Bio: LOL

Foton copyright (c) Scanbox
År 2006 skrev och regisserade fransyskan Lisa Azuelos filmen LOL (LAUGHING OUT LOUD) ® med bland andra Sophie Marceau. Jag har inte sett den filmen, men tydligen blev den en rätt stor framgång i hemlandet. Nu har Azuelos tagit sig över pölen och skrivit och regisserat en amerikansk remake - med något kortad titel; en förklaring av vad "LOL" står för är ju inte nödvändig, och ®-symbolen är bortplockad. Hade jag inte vetat att LOL är regisserad av en fransyska hade jag aldrig gissat det - men detta återkommer jag snart till.
LOL är en redig tösafilm. Det här är så mycket tösafilm att ... tja, det går väl inte att bli så mycket mer tösafilm. En tösafilm riktad till medelklasstöser. I Amerika. Och Skandinavien. Främst Sverige.
Miley Cyrus är Lola (allvarligt talat: vem fan döper sin dotter till Lola?), som går på high school, skriver dagbok, chattar och SMS:ar mycket, och som kallas LOL. Fyndigt. Hennes föräldrar är skilda; hon bor hemma hos sin morsa Demi Moore, som har blivit en riktig MILF - men det är väl inte så många originaldelar kvar på henne. Fast morsan har åter börjat träffa Lolas farsa. I smyg. De träffas och har sex, vilket Lola listat ut. Farsan spelas av Thomas Jane i en förhållandevis minimal roll som aldrig får utvecklas - vilket är synd, eftersom han är mest normal i den här filmen.

Lola är ihop med en felklippt kille som heter Chad (George Finn) och som spelar i ett skitdåligt popband. Men så bråkar Chad och Lola, han dumpar henne och är otrevlig. Istället får Lola ihop det med Kyle (Douglas Booth), som hon bara trodde var en kompis. Han är också felklippt och spelar i samma band som Chad. De vill vara med i Battle of the Bands! Men Kyle har en sträng far som säger att så länge Kyle har usla betyg får han minsann inte spela gitarr. Och när betygen sjunker ännu mer, ja då blir det militärskolan nästa!
Lolas bästis Emily (Ashley Hinshaw) begår ett misstag och hånglar med skolans nörd på killarnas toa - men Lola missuppfattar och tror att det är Kyle som hånglar med skolslampan Ashley (Ashley Greene från TWILIGHT; eftersom hon är fem år äldre än Miley Cyrus måste hon ha gått två år i varje klass). Vojne, vojne! Lola blir skitförbannad på Kyle, och han fattar inte vad han gjort, och Emily (som trånar efter en ung mattelärare) erkänner inte att det var hon och Ashley är bara slampig. Nörden är dock nöjd.
Demi Moore träffar en ung, snygg polis (Jay Hernandez från HOSTEL-filmerna), och de får ihop det och går hem till henne och har lite fest mest kompisar; Gina Gershon - som lagt på hullet - är en av dem och de röker jointar i köket. Thomas Jane blir lite sur. 

Är man i Paris måste man toka till det lite!

Klassen ska åka på skolresa till Paris. Men eftersom Lola ställt till med en röjarfest och supit och rökt och knarkat och knullat - och dessutom inte städat - får hon inte följa med för morsan. Åh, nej! Men puh, efter att ha lovat att vara snäll, får Lola till slut följa med. Vilken tur!
I Frankrike får vi uppleva alla amerikaners fördomar om Frankrike. Och det känns mycket märkligt att det är en fransyska som står bakom detta. Inspelat på plats. Med franska skådespelare. Lisa Azuelos får Frankrike att framstå som en plats man helst vill undvika. Eleverna blir inhysta i diverse olika hem på landsbygden. Dessa hem ser realistiska ut, så ser det ut där. Men folket är av DEN SISTA FÄRDEN-typ. En familj dyrkar Jeanne d'Arc och har bilder på- och statyetter av henne över allt. En kille hamnar i ett hem där det bor en knepig tjej med Downs syndrom som beter sig som valfri tosing i en skräckfilm. Vaffan är det här; SWITCHBLADE ROMANCE?! Självklart bjuds det på sniglar och hjärna till middag.

Det lösaktiga lilla stycket Ashley.

