Visar inlägg med etikett David Yates. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett David Yates. Visa alla inlägg

onsdag 6 april 2022

Bio: Fantastiska vidunder: Dumbledores hemligheter

Foton copyright (c) Warner Bros.

FANTASTISKA VIDUNDER: DUMBLEDORES HEMLIGHETER är den tredje delen i filmsviten om Newt Scamander (Eddie Redmayne). Den förra delen, FANTASTISKA VIDUNDER: GRINDEWALDS BROTT, hade premiär i november 2018, och det enda jag minns av den, är att jag och en kollega stod utanför biografen efter pressvisningen och pratade om att vi inte fattat någonting alls av vad filmskrället handlat om; filmen var en fullkomligt obegriplig röra. Jag tog nu och läste om min recension av GRINDEWALDS BROTT (samt min recension av den första filmen, FANTASTISKA VIDUNDER OCH VAR MAN HITTAR DEM). Tillåt mig citera mig själv:

"Orsaken till att GRINDEWALDS BROTT är en röra stavas JK Rowling. Hon tillåter inte att någon annan vidrör hennes skapelse. Således har hon själv skrivit manus - ett manus som inte bygger på en ordentlig roman. Boken om de fantastiska vidundren är ingen roman. Om Rowling nöjt sig med att skriva en synopsis och sedan låtit en erfaren filmmanusförfattare skriva manus, hade det troligen blivit bättre. Det hade kanske inte blivit bra, men det hade nog blivit aningen mer begripligt." 

Tydligen höll Warner Bros med, för den här gången är manuset författat av JK Rowling i samarbete med Steve Kloves, som skrev samtliga Harry Potter-filmer. Det står även att manuset bygger på ett manus av JK Rowling - jag utgår från att hennes ursprungliga manus inte dög.

Regissör är liksom tidigare David Yates, och den här gången får vi en film som är bättre än de två tidigare filmerna - om än ingen bra film. Det finns mycket att tycka om i DUMBLEDORES HEMLIGHETER, men inte tillräckligt mycket för att höja mitt betyg.

Johnny Depp fick ju se sin karriär raseras, och därför spelas den onde magikern Grindewald den här gången av Mads Mikkelsen. Inte mig emot - han gör det med den äran, han är en bra Grindewald; bättre än Depp, Mikkelsen gör rollen med klass och pondus. Grindewald smider onda planer, han vill söndra och härska, han ska regera över hela världen.

Jude Law spelar åter Ambus Dumbledore, den gode trollkarlen och Grindewalds främste motståndare. Av någon anledning behövs avkomman till ett fantastiskt vidunder för att komma till makten, så Dumbledore skickar iväg Scamander för att rädda ett nyfött vidunder innan De Onda dyker upp. Självklart går uppdraget inte som planerat, och det ser inte bättre ut än att något slags trollkarlsråd, eller vad det nu är, kommer att rösta fram Grindewald som deras ledare. Tillsammans med några av rollfigurerna från de tidigare filmerna tar Scamander sin lattjolajbanlåda (hans väska som är större på insidan och som bebos av vidunder), och beger sig ut för att stoppa Grindewald.

Det kanske mest anmärkningsvärda med DUMBLEDORES HEMLIGHETER är att det inte är en familjefilm. I stort sett alla rollfigurer är vuxna, anslaget är vuxet - ett drama om trollkarlar för en vuxen publik. Humor finns här nästan ingen alls, och fantastiska vidunder är det relativt ont om. Mörkret härskar - det är en mörk och dyster film.

En stor del av filmen utspelar sig i Berlin, ett Berlin som ser ut som Tyskland under de sena 1930-talet. Här figurerar något slags Gestapo som går de ondas ärenden. Folk skjuter på varandra med trollstavar istället för med pistoler. Senare förflyttas handlingen till en annan plats, som ser ut att befolkas av folk som rymt från STJÄRNORNAS KRIG-filmerna, eller DUNE. 

Den här filmen är ganska fantastisk att titta på; scenografin är strålande, filmfotot är snyggt, och är finns en del riktigt bra och fascinerande idéer. Jag tycker att det är synd att det liksom kastas bort på JK Rowlings universum. Warners borde använt det här till något annat, något bättre.

