Bio: Dune

Foton copyright (c) Warner Bros. Pictures

För ungefär 40 år sedan lånade jag Frank Herberts roman "Arrakis - ökenplaneten", som "Dune" heter i Sverige, på biblioteket. Jag hade läst i Jules Verne-magasinet och i science fiction-fanzines att denna bok från 1965 är en klassiker. Utgåvan jag lånade hade ett trist omslag som fick den att se ut som "Bröderna Lejonhjärta". Men jag läste aldrig boken. Eller så började jag läsa den, men tyckte att den var alldeles för trist och tungrodd.

1984 hade David Lynchs beryktade filmatisering av Herberts roman premiär. Jag såg den aldrig på bio, jag hyrde den på video en tid senare. Lynchs DUNE är ju mest känd för att vara en mastodontflopp utan like. En svindyr film som inte funkade alls, och som få gick och såg. Jag såg faktiskt om den filmen för ett par månader sedan. Den finns på Netflix, men jag såg den på Blu-ray. På den svenska utgåvan ligger även den längre TV-versionen, men jag nöjde mig med den vanliga bioversionen.

Jag förstår varför filmen floppade, och jag undrar hur någon kan ha trott att den skulle bli framgångsrik till att börja med. David Lynchs DUNE är fullkomligt obegriplig. Det har pratats och skrivits mycket om att Lynch inte fick klippa filmen som han ville, att den var flera timmar kortare än det var tänkt, och så vidare - men, det spelar ingen roll hur lång filmen är. Det är manuset och berättandet som inte funkar. Om den vore tre, fyra, eller fem timmar lång, hade den troligtvis varit lika obegriplig - men även olidligt lång.

Dock tycker jag att DUNE från 1984 är en av de snyggaste science fiction-filmer som gjorts. Jag tilltalas av estetiken; det är Blixt Gordon och steampunk. Det är maffigt och färgsprakande. Detta gör att filmen är kul att titta på, även om man inte begriper någonting.

Redan i mitten av 1970-talet skulle romanen filmatiseras. Då var det den härlige vildhjärnan Alejandro Jodorowsky som höll i spakarna. Jodorowsky anlitade HR Giger, Chris Foss och Jean "Moebius" Giraud för att designa kulisser och gestalter, Dan O'Bannon skulle stå för specialeffekterna, Pink Floyd skulle komponera musiken, och till rollerna anlitades folk som Salvador Dalí, Orson Welles, Mick Jagger och Udo Kier. Tyvärr lyckades man aldrig skrapa ihop tillräckligt med pengar, budgeten växte konstant, och projektet lades ner. Det är ju synd - det här hade kunnat bli en lika fantastisk som vansinnig film. Den som vill veta mer om detta filmprojekt kan se dokumentärfilmen JODOROWSKY'S DUNE, som kom 2013.

TV-serien DUNE från 2000 har jag inte sett.

Så är vi då framme vid 2021 års filmatisering. Okej, egentligen är det inte 2021 års filmatisering, den skulle haft premiär för nästan ett år sedan, vilket pandemin satte stopp för. Istället premiärvisades DUNE på filmfestivalen i Venedig alldeles nyligen. Jag läste att den fick stående ovationer. Jasså? Behövde publiken få igång blodcirkulationen? Hade de fått träsmak i röven och kände för att stå upp.

Det är kanadensaren Denis Villeneuve som regisserat. Det senaste han gjorde var den mindre lyckade BLADE RUNNER 2049. Jag tittar på hans filmografi och konstaterar att det bästa han gjort nog är thrillern PRISONERS.

Nå. DUNE. I filmens förtexter står det DUNE PART ONE. Vi får alltså ingen avslutad berättelse. Vad jag vet har man inte börjat spela in del två än, så det kommer att dröja flera år innan publiken får reda på hur det går. Floppar denna första del, kommer kanske ingen del två.

