Bio: The Equalizer 3

Foton copyright (c) Sony Pictures

Eftersom jag varit bortrest några dagar är denna recension aningen sen, men visst måste jag väl skriva om en ny Equalizer-film, eller hur?

Den förra filmen, THE EQUALIZER 2, som kom 2018, var halvhyfsad, den var sämre än den första filmen, vilken kom 2014, och slutuppgörelsen var något av en antiklimax. 

Antoine Fuqua, som, gjorde de två första filmerna, är nu tillbaka med THE EQUALIZER 3, som påstås vara den sista filmen om den mystiske, tidigare agenten Robert McCall. Tja, Denzel Washington fyller 69 i december, så det är kanske dags att sluta spöa upp buset så att blodet sprutar.

THE EQUALIZER 3 är nog lite bättre än tvåan. Men jag vet inte säkert. Jag återkommer till detta nedan.

I denna nya film är McCall flintskallig. I den första filmen var han flintskallig, i den andra hade han hår, men nu är han skallig igen. Inte nog med det, han befinner sig nu i södra Italien. Han är ju ekonomiskt oberoende, McCall, åtminstone verkar det så. 

När filmen börjar har McCall letat upp ett gäng knarksmugglare på Sicilien. Han har redan hunnit döda nästan allihop. När bossen dyker upp med sin lille son ser McCall till att döda resten av dem - med undantag för pojken. Pojken är inte den som är den, så han skjuter McCall i ryggen.

McCall tar sig till fastlandet, han är nära att dö, men hittas av en snäll polis (Eugenio Mastrandrea) och vaknar upp hos en väldigt snäll gammal doktor (Remo Girone), som bor i en pittoresk by. McCall stannar kvar i byn under rehabiliteringen, han känner sig hemma där, han dricker te, viker servetter, och minsann om han inte köper sig en hatt. Byborna gillar honom.

McCall ringer upp CIA-agenten Emma Collins (Dakota Fanning) och berättar om alla droger som smugglas in till Neapel. Collins undrar vem den mystiske uppringaren är. Det lyckas hon förstås ta reda på, så hon åker till Italien.

Camorran; den italienska maffian, bedriver beskyddarverksamhet i byn där McCall bor. Den snälle fiskhandlaren får sin butik uppeldad. McCall gillar inte detta, så han tar kol på indrivarna. En av de han dödar är lillebror till en ond maffiaboss (Andrea Scarduzio), och denne vill förstås i sin tur ta kol på McCall. McCall har tur, eftersom det är samma skurkar som ägnar sig åt droghandeln. 

Handlingen i THE EQUALIZER 3 är föredömligt enkel. Den är nästan för enkel. När filmen slutade tänkte jag, Vänta, var det här allt? Det här känns som en gammal Bronson-film. Onda skurkar gör onda saker, de oskyldiga lider, Bronson dödar allihop. Dakota Fannings CIA-agent är rätt överflödig i filmen. Hon och hennes kollegor dyker upp ibland, men tillför inte speciellt mycket. McCall hade klarat biffen på egen hand.

Men - vill man se en hårdför actionthriller är detta rätt film att se. Eller, tja, det är väl inte så mycket actionfilm som splatterfilm. McCall verkar finna ett nöje i ett döda skurkarna på diverse uppfinningsrika och sadistiska sätt. Filmens öppningsscener är extremt brutala. Robert McCall är intellektuell, han är beläst, han tycker om att äta gott och umgås med trevliga människor, han ler mycket, och han gillar att lemlästa otrevliga människor.

Skurkarna är osedvanligt vidriga i den här filmen. De är det värsta avskum man kan tänka sig. Men de är lite schyssta ändå - de har ett flertal tillfällen att döda McCall, men avstår, så att de kan slaktas så att blodet sprutar och kroppsdelar flyger omkring.

THE EQUALIZER 3 är underhållande, aldrig tråkig, och avslutas med dans på torget.

 

 

 

(Biopremiär 1/9)

Bio: The Equalizer 2

Foton copyright (c) Sony Pictures Sweden

Innan pressvisningen läste jag om min recension av Antoine Fuquas THE EQUALIZER från 2014 - eftersom det enda jag kom ihåg av den, var att den byggde på en gammal TV-serie jag aldrig sett. Jag konstaterade att jag gillade den första filmen, och jag kom ju ihåg den när jag väl läste vad den handlade om. Det var en hård jävla film!

Således tänkte jag att det kunde bli kul med denna uppföljare, åter i regi av Fuqua. Och jodå, återigen är det en hård jävla film. Men - det är också en sämre film. Fast inte till en början.

Denzel Washington är tillbaka som den mystiske Robert McCall, en man med ett förflutet som någon typ av hemlig agent; proffsmördare åt regeringen. Numera försörjer han sig som Lyftchaufför - Lyft är en konkurrent till Uber. Han bor i en liten lägenhet i Boston, men trots att det är en hyresrätt har  han själv byggt om den, och låter måla om köket. Fast det får man kanske göra med amerikanska hyreslägenheter?

McCalls största intresse är att sitta hemmma och läsa romaner som "På spaning efter den tid som flytt", och han verkar ha hur mycket pengar som helst. Hans andra intresse är att hjälpa folk i nöd. Ibland nöjer han sig med att erbjuda jobb åt den unge grannen som hamnat i dåligt sällskap, men oftast hjälper han till lite mer handgripligt - vilket resulterar i att onda mäns armar, ben och nackar knäcks, om de inte får en kniv i sig, eller en pistolkula.

