Visar inlägg med etikett Denny O'Neil. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Denny O'Neil. Visa alla inlägg

onsdag 2 oktober 2019

Bio: Joker

Foton copyright (c) Warner Bros.Pictures

I september 1975 följde jag med min mormor till Bertils på Föreningsgatan. Butiken hette egentligen inte Bertils, jag minns inte vad den hette, men butiksinnehavaren hette Bertil. Senare bytte butiken namn till Stopp matöppet. Förvirring uppstod när jag fick veta att det låg en annan butik i stan som hette Bertils livs.

Nå. Medan mormor gick bland hyllorna och handlade, stod jag och tittade på serietidningshyllan. Det här var på den tiden då det fanns ett stort utbud av serietidningar. Jag var sju år, och för mig var dessa hyllor som dignande smörgåsbord.

Jag tittade extra länge på Läderlappen. Nummer 9/1975, var det. Bertil kom fram till mig och frågade om jag ville ha den där tidningen. Jag nickade. Då tog Bertil tidningen, rev av logotypen från omslaget, han stoppade denna i kassaapparaten, och så fick jag tidningen gratis. Jag blev förstås väldigt glad för detta, men samtidigt lite irriterad - jag ville ju inte ha ett trasigt omslag. Ett par år senare gjorde Bertil samma sak med ett nummer av Helgonet. Sture Persson, som hade Sture Perssons livs på Artillerigatan, bara skrev upp tidningens namn på en papperslapp den gången han gav mig en serietidning, vilken det var har jag glömt.

Läderlappen 9/1975 gjorde stort intryck på mig. Jag hade läst Läderlappen tidigare, men detta var första gången jag läste en historia om Jokern. Jag tyckte att äventyret var rätt otäckt, med alla maniskt skrattande människor, och slutet med giljotinen var riktigt jävla skrämmande. Och Jokern - jag tyckte att han var genuint obehagligt, det fanns inget töntigt eller löjeväckande över denna grymma galning.

Ni får hålla tillgodo med den amerikanska originalversionen av serien.
För seriens manus stod Denny O'Neil, och det är hans Jokern som är "min" Jokern - en galen skräckgestalt. På film och TV har Jokern varit annorlunda. Även om jag gillar Tim Burtons BATMAN från 1989, har jag alltid tyck att Jack Nicholson bara är Jack Nicholson, och inte Jokern. Och jag har aldrig förstått storheten i Heath Ledgers tolkning i THE DARK KNIGHT. I ett försök att göra figuren realistisk, är Jokern en störig kille som slickar sig om munnen mest hela tiden. Jag satt mest och undrade varför alla dessa stenhårda, långt mer erfarna gangsters som Jokern konkurrerar ut inte bara skjuter honom. Pang! Slut på filmen. I den usla SUICIDE SQUAD gör Jared Leto en rätt intressant Jokern som inte är helt oäven. Dock medverkar han inte speciellt mycket i filmen.

På TV har vi sett Cesar Romero som en pajasartad Jokern i TV-serien från 1960-talet, han var förstås festlig. Mark Hamill gjorde Jokerns röst med stor entusiasm i den animerade TV-serien och några animerade långfilmer.

2019 kommer plötsligt Joaquin Phoenix och gör den bästa tolkningen av Jokern någonsin. Tveklöst. Det här är nog så nära "min" Jokern man kan komma. Lite oväntat, eftersom JOKER är en film av Todd Phillips, som mest är känd för komedier som OLD SCHOOL och BAKSMÄLLAN-trilogin.

Phillips film, som kammade hem Guldlejonet i Venedig, har som kanske är bekant hamnat i trubbel i Amerika, och betraktas som kontroversiell. Orsaken därtill är besynnerlig: filmen anses glorifiera en seriemördare. Filmen anses sakna moral och den tar inte tydligt avstånd från huvudpersonens beteende. Det här är verkligen märkligt. Todd Phillips film glorifierar inte Jokerns mördande. För ett par veckor sedan hade den extremt mycket mer våldsamma RAMBO: LAST BLOOD premiär. I denna film slaktar den PTS-drabbade huvudpersonen dussintals fiender på de mest bestialiska sätt, och hans dåd glorifieras. Men han är ju hjälten i en actionfilm - en amerikan som slåss mot onda mexikaner. Vidare har vi filmer som, tja, FREDAGEN DEN 13:E-serien, vilka publiken främst såg för att få se den svårdödade seriemördaren Jason Vorhees massakrera drivor av tonåringar. Publiken hejade på Jason. Det finns oräkneliga fler exempel.

