Visar inlägg med etikett Dennis Quaid. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Dennis Quaid. Visa alla inlägg

torsdag 7 november 2019

Bio: Midway

Foton copyright (c) Noble Entertainment

När jag växte upp var skildringar av andra världskriget som ett stort pojkboksäventyr fortfarande populära. Alistair MacLean var i livet, hans böcker kom ständigt i nyutgåvor, de lånades på bibliotek, och filmatiseringarna gick hem i stugorna. Böckerna om Biggles lästes fortfarande av pojkar i mellanstadieåldern. Kioskbokshyllorna innehöll mängder av titlar med krigsromaner. I serietidningshyllorna hittade man de små tidningarna med engelska krigsserier, och så fanns ju  klassikern Pilot, vilken innehöll flygserier, som främst handlade om tappra RAF-piloter som Battler Britton.

Jag kom att tänka på Battler Britton när Dick Best (Ed Skrein) introduceras i början av MIDWAY, det senaste spektaklet av Mastodontfilms-Roland, det vill säga Roland Emmerich. Dick Best är en ytterst våghalsig amerikansk pilot som är så cool att han tuggar tuggummi medan han flyger. Om verklighetens Best gjorde detta vet jag inte.

MIDWAY bygger, förstås, på autentiska händelser, och samtliga huvudroller är personer som spelade viktiga roller i slaget om Midway. Med undantag för dessa viktiga personers hårt prövade fruar, som mest sitter hemma och är oroliga. Fast de är knappt med alls. Detta är en film om män i uniform. Många av dem har mustasch.
Filmen inleds med japanernas attack på Pearl Harbor, och därefter krigas det på- och i luften ovanför Midwayöarna. Och på- och under havet runtomkring dessa öar. När det inte krigas, har sammanbitna karlar möten och planerar, och säger saker som "He's the bravest damn pilot I've ever seen!".

Patrick Wilson spelar något slags underrättelsekille som knäcker koder. Woody Harrelson bär peruk och är amiral Chester Nimitz. Dennis Quaid gör viceamiral "Bull" Halsey, som lider av bältros, men som inte låter detta stoppa honom från att vara en redig karl. Luke Evans spelar en amerikansk pilot med mustasch. Både Skrein och Evans är engelsmän, Hollywood hade kanske slut på amerikanska skådisar.

Efter att jag sett MIDWAY infann sig genast en fråga: varför? Varför har man plötsligt gjort en bombastisk, påkostad film om slaget om Midway? Finns det en publik för detta? Jag har vänner som är väldigt intresserade av militärhistoria, dessa kommer säkert att uppskatta åtminstone delar av filmen, men i övrigt känns filmen lite ... fel på det. Emmerichs film redovisar i stort sett bara krigets gång, en engagerande handling med bra rollfigurer och överraskande vändningar saknas. Amerikanerna hyllas som stora, tappra hjältar, japanerna är ädla.
Filmen är alldeles för lång - trots detta verkar mycket av handlingen saknas. Aaron Eckhart spelar den stentuffe Jimmy Doolittle, som mitt i filmen dyker upp med sitt manskap, de far iväg i några flygande fästningar, de kraschar i den del av Kina som ockuperats av Japan, Doolittle får hjälp av några kineser att fly, och försvinner sedan ur handlingen. Filmen hade nog vunnit på att klippa bort hela tråden om Doolittle. Dessutom skulle hans story kunna bli en egen, rafflande film. I ett par scener spelar Geoffrey Blake John Ford, som är på Midway för att göra film, men han försvinner efter två korta scener.

Vad som utmärker MIDWAY är krigs- och framför allt flygscenerna. Oj! Det här är verkligen maffigt att se på stor duk. Dogfights mellan små jaktplan, mängder av bombplan, brinnande hangarfartyg. Det är imponerande, det är snyggt gjort. Om man nu kan påstå att det är snyggt med krig. Dick Best tuggar tuggummi medan han pangar japaner och bombar båtar.

Det är lite svårt att betygsätta den här filmen. Det är de många och långa stridsscenerna som är behållningen, däremellan är MIDWAY rätt trist. Men jag drar väl till med en trea.








