Visar inlägg med etikett David O Russell. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett David O Russell. Visa alla inlägg

onsdag 23 december 2015

Bio: Joy

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox

För att vara en film som nominerades till tio Oscars, var David O Russells förra film AMERICAN HUSTLE inte alltför bra. Jag kommer inte ihåg så mycket av den, mer än att jag blev besviken på den. Russells nya film JOY lär jag nog inte heller vårda i mitt minne.

Flera av skådisarna från AMERICAN HUSTLE återkommer i JOY, som bygger på historien om tjejen som uppfann den självurkramande golvmoppen Mirace Mop; en "shoppingsuccé" vi känner igen från gamla fina TV-shop. Ah, gamla TV-shop - programmet som alltid rullade på nätterna när man satt uppe och kollade på skräck på VHS.

Enligt uppgift lanserades Miracle Mop 1990, men av mode och teknik att döma, är det väldigt tidigt 80-tal i JOY. Knappt ens det. 25-åriga Jennifer Lawrence spelar Joy, som är frånskild med barn. Hennes före detta make Tony (Édgar Ramirez) bor i källaren, där han sjunger schlagers. I sängkammaren huserar Joys knäppa, och även hon frånskilda, morsa (Virginia Madsen iförd härligt fula glasögon), som tillbringar dagarna med att titta på TV-såpor. En dag knackar det på dörren; det är Joys farsa (Robert De Niro), som blivit utslängd av sin nya fru. Han flyttar in, men börjar genast att dejta den rika Trudy (Isabellla Rossellini). Joys mormor (Diane Ladd) agerar berättarröst.

Första halvan av filmen består mest av att dessa ganska osympatiska personer bråkar och skriker. Jag upplevde handlingen som ganska ofokuserad och tyckte mest att det var lite irriterande.
Halvvägs in uppfinner så Joy sin mirakelmopp, och filmen tar en ny vändning. Här förvandlas den till en klassisk amerikansk framgångssaga: den fattiga tjejen av folket får en idé, lånar ihop pengar, satsar allt, luras, går på en smäll, gör oväntad succé, luras igen, går på fler smällar, innan den stora framgången. Nej, detta är ingen spoiler. Vi vet ju att Joy lyckades - vi såg hennes pryl säljas på TV-shop. Några kanske till och med köpte moppen.

Bradley Cooper står högst upp, mellan Lawrence och De Niro, på filmaffischen. Det dröjer ungefär halva filmen innan han dyker upp, eftersom det är han som äger TV-kanalen som lanserar moppen. Han låter sig genast charmas av Joy och visar sig vara en schysst kille när allt kommer omkring. Hans kanal använder sig oftast av kändisar för att demonstrera produkterna; Joan Rivers (gestaltad av dottern Melissa Rivers) flimrar förbi, men Joy vill själv stå framför kamerorna.

För att använda ett slitet uttryck: JOY är okej. Grundstoryn är rätt kul och fascinerande, och filmen är inte alltför tråkig. Ibland är den till och med rolig. Men det här är inget jag kommer att se om, eller komma ihåg. Skådespelarinsatserna må vara utomordentliga, men för mig är detta bara ett drama i mängden.







(Biopremiär 25/12)

torsdag 20 februari 2014

Bio: American Hustle

Foton copyright (c) Noble Entertainment

I februari 2013, nästan på dagen för exakt ett år sedan, hade David O Russells DU GÖR MIG GALEN! svensk biopremiär. Det var en film som uppmärksammades för att den nominerades till en massa Oscars och plockade hem en av dem, och för att den i Sverige fick en osedvanligt jönsig titel - i original heter filmen SILVER LININGS PLAYBOOK. Själv blev jag lite besviken på filmen. Den var inte alls så bra och rolig som jag förväntat mig; som så många hävdat att den är. Ypperliga skådespelarinsatser, men rollfigurerna är osympatiska och lite obehagliga.

AMERICAN HUSTLE, David O Russells nya film, har fått hela tio Oscarsnomineringar och till större delen lysande kritik. Handlingen och trailern lovade gott - men precis som fallet var med den förra filmen, blev jag allt lite besviken. Filmen är löst baserad på verkliga händelser; enligt en ironisk, inledande textskylt inträffade faktiskt en del av det vi ska få se.
Christian Bale och Amy Adams är de två bedragarna Irving Rosenfeld och Sydney Prosser. Året är 1978, de två lever i lyx, men så får de FBI på sig. Bradley Cooper spelar FBI-agenten Richie DiMaso - en mycket ovanlig och besynnerlig agent. För att undvika straff, tvingas Irving och Sydney att jobba för DiMaso. Som de skickliga bedragare de är ska de infiltrera New Jerseys politiska värld och dess maffia. Jeremy Renner spelar en charmig politiker som FBI fått upp ögonen för.