David Lynchs film är alltså fullkomligt obegriplig - men Villeneuves film är inte mycket bättre. Den är bara aningen mer begriplig. Handlingen är så luddig att varken SF Studios, som distribuerar i Sverige, eller Warner Bros i USA lyckas sammanfatta handlingen på sina respektive webbsidor. Det står bara att Paul Atreides är en briljant ung man som måste resa till universums farligaste planet för att säkra sitt folks framtid, och att illasinnade krafter är ute efter planetens viktigaste råvara; kryddor. Kryddor som behövs för att flyga rymdskepp och ha sig. Man kan sammanfatta handlingen med tre ord: det händer ingenting.

DUNE är en film om folk som bor i mörka betongbunkrar. De har rymdskepp och flygmaskiner, men de verkar inte ha uppfunnit glödlampan. Eller tapeter. Filmen ser ut att vara inspelad i ett övergivet parkeringshus på Hisingen. När de inte är ute i öknen. Eller besöker Glumslövs backar, vilket de ser ut att göra i början av filmen. Färgskalan pendlar mellan grått och sepia. Ett par gånger dränks bilden i ett rött sken, men sedan är det grått igen. Betong, betong, och bleka ansikten.

Den unge hjälten Paul spelas av Timothée Chalamet. I Lynchs version gjordes Paul av Kyle Maclachlan. Maclachlan har en bra, rejäl haka. Chalamet har ingenting. Han har så dålig utstrålning att han knappt fångas av kameran. Rebecca Ferguson spelar Pauls morsa, lady Jessica. Hon är med sin påg mest hela tiden under filmens händelser. Bland annat kraschar de med en flygmaskin i öknen två gånger. Det räckte inte med en gång, så det gör det en gång till. Ja, något måste de ju hitta på för att fylla ut speltiden, som hamnar på två timmar och 35 minuter.

Stellan Skarskård spelar filmens storskurk, den onde Baron Vladimir Harkonnen. Han är stor som Jabba the Hut. Han tycker om mat. I en scen ser det ut som om han tar sig ett bajsbad. Charlotte Rampling går omkring med ett myggnät eller vad det nu är över huvudet, Oscar Isaac har skägg, Josh Brolin ser sur ut, Dave Bautista är slem, och Jason Momoa spelar en kille jag trodde skulle vara hjälten, men inte fan är han det. Javier Bardem dyker upp som en snubbe som spottar. Zendaya spelar en ökentös som figurerar i Pauls drömmar, men han träffar henne på riktigt också. Förstås. 

DUNE är fullkomligt humorbefriad. Det här är en gravallvarlig film. Inga rollfigurer presenteras ordentligt, inga besitter utmärkande personligheter. Flera stycken av dem stryker med och jag brydde mig inte, eftersom jag inte riktigt visste vilka de var och vad de hade med det hela att göra. Den här filmen består av folk som gör saker, och man tänker, jaha, vad håller de nu på med?

Efter visningen sa min kompis, som jag såg filmen med, att den kändes som första avsnittet av en TV-serie på HBO. Vilket stämmer. Vi såg DUNE i en IMAX-salong, men det här är ingen film som kräver en jätteduk. Det är en överraskande ful film. Här finns ett par mäktiga scener, men de är inte många. Skurkarmén ser ut som något ur Métal Hurlant, vilket är lite coolt, övriga arméer och annat löst folk, däribland Paul, verkar mest inspirerade av italienska fascister.

DUNE känns som en religiös allegori, vilket det nog också är. Gamla testamentet (eller nya?) i rymden. Detta intryck förstärks av Hans Zimmers oerhört vissna filmmusik, som har klara New Age-drag. Redan i början pratas det om att Paul är the One. Universums hopp. Frälsaren.

Trots att handlingen utspelar sig i yttre rymden, mäter man avstånd i meter. Man dricker kaffe. En jävel spelar säckpipa. Paul och hans morsa har även lånat the Force av Luke Skywalker, de pratar med monsterröst, och då lyder folk.

Jag ser att en del redan kallar den här filmen för "mästerverk". DUNE är inget mästerverk. Det är en lång och tråkig film, helt utan krydda. Inte ens salt och peppar.

Just det, det förekommer ju sandmaskar också. Dem hade jag glömt.

För en stund sedan läste jag att DUNE kommer att släppas på streamingtjänsten HBO Max i USA samtidigt som den går upp på bio.