(Biopremiär 8/11)

torsdag 24 maj 2012

Bio: What to Expect


Foton copyright (c) Noble Entertainment

WHAT TO EXPECT är den svenska titeln på den här filmen. Jasså? Jaha, och vad heter den i original, då? Jo, WHAT TO EXPECT WHEN YOU'RE EXPECTING. Lång och otymplig titel. Men den "svenska" titeln blev ju lite obegriplig. Vaddå, vad man kan förvänta sig? Av vaddå? Nä, hade jag satt den svenska titeln, hade jag dragit till med TITTA, VI FÖDER BARN!

Jag hade förväntat mig en redig tösafilm. En typisk tjejfilm av stora mått. Därför blev jag förvånad när jag kom på mig själv med att sitta och skratta åt en hel del i denna komedi i regi av Kirk Jones, som tidigare gjort den hemska NANNY MCPHEE. Åtminstone i början.

Vi får följa en samling par som först inte verkar ha något med varandra att göra eller mer gemensamt än att de väntar barn. Cameron Diaz är Jules, framgångsrik programledare för ett sådant där TV-program där tjockisar ska banta. Hon bor (självklart i en lyxvilla) ihop med en dansör, och de två tävlar i en variant på LET'S DANCE. Efter att ha vunnit finalen spyr Jules i pokalen - hon är gravid.

Jennifer Lopez är den fattiga frilansfotografen Holly (som trots fattigdom bor i en jättelägenhet), som är gift med en videoklippare. De beslutar sig för att adoptera ett barn från Etiopien. Elizabeth Banks är Wendy, som driver en butik med babysaker och som har skrivit en barnbok om amning. Hon väntar barn med Gary (Ben Falcone), vars far är stenrik, bor i lyxvilla och gillar margaritas - farsan spelas av Dennis Quaid, och han väntar tvillingar med sin 25-åriga hustru (Brooklyn Decker).

Slutligen råkar unga söta Rosie (Anna Kendrick), som säljer osträtter från en ostbil, bli på smällen efter en het natt tillsammans med en föredetta pojkvän, som säljer baconrätter från en baconbil.
Dessa graviditeter leder till diverse incidenter och förvecklingar. I synnerhet männen har problem med att klara av situationen. Det figurerar en liten klubb, The Dudes, bestående av nyblivna farsor som promenerar med sina bebisar. De hävdar att klubben är som Fight Club, fast de slåss inte. Chris Rock är en av medlemmarna.

Okej. Dennis Quaid är fullkomligt fantastisk i den här filmen. Han är verkligen skitrolig som föredetta racingstjärna och partysnubbe av stora mått. Flera andra rollfigurer och händelser är också mycket roliga. Chris Rock har en liten son som är fruktansvärt korkad. Thomas Lennon är en valhänt och lagom misslyckad typ - och kul.

Men kvinnorna, då? Är inte de roliga? Nja ... Jo, kanske. Lite grann. Banks och Decker blänker till emellanåt, men i Banks' fall handlar komiken mest om att skrika hysteriskt. Diaz' rollfigur är egentligen lite osympatisk. Lopez' är meningslös.

Efter ett tag övergår WHAT TO EXPECT till att bli en renodlad tjejfilm. Ur en mans ögon betraktad. Och snart börjar den även predika. Det är en jävla massa tjafs om "mirakel" och "gåvor" och folk håller tal på olika sätt; Banks håller ett "fint" anförande på en mässa och utan förvarning går Rock igång och håller en moralisk föreläsning och hur mycket han och hans vänner älskar att vara fäder. Och herrejävlar, när Lopez med make anländer till Etiopien (i scener inspelade i Sydafrika, även om de lika gärna hade kunnat skjuta dem på en back-lot i Hollywood) och hämtar ungen, deltar de i en religiös ritual där alla glatt ber och hojtar amen.

Historien om Rosie och hennes kille verkar vara plockad ur en annan film; ett romantiskt ungdomsdrama.

Filmen är lång som ett ösregn, den blir bara längre och längre, och ju längre den pågår, desto mer känner jag hur mitt betyg sjunker.

WHAT TO EXPECT är förstås väldigt amerikansk; det förekommer en sådan där "baby shower", vilket jag aldrig riktigt begripit vad det är, och den sker i överdådig lyx. Oavsett hur lite pengar man har, måste man köpa stort hus när man ska få barn. Och man diskuterar huruvida man ska låta omskära sin son eller ej. En diskussion som känns mycket märklig. Det är ju skitkonstigt att detta ens övervägs i ett modernt land som USA. Diaz råkar säga "fuck" i ett direktsänt TV-program varpå Quaid flinar att censorerna kommer att älska detta.

