leigh att hon är 43. Julia Ormond, som spelar henne, är 47 men ser i filmen ut som 65! Och lilla rara Emma Watson har hunnit bli 21, men ser fortfarande ut att vara 15.


I vilket fall: jag är generös med betyget här. Tjoflöjt!









(Biopremiär 13/1)

söndag 13 februari 2011

Bio: Livet efter detta

Foton copyright (c) Sandrew Metronome

Jag besökte premiären på LIVET EFTER DETTA - som inte pressvisades i Malmö - och förvånades av att det inte bara var fullsatt, utan även av att publiken mest bestod av yngre människor och främst tjejer. När jag lyssnade på vad de pratade om innan filmen började, konstaterade jag även att många inte riktigt verkade veta vad de skulle se. Hade de månne löst biljett bara för att Matt Damon är med?

När Clint Eastwood kommer med en ny film, vilket han vid snart 81 års ålder fortfarande gör påfallande ofta, vet man aldrig vad man får - mer än ett gediget hantverk. Ibland får han ur sig mästerliga filmer, alldeles för ofta slätstrukna bagateller. LIVET EFTER DETTA, som heter HEREAFTER i original, tillhör tyvärr den sistnämnda kategorin.
Filmen består av tre parallella historier och på sätt och vis får vi tre olika filmer på samma tema. Och det är just detta som är intressant.
Franska stjärnan Cécile De France, som jag allt är rätt förtjust i, spelar TV-journalisten Marie som 2004 befinner sig på semester i Thailand. Och javisst, hon hamnar mitt i tsunamin (oerhört realistiska specialeffekter här) och när hon dras under vattnet, har hon en nära döden-upplevelse. Hon räddas dock till livet.
Väl hemma i Paris återgår hon till sitt arbete; hon är framgångsrik på sin TV-kanal, och hon pitchar entusiastiskt ett uttömmande reportage om Mitterand, som hon även ska skriva en bok om. Men snart inser hon att något inte står rätt till med henne; det hände något märkligt i Thailand, och hon börjar istället att skriva en bok om sin nära döden-upplevelse - vilket inte precis gynnar hennes TV-karriär, tvärtom.
I London hittar vi de unga tvillingpojkarna Marcus och Jason (Frankie och George McLaren), som bor med sin drogmissbrukande mor. Socialen är ständigt i luven på morsan, de vill att pågarna ska placeras i fosterhem. De rättrådiga tvillingarna får dock en bättre idé: de skrapar ihop pengar för att köpa mediciner som kan avgifta morsan. På väg hem från apoteket blir dock Jason påkörd av en bil och dör.
Morsan hamnar på en klinik och Marcus placeras hos fosterföräldrar, där han inte trivs. Han saknar Jason över allt annat och blir med tiden besatt av att kontakta honom på andra sidan.
I San Francisco har George Lonegan (Matt Damon) lagt ner sin tidigare karriär som medium. Till skillnad från de flesta andra medier, är han äkta vara - men han tycker att hans gåva är en förbannelse. Därför har han istället börjat jobba på fabrik. Han försöker leva ett vanligt liv, vilket är svårt, och han verkar vara en väldigt ensam människa.
George börjar på en matlagningskurs, där han träffar Melanie (Bryce Dallas Howard), som gått dit med förhoppningen att träffa mannen i hennes liv. Kan det bli något mellan henne och George, eller kommer hans gåva att sätta käppar i hjulet?
Scenerna med Cécile De France är på franska och utspelar sig i stilrena, färgglada miljöer; designerhem och TV-studior. Det här ger faktiskt intryck av att vara en fransk film - och det är ju lite kul att Clintan återigen regisserar på ett språk jag gissar att han inte förstår fullt ut; han har ju tidigare gjort en film på japanska. Historien om Marie är bättre än de övriga delarna.
Skildringen av London och utslagna människor, är som sig bör grå och skitig, och ja - det här ser ut som en brittisk film i regi av valfri diskbänksrealist.
Berättelsen om Matt Damon ligger någonstans mittemellan de två andra stilmässigt och är minst intressant. Bryce Dallas Howards Melanie är en rätt tradig, lite billig brud, men en scen där de på matlagningskursen med förbundna ögon provsmakar mat är oväntat sexig. Fast Matt Damon är och förblir en skrubbad potatis vad han än spelar.
I en avslutande del knyts dessa tre historier samman på ett väldigt banalt sätt, det urartar till en kärlekshistoria av simplast möjliga slag, och jag upplevde sammanträffandena som lite löjliga.
Hantverket går dock inte att klaga på. Självklart är denna över två timmar långa film välgjord och välspelad. Återigen har Eastwood själv komponerat filmmusiken, som dock är väldigt saggig och ointressant. Derek Jacobi dyker upp som hastigast som sig själv.
Mitt betyg här under är väldigt snällt. Borde kanske plocka bort en dvärg, men jag låter den vara kvar för Cécile De Frances skull...