LOL är en orgie i rosa läppstift, chattande, SMS:ande och konstruerade problem. Alla rollfigurerna har det väldigt, väldigt bra; deras föräldrar må vara frånskilda eller stränga, men det går inte nöd på någon. Hela skolan verkar bestå av rikemansungar. De enda problem som existerar i deras liv är strul med pojkvänner och lite tokiga missförstånd. Och eftersom jag är fördomsfull inbillar jag mig att LOL är precis som alla de där tjejtidningarna jag aldrig läst. Åtminstone som de som fanns på 80-talet. Jag läste aldrig dem heller, men det går alldeles utmärkt att ha fördomar om dem ändå.
Självklart slutar det lyckligt och det blir Battle of the Bands och alla är lyckliga och sjunger med och Kyles och Chads jättepopulära band är verkligen skitdåligt! Vad är det med dagens ungdomar? Varför har de så fruktansvärt vissen musiksmak?
Jag tillhör verkligen inte målgruppen för den här filmen. Vad tonårstjejer tycker om det här har jag ingen aning om. Unga, kvinnliga Möllanhipsters på vänsterkanten lär hata filmen, men de tillhör inte heller målgruppen. Som fullvuxen karlslok får jag dock säga att LOL är uthärdlig. Och de bisarra familjerna i Frankrike höjde mitt helhetsintryck.

(Biopremiär 13/6)

DVD: Bunraku

BUNRAKU (Noble Entertainment)

"Bunraku" är en form av japansk dockteater som har existerat i några hundra år. Marionetter och grejor. Det är även titeln på denna film, som på omslagets baksida beskrivs med orden "[...] blandar estetiken från SIN CITY med upplägget från KILL BILL och skapar ett visuellt fyrverkeri du aldrig sett maken till". Men förväntar du dig något i stil med dessa båda filmer, lär du bli gruvligt besviken. Det lär du nog även bli om du bara vill ha en underhållande och cool martial arts-film.
SIN CITY bygger på en serie av Frank Miller och regisserades av Robert Rodriguez. KILL BILL skrevs och regisserades av Quentin Tarantino. BUNRAKU är regisserad av en som heter Guy Moshe och som tidigare bara gjort ett litet drama. För manus, i samarbete med Moshe, står förvisso Boaz Davidson, som skrivit mängder av NU Image-filmer, som SPIDERS, OCTOPUS, CROCODILE, MANSQUITO och NINJA (den sistnämnda gillade jag) - men karln är knappast någon Miller, Rodriguez eller Tarantino*. Jag förstår att Moshe och Davidson haft något slags vision av vad det här var tänkt att bli - men de misslyckas kapitalt på precis alla punkter. Snacka om totalhaveri!
Josh Hartnett, av alla människor, spelar en mustaschprydd, mystisk främling, klädd i 1930-talskläder, som i en märklig stad som blandar öst- och västerländskt glider in på baren Horseless Horseman, ägd av Woody Harrelson. Den namnlöse främlingen är på jakt efter en viss Nicola the Woodcutter (Ron Perlman iförd misslyckad peruk och pellejönshatt), en mäktig gangster som styr trakten tillsammans med den hemlighetsfulla Alexandra (Demi Moore).
Strax dyker det upp en samuraj; Yoshi (spelad av en japansk skådis som kallar sig Gackt), som även han är ute efter Nicola, eftersom denne dödat Yoshis far och snott en medaljong. Tillsammans beger sig Främlingen och Yoshi, ibland assisterade av Bartendern, ut för att leta upp och ta kål på Nicola, vilket blir svårt, eftersom det hela tiden dyker upp märkliga banditgäng - de farligaste är klädda i röda kostymer.
Herr Moshe har försökt få sin film att likna just ett marionettspel; rollfigurer och spel är lika endimensionellt, och miljöerna ska föra tankarna till japanska papperskulisser. Men detta innebär att BUNRAKU i det närmaste blir fullkomligt osebar. Filmen innehåller stora mängder kampsport; massor med folk slåss hejvilt, men eftersom filmen ser ut som en teaterpjäs, funkar det inte. Studiobyggena ser ut att komma från ett gammalt barnprogram från 70-talet, allting är inspelat i studio, marken är alltid slät som ett golv, och naturen utomhus ser ut att vara gjord av papier maché. Filmen ger ett väldigt billigt intryck och de datoranimerade inslagen är rätt taffliga.
Eftersom det hela ska vara så avskalat som möjligt, finns här inte en enda riktig människa, inte en enda replik som låter äkta. Jag har absolut inget emot stiliserade filmer, men här går man verkligen till överdrift.
Vissa av gangstergängen har en tendens att glatt volta och skutta omkring innan de slåss, som om det handlar om en experimentell dansuppsättning, och när jag inte trodde att det kunde bli värre, hamnar hjältar och bovar på en cirkus, där de svingar sig i trapetser och studsar i skyddsnät.
Det är möjligt att slagsmålen är bra och att utövarna är skickliga, men det är svårt att avgöra, eftersom inramningen är fruktansvärt irriterande. Och vem fick idén att låta Josh Hartnett spela slagkraftig actionhjälte?
Det hela ackompanjeras av experimentell, jazzig musik för att ge anrättningen en konstnärlig ton (det blir förstås pretentiöst) - och herregud, filmskrället varar i hela två timmar. Den slutar aldrig, filmen blir bara längre och längre och tråkigare och tråkigare, eftersom det är fullkomligt omöjligt att engagera sig i handling och rollfigurer. Det är ibland häpnadsväckande illa skrivet och regisserat. Och hela tiden försöker filmen vara häftig, cool och nyskapande.
BUNRAKU är bland det värsta jag sett på bra länge. Den släpps på DVD den 26/10.