... Om man kapat filmen med en halvtimme och byggt ut Quaids roll, hade detta kunnat bli en riktigt bra komedi. Nu blev det en tantfilm med några roliga inslag.

Plus för att gamla fina "Why don't we get drunk and screw" spelas i en scen.







(Biopremiär 25/5)

tisdag 1 november 2011

Bio: Footloose

Foton copyright (c) Paramount Pictures Sverige
Tonight I gotta cut
Loose, footloose
Kick off your Sunday shoes
Please, Louise
Pull me offa my knees
Jack, get back
C'mon before we crack
Lose your blues
Everybody cut footloos

... Ähum ... Hur funkar ovanstående 2011? Och hur funkade det 1984 - egentligen?
Jag såg inte FOOTLOOSE när den gick på bio - det dröjde några år innan jag råkade se den på TV. Okej, "råkade" är att ta i, jag såg den medvetet. Det enda jag minns från filmen är att den handlar om en stad där det är förbjudet att dansa, att Kevin Bacon kommer dit och är en Cool Kille och vill dansa, att Bacon får ihop det med prästens dotter, som spelas av Lori Singer - den mesiga cellisten i FAME, och så minns jag en legendariskt fånig scen där en svettig och upprörd Bacon dansar ensam i en fabrikslokal. Ja, och självklart minns jag Kenny Loggins trallvänliga och rätt fjompiga ledmotiv, samt ett par av de andra låtarna.
Om jag förstått saken rätt, är 2011 års version av FOOTLOOSE en ganska exakt nyinspelning, scen för scen, replik för replik, låt för låt. Det är mycket möjligt, jag har inte sett originalet på över 20 år, tror jag, och kan inte jämföra. Men nog känns allt bekant. Lite för bekant. Och lite för ... fel.
Den här gången är det en Kenny Wormald som är den "coole" storstadskillen Ren MacCormack, som efter att hans morsa dött anländer till en liten håla på vischan, där han ska bo hos släktingar. Några år tidigare hade det skett en olycka i byn - efter en fest med mycket dansande, körde några ungdomar ihjäl dig, bland andra prästens (Dennis Quaid) son. Därför är nu dans förbjudet för alla under arton.
En som inte tar så hårt på detta, är prästens dotter Ariel (Julianne Hough, som ser ut som en ung Jennifer Aniston), som med sina kompisar ofta drar iväg på illegala danstillställningar. Tuffe Ren får förstås genast ihop det med Ariel, och han gör allt för att få ställa till med en rejäl dansfest i hålan. Han blir även polare med bonnige Willard (Miles Teller), som inte kan dansa, och han ser till att bli fiende till Ariels buse till pojkvän.
Förvisso är handlingen i FOOTLOOSE inspirerad av  ett autentiskt fall - 1980 förbjöds dans i en håla i USA. Men ändå. Redan 1984 kändes det här lite för otroligt. Än mer otroligt är det 2011. Förbjuda dans i ett västerländskt samhälle? Kommer dagens tonåringar att köpa detta? Och kommer de att köpa resten av upptågen i filmen? Nya FOOTLOOSE skulle lika gärna kunna utspela sig på 80-talet. Allting känns fortfarande som 80-tal. Tiden har stått stilla, alla beter sig som för 25 år sedan. De lyssnar på gamla hitlåtar från 80-talet - och herregud, den unge hjälten gillar Quiet Riot! 80-talshårdrock. För att göra det hela ännu konstigerare, bonnigare och daterat, är alla i filmen väldigt inne på linedance. Linedance! Jösses ...
En grej begrep jag inte alls. Eftersom ingen under arton får dansa, bör ju huvudpersonerna vara högst sjutton. Ändå går de på krogen (för att dansa linedance) där de köper öl i baren - och i USA måste man ju vara 21 för att få köpa och inta starkvaror! Ren köper även på sig ett sexpack öl när andan faller på. Hur gamla ska de här typerna egentligen vara?
Prästens fru spelas av Andie MacDowell. Henne har jag inte sett på länge. Hon har åldrats en del de denaste åren. Den där Kenny Wormald ser ut som vem som helst, hade kunnat spelas av vem som helst, han saknar utstrålning och är ingen Kevin Bacon.
Visst. FOOTLOOSE är inte tråkig. Gillar man folk som dansar - och detta välkoreograferat trots att de aldrig fått dansa - tycker man kanske att filmen är fenomenalt underhållande. Men kom igen, det hela är långsökt, dumt, daterat - och låtarna är ju lite väl jönsiga. "Please, Louise, pull me offa my knees", vem skriver sådana texter? Och vem fan är Louise?
Fast vi får se en arg och svettig Kenny Wormald dansa febrilt i en fabrikslokal.
Förr i tiden i Landskrona, när det var ovanligt att kunna engelska, var det många som uttalade "bacon" som "basonafläsk".