Liksom tidigare, är ett av filmens största problem att det inte finns några tydliga regler. Jag antar att Rowling och filmskaparna har alla regler klara för sig, och att alla Harry Potter-nördar känner till dem - men det känns verkligen som att precis vad som helst kan hända, utan förklaring. Trollkarlarna har alla möjliga superkrafter, de får nya hela tiden när nya tricks behövs. Eller, ja, de får inte nya krafter, men de drar fram nya trollformler för jämnan. De politiska intrigerna är grumliga och förvirrade, i synnerhet som det krävs bebisvidunder. Publiken antas vara välbekant med allt som försiggår i filmen. Denna brist på regler gör att det omöjligt kan bli spännande. Vi kan jämföra med superhjältegenren - för att en superhjälte ska engagera, krävs det att superkrafterna är tydligt definierade. Hjälten kan inte hela tiden få nya krafter när sådana behövs, och han eller hon måste även ha en akilleshäl för att något slags spänning och drama ska kunna uppstå. 

DUMBLEDORES HEMLIGHETER är den längsta filmen hittills i serien. Den blev rätt seg emellanåt. Som sagt: filmen är bättre än de tidigare delarna, men inte tillräckligt för att jag ska höja betyget. 

Ytterligare två filmer om de fantastiska vidundren är utlovade.


  

 

 

 

 

(Biopremiär 8/4)


onsdag 14 november 2018

Bio: Fantastiska vidunder: Grindelwalds brott

Foton copyright (c) Warner Bros. Pictures

FANTASTISKA VIDUNDER: GRINDELWALDS BROTT, i regi av David Yates, är en film som får mig att känna mig dum i huvudet. Jag upplevde filmen som fullkomligt obegriplig. Jag satt där i biomörkret och tittade på filmduken, och undrade vad det var jag tittade på, vilka gestalterna var, vad de höll på med, och varför de höll på med detta.

Men det är inte jag som är dum i huvudet - filmen är fullkomligt obegriplig.

Innan pressvisningen läste jag om min recension av 2016 års FANTASTISKA VIDUNDER OCH VAR MAN HITTAR DEM. Jag tyckte inte att den filmen var speciellt bra.

Den förra filmen slutade med att Johnny Depp dök upp som den skurkaktige Grindelwald. När den nya filmen inleds sitter Grindelwald i fängelse, men ska förflyttas någonstans. Han rymmer. Han måste få tag på ... Öh ... Ja, han skulle göra något ondeskefullt. Förra filmens hjälte, Newt Scamander (Eddie Redmayne), trollerikillen som har en lattjolajbanlåda full med konstiga djur, är förstås tillbaka. Han ska också göra någonting, antagligen stoppa Grindelwald. Med sig har han ett par rollfigurer från den första filmen. Ezra Miller spelar en som heter Credence, som inte riktigt vet vem han är, eller så är det de andra som inte vet vem han är. Jag vet inte vem han är. Folk jagar Credence. Jude Law är en ung Dumbledore, som trollar med kort. Alla åker till Paris.

Det är fullkomligt omöjligt att redogöra för handlingen. En massa rollfigurer dyker upp. Nästan inga presenteras. Filmskaparna utgår från att publiken redan känner till precis allting.

Orsaken till att GRINDEWALDS BROTT är en röra stavas JK Rowling. Hon tillåter inte att någon annan vidrör hennes skapelse. Således har hon själv skrivit manus - ett manus som inte bygger på en ordentlig roman. Boken om de fantastiska vidundren är ingen roman. Om Rowling nöjt sig med att skriva en synopsis och sedan låtit en erfaren filmmanusförfattare skriva manus, hade det troligen blivit bättre. Det hade kanske inte blivit bra, men det hade nog blivit aningen mer begripligt. Man måste verkligen ha pluggat JK Rowlings värld för att ha utbyte av GRINDEWALDS BROTT.

Ett stort probem med den här filmen, är att det inte finns några klara regler. Allting kan hända, och gör det. Det är fullkomligt omöjligt att göra en berättelse spännande om i stort sett alla medverkande har magiska krafter. Det här är som en film helt och hållet befolkad av dr Strange, Mandrake och Truxa. Det trollas hejvilt hela tiden, och det verkar inte finnas gränser för vad folk kan göra. Det finns säkert något slags regler, men de framgår inte av filmen, det är bara Rowling och hennes mest trogna fans som känner till dessa.