JOKER är en synnerligen mörk film - gjord för en vuxen publik. Huvudpersonen är psykiskt sjuk, visst kan många identifiera sig med Jokerns känsla av att vara utstött, mobbad och missförstådd, men han är långtifrån något slags ideal, han är inte en kille man vill bli. Man vill inte känna, eller ens vara flyktigt bekant med personer som Jokern.

I USA släpps utklädda personer inte in på biovisningarna av JOKER - jag utgår från att de menar utklädda till clowner. Folk är rädda för en ny biografmassaker som den när DARK KNIGHT RISES premiärvisades. Det här är amerikansk logik i ett nötskal: istället för att göra något så självklart som att förbjuda försäljning av skjutvapen, förbjuder man biopublik att klä ut sig. Och vi är illa ute när filmskapare uppmanas göra uppbyggliga filmer. Nästan allting idag anpassas in i minsta detalj, för att ingen ska kränkas. Minns den sanslösa debatten om ONCE UPON A TIME ... IN HOLLYWOOD. Folk blev fly förbannade för att Quention Tarantino gjort den film han ville göra, berätta den story han ville berätta, på sitt eget sätt.

När den första trailern till JOKER dök upp, var det många - däribland jag - som associerade till Martin Scorsese och TAXI DRIVER. Genast var det en del cineaster som påpekade alla skillnader mot en en Scorsesefilm. "Så skulle Scorsese aldrig gjort!". Men jag tycker nog att likheterna är fler än skillnaderna.

Efter att ha sett JOKER konstaterar jag att detta är skräckfilmsversionen a Martin Scorseses THE KING OF COMEDY, med inslag av TAXI DRIVER. Det känns lite grann som om den sistnämnda filmens Travis Bickle (Robert De Niro) gestaltar KING OF COMEDYS Rupert Pupkin (Robert De Niro) i en två timmar lång mardröm.


Joaquin Phoenix spelar Arthur Fleck, som dagtid försörjer sig som clown på sjukhus och butiksjippon. Kvällstid försöker han bli stå upp-komiker. Arthur lider av ett märkligt syndrom - han kan börja skratta okontrollerat när det inte passar sig. Men han är psykiskt instabil rent allmänt. Han är utstött, han motarbetas, ingen tycker om honom, och han lider av vanföreställningar.

Allt Arthur Fleck vill är att sprida glädje, men det bär sig inte bättre än att han - clownsminkad - skjuter ihjäl tre sviniga killar ombord på ett T-banetåg, efter att dessa försökt förgripa sig på en tjej. Arthur kommer undan, polisen börjar nysta i fallet - men oväntat hyllas Arthur som en hjälte av Gotham Citys invånare. Han blir ofrivilligt vigilante-clownen. Värsta Charles Bronson i DEATH WISH.

Precis som den psykiskt störde Travis Bickle i TAXI DRIVER råkade Arthur Fleck mörda "rätt" personer. Arthur har dock inte för avsikt att skjuta fler svin på stan. Han vill bara sitta hemma och jobba på sina skämt, alla lika usla, så att han kan förverkliga sin dröm om att bli komiker. Han bor hemma hos sin sjukliga mor Penny (Frances Conroy från AMERICAN HORROR STORY), gravt psykiskt instabil även hon. Hon brukar ägna sig åt att skriva brev till Thomas Wayne (Brett Cullen), en rik knös av Trump-slag, som siktar på att bli Gotham Citys borgmästare. Wayne är även en av orsakerna till att det kokar i staden, befolkningen är missnöjd.

