Visar inlägg med etikett David Spade. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett David Spade. Visa alla inlägg

fredag 15 maj 2020

Netflix: The Wrong Missy

Foton copyright (c) Netflix

Adam Sandler och hans kompisar har ju som bekant förpassats till Netflix sedan några år tillbaka. Fast "förpassats" är kanske fel ord. Produktionsbolaget Happy Madisons filmer gick allt sämre på bio, men om jag förstått det rätt är Netflixfilmerna exceptionellt populära. Jag har bara sett ett par av dem, och de har inte varit något att hänga i julgranen, eller någon annanstans.

Detta gäller även den senaste i raden; THE WRONG MISSY, i regi av Tyler Spindel.

David Spade spelar Tim Morris, vars älskade fästmö slagit upp förlovningen och lämnat honom för en annan man. I jakt på en ny kärlek går Tim på en blind date. Kvinnan han träffar; Missy (Lauren Lapkus), visar sig vara komplett galen, hon är så socialt inkompetent man kan vara - högljudd, vulgär, och allmänt störig. Tim flyr från träffen.

Tre månader senare råkar Tim träffa sina drömmars kvinna på en flygplats, och efter lite hångel i en skrubb innan hon måste flyga iväg, får han hennes mobilnummer. Melissa heter hon, och när Tim en tid senare ska åka iväg till Hawaii för en konferens med företaget, SMS:ar han Melissa och bjuder med henne. Konferensen ska hållas på ett lyxhotell med allt som där hör till.
Problemet är att Tim råkade SMS:a fel Melissa. Den bindgalna tjejen heter också Melissa, Missy kallad. Således tvingas Tim spendera en helg i Hawaii med fel Missy och kalabalik uppstår.

Det är inte mycket som är roligt i THE WRONG MISSY. Det är möjligt att jag är för gammal, men ett oavbrudet rapande av sexskämt och sexanspelningar tycker jag bara är jobbigt och irriterande, lite genant - på fel sätt. Och vad är det med  dessa märkliga amerikaner - i den här filmen (och oräkneliga liknande filmer) säger de "fuck" för jämnan, men könsorganen är "penis" och "vagina". 

Lauren Lapkus, som liknar Petra Mede på speed, är för mycket som Missy. Hennes groteskt överdrivna gestaltning påminner om Jim Carrey på 90-talet, fast fullkomligt besatt av sex och sprit, men hon framstår mest som psykotisk, och om det funnits någon som helst logik i filmen hade hon genast blivit utslängd - och troligen satt på psyket.
Handlingen följer mall 1A - jodå, det slutar precis så som vi tror det kommer att sluta. Visar det sig att Missy trots allt har några riktigt goda sidor? Lyckas hon rädda Tims karriär? Fattar Tim tycke för Missy? Får vi några moralkakor på slutet? Vad tror ni?

Rob Schneider dyker upp i en liten, bisarr roll. Några repliker är rätt kul.

Förresten, vad är det för jävla frisyr David Spade har skaffat? Nylonperuk? Han ser för fan ut som Lars Adaktusson!










(Netflixpremiär 13/5)

torsdag 25 juli 2013

Bio: Grown Ups 2

Foton copyright (c) UIP Sweden

Avdelningen för recensioner jag kommer att skämmas för i framtiden. Antagligen omedelbart efter att jag klickat på "Publicera".

Jag har inga som helst minnen av 2010 års GROWN UPS. Jag hade dock för mig att jag inte gillade den alls och gav den en etta eller en tvåa. Men så kollar jag upp min gamla recension och upptäcker att, jösses, jag hade visst gett den en trea. Det var jag nog ganska ensam om. GROWN UPS är ju en sådan där film som etablissemanget kräver att man ska ogilla.

Uppföljaren GROWN UPS 2, återigen regisserad av Dennis Dugan, hade USA-premiär för ett par veckor sedan - och den drog lite oväntat in en hysterisk massa pengar. Den konkurrerade ut allt annat, inklusive dyra blockbusterwannabes, helgen den gick upp. Och kritikerna hatade filmen. Nedgörande kritik är bara förnamnet. Det klagades på kiss och bajs-humor, grabbig sexism och allmänt uselt hantverk.


Filmen pressvisades inte i Malmö, så det blev till att gå på en ordinarie visning på premiärkvällen. Jag kan väl inte påstå att jag var speciellt peppad. Dessutom var det fullsatt och det finns ju inget värre än att sitta inklämd bland en massa okända människor i en biosalong. Okej, det vore förstås lika illa om det handlar om kända människor. Varma, svettiga, babblande typer som är mer intresserade av popcorn, godis och sina mobiltelefoner.