Även om boken "Arrakis - ökenplaneten" troligtvis är omöjlig att filmatisera, hade jag gärna velat se Jodorowskys version. Om han lyckats göra den. Och jag tittar mycket hellre på David Lynchs bänga version, än ser Villeneuves film en gång till.

 

 

 

(Biopremiär 15/10)

Bio: Blade Runner 2049

Foton copyright (c) Sony Pictures Sweden

Jag såg inte BLADE RUNNER när den hade biopremiär 1982. Trots detta har Ridley Scotts klassiker blivit den film jag sett flest gånger på bio - i olika versioner. Dock har jag aldrig sett originalversionen på bio; den med Deckards berättarröst och ett lyckligt slut. Jag bryr mig inte om vad andra anser, jag tycker att det är den bästa versionen - jag gillar berättarrösten.

Förutom på bio, har jag förstås sett BLADE RUNNER på TV, på VHS, på DVD - och nu har jag en Blu-ray på ingång. När jag var ung var jag ganska besatt av filmen, jag tyckte att den var fantastisk på alla sätt (möjligen med undantag för Vangelis' sömniga musik - fast det vågar jag inte erkänna). Nu är det dock ganska längesedan jag såg BLADE RUNNER - jag har inte sett den sedan THE FINAL CUT biovisades 2008.

35 år senare har vi fått en uppföljare. Frågan är vem som väntat på den. Fanns det verkligen ett behov; en efterfrågan? Okej om den kommit fem eller kanske till och med tio år efter Scotts film, men 35 år? Sedan 1982 har det kommit otaliga filmer med starka drag av BLADE RUNNER, det har kommit imitationer, det har kommit bra och usla filmer - Scotts film var unik när den kom, och den har behållit sin position inom genren sedan dess. Men - vi har liksom sett det här nu, om än i andra filmer. Gigantiska, glittrande, dystopiska framtidsstäder är ganska standard i senare års science fiction-filmer.

BLADE RUNNER 2049 har regisserats av Denis Villeneuve. Han har gjort flera riktigt bra filmer - PRISONERS, SICARIO och ARRIVAL. Detta bådade gott, men BLADE RUNNER 2049 är det svagaste han fått ur sig.

Trettio år efter händelserna i den första filmen, har Tyrell Corporation; företaget som tillverkade replikanter; det vill säga människoliknande androider, gått omkull. En ny, mer avancerad typ av replikanter tillverkas. Blade Runners; de poliser som jagar förrymda exemplar av den gamla typen av replikanter, finns fortfarande i detta framtida Los Angeles där ingen verkar komma på att man kan tända i taket för att slippa gå omkring i konstant mörker. Ryan Gosling spelar K. Han är Blade Runner - och replikant.

Det är en ond värld och allting riskerar att gå åt helvete. För att undvika detta, måste K leta upp den försvunne Rick Deckard (Harrison Ford), det vill säga den förra filmens hjälte. Under jakten på Deckard börjar K fundera på sig själv och sitt konstgjorda liv - för kanske är han inte den han tror att han är.

BLADE RUNNER var en futuristisk pastisch på 1940-talets film noir. BLADE RUNNER 2049 är en pastisch på BLADE RUNNER.

BLADE RUNNER var en existentiell noir-deckare. BLADE RUNNER 2049 är ett existentiellt drama som varar i nästan tre timmar! Det dyker upp en ond karatebrud, men filmen är till allra största delen ett dialogdrivet drama.

Tempot är ohyggligt långsamt. Filmen är pretentiös - de alldeles för långa scenerna med Jared Leto som ond företagsboss hade mått bra av att kortas eller klippas bort helt, hans dialog är hemsk. Ryan Gosling vandrar genom filmen som en sömngångare, han behåller ett och samma ansiktsuttryck, och han ser fullkomligt ointresserad ut av det som försiggår runt honom. Fast det är inte speciellt mycket som försiggår - tempot är så långsamt, att det känns som om det inte händer något alls. Alla verkar befinna sig i något slags dvala. Benjamin Wallfisch och Hans Zimmer står för filmmusiken, som imiterar Vangelis' gamla teman, och låter weeeeeooooooweeeeeooooo.