Det är lite svårt att redogöra för vad THE EQUALIZER 2 handlar om. Det ta nämligen en faslig tid för handlingen att komma igång, och när den väl startar, är den mer än lovligt luddig. Skurkar tar sig in i en lägenhet i Bryssel, och en man och hans fru mördas. McCalls tidigare chef, eller vad hon nu var (Melissa Leo), reser till Bryssel för att utreda, men mördas hon med.

Nu tänker vi att McCall minsann ska åka till Bryssel för att knäcka nacken på buset, men icke. Det behöver han inte. Buset befinner sig nämligen i Amerika, där de tänker mörda alla som kan tänkas avslöja dem. Ett av de blivande offren är förstås McCall. Det tar inte lång tid innan McCall listat ut vem som ligger bakom det hela, och i en bra scen hamnar han framför samtliga skurkar på en gata i ett villakvarter. McCall säger att han tänker döda dem allihop. Han vet vad han vill, den mannen.

Här ovan skrev jag att det inte tar lång tid innan McCalll listar ut vem som är skurken. Men när jag tänker efter tar det rätt lång tid. Filmen innehåller nämligen en mängd parallella trådar, vilka tar god tid på sig och som i en del fall inte leder till någonting. McCall pratar uppbyggligt med den unge grannen han sätter i arbete. McCall pratar med en gammal judisk farbror, som letar eftersin sin syster, som försvann under andra världskriget. Den sistnämnda tråden är fullkomligt överflödig, eftersom den inte har någonting alls med filmens handling att göra. Det hade dock varit skojigt om McCall råkat hitta systern medan han jagade skurkar.

Precis som den första filmen, är det här ibland extremt våldsamt. McCall är brutal och det sparas inte på blodet. Slutuppgörelsen är lång och utspelar sig på en plats som säkert är tänkt att vara unik och spännande, men dessa scener leder bara till en lång rad frågor. Jag skulle gärna vilja ställa dessa frågor här, men det kan jag inte göra, för då spoilar jag slutet.

THE EQUALIZER 2 börjar bra, en stor del av filmen är rätt bra; det är lite ointressant, men rätt okej ändå. Ibland är det lite för otroligt, McCall är lite för duktig på alla sätt, och när jag under filmens andra halva inser att handlingen inte kommer att ta en oväntad vändning, börjar intresset dala.

Fast det är inte direkt dåligt, det här. Denzel Washington är bra i huvudrollen, och även övriga skådisar gör bra ifrån sig. Pedro Pascal spelar McCalls före detta agentkollega, och Bill Pullman har en liten roll. Actionscenerna är bra och fläskiga. Filmmusiken är stämningsfull, och Antoine Fuqua vet hur man skapar spänning - även när det inte är särskilt spännande.

  

(Biopremiär 24/8)

Bio: The Magnificent Seven

Foton: Sam Emerson & Scott Garfield © 2016 Metro-Goldwyn-Mayer Studios Inc. and CTMG. All rights reserved. ALL IMAGES ARE PROPERTY OF SONY PICTURES ENTERTAINMENT

Först kom Akira Kurosawas DE SJU SAMURAJERNA (1954). Sedan kom John Sturges' westernversion avden; 7 VÅGADE LIVET (1960). Eftersom denna blev en succé följdes den 1966 upp med Burt Kennedys SJU KOMMER TILLBAKA (fast det var inte alla sju från första filmen), Herman Hoffmans DE 7 SLÅR TILL IGEN kom 1969, och Lee Van Cleef red i George McCowans DE 7 RIDER IGEN 1972. 1980 flyttades de sju till rymden i Jimmy T Murakamis KRIGET BORTOM STJÄRNORNA, och 1998 var de tillbaka i vilda västern i en TV-serie som varade två säsonger.

När de sju sitter upp till häst igen 2016 kan filmen självklart inte heta 7 VÅGADE LIVET på bio i Sverige. Hur skulle det se ut? En svensk titel på en amerikansk film? Nej, för att få pang-pang-sugna grabbar av alla kön att se filmen, måste den förstås heta THE MAGNIFICENT SEVEN även här.

Westerngenren är ju inte alltför vital nuförtiden, men jag har trots allt recenserat en del sådana de senaste åren. BONE TOMAHAWK, THE HATEFUL EIGHT, THE HOMESMAN, för att nämna några stycken. Dock är nog THE MAGNIFICENT SEVEN den första traditionella westernfilmen jag recenserat sedan dunderfloppen THE LONE RANGER. Fast när jag tänker efter var inte den heller alltför traditionell, så bröderna Coens TRUE GRIT ska kanske räknas som den senaste.

När sambon och jag satt i sommarstugan i somras och zappade mellan kanalerna på TV:n, dök plötsligt 1960 års 7 VÅGADE LIVET upp. Fast vi tittade inte på den. Dels för att den redan börjat, dels för att sambon aldrig vill se på cowboyfilmer. Det är åtminstone 25 år sedan jag såg filmen, kanske 30. Jag har den så att säga inte i färskt minne.