Filmen har många huvudpersoner, men ingen av dem medvekar speciellt mycket. Inte ens Newt Scamander är med mycket. Fast han är ändå bara konstig. Varför går han omkring med nedböjt huvud? Han ger intryck av att vara något slags rainman. Johnny Depp ser bara ointresserad ut. Jude Law är okej, men han är inte med så mycket.

Filmen innehåller en (1) rolig replik: "Jag vet inte om du skämtar eller om du bara är fransk". Det är också lite kul att ett litet djur Newt har i fickan heter Pick. I övrigt är filmen gravallvarlig och mörk, mörk, mörk. Det är ingen familjefilm.

GRINDELWALDS BROTT har fantatisk scenografi. Miljöerna är flotta och pampiga, en del specialeffekter är påhittiga. Detta gör att jag kan vara snäll och sätta en tvåa i betyg. Men i övrigt är den här filmen totalt jävla värdelös. Lång, dum och tråkig.











(Biopremiär 14/11)

tisdag 15 november 2016

Bio: Fantastiska vidunder och var man hittar dem

Foton copyright (c) Warner Brothers

När den första Harry Potter-filmen kom, tyckte jag att det var en rätt trevlig film. Jag gillade även de första uppföljarna, men snart hade jag tröttnat - och jag fick allt svårare att hänga med i handlingen. Jag kom aldrig ihåg vad som hänt i den förra filmen, när nästa hade premiär, jag kom aldrig ihåg vem som var vem. Ungefär som med SAGAN OM RINGEN. En massa konstiga namn staplade på varandra, och en massa specialeffekter.

Efter sju filmer tog Harry Potter äntligen slut, men nu är det dags för en ny film om världen Potter lever i. Det här är Harry Potter utan Harry Potter. "Fantastiska vidunder och var man hittar dem" av Newt Scamander är visst en bok som förekommer i Harry Potter-sviten. Det är också en "riktig" bok av JK Rowling. Nu har Rowling skrivit sitt första filmmanus, byggt på boken, och för regin står David Yates, som gjorde  de fyra sista Harry Potter-filmerna.

Huga! "Det var en påfrestande film!" stånkade jag när jag kom ut ur biografen efter pressvisningen.

Året är 1926 och Newt Scamander (Eddie Redmayne) anländer till New York. Med sig har han en lattjolajbanlåda full med konstiga djur och vidunder. Newt kommer nämligen från Truxa-skolan Hogwarth och kan diverse magiska trix. Nu åker han världen runt för att samla in- och rädda utrotningshotade, okända djur. Dessa har han i sin väska, som är betydligt större på insidan - precis som Påhittiga Johanssons väska i Hasse Alfredsons "Varför är det så ont om Q?".

Newt har kommit till New York för att köpa ett djur som heter ... Tja, hugenott, eller något. Jag minns inte. Men det går åt skogen med en gång. En näbbdjursliknande varelse rymmer ur Newts väska, och ställer till med kalabalik. Newt arresteras genast av den lokala - och superhemliga - trolldomspolisen; något slags 20-talsupplaga av Men In Black.

Newt anlände vid en olämplig tidpunkt. En stor, svart, askmolnsliknande varelse vandaliserar New York som värsta Godzilla. Kan det vara en ond typ som heter Grindewald som ligger bakom? Och vad är den mystiske polisen Colin Farrell spelar ute efter? Mer problem uppstår, eftersom Newt råkat gå och bli kompis med en vanlig människa; Kowalski (Dan Fogler). Newt beordras att radera minnet på Kowalski, men det blir liksom aldrig av, så de två samarbetar för att fånga busen,

FANTASTISKA VIDUNDER OCH VAR MAN HITTAR DEM inleds ganska bra; det är småtrevligt när Newt anländer till 20-talets New York. Men det dröjer inte länge förrän det hela mest går ut på att visa upp en massa fantasifulla, datoranimerade varelser - och så öses det på med destruktionsorgier. Filmen är (självklart) alldeles, alldeles för lång; två timmar och tretton minuter, och det känns som att större delen av speltiden upptas av varelser som har sönder byggnader. Som att titta på slutstriden i en superhältefilm som aldrig tar slut. När det inte fläskas på med specialeffekter, är det rätt saggigt. Någonstans i mitten höll jag på att nicka till.