(Biopremiär 2/11)

måndag 24 maj 2010

DVD: Horsemen of the Apocalypse

HORSEMEN OF THE APOCALYPSE (Nordisk Film)
En gång för tio år sedan eller så, behövde jag ha tag på Jonas Åkerlund och ringde upp honom. Han var upptagen när jag ringde och han frågade om han fick återkomma. Vi kom överens om ett datum och klockslag - och han ringde exakt på utsatt tid! Det hade jag inte väntat mig, det händer i princip aldrig. Väldigt trevlig var han också.
Jag såg aldrig Åkerlunds första långfilm; SPUN, men den lär vara jävligt dålig. Det kan jag mycket väl tänka mig att den är - jag har aldrig gillat skruvade dramakomedier om knarkare. Jag drar gränsen vid HEAD WITH THE MONKEES, i vilken Mickey Dolenz och de andra bland annat agerar mjäll.
Den här andra filmen heter i original HORSEMEN, men tydligen tyckte man att en förlängd titel passar bättre på vår marknad. Michael Bay har producerat den här biofilmen, men i Sverige gick den direkt på DVD. Och det kan jag förstå. En tysk bekant såg den på en festival förra året och skrev i ett mail att jag måste ursäkta, men min landsman har gjort en riktigt usel film.
Dennis Quaid innehar huvudrollen i HORSEMEN. Han är polis och änkling, och lever med två söner; en liten sjuåring och en i övre tonåren. Pojkarna tycker att farsan försummar dem. Det är vinter och snöslask, och bisarra mord äger rum runt om i storstaden. Folk hittas upphängda i krokar, fastgjorda i specialtillverkade ställningar. "Suspension" kallas det här. Pionjärer på fältet var Richard Harris i A MAN CALLED HORSE och den blonda bruden i CANNIBAL FEROX.
Efter att några lik hittats, dyker plötsligt lilla söta Ziyi Zhang upp och beter sig först som en liten flicka, innan hon anger sig själv. Hon sitter i ett förhörsrum och hävdar att hon är döden.
Quaid kommer fram till att morden är inspirerade av Apokalypsens fyra ryttare och att mördaren kommer att slå till två gånger till. Det kan inte vara Zhang. Eller kan det?
Filmen är ett försök att rida på SAW- och tortyrporrvågen - samtidigt som man försöker göra ett slags intellektuell thriller. Filmen påminner nog snarare om SE7EN än om SAW - eller möjligtvis om den där misslyckade tortyrporrfilmen WAZ med Stellan Skarsgård, som av någon anledning fick biopremiär häromåret.
Åkerlunds verk ser bra ut, fattas bara. Och Dennis Quaid gillar vi ju, liksom Ziyi Zhang. Det förekommer fler bekanta, pålitliga ansikten, och Peter Stormare har en mycket liten roll. Fast den karln verkar ju göra allt för pengar. Jag gillade att Quaids polis har en mustaschprydd kollega som heter Stingray. 
Men filmen är fullkomligt befriad från spänning. Det finns inte en antydan till spänning här. Inte ens den billiga variant som uppstår i väntan på nästa (eventuella) äckelscen. Dialogen är bitvis under all kritik; första samtalet mellan Quaid och Zhang känns riktigt taffligt.
Vidare känns handlingen alldeles för långsökt. Visst, jag gissade inte vem som var mördaren. Rättare sagt, medan jag såg filmen fick jag en idé till en rysare i vilken en viss person skulle vara mördaren - men så visade det sig att HORSEMEN slutade precis så. Bummer! Men om vi säger så här - mördaren genomför saker som borde vara ytterst svåra att verkställa, ännu mer så för en ensam person. Och som sagt: det är krystat långsökt för att få till en unik historia.
Men om Jonas Åkerlund en dag gör en långfilmsversion av sin video till Lady Gagas "Telephone", lär vi få något att diskutera i fikarum och församlingshem. Eller på valfritt annat ställe.