TRAINING DAY och THE EQUALIZER-regissören Antoine Fuqua har regisserat denna nya version, och han har med sig Denzel Washington från dessa filmer. Washington spelar Sam Chisolm (i originalet hette han Chris Larabee Adams), stenhård delgivningsman. Han klär sig som spaghettiwesternhjälten Sartana och intruduceras likadant som Clint Eastwoods namnlösa spöke i MANNEN MED OXPISKAN; han materialiseras när han kommer ridande i den dallrande hettan.
Det är 1879 och den mexikanska byn från originalet är utbytt mot staden Rose Creek, som terroriseras av den fullkomligt samvetslöse Bartholomew Bogue. Peter Sarsgaard är lysande som Bogue - han svettas konstant, han ser sjuk och fullkomligt galen ut. Emma Cullen (Haley Bennett) får nog när hennes make dödas av Bogues män, så hon letar upp Chisolm och ber om hjälp. Chisolm i sin tur samlar ihop sex män som ska hjälpa honom att besegra Bogues armé: spexaren Josh Faraday (Chris Pratt), prickskytten Goodnight Robicheaux (Ethan Hawke), den knivsvingande kinesen Billy Rocks (koreanen Byung-hun Lee), den tomahawkkastande bjässen Jack Horne (Vincent D'Onofrio), mexikanen Vasquez (Manuel Garcia-Rulfo), och den pilbågsförsedde comancheindianen Red Harvest (Martin Sensmeier). Jodå, de sju har olika egenskaper, som det ska vara i den här typen av film. Fast de har inte lika bra egenskaper som i den italienska krigsfilmen 5 MÄN FÖR HELVETET från 1969, i den är en av dem akrobat och de släpar runt på en studsmatta under uppdragen.

Nå. Nu ska de sju träna upp befolkningen i Rose Creek så att de kan slå tillbaka när Bogues armé anfaller. Det kommer att gå åt mycket kulor och dynamit, och hjältarna kommer att få tillfällen att dö heroiskt när de räddar staden.

Eftersom jag älskar westerns hoppades jag att THE MAGNIFICENT SEVEN skulle vara jättebra. Tyvärr är den inte det. Den är helt okej, den är bra - men inte mer. Filmer faller lite mellan två stolar. Den är inte tillräckligt lättsam som klassiska 50-talswesterns, och den är inte lika stenhård som till exempel Clint Eastwoods filmer. När det inte är action; när rollfigurerna bara sitter och pratar, blir det lite småtrist, dialogen är inte tillräckligt bra, rollfigurerna är inte tillräckligt intressanta. Peter Sarsgaards skurk är inte med tillräckligt mycket.

Å andra sidan bjuds det på mycket action, och det är bra, fläskig action. Och ibland räcker det med att ett gäng karlar kommer ridande över prärien till mäktig musik för att jag ska känna nackhåren resa sig.

James Horner och Simon Franglen står för filmmusiken. Eftersom Horner, som även skrev musiken till KRIGET BORTOM STJÄRNORNA, omkom under arbetets gång, är filmen tillägnad hans minne. Elmer Bernsteins klassiska ledmotiv spelas under eftertexterna.

Jag skulle gärna vilja att THE MAGNIFICENT SEVEN blir en publikframgång; det är ju en western och sådana vill jag se många fler av, men jag tror inte att det här kommer att bli någon större kioskvältare.

(Biopremiär 23/9)

Bio: The Equalizer

Foton copyright (c) UIP Sweden

En dag någon gång under 1990 slog jag på TV:n och upptäckte att samtliga kanaler försvunnit. Märkligt. Irriterande. När jag senare gick ut såg jag en lapp i trapphuset. De höll på att installera kabel-TV i kåken. Under de närmaste veckorna, innan jag tröttnade, såg jag därför fruktansvärt mycket TV, en massa TV-serier, plötsligt gick det ju deckare varje dag.

En av de TV-deckare som gick på någon kanal, antagligen TV3, var MCCALL - vilket THE EQUALIZER (1985-1989) kallades i Sverige. Jag minns inte om jag faktiskt tittade på den serien. Jag minns främst en sketch i något humorprogram där man drev med serien. Den brittiske karaktärsskådespelaren Edward Woodward, känd från THE WICKER MAN och som gick bort 2009, spelade Robert McCall, före detta agent, numera privatdeckare.

När nu Antoine Fuqua, mannen bakom TRAINING DAY, BROOKLYN'S FINEST och OLYMPUS HAS FALLEN, har gjort långfilm av THE EQUALIZER innehar Denzel Washington rollen som McCall. McCall är fortfarande en man med en mystiskt förflutet, det antyds att han varit något slags agent som iscensatt sin egen död, men där slutar väl i princip alla likheter med TV-serien. Fuqua har gjort en exceptionellt stenhård actionthriller, fullkomligt humorbefriad och extremt rå.

McCall lever ett stillsamt liv i Boston. Han arbetar i ett enormt varuhus som bland annat säljer verktyg (notera detta!), han hjälper en överviktig kollega att komma i form, och eftersom han har sömnproblem går han varje natt till ett fik där han dricker en kopp te och läser böcker. Samma ställe frekventeras av Alina (Chloë Grace Moretz), tonårig prostituerad. De två brukar prata med varandra, hon vill egentligen bli sångerska. När Alina blir brutalt misshandlad av sin ryske hallick och dennes vedervärdiga anhang, får McCall nog. Han kliver in på deras kontor och bland annat med hjälp av två korkskruvar dödar han dem allihop på 29 sekunder.