K:s flickvän är ett hologram (Ana de Armas), Robin Wright är K:s chef, Dave Bautista spelar en förrymd replikant i inledningen, och Edward James Olmos från förra filmen återkommer i en scen. Från förra filmen återkommer även Sean Young som replikanten Rachael. Hennes förekomst är intressant - det är nämligen bokstavligt talat Rachael från den förra filmen som medverkar. Det är en datoranimerad Rachael, det vill säga en ung Sean Young - antagligen försedd med repliker fällda av dagens Sean Young. Där kan vi verkligen prata om replikanter - Sean Youngs roll görs av en replikant!

... Men Harrison Ford, då? undrar ni i falsett. Jodå, han är ju på affischen och syns i trailern, så visst är han med. Men vi får vänta i nästan två timmar på hans uppdykande, och hans roll är liten. Den är så liten att den närmast går att jämföra med de filmer där Steven Seagal sitter på en stol i några scener för att motivera att hans namn står på omslaget.

Visst är BLADE RUNNER 2049 en snygg film. Här finns några bra scener. En del tycker kanske till och med att det är en fascinerande och tänkvärd film. Själv tycker jag mest att det här är en långtråkig, ospännande och sömnig film som aldrig tar slut. Det lär dröja väldigt länge innan jag ser om den här filmen, och om jag ser om den, kommer jag knappast att se hela i ett svep.

Däremot kommer jag att se om 1982 års BLADE RUNNER så fort jag får hem Blu-ray-utgåvan. För det är fortfarande en väldigt bra film.

 








(Biopremiär 5/10)

Bio: Arrival

Foton copyright (c) Sony Pictures Sweden

Äntligen är den här: filmatiseringen av ABBA:s gamla album "Arrival"!

... Det ska man inte inbilla sig när man köper biljett till den här filmen. Nej, det här är en science fiction-thriller av Denis Villeneuve, som senast gjorde den lite överskattade SICARIO (kom igen, så spännande och unik var den väl ändå inte?). ARRIVAL är film som till större delen, eller åtminstone till hälften, är riktigt bra.

Amy Adams spelar språkprofessorn Louise Banks, som undervisar på ett universitet när plötsligt världen stannar upp. Enorma, utomjordiska farkoster har dykt upp på flera plaster på jorden. De hovrar över marken, och ingen vet vad de vill och varifrån de kommer.

Forest Whitaker gör en överste som bryskt låter hämta Louise - hon behövs för att försöka översätta utomjordingarnas språk. Militären har nämligen lyckats ta sig in i en farkost och där mött två bläckfiskliknande varelser som gömmer sig bakom en glasskiva. Även matematikern Ian Donnelly (Jeremy Renner) anses behövas.

Filmens inledning och det som närmast därpå följer är faktiskt riktigt spännande. Det är lågmält berättat, närmast ödesmättat, det går förhållandevis långsamt framåt, vilket innebär att vi i publiken - åtminstone jag - upplever händelserna som lika spännande som Louise gör det. Vad finns inne i skeppet? Vad kommer vi att få se? Huvudpersonerna hissas långsamt upp mot en öppning i farkosten, de fortsätter genom en lång korridor, vi känner nackhåren resa sig i nacken när de närmar sig varelserna.

ARRIVAL är såpass välgjord att den känns realistisk - och det är väl detta som gör filmen spännande.
Tyvärr tycker jag inte riktigt att det håller hela vägen. Filmens dramatik avtar. Kina förklarar krig mot utomjordingarna, några amerikanska soldater vill ta saken i egna händer, men det görs inte mycket av detta. Istället blir det lite för mycket metafysiskt flum, ibland känns det nästan kvasireligiöst, och anslaget börjar bli pretentiöst. Jóhann Jóhanssons musik pendlar mellan att vara dyster och effektiv, och, tja, kvasireligiös den med. Det hela andas andlighet och new age.