*Visst har Miller, Rodriguez och Tarantino klantat sig med filmer som THE SPIRIT, SPY KIDS-serien och DEATH PROOF. Men ändå.

Bio: Familjen Jones

Foton: Gene Page © 2010 The Joneses, LLC. All rights reserved.

Innan jag rusade iväg i typiskt malmöitiskt hällregn för att se FAMILJEN JONES, hade jag bara sett trailern - utan ljud på en bildskärm i Filmstadens foajé. Jag hade inte brytt mig om att läsa någonting alls om filmen och utgick från att det var ännu en amerikansk standardkomedi.

När filmen pågått en stund vet jag fortfarande inte riktigt vad det är jag tittar på. Jag fick intrycket av att det var en historia om en dysfunktionell familj, och om det var en komedi, så var den inte rolig - bara överdriven och konstig.

Men så faller bitarna på plats.

FAMILJEN JONES är en trist, intetsägande titel. I original heter filmen THE JONESES, och det anspelar på ett uttryck som kan vara lite svårt att översätta till svenska: "Keeping up with the Joneses". Det innebär i princip att man hela tiden ska försöka överträffa sin granne, sina arbetskamrater eller andra i ens närhet. Köper de en ny, dyr bil, köper man en dyrare bil. Köper de en stor TV, köper man en gigantisk TV.

David Duchovny och Demi Moore är herr och fru Jones med två tonåriga barn, som flyttar in i en enorm villa i ett tjusigt område. Familjen Jones är otroligt trevliga och har en farlig massa lyxprylar och tjusiga saker. Grannarna blir genast imponerade och försöker anamma Jonesarnas vanor och inköp - i synnerhet Gary "En röst i natten" Cole och hans osäkra fru, som köper på sig det ena skrytobjektet efter det andra.

Det är bara det att familjen Jones inte alls är familjen Jones. Det jag i filmens början tolkade som grava psykiska men - som när dottern försöker ligga med sin far - beror på att de fyra är arbetskamrater. De jobbar åt ett mystiskt och mäktigt företag som marknadsför nya produkter. Lauren Hutton spelar deras chef.

De anställdas uppdrag är att flytta in i områden där de är okända, posera som en familj och infiltrera och påverka grannskapet. Företag med nya produkter kontaktar Huttons rörelse; till exempel ska en ny spritsort lanseras, vilket innebär att "sonen" tar med sig hur många förpackningar som helst till en fest, där alla de unga gästerna uppskattar både gesten och den rätt fåniga produkten.

För den före detta casanovan Duchovny är detta det första jobbet, medan Moore är gammal i gamet. Han är inte lika kall och affärsmässig som sin "hustru" och börjar efter ett tag att attraheras av henne, något hon försöker kämpa emot. Deras verksamhet verkar fungera galant, men efter några oplanerade incidenter börjar situationen bli allt jobbigare och moraliskt tveksam.

Förr tyckte jag alltid att David Duchovny var en särdeles trist skådis, jag ansåg att hans rollfigur i ARKIV X hade kunnat spelas bättre av nästan vem som helst. Men så kom CALIFORNICATION, i vilken Duchovny kom till sin rätt, och nu upplever jag honom som en rätt kul och sympatisk kille. Demi Moore vet jag inte riktigt vad jag tycker om, ibland ser hon rätt konstig ut. Gary Cole har de senaste åren etablerat sig som en pålitlig och lagom quirky karaktärsskådespelare. Lauren Hutton ser direkt grotesk ut nuförtiden.

FAMILJEN JONES är en träffande kommentar till Den Amerikanska Drömmen och dess medföljande konsumtionssamhälle. Dock innehåller filmen några detaljer som gör att jag håller tillbaka en aning när jag ska betygsätta den. Till exempel fäller Duchovny några alltför expositionspäckade repliker så att publiken verkligen ska förstå vad det hela går ut på. Han berättar saker för Demi Moore vilka hon förstås redan känner till, vilket gör replikerna orealistiska och lite irriterande. Det bjuds på några övertydligheter.

Men jag kan trots detta rekommendera en titt på filmen, då den blev en trevlig överraskning för mig - kanske beroende på att jag inte visste vad den skulle handla om.

 

 

(Biopremiär 14/5)