Jon Voight har en liten roll, han spelar nog far till en senator som dödas. Jag vet inte. Han var med så lite. Vem Ron Perlman spelade vet jag inte alls. Ja, så intetsägande och tråkigt är det. På slutet dyker en stor, känd filmstjärna upp under några sekunder - detta kommer inte som någon större överraskning, eftersom det i artiklar stått att han ska göra skurken i kommande filmer.

Ytterligare fyra filmer ska det bli i serien. Jag kan faktiskt bärga mig till nästa del.











(Biopremiär 16/11)

måndag 11 juli 2016

Bio: Legenden om Tarzan

Foton copyright (c) Warner Brothers

Edgar Rice Burroughs' gamle djungelhjälte Tarzan, skapad 1912, insisterar på att försöka sig på comeback efter comeback. En del frågar sig om Tarzan är relevant i dag. Vad då, relevant? Dum fråga. Det är en klassisk äventyrshjälte, varför ska man inte hålla liv i honom?

Dock är nog Tarzan en förhållandevis okänd figur för dagens barn och ungdomar. För dem är säkert Tarzan synonym med Disneys tecknade version, vilken jag inte minns mycket av, mer än att jag inte precis gillade den, och att den var försedd med fruktansvärd musik av Phil "Kuvösen" Collins.

Annat var det när jag var barn. Då var Tarzan fortfarande ohemult populär, åtminstone här i Sverige. Jag konsumerade enorma mängder Tarzan på 1970-talet. Mina första biominnen är från Tarzanmatinéer. När jag gick på lågstadiet visades Tarzanfilmer ofta som söndagsmatiné på bio, och eftersom jag och mina kompisar alltid törstade efter äventyr, brukade vi se dem. Vi struntade i att filmerna var gamla, mossiga och svartvita - sådant spelade ingen roll på den tiden. Vi såg samma filmer farsan såg när han var barn, och som kanske farfar såg när de var nya.

Jag minns i synnerhet visningen av TARZANS ÄVENTYR I ÖKNEN från 1943, den första filmen från RKO, som tog över efter Warner, och med markant lägre budget. Kommer ni ihåg "ryssmössorna"? Stora pälsmössor med skärm som var populära bland barn vintertid i mitten av 70-talet. I den här filmen stöter Tarzan på dinosaurer - och min kompis som jag såg filmen med blev så skraj att han satte på sig sin ryssmössa bak och fram, så att han slapp se hemskheterna. Som vuxen vet jag att skräcködlorna hade klippts in från filmen ONE MILLION BC från 1940.

Ibland var det inte Johnny Weissmuller som spelade Tarzan när vi gick på bio. Väldigt många har gjort rollen, till och med samtidigt som Weissmuller var Tarzan, fast på andra bolag. Lex Barker var en av de som tog vid när Weissmuller lade av, blev tjock och fick spela Djungel-Jim istället. Jag minns att en del klagade på att Barker inte var den riktige Tarzan. Jag klagade inte, eftersom jag tyckte att Barker såg coolare ut än den småjönsige Weissmuller.

Förutom att se Tarzan på bio, läste jag om honom i serietidningar. Och jag läste om Korak, Tarzans son. Så här i efterhand konstaterar jag att dessa tidningar oftast var fruktansvärt illa tecknade. Visst har serien gjorts av förnämliga tecknare som Burne Hogarth, Russ Manning och Joe Kubert, men oftast såg det för jävligt ut i den svenska tidningen. Huruvida äventyren var något att ha minns jag inte.

När jag fyllde år någon gång i mitten av 70-talet fick jag den beryktade Tarzanskivan i present av en kompis. Då tyckte jag att den var ... konstig. Det är den kanske fortfarande. Däremot är låten som inleder skivan fantastisk! Som vuxen har det hänt att den spelats på fester hon kompisar som också har skivan. Och på antikvariatet Fyndshopen i Landskrona köpte jag en pocket från Williams med Edgar Rice Burroughs första (?) roman, kraftigt förkortad och bearbetad. Den var illustrerad med teckningar av Hogarth, tror jag att det var, och jag reagerade på dess våldsamhet, När gorillor röjde loss, krossades huvuden till "en blodig massa".