Louise Banks och Ian Donnelly är allt ena hejare på att förstå främmande språk. Jag begrep inte alls hur de gör för att tolka rymdspråket, jag har ingen aning om om det är så här det går till när man översätter obegripligheter, jag vet inte om manusförfattaren, eller författaren till romanen filmen bygger på, gör det heller. Fast förklaringen är säkert att Louise och Ian är ohyggligt smarta och begåvade.

Mina invändningar till trots är ARRIVAL en bra och intressant film. Fast jag vet inte om jag kommer att se om den.

(Biopremiär 2/12)

Bio: Sicario

Foton copyright (c) Nordisk Film

Jag har aldrig varit i Mexiko, men enligt Hollywood - och media rent allmänt - är det ett av många helveten på Jorden. Smutsigt, svettigt, helt i händerna på drogkarteller, och människoliv är inte värt någonting. Det är denna bild av Mexiko som visas upp i SICARIO, regisserad av Denis Villeneuve, som gjorde PRISONERS.

"Sicario" är den mexikanska termen för lönnmördare - eller hitman, som vi säger i Sverige. Det är även en ganska hopplös titel att komma ihåg. Jag glömmer till exempel bort titeln medan jag skriver detta. Själva filmen är svårare att glömma bort, även om jag inte är lika entusiastisk som en del andra var efter pressvisningarna under Malmö Filmdagar.

Emily Blunt spelat Kate Macer, en idealistisk FBI-agent som i början av filmen gör ett tillslag som visar sig leda till något betydligt större. Josh Brolin gör slusken Matt, chef för en elitstyrka, och han handplockar Kate. Teamet ska ta sig in i Mexiko för att slå ut bossen för en mäktig kartell. Som konsult anlitar Matt en viss Alejandro (Benicio Del Toro); en mystisk mexikan med okänt förflutet. Alejandro är tystlåten och visar sig vara en riktigt hård jävel - vilket behövs, eftersom specialstyrkan hamnar i ett riktigt helveteshål. Efter ett tag måste Kate ifrågasätta sina egna ideal, det är så stressande att hon börjar röka, och snart börjar hon även dricka.

SICARIO är en riktigt hård och tung film. Fast den som förväntar sig en ren actionfilm lär bli besviken, eftersom filmen till större delen är ett drama. Ett drama med ett flertal explosiva, sadistiska våldsinslag. Tonen är realistisk, det känns som att Villeneuve registrerar autentiska händelser - det hade förstås blivit effektivare med helt okända skådespelare.

Nu gör dessa kända skådespelare bra ifrån sig. Jag gillar Emily Blunt; hon må ha blivit Hollywoodstjärna på senare år, hon ser bra ut, men har något "vanligt" över sig, vilket gör att hon både är sympatisk och kan övertyga i roller som den här (ingen hade väl köpt Jessica Alba i rollen). Josh Brolin är ju alltid bra, och i vanlig ordning utstrålar Del Toro "lita inte på karln!". Han är genuint obehaglig som Alejandro. Även den robuste Victor Garber, från ALIAS på TV, medverkar.

Lik hänger upphängda längs gatorna, folk torteras och avrättas, slutet är väldigt bra. Dock tycker jag ändå att filmen brister en aning vad gäller spänning. Detta beroende på att vi endast får följa den ena sidan; protagonisterna. Emellanåt avbryts jakten på drogkungarna av små scener från ett hem i Mexiko; hemma hos en mexikansk familj. Dessa scener leder fram till en bra och smart twist, men förutom detta får vi i stort sett bara se vad Kate och de andra i teamet hittar på - och deras metoder blir alltmer tveksamma.

Som helhet är SICARIO en bra och skitig film.

(Biopremiär 18/9)

Bio: Prisoners

Foton copyright (c) Nordisk Film

Plötsligt händer det! Man vinner 50 spänn på Triss. Man får oväntat besök. Man ser en thriller som är intressant, välgjord och väldigt spännande.

Det sistnämnda hände idag. Jag såg Denis Villeneuves PRISONERS. Kanadensaren Villeneuve har tidigare gjort den uppmärksammade och prisade NAWALS HEMLIGHET, en film jag helt glömt bort. PRISONERS, regissörens första film på engelska, är dock något helt annat. Framför allt är det en riktigt bra thriller - detta trots att jag har en rad anmärkningar på filmen; ganska allvarliga anmärkningar jag glatt bortser från.