JOKER är mer eller mindre The Joaquin Phoenix Show. Detta är i det närmaste en One Man Show. Och vilken show, sedan! Phoenix rollprestation är fullkomligt fantastisk. Han pendlar mellan att vara ömklig och genuint otäck - på riktigt. Filmens ton är otroligt mörk. Det är tidigt 1980-tal, och Todd Phillips film ser faktiskt ut att vara från den tiden. Det är murrigt och skitigt. Det är dystert. Språket är grovt, våldet är blodigt. Upplevelsen förstärks av isländskan Hildur Guðnadóttirs dystra stråkar på ljudspåret.

Arthur Flecks största idol heter Murray Franklin, han är en komiker som har en talk show på TV, ungefär som Jerry Langford (Jerry Lewis) i ovan nämnda THE KING OF COMEDY. Murray Franklin spelas av Robert De Niro, som alltså medverkar i de båda Martin Scorsese-filmer jag nämner i denna recension. Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om detta tilltag. Är det korkat att plocka in De Niro, så att referensen till Scorsese blir väldigt uppenbar - eller är det bara kul? Jag bestämmer med för det sistnämnda.

JOKER är en fruktansvärt bra film. Det här är förbannat bra. Det är en typ att film jag inte trodde man kunde göra längre - det riktigt skitiga, amerikanska kriminaldramat. Det är gritty, som man säger på engelska. Det är otäckt på ett sätt som gör att filmen närmar sig skräckfilmen. Det är en film som imponerar på många sätt. Manuset är smart, regin är säker. Joaquin Phoenix lyser. Pennywise the Clown i DET är en, ähum, pajas i jämförelse.

Om Joaquin Phoenix' Jokern kommer att återkomma återstår att se. En ny film om Läderlappen är ju på gång, THE BATMAN med Robert Pattinson i titelrollen. Thomas Waynes son, lille Bruce Wayne - gossen som växer upp till Läderlappen - medverkar i ett parscener i JOKER, men jag har svårt att föreställa mig en maskerad brottsbekämpare med mantel i det Gotham City Todd Phillips målar upp här. Det skulle kunna bli hur töntigt som helst. JOKER ligger långt ifrån övriga superhjältefilmer, Christopher Nolans trilogi inräknad.

Herregud, delar jag ut ytterligare en femma i betyg i år? Det brukar ju passera år mellan mina femmor! Men så här bra är faktiskt JOKER. Den med Joaquin Phoenix, alltså, inte den med Björn Skifs.







(Biopremiär 4/10)

måndag 6 augusti 2012

När superhjältarna var obegripliga

I en intervju säger Stan Lee att på 1960- och -70-talen förstod DC Comics aldrig varför Marvels serietidningar sålde så mycket bättre än gamla trotjänare som Stålmannen, Läderlappen och gänget. Cheferna på DC kom - enligt Lee - fram till att det berodde på att Marvel kanske hade en viss färg på omslagen, så DC slafsade på denna färg. Utan resultat. De kom då på någon annan, långsökt anledning till Marvels framgångar, och drog utan framgång till med ytterligare ändringar.

Men den egentliga orsaken till att Marvels serier sålde som smör, var förstås innehållet; själva berättelserna och sättet de berättades på. För så här var det: på 70-talet var majoriteten av DC:s serier i det närmaste oläsliga.

I mina recensioner av till exempel THE AMAZING SPIDER-MAN och THE DARK KNIGHT RISES berättar jag lite om hur det såg ut på superhjältefronten i Sverige när jag växte upp. Ett ämne jag funderat lite på sedan jag såg de här filmerna.

På 1970-talet var det tunnsått med Marvelserier i Sverige. Red Clown gav ut några titlar som kom ut i ett fåtal nummer under ett fåtal år; slarvigt redigerade produkter, vilka jag dock tyckte var otroligt tuffa när jag var barn. Att jag upplevde dem som extra tuffa och spännande, berodde bland annat på att de redan då var sällsynta på antikvariat. Visst, jag lyckades få tag på en hel del av dem, men till skillnad från andra serietidningar, fanns de inte i drivor. Först 1978 fick Marvel någorlunda fotfäste i Sverige, då Atlantic började att ge ut sina titlar. Slarvigt redigerade även de, men det märkte jag inte riktigt. Inte då när det begav sig.