Det visar sig att dräggen inte var vilka skurkar som helst, McCall har tagit kål på några viktiga personer i den ryska maffian. Därför skickas den iskalle och grymme "Teddy" (Marton Csokas), tidigare spetsnaz, till Boston för att leta upp och döda McCall - och alla som står McCall nära. Men nu är ju inte McCall vem som helst. Han besitter a particular set of skills. Han blir tvingad att ensam slåss mot horder av ryssar. Och då är det bra att ha tillgång till verktyg. Borrmaskin, till exempel. Och bultpistol.

Denzel Washington kan ibland vara lite irriterande, åtminstone när han spelar i seriösa dramer; då framstår han som rätt präktig. Men - när han spelar hårding, som i TRAINING DAY och MAN ON FIRE, då är han så hård att han får badkarsvatten att kallna och tapeter att lossna. Actionscenerna i THE EQUALIZER är väldigt blodiga, det blir närmast splatterfilm här, och av någon anledning gillar McCall att klocka sina våldsamma bedrifter. Han planerar sina drag i huvudet innan samman drabbningen, gissar hur lång tid det kommer att ta, och så klickar han på sitt armbandsur och går loss så att blod och hjärnsubstans sprutar. Det är sällan vi får se så här brutala thrillers nuförtiden, vi lever ju i en era när Hollywood försöker se till att alla filmer får åldersgränsen PG-13 (inget blod, inga svordomar, inget naket) för att locka så stor publik som möjligt.

Men ultravåldet till trots - Fuquas film är till större delen ett drama. Filmen berättas i ett ganska långsamt tempo, vi får ta del av McCalls lugna vardag ett bra tag innan Alina råkar illa ut. De flesta scenerna utspelas nattetid, scenerna från fiket är uppenbart inspirerade av Edward Hoppers målning "Nighthawks", filmmusiken är hotfullt lågmäld. En del dialog i början är kanske lite klumpig och övertydlig, som när McCall berättar om "Den gamle och havet" för Alina, men det är inget som stör.

Jag gillar THE EQUALIZER. Det här torde vara höstens, kanske årets, hårdaste film. Och jag gillar tuffa thrillers som inte kompromissar. Dessutom är Marton Csokas en särdeles obehaglig skurk. Oklanderligt klädd, alltid ett och samma kalla, känslolösa ansiktsuttryck, och något makalöst sadistisk och genomrutten.

Bill Pullman och Melissa Leo dyker upp i två mindre roller som före detta kollegor till McCall.
Fast när jag tänker efter ... Det här är ju en Liam Neeson-film. Liam Neeson brukar ju numera ofta spela en stenhård ex-agent med a particular set of skills. Utvecklades månne den här filmen med Neeson i åtanke? Denzel Washington, som även producerat, klarar dock uppgiften galant. Det vore kul att se en crossover-film där Robert McCall slår sig samman med Bryan Mills från TAKEN-filmerna och rensar upp!

(Biopremiär 26/9)

Bio: 2 Guns

Foton copyright (c) Sony Pictures Sweden
Det bästa med den isländske regissören Baltasar Kormákurs 2 GUNS är att Mark Wahlbergs rollfigur heter Stig. Okej, han heter egentligen Michael Stigman, men kallas Stig - och det är ju ett osedvanligt roligt namn på en actionhjälte. Det roligaste sedan Rolf i den italienska krigsfilmen ROLF.

2 GUNS bygger på en tecknad serie jag aldrig hört tala om och än mindre läst. Jag hade dock vissa förhoppningar på filmatiseringen efter en lovande trailer och hyfsat bra recensioner i USA. Grundkonceptet är lovande även det; två skurkar visar sig vara agenter, ovetande om den andres identitet.
Denzel Washington är DEA-agenten Bobby Trench som utger sig för att vara kriminell och slår sig samman med hårdingen Stig. De ska råna en bank, men Bobbys baktanke är att sätta dit Stig och hans boss. De rånar en bank på över fyra miljoner dollar, men Stig visar sig vara agent för militären, med avsikt att sätta dit Bobby och hans anhang. För att inte röja sin täckmantel skjuter Stig Bobby i axeln och lämnar honom i ödemarken. Detta uppskattar inte Stigs chef (James Marsden) och skickar ut folk för att döda honom. Bobby har överlevt och har en massa folk efter sig och han tvingas förstås att samarbeta med Stig. Bill Paxton anländer som psykopatisk, genomond CIA-agent - pengarna som stulits tillhör CIA. Stig och Bobby måste slåss mot allt och alla.

2 GUNS börjar bra med en rätt rolig scen på en diner i samband med att de ska råna banken. Därefter hoppar filmen tillbaka i tiden, och arbetar sig framåt, förbi dinern, och sedan vidare - och det blir rätt stökigt. Ja, ibland mer än lovligt stökigt. Det är aldrig bra när man ser en actionfilm och undrar vad folk sysslar med, varför och hur de hittade till de olika platserna. Kormákur får aldrig riktigt ordning på storyn. Å andra sidan har han kanske inte räknat med att publiken kommer att tänka efter.
Men det egentliga problemet med filmen är att den aldrig blir så rolig jag gissar att det är tänkt - och detta beror på att Stig och Bobby är rätt osympatiska typer. Det rikliga våldet är grovt, blodigt och ofta sadistiskt; det ska väl många gånger vara så kallat "ironiskt våld", men det funkar inte filmen blir därför lite nasty - på fel sätt.