Filmen började och ... jag kom på mig med att skratta. Ja, jösses. Jag skrattade ofta. Resten av publiken skrattade ännu mer. De tjöt av skratt. Vid flera tillfällen applåderade de. Och jag tänkte att, oj, vad omogen jag är!

Killkvartetten från första filmen är tillbaka; Lenny (Adam Sandler), Eric (Kevin James), Kurt (Chris Rock) och Higgins (David Spade). Efter att ha spenderat flera år som producent i Hollywood, har Lenny med familj flyttat tillbaka hem till den lilla staden där han växte upp. Där hänger han med sina gamla polare och tror att allting är som förr - vilket det inte är. För de har inte insett att de numera är "gamla". Åtminstone tycker traktens ungdomar och i synnerhet en collegeförening att Lenny och hans polare är en samling gubbar.


... Och det är väl i princip hela handlingen. GROWN UPS 2 handlar nämligen inte om något speciellt. Eller, tja, ett genomgående tema är att konfrontera sin uppväxt; de här killarna mobbades och fick stryk som barn, och nu ser de sina egna barn mobbas. De är dags att ge igen - eller att försonas. Den utspelar sig under en och samma dag, och det är en osedvanligt händelserik dag. Och filmen är bara en enda radda sketcher stoppade på varandra. Och ja, humorn är av barnsligast möjliga märke.

I filmens öppningsscener har en hjort förirrat sig in i Lennys och hans familjs hus. Den springer runt och kissar på Lenny och äldste sonen. Eric visar sig vara en hejare på att nysa, rapa och fisa samtidigt - något de andra killarna och vill kunna. Higgins försöker, men bajsar på sig. Lennys, Erics och Kurts fruar Rowanne (Salma Hayek), Sally (Maria Bello) och Deanne (Maya Rudolph) går för att träna och en städare (John Lovitz) låtsas hoppa in som vikarie som ska värma upp brudarna, enbart för att spana in dallrande bröst i urringade trikåer. Kurts yngste som går alltid om kring med kilovis bajs i blöjan. Eric har en son som är enastående obegåvad. Higgins får veta att han har en tonårig son som kommer och ska bo hos honom, och grabben visar sig vara en lång och muskulös värsting.


Vidare figurerar Taylor Lautner som kaxig fratboy, Steve Buscemi är tillbaka som bilskolläraren, Shaquille O'Neal är en gigantisk och snäll polis, och Stone Cold Steve Austin är en hårding som råkar vara pojkvän till ortens kurviga balettlärarinna, som får alla män i trakten att gå och titta på trista balettuppvisningar. Skolbusschauffören Nick (Nick Swardson) käkar stark medicin och har blivit galen. Och allt leder fram till att de ska ha en stor fest med 1980-talstema hemma hos Lenny. På vägen lyckas man även klämma in osedvanligt mycket lyteskomik (tjockisar och flintskallar råkar värst ut) och en handfull bögskämt.

Adam Sandler och de andra i huvudrollerna är i min ålder - okej, de är två-fyra år äldre, men ändå: vi var unga på 80-talet och besitter till stor del samma mentalitet vi hade då. Dagens ungdomar är ju så skitnödiga och skraja för att göra något som kan anses vara fel. Att bete sig som grabbar gjort i alla tider är ju definitivt fel. Som att glutta på galanta damer - i synnerhet yngre sådana. Och att liksom bara tramsa sig rent allmänt. Även om jag väl får sägas vara mer sofistikerad än dessa typiskt amerikanska grabbar, kan jag inte säga annat än att det ju är skitkul med kiss & bajs. Och folk som trillar och slår sig. Sådant som är basic. Och det är bara att konstatera att Malmöpubliken verkligen uppskattade detta.

Intressant iakttagelse: de många invandrarkillarna i salongen satt och kastade slängkyssar på Salma Hayek. De var helt tagna av henne. I synnerhet när hon var arg och stirrade surt på Sandler. "Kolla på henne, mannen! Kolla! Åmajgaaaaadd!". Killarna var säkert inte medvetna om att Salma Hayek är trettio år äldre än de.

Sådär, ja. Nu ska jag sätta mig i ett hörn och skämmas för att jag skrattade åt det här.




(Biopremiär 24/7)