Bio: Där kräftorna sjunger

Foton copyright (c) Sony Pictures

En grej jag numera inte har någon som helst koll på, är bästsäljare. Romaner, alltså. När jag växte upp läste min morsa alltid de senaste bästsäljarna, det låg ofta tegelstensromaner på säng- och soffbord. Jag läste dem förstås inte, men jag noterade titlar och författare. Under större delen av 1990-talet extraknäckte jag som lärarvikarie, på en och samma skola, och i personalrummet diskuterade lärarna - alla utom tre var kvinnor - ofta nya och populära romaner. Själv kom jag aldrig längre än till Stephen King när det handlar om bästsäljarförfattare - om vi inte ska räkna de som publicerades i kioskdeckare under flera decennier, som Mickey Spillane.

I takt med att medieutbudet blev oöverskådligt och det gick att få tag på allt möjligt obskyrt utan större problem, försvann dessa böcker ur mitt liv. Jag tror inte ens att jag hade hört talas om Harry Potter innan filmerna kom. Uppenbarligen kommer det fortfarande ut en massa romaner som "alla" plötsligt ska läsa, idag konsumerar folk ljudböcker på löpande band, man lyssnar på böcker samtidigt som man gör något annat. Själv sitter jag och skriver hela dagarna, så jag kan inte lyssna på ljudböcker samtidigt. När jag skrivit klart för dagen ser jag en film eller två. Sedan går jag och lägger mig, och då läser jag ibland böcker. Oftast något dammigt från 70-talet.

Delia Owens roman "Där kräftorna sjunger" kom ut på engelska 2018, och på svenska 2020. Förra månaden, juli 2022, hade den sålt 15 miljoner exemplar världen över. Ett par vänner till mig berättade att deras fruar läst- och gillat den. 

På IMDb beskrivs filmversionen, i regi av Olivia Newman och producerad av Reese Witherspoon, som "Drama, mystery & thriller" - så jag blev onekligen förvånad när jag såg filmen. Herregud, tänkte jag. Det här är ju för fan som Succéromanen ur Allers! Ett romantiskt triangeldrama av enklare sort. En berättelse som bekräftar mina fördomar om den här typen av bästsäljare. Var det inte mer? Nu är det förstås möjligt att boken har ett större djup och fler dimensioner än filmen, men jag kände verkligen att jag inte tillhör målgruppen för den här. Jag kan tänka mig att målgruppen uppskattar filmen betydligt mer än jag gjorde.

DÄR KRÄFTORNA SJUNGER inleds med att huvudpersonen Kya Clarks (Daisy Edgar Jones) berättarröst redogör för skillnaden mellan våtmarker (marsh) och träsk (swamp). Det är 1969 och liket av en ung man hittas i North Carolinas våtmarker. Den döde heter Chase Andrews (Harris Dickinson), och genast misstänks Kya för att ha mördat honom. Kya går under öknamnet the marsh girl - men trots den inledande monologen översätts det som träskflickan i den svenska texten. Antagligen för att våtmarksflickan inte låter så bra på svenska. Hon bor ensam i ett ruckel, den här Kya, och hon anses vara konstig - därför måste hon vara mördaren.

Kya kastas i häktet och en oerhört snäll, pensionerad advokat (David Strathairn) åtar sig att försvara henne. Men först måste hon berätta om sig och sitt liv. Vad som följer är ett rättegångsdrama som varvas med historien om Kyas hårda uppväxt, och hur hon som ung vuxen finner sig själv.

Kyas far var en brutal alkis som ständigt misshandlade sin familj. När modern fick nog lämnade hon hus och familj. Därefter lämnade Kyas syskon, Kya bodde ensam kvar med sin hemske far, men en dag var även han försvunnen. Kya var väl då i tioårsåldern, och hon bodde ensam kvar i huset.

Som tonåring träffar hon en stilig ung man, Tate Walker (Taylor John Smith), och de två blir hopplöst förälskade. Tate lär Kya läsa och hon ägnar dagarna åt att rita av naturen runt hennes ruckel. Tate uppmanar henne att bli författare. 

När Tate börjar studera på ett universitet försvinner han ur Kyas liv. Hon sörjer. Istället träffar hon Chase Andrews, som är påträngande och bufflig i sina försök att förföra henne. Chase är en svin, visar det sig, han påminner en hel del om Kyas far.

DÄR KRÄFTORNA SJUNGER är bland annat en film om gruppmentalitet. Människorna i den lilla staden gaddar ihop sig mot Kya, hon måste vara skyldig till Chases död. Dessutom är det här den amerikanska södern på 60-talet, så rasism och fördomar frodas. De enda som bryr sig om Kya under hennes uppväxt är ett äldre svart par som driver en liten butik. 

Det funkar säkert bättre i boken, men i filmen känns det konstigt att alla plötsligt misstänker träskflickan för att ha mördat Chase. I synnerhet som det inte ens är säkert att han mördats. Det känns för simplistiskt. Stora delar av handlingen är lite för simpla, och ibland tenderar filmen parodi, som när Kya och Tate upplever naturens magi och lyckliga hoppar runt bland dansande löv, eller när de ger fjädrar till varandra.