Det förekommer en hel del bra namn här. Edward James Olmos är en mexikansk knarkkung i hatt, Fred Ward gör ett inhopp som officer, och Paula Patton är Bobbys raffiga agentkollega som lyckas kombinera dialog och topless på ett föredömligt, Oscarvärdigt sätt. Föredömligt är även Paxtons inspirerade överspel. Wahlberg har samma nollställda uttryck han brukar köra med, medan Washington är mer animerad. Och har skägg.
Här och var lyser det till, en scen med prickskytte på hönor är briljant bisarr, och slutuppgörelsen är bra (den involverar dessutom kor), men jag kan inte säga annat än att jag blev besviken på 2 GUNS; det är en blodsölig actionkomedi (eller action med humorinslag) som inte funkar som den ska.
Detta är för övrigt ingen uppföljare till Andy Sidaris' klassiker GUNS från 1990.

(Biopremiär 11/10)

-->

Bio: Flight

Foton copyright (c) Paramount Pictures Sverige
Drygt en månad kvar till Oscarsgalan och flertalet nominerade filmer som ännu inte fått svensk premiär väller över oss. Här har vi ännu en. Robert Zemeckis' FLIGHT är nominerad för Bästa manliga huvudroll; Denzel Washington, och för Bästa originalmanus, som är författat av John Gatins, som skrev REAL STEEL. Och det här är en typisk film som Oscarnomineras - åtminstone Denzel Washingtons roll.
Washington är piloten Whip Whitaker - gravt alkoholiserad och även med tycke för gräs och kokain. Och damer. Filmer öppnar exemplariskt: det första vi ser är en hyfsat omotiverad nakenscen. Whip har tillbringat natten med hotta flygvärdinnan Trina (Nadine Velazquez), de vaknar upp i en säng på ett hotellrum, och hon börjar genast att strutta runt spritt språngande näck framför kameran. Whip ser dock till att han har en bit av täcket över organet. De är båda fortfarande fulla och Whip försöker fixa detta med hjälp av kokain.
Whip kliver ombord på ett passagerarplan han ska flyga, han träffar sin andrepilot (som är religiös) för första gången, och de far iväg. Fast det går inte så bra. Plötsligt börjar planet att vibrera - och så störtdyker det. Whip genomför en våghalsig manöver; han flyger upp och ner, och lyckas få ner planet. Dock omkommer sex personer, däribland Trina.

Den alkoholmarinerade Whip blir först hjälte, men problem uppstår när det framkommer att han hade alkohol - mycket alkohol - i blodet. Han kan åka dit för dråp och dömas till livstids fängelse. Hans advokat och chefer har möjlighet att manipulera med uppgifterna, att dölja fakta, och Whip måste ljuga i rätten. För att klara av sin komplicerade tillvaro krökar Whip till det rejält. Oj, vad han super. Och snortar. Och röker gräs. Han börjar även att umgås med pundaren Nicole (Kelly Reilly) som försöker lägga av och går på AA-möten. Whips ex-fru och son vill inte veta av honom.
Förvisso är FLIGHT en ganska intressant film. Hur pass vanligt är sådant här? Visst har jag varit skitfull ombord på flygplan, men hur vet jag att inte piloten också är det? Sitter och undrar vad det är för vita, fluffiga saker därute. Vad kommer ett flygbolag undan med?

Det är fascinerande att se maskineriet, vad advokaterna kan dra till med - planet var trots allt trasigt och hade störtat även om Whip varit nykter, och man ämnar skylla på "Guds vilja". Herrejösses - det är tydligen helt okej att i ett modernt land som USA dra in Gud och hokus-pokus i det hela! Och komma undan med det. Ren och skär idioti!
Bra skådisar radas upp. Förutom de nämnda hittar vi Don Cheadle som Whips advokat, Bruce Greenwood som höjdare på flygbolaget, Melissa Leo som FBI-agent som ska sätta dit Whip, och John Goodman är fullkomligt lysande som snubben som förser Whip med droger.
Men - FLIGHT är alldeles, alldeles för lång. Två timmar och sjutton minuter. Den blir bitvis lite för otrolig. Ibland direkt löjlig - i synnerhet när Whip krökar som värst. Och självklart är slutet något alldeles oerhört förutsägbart. Tårar och grejor när ärligheten varar längst!

Kvällen innan Whip satte sig på planet.

Om Denzel Washington är värd en Oscar? Njä, det vet jag inte. Han gör samma grej som vanligt. Han är förstås alltid bra - eller oftast bra - men det här känns lite ... Tja ... Njä ....
Tveksamt betyg:

(Biopremiär 25/11)

Bio: Safe House

Foton copyright © UIP Sweden

Jag vet att jag är i minoritet, men jag tyckte att SNABBA CASH var riktigt usel. Okej att en massa människor gick och såg filmen, den är trots allt baserad på en bestseller, men jag förstår inte alla positiva hylllningar och påståenden som att filmer sätter ny standard när det gäller actionscener inom svensk film. Om det är meningen att man inte ska se vad som sker under actionscenerna har de lyckats. Vad är det för sketen standard? Dessutom påstås det att det var Josef Fares som regisserade actionscenerna och inte den huvudsaklige regissören Daniel Espinosa - om det stämmer har jag inte en aning om.

En annan orsak till att jag inte gillade SNABBA CASH, är att Joel Kinnaman innehade huvudrollen. Jag tycker att han är kass. Riktigt kass.