Så, i brist på Marvelserier läste jag och mina kompisar tidningar med DC:s hjältar. Sådana fanns det en hel del. Och även om jag gillade dem och tyckte att i synnerhet Läderlappen var cool (åtminstone när han tecknades av Jim Aparo eller Neal Adams), så måste jag erkänna att jag sällan begrep vad de handlade om. Jag har läst om en del av de här tidningarna som vuxen - och jag har fortfarande problem med att hänga med.

Marvel Comics var ju kända för att bygga såpoperor kring sina figurer. Hjältarnas privatliv var lika - eller ofta mer - intressant än fajterna med superskurkar. Och avsnitten hängde ihop i evighetsäventyr. Men så var det inte hos DC. Hjältarna var fortfarande relativt endimensionella träbockar. Just under 70-talet, åtminstone under dess första hälft, var DC:s serieavsnitt märkligt korta. Ett drygt dussin sidor - och alltid avslutade äventyr. Detta innebar att man kunde få in tre avsnitt, oftast med olika figurer, på 36 sidor, som i Sveriges var ett vanligt sidantal på 70-talet.

Detta innebar även att serierna blev märkligt rumphuggna och konstigt berättade. Författarna försökte ibland berätta så avancerade och "vuxna" grejor som möjligt (ofta skulle det vara invecklade metafysiska prylar), ibland på "moderna" sätt, på minsta möjliga utrymme. Det lyckades man sällan med.

Stålmannen läste jag sällan som barn, främst beroende på att Stålmannen är en tråkig, oövervinnerlig hjälte, men jag tyckte även att serien var så trist tecknad. Oftast var det Curt Swan som höll i pennan, och det såg inte lika häftigt ut som när Aparo fläskade på med skuggor i Läderlappen. Och jag tyckte att äventyren mest var konstiga. Just det här avbildade numret, nummer 5/1976, minns jag att jag tyckte var bra, men i det flesta fall förstod jag inte vad superskurkarna var ute efter. De äldre 50-talsavsnitt som ofta gick som utfyllnad var mer begripliga.

Stålpojken, däremot, gillade jag skarpt. Jag hade en period i slutet av 70-talet då jag älskade den här tidningen. Okej, det var väl framför allt serierna om Rymdens Hjältar jag gillade. Herregud, vad jag tyckte att de här superhjältarna som huserade i framtiden var häftiga! Häromåret läste jag om ett par gamla nummer, bland annat nummer 12/1976, som jag minns som särdeles fräsigt. Bara omslaget kickade igång min fantasi när det begav sig.

Som vuxen konstaterade jag att huvudserien var omständligt berättad och svårbegriplig. Och astråkig. Jag noterade även att Mike Grells teckningar, som jag en gång i tiden beundrade, var härligt halvtaffliga. En tafflighet han utvecklade under 80-talet i sin serie Jon Sable - Freelance. Alla figurerna hade fantastiskt långa ben! Och nu på 2000-talet funderade jag även en del på grundidén med Rymdens Hjältar - och framför allt på Stålpojkens medverkan i teamet. För det första lever de här hjältarna i en framtidsvärld, där alla människor klär sig i konstiga dräkter och trikåer. Superhjältarna sticker inte ut utseendemässigt. Och de är inte ensamma om att ha superkrafter. Om inget annat är teknologin så pass utvecklad, att superhjältar känns onödiga. Alla verkar vara supermänniskor på något sätt. Och varför reser Stålpojken in i framtiden för att hjälpa Rymdens Hjältar? Behövs inte han hemma på Jorden i vår tid? Eller flyger han genom tiden på ett sätt så att han inte missar något klockslag här hemma? Och varför sket han i Rymdhjältarna när han blev äldre och började kalla sig Stålmannen? Kanske därför att han då hängde med Lagens Väktare?