Sedan jag var barn har det gjorts en rad försök att skaka nytt liv i Tarzan. Ett par av försöken var rätt udda - som John Dereks flängda TARZAN APMANNEN från 1981. En utskälld och utskrattad film med Miles O'Keeffe i en biroll som Tarzan. Huvudrollen innehades av Bo Derek som Jane. En svensk tidning skrev något i stil med att så fort Jane får syn på en vattenpöl, måste hon klä av sig och bada. Den ofta nakna Jane ses även vänslas med en apa. 1984 kom GREYSTOKE: LEGENDEN OM TARZAN, APORNAS SON. Christophe Lambert gjorde huvudrollen i denna version, som var ett försök att göra en mer "realistisk" Tarzan. Varför Tarzan tvunget ska göras realistisk förstår jag inte.

En mer traditionell Tarzan spelade Joe Lara 1996 i en TV-serie, vars första avsnitt regisserades av Brian Yuzna. Jag fick ett recensionsex på VHS. I försändelsen låg en bit av "Tarzans lian". 2003 kom ännu en TV-serie. Den har jag inte sett. Travis Fimmel spelade Tarzan.

Detta är förstås bara en bråkdel av alla Tarzanfilmatiseringar som gjorts sedan 1918. Till dessa kommer alla kopior, som djungelpojlen Bomba, den italienska seriefiguren Akim, och framför allt den italienske Karzan, som spelades av en italienare som kallade sig Johnny Kissmuller Jr! I Sverige döptes filmen om Karzan om till TARZAN OCH DJUNGELNS DESPERADOS!

Här har vi självaste Karzan!

Efter denna allt annat än korta introduktion, är vi äntligen framme vid 2016 års inkarnation; LEGENDEN OM TARZAN, i regi av engelsmannen David Yates, som gjorde de tre sista Harry Potter-filmerna. Funkar Tarzan i dag? När allt kommer omkring är han en rätt ... fånig hjälte. Tycker jag nuförtiden. Åtminstone om man försöker göra en "seriös" film - vilket Yates verkar ha försökt göra.

Således har man här gjort en del ändringar, som får mig att utbrista Var är höftskynket?! Var är Cheeta?! Var är Boy?!

Alexander Skarsgård, som låter precis som Stellan Skarsgård när han pratar, vilket distraherar, spelar John Clayton III, lord Greystoke, bättre känd som Tarzan - och han bär inte höftskynke. Istället kör han med ett par tajta byxor som slutar vid knäna. Javisst - precis som Hulk.

Fast det dröjer innan Tarzan kastar kläderna. Det dröjer länge. För när filmen börjar är John Clayton hemma i London, han är gift med Jane (Margot Robbie), och han har inga som helst planer på att flytta tillbaka till djungeln där han växte upp. England behöver dock Tarzans hjälp. Det är 1880-tal och kung Leopold av Belgien lever jävel i Kongo. Leopold har skickat dit den samvetslöse Leon Rom (Christoph Waltz), som både letar efter diamanter och samlar ihop en jättearmé för att slakta och förslava djungelns befolkning. Fransk-afrikanske Djimon Hounsou är hövding Mbonga av en krigisk stam som vaktar diamanterna. Han är villig att ge Rom diamanterna - om Rom ger honom Tarzan. Mbonga hatar Tarzan.

Tarzan ändrar sig och anländer tillsammans med Jane till Kongo för att stoppa Rom. Med sig har de Samuel L Jackson som George Washington Williams. Det är Williams som får stå för humorn i filmen, och det är han som säger "Me Tarzan, you Jane!".

LEGENDEN OM TARZAN är väldigt ojämn och känns lite halvkokt. Scenerna i England innan paret Clayton åker iväg är sega och tråkiga. Rent allmänt är Jane rätt tråkig. Margot Robbie må vara alla fanboys våtaste dröm som Harley Quinn i kommande SUICIDE SQUAD, men som Jane är hon inget vidare, och alla scener med henne och Tarzan tillsammans stannar upp filmen.

Christoph Waltz gör sin vanliga kalla, eleganta  skurkroll - men han gör den bra. Jag gillar de små detaljerna, som efter att han kidnappat Jane och bråkat med henne vid middagsbordet, rättar till hennes bestick. Samuel L Jackson är rätt kul.