(Biopremiär 11/2)

torsdag 3 februari 2011

Bio: The King's Speech

Foton copyright (c) SF Film
Lysande kritik, tolv Oscarsnomineringar och Colin Firth, Geoffrey Rush och Helena Bonham Carter i rollistan. Klart man var nyfiken. Skulle det här kunna vara annat än bra? För en gångs skull måste jag säga att chansen att THE KING'S SPEECH skulle vara överskattad eller rent av trist var mikroskopisk.
Och jodå - jag kan inte göra annat än att stämma in i hyllningskören. Tom Hoopers drama är något av det bästa på bio just nu och lär säkert nämnas som en av årets bästa filmer när 2011 ska sammanfattas.
Och då hör det till saken att det var i censur-
samman-
hang jag första gången hörde talas om THE KING'S SPEECH. Det kan tyckas märkligt, men amerikanska MPAA satte kaffet i vrångstrupen när de hörde vissa repliker och ville fläska på med en rejält hög åldersgräns. Som vi alla vet är ju fula ord väldigt skadligt för amerikaner.
Colin Firth, denne aktör som lyckas kombinera stiff brittisk träsmak med coolhet på ett unikt sätt, är George, "Bertie" kallad och hertig av York - och till på köpet den blivande kung George VI av England, efter att hans äldre bror (Guy Pearce) har valt att gifta sig med en kvinna av folket och därmed hoppa av den kungliga karusellen.
George är av rätt skrot och korn för att ta sig an kungarollen - det är bara ett problem i vägen: hans kraftiga stamning.
Filmen öppnar när George tvingas hålla ett viktigt tal för första gången. Inte nog med att publiken på plats är massiv, talet direktsänds även i radio. Vi i biopubliken svettas lika mycket som stackars George, vi lider verkligen med honom när han kämpar för att få fram orden.
Georges läkare kommer med skumma tricks för att bota stam-
ningen; han får hertigen att prata med munnen full av glaskulor och tycker att han ska röka fler cigarretter, eftersom tobak är nyttigt och bra för nerverna, säger han (kung George dog i lungcancer 1953).
Helena Bonham Carter spelar Georges trogna och charmerande hustru Elizabeth, som lyckas leta upp en viss Lionel Logue (Geoffrey Rush), en man som driver en obskyr liten klinik i en skabbig källare där han använder sig av oortodoxa metoder för att bota talproblem. Den misslyckade skådespelaren Lionel ställer en rad krav för att hjälpa den blivande kungen, bland annat kräver han att de ska behandla varandra som jämlikar och tilltala varandra "Bertie" och "Lionel", något George till en början har svårt för.
Det var ju värst vad han ser ut idag, Ivanhoe...!
Efter en del intriger, bråk och motsättningar blir det omaka paret förstås de bästa vänner. I synnerhet när George upptäcker att Lionels mystiska metoder faktiskt fungerar. George har rätt kort stubin, och när han brusar upp och börjar skrika svordomar lyckas han alltid undvika att stamma. Och ja, det var dessa scener MPAA hade invändningar mot. Även BBFC i England tyckte det var för mycket - enligt uppgift skriker Colin Firth "fuck" sjutton gånger - och satte på grund av detta en 15-årsgräns, som senare sänktes till 12, eftersom ju filmen i övrigt är harmlös. I Sverige är filmen förstås barntillåten.
THE KING'S SPEECH är ett synnerligen njutbart drama, dessutom genomsyrat av en mild humor. Den sanna historien berättas i en lugnt tempo, ofta i vackert disiga bilder, och den engagerar och intresserar hela tiden. Skådespelarprestationerna är utmärkta. Förutom de ovannämnda, får vi även se Derek Jacobi som ärkebiskop, Michael Gambon som kung George V och Claire Bloom från "Det spökar på Hill House" som dennes maka. Och dyker upp som premiärministern om inte gamle Ivanhoe - jepp, en knappt igenkännlig Anthony Andrews, som blivit väldigt gammal. Så kan det gå när man väljer lady Rowena istället för Rebecca.
WINTER'S BONE är en väldigt bra film, men när det gäller kampen om Oscarsstatyetter, tycker jag nog att THE KING'S SPEECH förtjänar fler. Filmen är mer traditionell än WINTER'S BONE, men å andra sidan kan jag tänka mig att se om THE KING'S SPEECH lite då och då.






(Biopremiär 4/2)