Om Lagens Väktare kunde man läsa i Gigant. Eftersom Gigant var på 68 sidor, var den lite dyrare, och därför läste jag den mer sällan. Jag har för mig att jag som barn inbillade mig att serierna i Gigant var bättre än i de övriga DC-tidningarna. Jag vet inte varför. Men i slutändan tyckte jag nog att innehållet var lika konstigt som i övriga tidningar. I synnerhet Lagens Väktare. Avsnitten började ofta med en rollista. Porträtt på de medverkande superhjältarna. Därefter bekämpade de en konstig skurk som skulle göra något jag sällan begrep vad det var.

De övriga serierna i tidningen var lika träiga som de i Stålmannens egen tidning. Vattenmannen var bara tråkig. Gummimannen mest märklig. Blixten tyckte jag nog om. Ett tag gick Denny O'Neils och Neal Adams numera klassiska avsnitt om Gröna Lyktan och Gröna Pilen i Gigant. De var fantastiskt snyggt tecknade och jag upplevde dem som tuffare än andra serier. Idag tycker jag inte att de håller - och allvarligt talat: Neal Adams avancerade layouter fyller ingen funktion; de stökar bara till berättandet.

Och så har vi då Läderlappen. Det allra första numret jag fick, var nummer 12/1974. Huvudserien om "monstrets hämnd" såg ut som en skräckserie, som liten gosse konstaterade jag omedelbart att Läderlappen är världens allra, allra tuffaste seriehjälte. Jag förstod dock aldrig var avsnittet handlade om. Jag har inte läst om tidningen på ett par decennier, så jag vet inte om jag skulle begripa avsnittet idag. Numret innehöll även ett äventyr med Robin. Det hette "Det sjuder och exploderar". Och då, på 70-talet, förstod jag inte ens vad den konstiga titeln betydde. Än mindre vad avsnittet gick ut på.
1979 gick Läderlappen upp i sidantal, och samtidigt slängdes fyrfärgstrycket ut. Jag minns när jag köpte nummer 1/1979. På torsdagseftermiddagar veckohandlade min morsa på Epe Livs i Landskrona. Ibland följde jag med, och då stod jag klistrad vid serietidningsstället - och då, 1979, fanns det en farlig massa titlar att välja mellan. Och ja, jag minns till och med var stället stod 1979. Och var det stod 1976 och '77. Jag var så fascinerad av serietidningar på den tiden att jag minns sådana detaljer. Men då, i början av 1979, hade jag fyra kronor i fickan. Jag vet inte varför. Jag hade aldrig pengar på mig som barn. Jag frågade morsan om jag fick köpa en serietidning och valde Läderlappen just för att den gjorts om, och vid kassan sa morsan "Har du så mycket pengar på dig?".

Jag tyckte att Läderlappen i svartvitt var ännu fränare än i färg. Teckningarna blev mer detaljrika, skuggorna tyngre. Precis som i Fantomen - en serie som förlorade mycket när de började tryckas i färg. Jag tror dessutom att jag begrep serierna i Läderlappen 1979. Kanske för att jag blivit aningen äldre. Kanske för att serierna inte var lika komprimerade och utspejsade. Kanske var de bättre berättade.

... Och kanske minns jag helt fel. Det här är ju över 30 år sedan. Många av de nämnda serierna har jag inte sett till sedan dess. De tidningar jag behöll försvann vid ett källarinbrott för femton år sedan.

Så. Vart vill jag komma med denna långa drapa? Nja, det vet jag inte. Jag kände bara för att berätta om det här.

Och nu har jag gjort det.