Ett uppdrag som är svårt redan från början blir ännu svårare på grund av en del andra faktorer - främst Irvings lynniga fru Rosalyn (Jennifer Lawrence). En härlig white trash-slampa som inte vet hur man för sig och som kan få för sig att att göra precis vad som helst. Som att stoppa in en glasform med foliepapper i mikrovågsugnen ("Ingen säger åt mig vad jag inte får göra!").
Samtliga skådisar här är väldigt bra. Förutom de ovan nämnda, se vi bland andra Louis CK, Michael Peña och allas vår Anthony Zerbe från KISS MEETS THE PHANTOM OF THE PARK. Robert De Niro har en minimal roll och nämns inte i rollistan. Filmens soundtrack är väldigt bra. En del coola låtar och övrigt filmmusik av Danny Elfman.

... Men jag tycker inte att AMERICAN HUSTLE är speciellt rolig. Irving Rosenfeld har en fantastisk överkammad flint, men den är inte rolig hur länge som helst. Richie DiMaso har papiljotter för att få ordning på sin frisyr. Damerna har fullkomligt fantastiska urringningar i sina klänningar, de går ända ner till naveln. Bra grejor och enbart möjligt på 70-talet. Idag hade 25-åriga moralister skrivit långa, upprörda insändare.

De här är en extremt pratig film och ofta övergår pratandet till skrikande. Det bråkas mycket - ja, nästan konstant. Och jag tycker allt att det blir lite påfrestande i två timmar och arton minuter. Jo, detta är också en sådan där evighetslång film biograferna fylls med nuförtiden. Ibland skrek folk på varandra så länge att jag glömde bort vad det hela gick ut på.
De flesta av rollfigurerna är osympatiska och jag kände ofta för att de Jennifer Lawrence subba smisk på gumpen.

AMERICAN HUSTLE är en sevärt film. den är snygg och lyckas fånga 70-talet, och den är säkert värd ett par skådespelaroscars - men jag hade väntat mig något mer och något roligare.







(Biopremiär 21/2)

tisdag 26 februari 2013

Bio: Du gör mig galen!

Foton copyright (c) Noble Entertainment

Oscargalan är överstökad, priserna är utdelade, men fortfarande dyker de nominerade och ibland till och med belönade filmerna upp på de svenska biograferna. Som den här; SILVER LININGS PLAYBOOK, som fått den osedvanligt usla, svenska titeln DU GÖR MIG GALEN! - hur tänkte Noble Entertainment där? Numera låter man bli att översätta många engelska titlar, men när man väl sätter en svensk titel, drar man till med något idiotiskt.

Åtta Oscarsnomineringar hade den här fått, bland annat för Bästa film, regi (David O Russell, som gjorde THE FIGHTER), manus baserat på förlaga, samt fyra skådespelarpriser. Nej, jag kan väl inte påstå att filmen är värd alla dessa priser - så bra är inte filmen.

DU GÖR MIG GALEN! lanseras som romantisk komedi, eller romantisk dramakomedi. Drama - ja. Komedi - jodå. Romantisk? Nja. Jag vet inte.
Bradley Cooper noterade jag förstås först när han hade en fast roll i utmärkta TV-serien ALIAS, och därefter gick han och blev filmstjärna i hits som BAKSMÄLLAN och dess sämre uppföljare. Jag hade knappast väntat mig att han en dag skulle Oscarnomineras. Här är han den före detta läraren Pat, som just släppts ut från psyket, där han suttit sedan han gjort sitt bästa för att ha ihjäl sin frus älskare. Pat går på tunga mediciner, har ett minst sagt svajigt humör, och flyttar hem till sina föräldrar, som spelar av Robert De Niro och Jacki Weaver, vilka båda nominerades för Bästa biroller.

Pat vill ha sin hustru tillbaka, vilket verkar omöjligt, men så träffar han Tiffany, som trots sin unga ålder är änka - och som precis som Pat är minst sagt svagig psykiskt sett, och som knaprar piller. En plan för att återvinna Pats hustru tar form, den förvirrade vänskapen mellan Pat och Tiffany fördjupas, han ska hjälpa henne att vinna en danstävling, och jodå, självklart uppstår känslor mellan dem.
Jennifer Lawrence fick en Oscar för Bästa kvinnliga huvudroll för sin insats som Tiffany. Tja, jo, det är hon väl värd. Priset skulle lika gärna ha kunnat gå till de övriga nominerade i kategorin, men jag har inga invändningar. Hon imponerade i WINTER'S BONE, jag minns henne inte alls från X-MEN: FIRST CLASS, hon var lika slätstruken som själva filmen i HUNGER GAMES, men här är hon bra. Kanske är hon lite för ung för att övertyga som änka, men det är ju inte omöjligt. Kan dock tänka mig att en del svenska kritiker kommer att anmärka på att Bradley Cooper är hela femton är äldre än Lawrence. Usch! Men han ger ju intryck av att fortfarande vara rätt ung, så kanske märks det inte.
Russells film innehåller en del roliga scener - men ska jag vara ärlig, och det ska jag, har jag lite svårt att skratta åt det här. Jag vet inte alltid om det är meningen att man ska skratta åt en del incidenter. Jag tycker nämligen att det är lite problematiskt att huvudpersonerna är psyksjuka och går på medicin. Det är ju inte speciellt skojigt - och här skildras det hela förhållandevis realistiskt; de har inga Monty Python-symtom. Pat och Tiffany har en tendens att bli rätt jobbiga; de är högljudda gaphalsar helt befriade från social kompetens, och ibland är de direkt osympatiska. Det är därför jag inte upplever filmen som speciellt romantisk; i en romantisk komedi måste man - även om humorn är sylvass och giftig - kunna identifiera sig- eller sympatisera med huvudpersonerna. I fallet DU GÖR MIG GALEN! får jag ofta lust att slå huvudpersonerna i huvudet med en hammare.