Hugh Jackman är Keller Dover. En riktig karlakarl som jagar - och är troende. Han svär och är hård, men ber till Gud på amerikanskt manér. Han är gift med Grace (Maria Bello) och de har två barn. Familjen ska fira thanksgiving med grannarna Franklin och Nancy Birch (Terrence Howard och Viola Davis) och deras barn. Efter middagen upptäcker de plötsligt att familjernas yngsta döttrar; två sexåringar, har försvunnit.

En mystisk husbil hade tidigare setts parkerad på gatan utanför. Polis tillkallas, det intilliggande skogsområdet genomsöks utan resultat, och den tystlåtne kriminalsnuten Loki (Jake Gyllenhaal) rycker ut. Han hittar husbilen och griper dess unge förare Alex (Paul Dano) - som dock visar sig vara efterbliven; han har en tioårings IQ. Det går inte att få den vettskrämde Alex att erkänna något och efter en dag i häktet sätts han på fri fot och hämtas av sin faster Holly (Melissa Leo) som han bor hos.

Keller accepterar inte detta, han är fullkomligt övertygad om att det är Alex som är gärningsmannen. Därför kidnappar Keller grabben och låser in honom i ett ödehus. Där tänker Keller tortera Alex tills han erkänner - och han lyckas övertala den betydligt vekare och tvekande Franklin att hjälpa till. Samtidigt som den alltmer vansinnige Keller tar lagen i egna letar Loki efter en annan gärningsman, eftersom han inte tror att Alex är den skyldige. Och letandet efter de två flickorna fortsätter.

PRISONERS är en väldigt mörk film. Mörk på flera sätt. Handlingen är mörk, ibland kolsvart. Filmfotot är mörkt. Filmen ser ut som en skandinavisk film. Det är kallt, miljöerna är kalla. Naturen och medelklasskvarteren med sina villor ger ett ogästvänligt intryck. Långsamma åkningar, inga snabba klipp. Fotografen Roger Deakins har jobbat mycket med bröderna Coen och här ligger han nära FARGOs look - fast några snäpp gråare, mörkare och mer påträngande. Stämningen är genomgående obehaglig, ett intryck som förstärks av islänningen Jóhann Jóhanssons sparsmakade musik, som oftast enbart består av ett dovt, olycksbådande muller.

Jag undrar om namnet Keller är en blinkning till Fritzl och hans källare. Keller Dover förvandlas under filmen alltmer till Den Onde. Han närmar sig gärningsmännen i tortyrporrfilmer. Och vad fanns det för baktanke med att kalla snuten Loki? Lite lustigt sammanträffande att PRISONERS går upp samma vecka som THOR: THE DARK WORLD, som ju innehåller en ondsint Loke.

Nå. Trots att jag tycker att det här är bra och spännande, har jag alltså invändningar. Framför allt haltar logiken en hel del. Jag kan inte gå in på det här utan att spoila filmen, men jag fick inte ihop det hela, flera händelser förklaras aldrig på ett tillfredställande sätt - om de nu går att förklara. Loki är en besynnerlig snut; han har uppenbarligen haft en tuff uppväxt - han nämner barnhem vid ett tillfälle och han har en massa tatueringar, och han är så pass udda och introvert att man undrar hur han kunde bli polis. Å andra sidan är ortens polischef lika konstig, han verkar helt ointresserad av fallet, framstår som underordnad till Loki, och han vill oftast gå hem. Dessa rollfigurer får mig att tänka på både Coens och David Lynch.

Skådespeleriet är genomgående bra, men det finns en antydan till överspel hos den konstant skitförbannade Hugh Jackman. Och både han och Gyllenhaal demonstrerar sin ilska och frustration genom att slå sönder saker. Gör folk verkligen det i verkligheten? Jag har nog bara sett sådant på film.

