Visar inlägg med etikett David Thewlis. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett David Thewlis. Visa alla inlägg

lördag 5 november 2022

Netflix: Enola Holmes 2

Foton copyright (c) Netflix

När ENOLA HOLMES kom för två år sedan såg- och skrev jag om den mest för att ha något att skriva om här på TOPPRAFFEL! - jag tillhör inte målgruppen. Eftersom det nu kommit en uppföljare, ännu en gång i regi av Harry Bradbeer, kände jag att jag väl får ta och se- och skriva även om denna. 

Jag tillhör inte målgruppen, skrev jag ovan. Men när jag såg ENOLA HOLMES 2 undrade jag om målgruppen faktiskt förstår vad filmen handlar om. Målgruppen är alltså barn, antagligen främst flickor i tolvårsåldern. Jag, som är en medelålders man, undrade emellanåt vad filmen handlade om och vad som försiggick. Men att jag med jämna mellanrum tappade tråden beror på att jag konstant satt och retade mig på unga Enola Holmes och en massa konstigheter.

Sherlock Holmes lillasyster Enola (Millie Bobby Brown) har nu öppnat en egen detektivbyrå, men hon får inga klienter, eftersom alla anser att hon är alldeles för ung för att vara detektiv. Vilket hon förstås är - hon är tonåring. Just som hon ska lägga ner sin byrå får hon sin första klient. Det är en fattig liten flicka vars storasyster försvunnit.

Den här storasystern jobbade på en tändsticksfabrik, så Enola börjar också jobba där för att luska i försvinnandet. Tändsticksfabriken är ett hårt ställe där saker och ting inte går rätt till. Dessutom dör de anställda lite då och då - enligt direktören har de fått tyfus. Spåren leder vidare till en music hall-teater, och kort därpå tar Enola sig in i en lägenhet, där hon hittar en mördad tjej; hon har en kniv i bröstet. Och just då stormar en massa poliser in, ledda av den slemme Grail (David Thewlis). 

Det händer mer grejor, Enola finner kärleken i unge herr Tewkesbury (Louis Partridge), som lär henne dansa och så pussas de, Sherlock Holmes (Henry Cavill) hjälper till med fallet, Enola hamnar i fängelse, Enolas och Sherlocks morsa (Helena Bonham Carter) spränger brevlådor och en diligens, det blir fäktning och slagsmål, fler dör, det följer några tvära vändningar i handlingen, och sedan slutar det. Kanske. Jag vet inte så noga.

Om möjligt är ENOLA HOLMES 2 ännu mer irriterande än den första filmen. Den extremt hurtiga Millie Bobby Brown ser ut att ha rymt från en pantomimföreställning, hon spelar över så att det visslar om det, hon grimaserar hej vilt, hon är lillgammal, och hon bryter ofta den fjärde väggen för att prata med publiken. Brown har hunnit bli 18, men ser faktiskt lite äldre ut, ibland ger hon intryck av att vara en vuxen kvinna som spelar barn. Henry Cavill är hennes direkta motsats, han gör en mjuk och återhållsam Sherlock Holmes, han är så återhållsam att han ger intryck av att vara uttråkad.

Precis som förra gången är det feministiska budskapet övertydligt och körs ner i halsen på tittarna som i en proggig barnbok från 1970-talet. Anakronismer duggar tätt. En av de mest kända, återkommande figurerna från Arthur Conan Doyles berättelser har bytt både kön och hudfärg, vilket i princip innebär att det nu är en helt annan figur. En annan välkänd figur, som dyker upp på slutet, har fått nöja sig med att byta hudfärg. Ändringar som gjorts för ändringarnas skull. Jag har inget emot rollfigurer av olika kön, med olika hudfärg, längd, vikt, dialekt och hattstorlek, men det blir bättre om man skapar nya gestalter, istället för att ändra på befintliga, extremt välkända sådana. I den här filmen känns det mest krystat och ansträngt.

Bitvis är filmen märkligt våldsam och oväntat blodig för att vara en barn- och familjefilm. Påkostat är det, budgeten var inte den lägsta.  

Roligast i filmen är att David Thewlis ser ut exakt som Ludde Gentzel i Kronblom-filmerna! Det är ganska distraherande. En arg och elak Kronblom!

Jag noterar att en massa människor, antagligen ungdomar, älskar ENOLA HOLMES 2 - medan en hel del renläriga Sherlock Holmes-fans rasar och klagar på allt som ändrats för att tilltala en "modern publik".

Jag fick verkligen koncentrera mig för att inte skriva "Enola Gay" när jag skrev den här texten.


