Visar inlägg med etikett Dennis Lehane. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Dennis Lehane. Visa alla inlägg

torsdag 19 januari 2017

Bio: Live by Night

Foton copyright (c) Warner Brothers

Jag brukar ha svårt för filmer där huvudpersonerna; "hjältarna", är kriminella. Varför ska jag sitta och sympatisera med- och heja på folk som borde buras in? Men av någon anledning fungerar det med klassiska gangsterfilmer som utspelar sig på ett romantiserat 1920- eller 30-tal. Tuffa karlar, stiliga kostymer, snygga bilar, knattrande Thompson Typewriters. Det är annat än dagens gangsters, som bär träningskläder och åker moped.

LIVE BY NIGHT bygger på en roman av Dennis Lehane, författaren bakom MYSTIC RIVER och SHUTTER ISLAND. Hos Graham Norton berättade regissören och huvudrollsinnehavaren Ben Affleck att det var Leonardo DiCaprio, som producerat, som gav Affleck boken - och Affleck står även för manus. Affleck och Lehane har dock samarbetat tidigare, GONE BABY GONE är också en Lehane-filmatisering.

Det är förbudstiden; slutet av 1920-talet, och Affleck spelar Joe Coughlin, en smågangster i Boston. Hans liv är komplicerat - han är nämligen son till en hederlig, irländsk polis (Brendan Gleeson), och hans flickvän Emma (Sienna Miller) är egentligen en gangsterboss' kvinna. Efter att Emma förråder Joe, misshandlas han brutalt - och då menar jag brutalt; som avslutning utsätts han för filmhistoriens grövsta pungspark.

Mot alla odds överlever Joe, som fortsätter sin karriär i Florida, där han tillverkar rom och kommer upp sig. Området han styr blir större och större, konkurrenterna utplånas - bokstavligt talat. Polischefen (Chris Cooper) hävdar att han inte är korrupt, men det är förstås precis vad han är - han har en överenskommelse med Joe.
Joe träffar även kubanskan Graciela (Zoe Saldana), som han gifter sig med - något som inte uppskattas av Ku Klux Klan, vilka är starka i trakten.

En gangsters uppgång och fall. En historia vi har sett många gånger - och som oftast funkar. LIVE BY NIGHT är aningen ytlig, vissa handlingstrådar är lite väl hafsiga och hade kunnat uteslutas, bland annat finns här en tråd om polischefens unga dotter (Elle Fanning), som åker till Hollywood, men råkar illa ut och kommer tillbaka som djupt religiös uppviglare. Detta leder förvisso fram till filmens upplösning, men det det känns lite överflödigt. Det avhandlas lite för snabbt - vilket även gäller relationen med Emma, som ganska snart försvinner ur handlingen. Det görs heller inte mycket av kampen mot Ku Klux Klan. Affleck har velat få in lite för mycket i sin film.
Men nu är Ben Affleck en väldigt duglig regissör. Han må vara stel som skådis; det är han även som Joe, men han vet hur man gör en robust, underhållande film. Filmens många våldsamma scener är mycket bra genomförda, en biljakt är fantastisk, och ett par blodiga mord smått chockerande. Filmen är full av färgstarka gestalter, och ja: bilarna är snygga och Ben Affleck bär stiliga kostymer - jag gillar framför allt hans hattar.

Mitt betyg är kanske i snällaste laget, men eftersom solen skiner just nu känner jag mig snäll.









(Biopremiär 20/1)

torsdag 18 februari 2010

Bio: Shutter Island

Foton copyright © Paramount Pictures Sverige

Den har skjutits upp, den har skjutits upp, men nu får slutligen Martin Scorseses SHUTTER ISLAND premiär. Mottagandet i Berlin var väldigt positivt, så förväntningarna var hyfsat stora. Å andra sidan vet man aldrig riktigt var man har Scorsese. Jag brukar hävda att jag tillhör hans fans, men ibland gör han filmer som tramset GANGS OF NEW YORK (slagsmålsversionen av MOULIN ROUGE) och jag undrar vad han sysslar med. 

I SHUTTER ISLAND, som bygger på en roman av Dennis Lehane, är Leonardo DiCaprio U.S. Marshal Teddy Daniels som 1954 tillsammans med en kollega spelad av Mark Ruffalo anländer till titelns ö, där det finns ett välbevakat mentalsjukhus för "the criminally insane". Daniels introduceras när han drabbats av sjösjuka och spyr inne på båtens toalett.

Anledningen till att de två federala poliserna anländer till sjukhusön, är att en kvinnlig patient mystiskt försvunnit. På anstalten är vakterna de högsta hönsen, så poliserna måste lämna ifrån sig sina vapen, innan de mottages av Ben Kingsley som dr Cawley med härligt sinister look. På sjukhuset huserar även en viss dr Naehring, spelad av allas vår Max von Sydow.


Daniels tyngs av egna problem och sorger; hans fru har omkommit i en eldsvåda, och snart börjar han gissa att lurats ut till ön av andra skäl än kvinnans försvinnande. Intrigen tätnar, twisterna blir fler och fler, historien blir alltmer märklig och komplicerad; ingenting är vad det ser ut som, innan bitarna till slut faller på plats.

 
Martin Scorsese har sagt att han ville göra en film i samma stil som de film noir-thril-
lers och B-rullar han växte upp med på 1950-talet. Nu har förstås SHUTTER ISLAND en budget man hade kunnit göra åtminstone 20 50-tals-B-filmer på, och förtexternas typsnitt ser snarare ut som 2010, men i övrigt håller Scorseses film en fin ton. I synnerhet i öppningsscenerna är spelet aningen stiffare - medvetet, förstås - än övrig film idag, och kombinerat med den minst sagt dramatiska musiken ligger noirstämningen tät.
 
Klassiska femme fatales lyser med sin frånvaro, men här finns många inslag vi alla älskar: den mystiska ön, det gamla hotfulla sjukhuset och den spöklika fyren. Handlingen har dock en tendens att skruvas lite väl mycket ibland och jag skulle tro att filmen vinner på att ses en andra gång.

Jag har nämnt det förr, men jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om Leonardo DiCaprio. Killen har ju blivit vuxen med marginal och han må vara en utmärkt skådis - men jag ser honom ändå fortfarande som en påg. Mark Ruffalo gör inte mycket väsen av sig. Däremot är förstås Ben Kingsley utmärkt, för att inte tala om von Sydow. Han fyller 81 i april, men ser pigg och vital ut, och han är även på gång i Ridley Scotts ROBIN HOOD (tyvärr inte i titelrollen). Även Michelle Williams, Patricia Clarkson och Ted Levine medverkar.


Några påpekade att filmens trailer ger sken av att SHUTTER ISLAND är en helt annan typ av film än det långsamma, mörka och skruvade drama det är, och att publiken därmed kommer att bli både konfunderad och besviken. Men det tycker jag inte att den ska bli - publiken, alltså. Dessutom bör förstås alla ungdomar se filmen så de förstår hur män ska klä sig. De skrikiga slipsarna är inga höjdare, men annars är det mycket trenchcoat och hatt, och jeans med hängröv lyser med sin frånvaro.




 




(Biopremiär 19/2)