torsdag 28 juli 2011

Bio: Green Lantern

Foton copyright (c) Warner Bros./Twentieth Century Fox
När jag var liten påg gick Gröna Lyktan i tidningen Gigant, en färgtidning med superhjälteserier från DC, och som jag då tyckte var väldigt tjock - hela 68 sidor. Dyr var den också, så pass dyr att jag bara köpte den begagnad på Fyndshopen, där den kostade lika mycket som alla andra tidningar.
I Gigant huserade Lagens Väktare, Blixten, Höken och lite annat löst folk, som alla dök upp i den typ av ryckiga, ibland svårbegripliga äventyr, som DC producerade på 70-talet. Och här återfanns även Gröna Lyktan.
Jag gillade nog aldrig riktigt Gröna Lyktan när jag var grabb. Jag tyckte att det var lite fusk med den där ringen som innhåller en stor, grön Barbapapa som kan fixa precis allting. Och Hal Jordan, som den här hjälten heter i det civila, var väl ingen större personlighet.
Ibland publicerades dock de numera klassiska avsnitten av Denny O'Neil och Neal Adams i vilka Gröna Lyktan jobbade i team med Gröna Pilen (som tidigare hetat Röda Pilen i Sverige, antagligen för att inte blandas ihop med Gröna Lyktan. Det här funkade väl så länge Gigant publicerades i svartvitt), och ibland dök den raffiga Svarta Fågeln upp i sina nätstrumpor. Jag tyckte att de här avsnitten var skithäftiga. Idag tycker jag att det är grymt snyggt tecknade -- förstås -- men liksom så mycket annat från den tiden, är avsnitten ofta mer än lovligt förvirrade. Än värre blev det när Gröna Lyktan begav sig ut i rymden och ägnade sig åt kosmiska resonemang med märkliga varelser.
Jag läser på nätet att figuren dök upp för första gången redan 1940 och då var det en viss Alan Scott som fick ägera grön superhjälte. Sedan dess har rollen innehafts av en hel rad olika typer. Men jag minns honom fortfarande som Hal Jordan.
...Och det är Hal Jordan som Ryan Reynolds spelar i den här nya biofilmen i regi av Martin Campbell (CASINO ROYALE).
Visst blir man lite misstänksam när det dröjer så här länge innan en ny, stor, amerikansk superhjälteblockbuster får svensk premiär. Filmen gick upp i USA redan den 16:e juni och gjorde väl inget större väsen av sig - filmen har inte gått dåligt, men den fick ljummen kritik och det har inte varit så mycket ståhej runt den. Visst är det trångt på svenska biografer just nu, i synnerhet på 3D-dukarna, Harry Potter och andra tar mycket utrymme, men nog är det märkligt att GREEN LANTERN har fått vänta så här länge. Jag får känslan av att den svenska distributören inte tror på filmen.
När Campbells film börjar får man allt sitta med block och penna och anteckna för att hänga med. Vi färdas genom rymden och till främmande världar, medan en högtravande brittisk röst berättar allt om den smaragdgröna kraften som förvaras i ringar, hur den intergalaktiska poliskåren The Green Lantern Corps bildas, hur en ondskefull varelse slipper lös och bär sig åt, och allt detta kryddas med fullkomligt omöjliga namn på planeter och varelser - och Basil Exposition håller på att babbla om detta alldeles för länge. Det går hyfsat bra att låta bli att hänga med i detta intro.
En medlem av Green Lantern Corps attack-
eras och flyr i ett rymdskepp, och kraschlandar på Jorden. Han är döende och skickar iväg den gröna kraften för att leta upp en värdig ersättare - en person som är duglig, modig och fullkomligt orädd.
Kraften hittar stridspiloten Hal Jordan, en slarvig typ som har ett stökigt privatliv och plågas av minnen av en olycka som dödade hans flyghjälte till far. Hal förses med en ring och ett slags lykta han kan ladda ringen med, och poff, så iförs han en superhjältedräkt och en fjollig mask dyker upp över hans ögon. Masken dyker visst upp av sig själv när hans identitet måste skyddas. Och så sugs han upp i rymden och hamnar på en planet där the Corps har sitt högkvarter.
Där utbildas Hal; han måste slåss mot en biffig typ och han får lära sig att kraften i ringen formar sig till det han tänker på. Allt för att han ska kunna bekämpa brott på så långsökta sätt som möjligt, för att filmen ska bli intressant att titta på (och serierna kul att läsa). Det hade ju varit för enkelt att bara låta ringen bygga ett grönt fängelse runt bovarna.