Men som sagt: jag bortser från från dessa invändningar. PRISONERS är en väldigt lång film, två och en halv timme - men för en gångs skull känns det här inte alls långt. Det säger en hel del om hur bra och absorberande filmen är. Det här är årets mest spännande thriller. Nej, förresten: detta är årets enda thriller som faktiskt är spännande!

(Biopremiär 1/11)

Bio: Nawals hemlighet

Foton copyright (c) Scanbox

Nu pratas det franska igen . Det är ju värst vad jag skrivit om många franskspråkiga filmer på sistone. Fast den här gången är det en kanadensisk film det handlar om - och förutom franska talas det en hel del arabiska.

Denis Villeneuves NAWALS HEMLIGHET bygger på en pjäs av Wajdi Mouawad, och jag satt filmen igenom och undrade hur den pjäsen kan ha sett ut. Filmen skiftar hejvilt mella olika årtionden och kontinenter. Antagligen har pjäsen varit väldigt avskalad och minimalistisk - eller en fullkomligt gigantisk föreställning.

Dessutom kunda jag inte låta bli att tänka på den anime-
rade lång-
filmen BRISBY OCH NIMHS HEMLIGHET. Varje gång jag fick ett pressmeddelande om NAWALS HEMLIGHERT tänkte jag på NIMH.
Filmen öppnar i Quebeck med att den Nawal (Lubna Azabal) plötsligt har dött och hennes barn; tvillingarna Jeanne (Mélissa Désormeaux-Poulin) och Simon (Maxim Gaudette) kallas till en advokat för uppläsning av testamentet. Det är ett väldigt märkligt testamente med en del besynnerliga krav. För det första vill Nawal begravas naken, utan kista, med ansiktet vänt neråt och utan gravsten. För det andra får tvillingarna två brev: det ena ska överlämnas till deras bror och det andra till deras far. När detta är gjort, kommer de att få ett tredje brev och en gravsten kan resas.

Det är bara det att tvillingarna inte har någon bror. Inte vad de vet. Och deras far är okänd. Simon blir förbannad, medan Jeanne beslutar sig att ta reda på vad som har varit moderns mörka hemlighet. Hon reser till ett ej namngivet land i Mellanöstern och nystar i Nawals liv innan denna emigrerade till Kanada.

Jeannes detek-
tivar-
bete varvas med åter-
blickar på Nawals upplev-
elser under 1970-talet, eller om det nu är 80-tal - det är öken och fallfärdiga kåkar, så det är svårt att avgöra.

Nawals liv var minsann ingen dans på rosor. Nawals anhöriga skjuter ihjäl hennes älskade, eftersom han är en flykting. Den gravida Nawal föder en pojke, som genast tas ifrån henne, och sedan kastas hon ut, eftersom hon dragit skam och vanära över familjens namn.

Hon studerar och blir politiskt engagerad. Nawal, som är kristen, sitter på en buss full av muslimer, när plötsligt kristna rebeller slår till och dödar alla ombord, förutom Nawal. Hon söker upp en kristen politisk ledare och skjuter ihjäl honom, vilket leder till att hon kastas i fängelse.
Så fortgår det. Hon hade allt annat än kul, Nawal.

Och Nawals rykte lever kvar i hem-
landet, visar det sig. Jeanne är inte välkommen till vissa ställen på grund av det skamliga ryktet.

Simon sluter upp och tillsammans inser det vad det är för hemlighet Nawal burit på - och det är en minst sagt intrikat historia. Upplösning skulle göra såpoperaförfattare gröna av avund när det gäller att få till det på ett oväntat sätt.

NAWALS HEMLIGHET är en mycket välgjord och välspelad film, handlingen är intressant, och det är förståeligt att den Oscarnominerades till bästa utländska film. Bilden av Mellanöstern är inte precis smickrande, och det är intressant att det den här gången är kristna araber och inte muslimer som får agera bovar. Jag blev även lite förtjust i Mélissa Désormeaux-Poulin.

I princip skulle jag kunna ge filmen en fyra i betyg. Men jag lär nog inte se om NAWALS HEMLIGHET, så jag nöjer mig med en trea.

(Biopremiär 12/8)