 

 

 

 

 

(Netflixpremiär 4/11)


onsdag 4 april 2012

Bio: The Lady

Foton copyright (c) Scanbox

Jag kommer ihåg när Aung San Suu Kyi fick Nobels fredspris. Jag hade för mig att det var häromåret. Det visar sig att det var 1991. 21 år sedan. Kors vad tiden går. Då var Suu framför allt känd för att hon satt i husarrest hemma i Burma. Idag är hon ... fortfarande mest känd för denna husarrest, som pågått till och från under ett par decennier. Alldeles nyligen blev hon dock invald i parlamentet.

Nå, vem är då denna Aung San Suu Kyi, av sin make kallad Suu, och vad står hon för?

Efter att ha sett den här dramadokumentären om henne kan jag inte påstå att jag blivit mycket klokare. Detta beror antagligen på att det är Luc Besson som regisserat denna fransk-brittiska samproduktion. Besson har gjort ett par filmer jag verkligen gillar, men oftast är det något besynnerligt med hans filmer. Det är svårt att sätta fingret på vad det är, men det är något som saknas, något som är fel. De liknar nästan amerikanska blockbusters, men bara nästan. Det brukar vara alldeles för mycket yta.


Michelle Yeoh spelar Suu. Yeoh är en skådespelerska jag följt sedan IN THE LINE OF DUTY (aka ROYAL WARRIORS) som kom 1986. Då var hon 24 - och enligt förtexterna till den engelskdubbade versionen hette hon Michelle Khan. Som Suu är hon väldigt porträttlik - men egentligen inte så mycket mer. För trots att hon medverkar i var och varannan scen, får vi aldrig riktigt veta vad det är hon sysslar med, hur hon får folket med sig. Och vad gäller händelserna under hennes liv, ser Besson och hans manusförfattare till att hoppa över flera och stora partier - vilket resulterar i att jag sitter och undrar.

Filmen öppnar i Burma i slutet av 1940-talet, då Suus far var en av folket älskad politiker, och därmed ansedd som farlig. I prologen, då Suu är liten flicka, mördas fadern. Nästa gång vi träffar Suu är hon vuxen - och hemmafru i England. Vänta nu här, vad hände här? Hur hamnade hon i England? Varför är hon hemmafru? Hon är gift med författaren Michael Aris (David Thewlis), tillsammans har de två unga söner, och hon skriver på en bok om sin far. Men så får hon veta att hennes mor ligger för döden i Burma, så hon åker dit - och hamnar mitt i upplopp och grejor. Diktaturen i Burma är stenhård, soldater drar sig inte för att skjuta ner folk som står i vägen, och Suu beslutar sig för att stanna kvar och engagera sig politiskt. Michael i sin tur spenderar sin tid med att åka fram och tillbaka mellan England och Burma - filmen handlar lika mycket om honom, och han är en riktigt härligt dammig torrboll, som inte ens kan koka gröt åt pågarna när Suu inte är hemma (fråga mig inte varför dessa förhållandevis stora pågar inte kan laga sin mat själva).


Vi får se Suu hålla ett bejublat tal, och vi får vara med när hon bildar sitt parti, men det är väl allt - vi får aldrig veta hur hon gör för att få folket med sig. Hon blir närmast något slags kristusgestalt, en liknelse som växer under filmens gång. De sammanbitna gubbarna som styr landet inser att Suu är farlig, men de förstår även att de inte kan döda henne - något som annars är lösningen på alla problem. En av militärerna är så ondsint att han skjuter ihjäl de som säger emot- eller sviker honom - inne på kontoret. Därför sätts Suu i husarrest.

Suu går omkring i sitt hus och jag vet inte riktigt vad hon gör, men så plötsligt får vi beskedet att hon blivit frigiven. Hon går till brittiska ambassaden och ringer sin make. I nästa scen, som utspelar sig några år senare, sitter hon åter i husarrest. Vad hände däremellan?


Bessons film är väldigt flott, fotot är tjusigt vilket även gäller för flera av miljöerna. Men som biografi funkar filmen inte. Emellanåt blir filmen löjlig, den gränsar till kalkonfilm. Vakterna undrar vad det är för konstiga ljud som kommer från Suus hus. "Det kallas musik," säger Suu. Och när Michael blir svårt sjuk och fortfarande har alldeles för mycket att göra, blir det rätt fånigt med lätt överspel. För att inte tala om när ene sonen är ledsen. "Vad är det med dig?" undrar Michael. "Jag saknar mamma," säger pågen.

Majoriteten av dialogen är på engelska. Jag har ingen aning om vilket språk Suu föredrar att prata i verkligheten, men här väljer hon oftast att prata engelska även med lokalbefolkningen.

Det blir ingen som helst kung-fu från Michelle Yeohs sida.

Det är nu mer än en vecka sedan jag såg filmen och jag har grubblat över betyget. En trea? Kanske en tvåa? Efter lagom noga övervägande har jag kommit fram till att det får bli det lägre betyget.





(Biopremiär 4/4)