På en här planeten sitter även en massa visa män högt, högt upp på vad som liknar obelisker. Dessa är klädda i röda dräkter som är så långa att de när ända ner till marken. Varför sitter de där uppe? Vad gör de hela dagarna?
Nere på Jorden får vi träffa den illasin-
nade senatorn Ham-
mond (Tim Robbins), och vi får veta att en hemlig organisation som jobbar åt regeringen har hittat liket av den andre Gröna Lyktan från inledningen. Hammond har en misslyckad son med mustasch, Hector (Peter Sarsgaard), som dessutom är lika misslyckad rymdforskare. Hector hämtas för att tillsammans med en doktor spelad av Angela Bassett (som jag först inte kände igen) ta reda på så mycket som möjligt om rymdgubben.
Tyvärr innehåller liket partiklar av den onda varelsen från inledningen och Hector smittas och börjar förvandlas till något slags ond elefantman.
Hal Jordan suktar förresten efter sin pilotkollega Carol (Blake Lively), som han varit ihop med tidigare, och under en helikopterolycka rycker Hal in som Gröna Lyktan för första gången och räddar både Carol och senator Hammond. Fast senare känner Carol igen Gröna Lyktan trots den lilla ögonmasken. Så klart hon gör! Det vore ju skitkonstigt om hon inte kände igen honom.
Ja, och så attack-
erar den onda varelsen från rymden och det ser ut som om det väller ut gigantiskt bajs i staden och slukar skyskraporna, och det blir fajting, och man har uppfunnit en gul ring med gul kraft, som visst inte är bra, och den vresige grönlyktan Sinestro (Mark Strong med rött ansikte) förstår att Hal Jordan allt är en hyvens grabb, och under eftertexterna dyker det upp en extrascen som hintar om en uppföljare.
Problemet med GREEN LANTERN är handlingen. Allt som har med det kosmiska och the Green Lantern Corps att göra, är precis som i serierna alldeles för förvirande - vilket alltså främst beror på att allt och alla heter saker som Abin Sur och Tomar-Re. Men det kan man ta. Värre är det att skurkarna är så trista och ointressanta. Och vad är de ute efter? Mer än att vara skurkaktiga, alltså? När Hector blir skurk gör han inte mycket anat än att ... halta omkring och vara ful. Fast det är ju klart, eftersom ursprungshistorien ju måste berättas, återstår det inte så mycket tid att lägga på ett regelrätt äventyr under de två timmar filmen varar.
Dock är det här inte så illa som jag fruktade (till och med trailern var illavarslande). GREEN LANTERN är trots allt helt okej. Tekniskt sett är det förstås imponerande och till och med 3D:n funkar hyfsat. Ryan Reynolds är en sympatisk hjälte. Carol är en ganska trist roll, det går inte att göra så mycket med den, men även Blake Lively är sympatisk - och hon gör inte ont att titta på. De humoristiska inslagen är rätt kul ibland. Lustigt nog innehåller filmen inte speciellt många bombastiska superslagsmål.
Jag är fortfarande ingen fan av Gröna Lyktan, hjälten är lite för menlös, men jag skulle inte ha något emot att se en uppföljare till den här filmen. Och då kan ju Gröna Pilen få dyka upp, så att denne kan få ta med sin flickvän Svarta Fågeln. Eller, skit i Gröna Pilen. Gröna Lyktan kan väl få samarbeta med Svarta Fågeln utan hennes snubbe?
Slutligen: av någon synnerligen märklig anledning, blev GREEN LANTERN barnförbjuden! Här är motiverigen från Statens Medieråd:
"Historien om en superhjälte som kämpar mot en intergalaktisk ondska är visserligen till stora delar av serietidningskaraktär men innehåller en stor mängd kraftiga hot- och våldsscener. Dessa, och särskilt de återkommande inslagen där människor förtärs av eld och skrumpnar ihop medför att filmen bedöms kunna skada välbefinnandet hos barn under 15 år."
Fullkomligt obegripligt, förstås. I synnerhet som Harry Potter och annat är betydligt mer skrämmande. Det tyckte även distributören, som överklagade, och föga oväntat sänktes åldersgränsen till från 11 år av Kammarrätten.





(Biopremiär 29/7)