Mycket verkar fattas i filmatiseringen, jag undrade allt hur lilla tioåriga Kya klarade sig alldeles ensam där i huset i tio år. Det framstår nästan som om hon hade en lycklig, om än ensam, uppväxt efter att farsan försvunnit. Ett lyckligt naturbarn

Filmfotot är utmärkt. DÄR KRÄFTORNA SJUNGER handlar lika mycket om naturen som om Kya, därför får vi se en massa bilder på våtmarkerna och djurlivet där. Fåglar, insekter - och snäckor. Massor av snäckor. Det är mycket solnedgångar och motljus, det är skirt och romantiskt. Det är ibland smörigt. Kya är väldigt söt och sympatisk, snarare än konstig - trots att hon alltså bor helt ensam i ett ruckel, är hon en förtjusande och intelligent ung kvinna med perfekta tänder och nytvättat hår. I filmens slutminut får vi en oväntad twist.

Som jag skrev ovan tillhör jag inte den här filmens målgrupp. Nu är det förstås fullt möjligt att uppskatta en film ändå, men i det här fallet känns det verkligen som att filmen inte är riktad till mig. Mitt omdöme blir därför orättvist. Det är svårt att tycka illa om den här filmen, Daisy Edgar Jones och några av de andra gör bra ifrån sig i rollerna, filmen är grann att titta på, det är lika småtrevligt som småtråkigt, och det är fullkomligt humorbefriat. Filmen får mig att tänka på butiker som säljer magiska kristaller och självhjälpsböcker om att finna sig själv.

Tyvärr får vi inte se några kräftor som sjunger.

Det här visste ni inte: jag må skoja om Allers ovan, men jag har faktiskt skrivit noveller i Allers. Och nej, jag skojar inte.

 

 

 

 

 

(Biopremiär 19/8)

Bio: Lincoln

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox Sverige
Vid sidan av FLIGHT, har ännu en Oscarsnominerad film biopremiär den här helgen. Tolv nomineringar har den fått, Steven Spielbergs LINCOLN, bland annat för Bästa film, Bästa regi och Bästa manliga huvudroll. Och ja, detta är en typisk film som vinner en massa Oscars. Sådant här brukar gå hem hos the Members of the Academy. Storslaget, "viktigt", amerikansk historia, stora känslor och lite svulstigt - allt förstärkt att John Williams insmickrande filmmusik.
Vad som är lite - eller rättare sagt: mycket - intressant med LINCOLN, är att den var en så kallad Limited Release på bio i USA. Till skillnad från Spielbergs övriga filmer, som alltid går upp på tusentals biografer över hela landet, visades den här på ett mindre antal utvalda ställen där den ansågs dra publik. Tydligen är Abraham Lincoln inget amerikaner springer benen av sig för att se. Dessutom kom det flera Lincolnfilmer förra året. Först fick vi ju den rätt misslyckade ABRAHAM LINCOLN: VAMPIRE HUNTER, som följdes av den roligare låg-lågbudgetkopian ABRAHAM LINCOLN VS ZOMBIES.
På sätt och vis kan jag förstå att man inte gick ut på bred front med LINCOLN. Det är inte bara det att filmen är lång som ett ösregn; två och en halv timme. Nej, till större delen känns detta mest som filmad radioteater. Det här är nämligen ingen biografi över Abraham Lincolns liv från vaggan till teaterlogen. Istället fokuserar man på inbördeskrigets slutskede 1865.

Överspelets okrönte konung Daniel Day-Lewis gör titelrollen, och han är tack och lov rätt nertonad som presidenten. Här är Lincoln en vänlig, sympatisk, lågmäld och lugn man - hur han var i verkligheten har jag förstås ingen som helst aning om. Karln har ju blivit en myt. Nationen är splittrad och Lincoln måste göra allt för att förbjuda slaveri. Han måste få kongressen att rösta för ett förbud - och detta måste göras innan kriget tar slut, annars är det av diverse komplicerade anledningar för sent. Samtidigt gillar Lincoln inte att kriget måste fortsätta. Alldeles för många amerikaner stryker med och stoppas kriget på en gång kan stora mängder liv räddas.
LINCOLN öppnar med ett slag i gyttja. Blårockar mot grårockar, drivor av folk som spetsas på bajonetter. Bland nordstatarna finns ett färgat regemente. Ett par av dessa svarta soldater får kort därpå tillfälle att prata med den mycket förstående Lincoln. ett par vita soldater kommer fram och citerar berömda tal presidenten hållit. Jo, eftersom det här ju är en Spielbergfilm blir Abraham Lincoln nästan allsmäktig. Han är som en gud.
Nå, efter det inledande fältslaget består större delen av filmen av scener där folk sitter i möten och pratar och pratar och pratar. Eller står i talarstolar och pratar och pratar och pratar. Och jo, det blir lite väl sömnigt.

Ett flertal riktigt bra skådespelare medverkar, de flesta iförda peruker och lösmustascher. Vi hittar till exempel gamle, fine Hal Holbrook (född 1925) som politikern och generalen Preston Blair (vars far var utbildad vid något som heter Transylvania University), Tommy Lee Jones, David Strathairn, Joseph Gordon-Levitt, James Spader spelar en som heter Bilbo (!), och Sally Field är fru Lincoln.
Jag är intresserad av USA:s historia, jag är intresserad av inbördeskriget, och jag gissar att detta hänger ihop med min intresse för vilda västern-genren. Och jag borde egentligen finna LINCOLN synnerligen intressant. Men njä, det här är lite för tungrott. Lite för stillastående.
Fast med tanke på hur usla dagens unga - det vill säga den största biopubliken - brukar vara på historia, är det nog många som inte vet hur filmen kommer att sluta!
...Och en packe Oscarstatyetter lär den här nog få.

(Biopremiär 25/11)