Robert De Niro är rolig som den footballtokige farsan, Chris Tucker är hör och häpna uthärdlig som en av Pats sjukhuskompisar, och bland övriga medverkande hittar vi Julia Stiles och John Ortiz.






(Biopremiär 27/2)

onsdag 9 mars 2011

Bio: The Fighter

Foton copyright (c) Nordisk Film
Så når ännu en av de nyligen Oscarsbelönade filmerna de svenska biodukarna. Christian Bale och Melissa Leo utsågs ju till bästa manliga- respektive kvinnliga birollsskådis för sina prestationer i THE FIGHTER. Är de värda sina Oscars? Njä, det tycker jag nog inte.
David O Russells boxningsdrama är, som det brukar heta, baserat på en sann historia. I det här fallet mer sann än brukligt (jfr RITUALEN), även om den här storyn faktiskt känns väääldigt osannolik.
1978 vann Dicky Eklund (Bale), boxare från hålan Lowell, en match mot Sugar Ray Leonard; något han levt högt på sedan dess. Nu är det 1990-tal och HBO håller på att göra en dokumentär om Dicky, som planerar att göra comeback. Jag blev dock inte riktigt klok på om merparten av filmen utspelar sig på 80- eller 90-talet.
Dicky agerar även tränare för sin lillebror Micky (Mark Wahlberg), som dock är något mer motvillig till en karriär som boxare. Brödernas morsa (Leo) ser sig som deras manager.
Ett stort problem är att Dicky är en crackrökande jävla strulpelle som inte kan reda ut någonting, en svajig kille som för alltid kommer att vara fast i dåligheter. Han är kriminell och våldsbenägen, och till slut kastas han i fängelse.
Samtidigt har Micky fått ihop det med barten-
dern Charlene (Amy Adams), något Mickys groteska white trash-familj absolut inte uppskattar. Micky vill leva ett normalt liv, ha det bra med Charlene och lägga boxhandskarna på hyllan.
Men så får Micky en chans han inte kan tacka nej till och så startar en Rockyliknande framgångssaga inom boxningen, plötsligt vinner han en massa matcher och slutligen får han en chans till världsmästartiteln (tyvärr ska han inte gå upp mot Ivan Drago).
THE FIGHTER är en ful och skitig film om riktigt räliga människor. White trash är bara förnamnet. Vi pratar hemska typer med hemska utseenden och hemska hem. Vänta tills ni får se Mickys och Dickys systrar - de är något alldeles vansinnigt fula. Och korkade. Och sju stycken!
O Russells film innehåller märkligt lite boxning för att vara en boxningsfilm. Till större delen är det här en vanlig misärskildring av den typ vi sett massor av gånger förut. Jävliga människor med jävliga liv. Det är dessutom en ganska lång film; rättare sagt, den känns längre än den är - detta beroende på att jag ofta tyckte att den stod och trampade vatten. Den tragglar samma saker om och om igen.
Mark Wahlberg gör en typisk Mark Wahl-
berg-
roll. Han är precis som han alltid är, han tar sig igenom filmen med samma mer eller mindre nollställda ansiktsuttryck. Vilket å andra sidan passar hans rollfigur; en biffig boxare som nog inte har alltför mycket bakom pannbenet.
Amy Adams är riktigt bra, hon om någon borde förärats en Oscar för sin insats.
Och Christian Bale och Melissa Leo, då? Varför tycker jag inte att de förtjänar sina Oscars? Jo, helt enkelt därför att de ger två typiska "Oscar performances". De fläskar på med hela registret på en gång. Bale har en märkligt rörelsemönster och han skakar och svajar nästan konstant, som den pundare han är. Det ligger väldigt nära överspel. Och nära överspel ligger även Leo, vars supersjaviga pucko till morsa tenderar parodi.
Mot slutet blir THE FIGHTER onekligen lite spännande, åtminstone om man inte vet hur matcherna slutade. Men jag kände mig allt lite osäker när jag lämnade pressvisningen. Var det här så bra som jag först inbillade mig? Skulle jag sätta en fyra?
Nu har jag funderat ett antal timmar, och kommit fram till att jag måste sänka betyget ett snäpp.
För övrigt medverkar Sugar Ray Leonard som sig själv, och det ligger Led Zeppelin och Whitesnake på soundtracket. De riktiga Micky och Dicky dyker upp medan eftertexterna rullar.






(Biopremiär 11/3)