Alexander Skarsgård, då? Tja, det finns inte så mycket att säga. Hans torso är så välskulpterad att han ser ut att vara tecknad. Faktum är att han är 2016 års motsvarighet till 1981 års Bo Derek - men eftersom Skarsgård är man, är det förstås helt okej att han konstant klär av sig medan filmens kvinnliga publik tjuter av lycka. Som Tarzan är han nästan lika tråkig som Jane.

Tarzans ursprungshistoria berättas i korta flashbacks, så denna kastas det inte bort tid på.

Ett stort problem med LEGENDEN OM TARZAN är att den inte riktigt levererar det stora äventyr man förväntar sig. Detta är långtifrån ett lättsamt djungelraffel, vilket är synd. Filmen hade vunnit på att inte vara så allvarlig, det här är rätt tungrott. Dessutom går filmen, liksom alldeles för många filmer nuförtiden, i en blek, trist färgskala. Jag undrar varför. Varför har detta blivit en trend? Så såg aldrig actionfilmer ut på 1980-talet. Att filmen är försedd med sådan där hemsk, traditionell afrikansk musik gör det inte roligare; det signalerar mer "nu ska det bli spirituellt" än "häng med på äventyr".

Action- och liansvingarscenerna är kraftigt inspirerade av Spindelmannenfilmerna. En fajt ombord på ett tåg är fantastisk. De flesta djur är datoranimerade, men det är väl även Tarzan själv när han far runt bland trädtopparna. Pluspoäng för att en uppdaterad version av Weissmullers Tarzanvrål hörs i en scen.

Den här filmen är lite svårbedömd. Jag vill liksom gilla det här och här finns en hel del att tycka om. Samtidigt når filmen aldrig riktigt fram. Det är lite avslaget och ospännande. Det är synd att de inte satsade på ett frejdigt tjoflöjtäventyr. Betyget nedan är rätt snällt.





(Biopremiär 13/7)