Av någon anledning gillade Hollywood vad de såg och SNABBA CASH blev Espinosas biljett till de stora Hollywoodproduktionerna. Medan andra nordiska regissörer startade sina amerikanska karriärer med lågbudgetfilmer, likt Renny Harlin som gjorde PRISON och TERROR PÅ ELM STREET 4 innan han fick göra DIE HARD 2, slängdes Espinosa in i hetluften på en gång och sattes på att regissera SAFE HOUSE; en stor, dyr actionthriller med folk som Denzel Washington, Ryan Reynolds, Sam Shepard, Brendan Gleeson, Vera Farmiga och Robert Patrick i rollerna. Filmen fick galapremiär med röd matta i USA och den anses vara en av 2012 års storfilmer, Universal har höga förhoppningar på den.

Filmen började och det dröjde inte länge innan jag tänkte "Here we go again ..." - det här kändes som en film jag sett åtskilliga gånger tidigare. Det här är en standardstory, som för omväxlings skull utspelar sig i Sydafrika. Denzel Washington är en skurk som kommit över ett microchip med väldigt känsliga data, extremt hemliga uppgifter om högt uppsatta människor inom CIA, MI6 och så vidare - material som kan skapa en ny skandal i stil med Wikileaks. Washington injiceras chipet i sin egen kropp, men arresteras och förs till ett så kallat safe house. Reynolds spelar en ung CIA-agent som jobbar där, och när ett gäng riktigt, riktigt räliga skurkar - ledda av Fares Fares i skägg - atteckerar och dödar alla, lyckas Reynolds fly och tar Washington med sig. Och sedan rymmer Washington från Reynolds. De räliga skurkarna jagar Reynolds och Washington, Reynolds jagar Washington, CIA försöker lokalisera Washington, och en av de snälla agenterna är troligen korrumperad. Och för att göra det hela ännu värre, så har Reynolds ljugit för sin söta, franska flickvän och inte berättat att han egentligen arbetar för regeringen!

Snälla! Någon måste förbjuda bruket av handhållen kamera! Okej, kanske inte förbjuda det, men för helvete - förhindra folk att skaka på de förbannade kamerorna! Vad är det för mening med att iscensätta enorma actionscener när man inte ser vad fan det är som händer? Förutom denna shakycam, så är SAFE HOUSE även väldigt grynig. Här finns en stor och antagligen väldigt imponerande biljakt; massor av bilar demoleras - men allt vi ser är närbilder på bildörrar, rattar, ansikten och så vidare. Och under några av närstriderna satt jag faktiskt och kisade. De gryniga, skakiga bilderna, de sönderfrätta färgerna och den snabba klippningen irriterade mina ögon. Och emellanåt hade jag svårt att uppfatta vem som slogs med vem och vilka som strök med.

SAFE HOUSE får väl sägas vara en okej thriller. Det här skulle kunna ha blivit en ganska bra thriller, trots att den inte är vidare originell. Den är ganska våldsam och blodig, men av någon anledning svär inte rollfigurerna. Märkligt. Det här ju ju trots allt ingen snäll ungdomsfilm.

Man vet aldrig vad man kan förvänta sig av Denzel Washington, men han är vanligtvis rätt bra när han spelar skurk eller hårding, vilket han gör i den här filmen. Ryan Reynolds är en sympatisk skådis och här är hans rollfigur även den sympatisk och den känns rätt trovärdig. De övriga skådisarna är förstås också bra, Fares Fares är kul som svårstoppad fuling av Terminatorstuk. Men så dyker plötsligt Joel Kinnaman upp och jag kan bara inte med killen. Tack och lov har han en ganska liten roll - och han ser ut som om han precis kommer från inspelningen av DEN SISTA FÄRDEN.

Jo, jag vet att filmens stil är ett försök att göra den skitig och realistisk; "gritty" som man säger, och det ska kännas som om vi verkligen befinner oss på plats i händelsernas centrum. Men kom igen, 1970-talets thrillers var också gritty - ofta i ännu högre grad - och då brydde man sig inte om att skaka på kamerorna. Se bara på de gamla, goda Bronsonfilmerna. Jag måste säga att jag tycker att SAFE HOUSES stil och look är så irriterande att jag övervägde att ge filmen en tvåa i betyg. Men det vore inte riktigt rättvist.

Just det: den korrumperade CIA-agenten är precis den ni tror det är redan i början av filmen. Inga överraskningar på den fronten, alltså.

(Biopremiär 15/2)

En annan svensk i farten

Lustigt, igår nämnde jag SNABBA CASH i förbifarten, och nu dök trailern till Daniel Espinosas första amerikanska film upp - SAFE HOUSE. Som jag flera gånger påpekat tyckte jag att SNABBA CASH var rätt värdelös, illa spelad och regisserad. Men ingen annan verkade hålla med. Dessutom var det flera stycken som skrev att Espinosa (som tidigare gjort den ruttna BABYLONSJUKAN) satte en ny standard vad gäller actionscener i svensk film. Tja, om man gillar action där man inte ser vad som händer stämmer det kanske.
Okej. SAFE HOUSE ser ju dock av trailern att döma ut som en riktig film. Dessutom är den försedd med riktiga filmstjärnor. Men om den färdiga filmen är något att ha vet jag förstås inte.

Bio: Unstoppable

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox
Åkej, pågar och töser, dags att lära sig dagens läxa: om ni vill undvika fruktansvärda tågkatastrofer - håll er undan snabbmat!
Man vet aldrig vad man får när man ser en film av någon av bröderna Scott. Ridley Scott gör vanligtvis bra filmer, men det hindrar honom inte från att krysta ut mög som A GOOD YEAR. Tony Scott har regisserat bra grejor som TRUE ROMANCE, DEN SISTE SCOUTEN och MAN ON FIRE - men också skit som DOMINO och den mediokra och tråkiga nyinspelningen av PELHAM 123 KAPAT.
Nu är Tony tillbaka med UNSTOPPABLE, i vilken ett tåg som fraktar giftiga kemikalier skenar genom Pennsylvania utan förare. Tåget, alltså - tåget saknar förare. Jag känner inte till huruvida staten Pennsylvania behöver en förare. Och varför har då tåget ingen förare? frågar du, svettig av brunst.
Bra fråga. Svaret är att lokföraren var en redigt fet fläskröv som körde väldigt, väldigt långsamt när han upptäckte att han behövde växla spår. Så, han hoppade ut ur lokomotivet för att gå fram till spåret och växla manuellt - tåget gick inte snabbare än att han enkelt skulle kunna promenera tillbaka ombord utan problem. Trodde han. Det var bara det att den här fläskröven var för fet för att lyckas med detta. Han klarade inte av att klättra ombord igen - och plötsligt ökade det herrelösa tåget hastighet.
Snacka om katastrof! Det är som om en kärnvapenmissil är på väg mot staden Stanton. Hela staden riskerar att sprängas i luften!
Rosario Dawson gör entré som Connie, en tuff brud som försöker lösa problemet från kontrollrummet på stationen. Även en viss Ned (Lew Temple) gör entré, en skön rollfigur med tunn, blond, stripig hästsvans, mustasch och pilotglasögon - jag tyckte omedelbart om den här killen. Han blir den som först försöker stoppa tåget.
...Och så introduceras vi för våra hjältar: lokföraren Frank (Denzel Washington) och unge Will (Chris Pine). De gillar inte precis varandra. Frank är veteran. Will är ny på jobbet. Änklingen Frank har problem med sina tonårsdöttrar (som jobbar på Hooters!), Will har problem med sin fru. Och nu visar det sig att Frank och Will är de enda som kan stoppa det skenande tåget, eftersom de befinner sig i närheten och på samma spår.
Detta innebär att det är dags för lite klätt-
rande på tågtak medan tåget far fram i hög hastighet, och bilar och annat som kommer i vägen mosas. 
UNSTOPPABLE, som hävdar att den är inspirerad av verkliga händelser, är en fullt sebar film, men den är egentligen inte särdeles spännande. Jag kan inte påstå att jag är Denzel Washingtons största fan - han är bra när han spelar kräk eller skurk, men annars tycker jag ofta att han är lite irriterande.
Chris Pine (Kapten Kirk i nya STAR TREK-filmen) är inte mycket till hjälte, han är alldeles för slätstruken, och han har ett av de där likartade ansiktena många andra Hollywoodskådisar har. Det är svårt att hålla isär dem. Jag skulle hellre vilja se ovannämde Ned som hjälten, av uppenbara skäl. Det hade kunnst bli riktigt coolt - på riktigt!
Jag har inte för avsikt att förstöra filmen för er, men jag tycker att filmens slut är något av ett antiklimax. Var det här allt? Inget mer spektakulärt? Det hade onekligen varit fantastiskt om de hade misslyckats med uppdraget och hela Stanton faktiskt flög i luften!     
PELHAM 123 KAPAT handlade om ett tunnel-
bane-
tåg. Den här handlar om ett järnvägs-
tåg. Kan vi försvänta oss att Tony Scotts nästa film kommer att handla om en spårvagn? Eller varför inte skicka Scott hit till Malmö och till Centralen. Här hade han kunnat göra filmer med namn som TÅGET TILL KASTRUP ÄR INSTÄLLT OCH ERSÄTTS MED BUSS, eller DET ANKOMMANDE TÅGET FRÅN STOCKHOLM ÄR FÖRSENAT OCH KOMMER ATT ANLÄNDA OM FYRA TIMMAR". Dessa filmer hade blivit allt annat än actionpackade. Jag skulle snarare kalla dem för meditativa.
Det enda jag tänkte på när jag såg UNSTOPPABLE, var att inget av det som händer skulle inträffat om inte idioten i början gick på en Supersize Me-diet. Därför fick eftertexterna mig att skratta. Eftersom filmen är inspirerad av verkliga händelser, dyker det upp texter om vad de inblandade gör idag. Av allt att döma jobbar den korkade fläskröven numera inom snabbmatsindustrin!
UNSTOPPABLE pressvisades inte i Malmö, så jag gick på 21:20-visningen på premiärkvällen. Det var ganska glest i salongen för att vara premiär. Långtifrån halvfullt. Tydligen kändes inte tågfilm speciellt attraktivt. Och då hade Fox annonserat över ett helt uppslag i gårdagens Metro.
Framför mig satt fyra ungdomar och tjattrade högt på portugisiska. Mitt i filmen reste sig en av dem, såg sur ut, tog sin jacka och lämnade salongen. Han kom inte tillbaka igen.