tisdag 16 november 2010

Bio: Harry Potter och dödsrelikerna, del 1

Foton copyright (c) Sandrew Metronome
Jaha, gott folk, då tar vi och häller upp en mugg kaffe eller Earl Grey (eller bara en grogg), slår oss ner vid brasan, och så ska jag ta och berätta lite om den där gossen Potters senaste äventyr. Det är ju slutligen här, det sista kapitlet i filmserien om Harry Potter. Okej, del ett av det sista kapitlet - del två har premiär den femtonde juli 2011. Så, låt oss då fräscha upp våra minnen: vad var det nu som hände förra gången, i del sex; HARRY POTTER OCH HALVBLODSPRINSEN?
Öh... Det vet jag inte. Det minns jag inte.
Vänta lite! Del sex, det var ju den där i vilken ungarna blev drogade och blev kåta och började hångla och ha sig! (Nu fuskar jag och kollar upp min recension av filmen, och det kan ju du också göra om du har lust. För jag kommer att upprepa mig en aning i den här texten.)
Det är detta som är problemet med Harry Potter-serien. Nej, inte att roll-
figur-
erna blir kåta, utan att jag aldrig kommer ihåg filmerna. Jag har inte läst böckerna. Jag är inte intresserad av att läsa böckerna. Jag har dock sett samtliga filmer och jag tyckte att de två första, eller så, var rätt kul och underhållande. Men sedan, efter några delar, blev det hela för komplext och mörkt. Nu började förvisso alla andra kritiker uppskatta serien - alla utom jag. Jag föredrog den lite barnvänligare tonen. Och sedan är det så här: jag glömmer alltid vad som hände i föregående års episod. Jag ser Potterfilmerna när de har biopremiär, och jag ser inte om dem på DVD.
Den här nya delen skulle kunna kallas HARRY POTTER I PUBERTETEN eller HARRY POTTER OCH MYSTERIET MED HERMIONES VÄXANDE TUTTAR eller DAGEN DÅ RON VAKNADE UPP OCH UPPTÄCKTE ATT HAN FÖRVANDLATS TILL EN 30-ÅRIG BRITTISK POPSTJÄRNA FRÅN 1960-TALET - för det är så Rupert Grint, som spelar Ron, ser ut nuförtiden. Han får mig att tänka på Robin Askwith från HORROR HOSPITAL och CONFESSIONS OF A WINDOW CLEANER.
Jag har ingen aning om under hur många år boksviten utspelar sig, men i filmserien har skådespelarna gått från barn till unga vuxna. Daniel Radcliffe, som spelar Harry, har mörk skäggstubb genom hela filmen.
Jag blev förvirrad redan ett par minuter in i filmen. En hel hög rollfigurer äntrar ett hus för att träffa Harry - och jag kom inte ihåg vilka majoriteten av dem är. Och jag hade fullkomligt glömt bort att Harry gått och skaffat sig en flickvän i förra filmen; Rons trista syrra. Jag hade tammefan till och med glömt bort att Dumbledore dött!
Okej, så nu har vi alltså en hög figurer som alla dricker en magisk dryck som förvandlar dem till Harry Potter-kopior. Detta är ett försök att lura den slemme lord Voldemort (Ralph Fiennes) och hans Death Eaters, som är ute och jagar Harry och hans vänner.
Sedan bråkar våra hjältar och inser att de av någon anledning måste leta rätt på ett svärd, och så blir Ron plötsligt skitsur och går sin väg, så att det blir upp till Harry och Hermione att klara biffen. Eller något åt det hållet.
HARRY POTTER OCH DÖDS-
RELIK-
ERNA, DEL 1 varar drygt två och en halv timme, och det är en film som går i samma grandiosa stil som SAGAN OM RINGEN-trilogin: huvudpersonerna går och går och går, och det händer inte speciellt mycket. Kom igen, David Yates; denna films regissör. Totalt fem timmar för att filmatisera den sista boken? Den här filmen hade enkelt kunnat redigeras ner till en betydligt kortare, mer hanterlig längd, utan att man gått miste om några viktiga detaljer.
Yates' film skiljer sig en hel del från tidigare episoder. Den är mycket, mycket mörkare. Här finns nästan ingen humor och inte mycket till äventyr. En handfull scener håller en relativt vuxen och mardrömslik ton; det förekommer blod och otäckheter här. Och - den är en aning högtravande (dödsreplikerna?!), alldeles för lång och ganska trist. Distributören hade bjudit in ett par skolklasser till pressvisningen, och dessa ungar - kanske 13-14 år gamla - verkade uttråkade efter en stund; de hade problem att sitta stilla och började småprata. Fast det kan ha berott på att kopian som pressvisades av någon anledning var otextad. Ungarna förstod kanske inte vad som sades - även jag hade ibland problem att penetrera de ibland märkliga dialekterna som talas i filmen.
Filmen verkar även vara en blandning av en massa andra filmer. Förutom SAGAN OM RINGEN finns det lite STJÄRNORNAS KRIG här. Här finns en märklig shoot-out (med trollstavar) på en bar; en scen som ser ut att vara hämtad ur en Western. De till och med övar prickskytte med trollstavarna inne i skogen. Här finns en stor actionscen i mitten av filmen, som fick mig att associera till Terry Gilliams typiska, fascistiska dystopier.
Helena Bonham Carter, som vanligtvis brukar likna Johnny Depp, ser här ut som Pete Burns från det gamla bandet Dead Or Alive - och då menar jag 80-talets Pete Burns, innan han bytte kön. Ralph Fiennes har ingen näsa. Rhys Ifans glömmer vatten när han ska koka te. Bill Nighy ser ut- och agerar som sin vampyrkung i UNDERWORLD-serien. Richard Griffiths har en stor mustasch. Det förekommer en märklig drömscen, i vilken Harry och Hermione näckar och hånglar loss med varandra. En av huvudpersonerna dör! Hogwarth förekommer knappt alls - hallå, mer än halva filmen upptas av att Harry och Hermione vandrar i skogen medan de för långa konversationer - och jag gissar att slutet ska tolkas som en rafflande cliff-hanger.
DÖDSRELIKERNA är med råge den sämsta filmen i serien; den är tradig och oengagerande, och jag hajade aldrig riktigt vad som försiggick. Visst, det är en snygg film med ganska coola effekter, men det här känns inte som en Harry Potter-film. Den är varken kul eller underhållande, och den lär nog främst uppskattas av hardcorefansen.
Fast det kunde förstås ha blivit värre. Filmen kunde ha varit i 3D. Lyckligtvis insåg Warners att de inte skulle hinna konvertera filmen till 3D av högsta kvalitet innan utsatt premiärdatum, så de skrotade det projektet, vilket betyder att vi slipper lämna salongen med huvudvärk.






(Biopremiär 17/11)