(Biopremiär 10/11)

Bio: Linje 123 kapad

Kors i röven! En svensk titel på en amerikansk thriller. Det var inte igår. Tror jag. LINJE 123 KAPAD bygger på John Godeys roman, och filmades första gången 1974 som PELHAM 123 KAPAT (THE TAKING OF PELHAM ONE TWO THREE) med Walter Matthau och Robert Shaw i huvudrollerna. Jag kommer faktiskt inte ihåg om jag sett den eller ej, möjligtvis för väldigt längesedan på TV. Däremot såg jag TV-filmen THE TAKING OF PELHAM ONE TWO THREE från 1998, med Edward James Olmos och Vincent D'Onofrio. Den släpptes på video eller DVD i Sverige, men jag kommer inte ihåg vad den hette, om de nu ändrade titeln. Det enda jag minns av filmen, är att det var väldigt avslagen.  

Till Tony Scotts nya version har de minsann ändrat originaltiteln. Jajamen! Nu heter den ... THE TAKING OF PELHAM 1 2 3. Jodå. Inget ONE TWO THREE här inte. Men filmen handlar fortfarande om 13:23-tåget i New Yorks tunnelbana. En dag kliver psykopatiske skurken John Travolta ombord tillsammans med några beväpnade kumpaner, och de tar helt sonika och kapar tåget i en mörk tunnel, skjuter lite folk och håller passagerarna gisslan i väntan på pengar polisen ska leverera lite mer än en timme senare.

Travolta håller ständig kontakt med T-banans kontrollrum, och vem sitter där om inte gamle helyllekillen Denzel Washington, som är anklagad för att ha tagit mutor men nu får visa upp sig som värsta hjälten. Polisens egen gisslanförhandlare John Turturro anländer, men om Travolta inte får prata med Washington, skjuter han gisslan. Han hinner med att skjuta ett par stycken. Borgmästaren James Gandolfini svettas och ser dessutom ut som George Costanza i borgmästartagen. Det blir biljakt för att få fram pengarna i tid och till slut måste Washington allt lämna skrivbordet och ge sig ut på fältet.

Tony Scott har inte varit så bra på sistone. En gång i tiden gjorde han grejor som DEN SISTE SCOUTEN och TRUE ROMANCE (och TOP GUN om man är inne på sådant). ENEMY OF THE STATE är ju också rätt bra, och bland hans senare filmer är MAN ON FIRE helt okej, när filmen väl kommer igång efter en timme. Men SPYGAME var väldigt vissen, DEJA-VU lite för dum - jag köpte inte premisserna - och så har vi DOMINO. DOMINO är bland det värsta jag sett. Och det största problemet med den, är att den känns som ett desperat försök av en gubbe att vara hipp. "Kidsen gillar det om jag gör så här, om jag klipper som en dåre och stökar till det och filmar konstigt och vräker på med musik". Det är bara det att en som är född 1944 ska inte göra så. Det blir bara fel (ingen annan bör göra så heller för den delen, oavsett när man är född).  LINJE 123 KAPAD har emellanåt en tendens att gå i samma fälla. Borta är 80- och 90-talens slicka reklamfilmsbilder, i stället är det nervigt och hetsigt, snabba klipp, förtexter som rycker och hoppar, omotiverad hackig slowmotion, och allt kompat av rätt bra, tuff musik. Mycket distade elgitarrer. Nu är LINJE 123 långt ifrån lika infernalisk på den fronten som DOMINO, men som sagt - tendenserna finns där. Och jag blir lite irriterad. Det känns som ett försök att liva upp vad som i grunden är ett dialogdrivet drama. Det är Denzel Washington och John Travolta som pratar med varandra i realtid via komradio.   

Filmen blir lite väl fånig emellanåt. Ibland är dialogen riktigt dum - i en dramatisk scen pratar Washington med sin oroliga fru, och hon ber honom köpa med sig tre liter mjölk hem. Jag förstår mycket väl vad de tänkt med replikskiftet, men jag började skratta. Lite skrattretande är även en kille i gisslan som lyckats komma ut på Internet och webkamerachattar med sin flickvän, som hela tiden tjatar om att hon älskar honom. När pengarna ska levereras forslas de med poliseskort bestående av mängder av polisbilar och -motorcyklar, och dessa kör så vårdlöst att det uppstår ett flertal avancerade bilolyckor. Hur töntigt som helst. Här ska man rädda livet på 17 pers i gisslan, och så ser de till att drivor av bilar mosas och flyger genom luften. Hur många skadades? Dog någon?  

John Travolta är förvisso en bra psykopat, hur galen som helst, men han ligger hela tiden på gränsen till överspel. Denzel Washington spelar den där trista typen han oftast gör. De gånger han är skurk eller bad ass, som i TRAINING DAY och MAN ON FIRE, är han ju riktigt bra, men annars blir det för mycket "prästens präktige son" över honom.  

LINJE 123 KAPAD skulle kunnat bli väldigt bra; en klassisk, hård thriller av 70-talsmodell. Men jag har alldeles för många invändningar. Ytterligare en är att jag tyckte filmen blev lite tråkig efter ett tag. Jag skulle kunna vara riktigt snäll och sätta en trea, men det tänker jag inte vara. Ett extra minus för den svenska texten. Filmen verkar översatt av en femtonåring, och misspryds flera gånger av ord som "motherfucker", "fuckad" och "shit". Det ser vansinnigt löjligt ut. 

 

 

  

(Biopremiär 5/8)