Visar inlägg med etikett David Morse. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett David Morse. Visa alla inlägg

onsdag 10 juli 2013

Bio: World War Z

Foton copyright (c) Paramount Pictures Sverige
För inte så längesedan recenserade jag Max Brooks första bok "Zombie - en överlevnadsguide" i Nya Upplagan. Brooks - som är son till Mel Brooks - är dock mest känd för sin roman "World War Z", vilken jag inte läst. Nåja - nu är filmatiseringen här. Efter många om och men och en farlig massa strul.
Den ursprungliga filmfotografen lämnade inspelningen för att istället skjuta DJANGO UNCHAINED. En ersättare tog över, och när manusförfattarna Damon Lindelof och Drew Goddard mitt under inspelningen skrev om manuset och ändra hela den tredje akten, klev en tredje filmfotograf på för att filma alla de nya scenerna. Den ursprungliga fotografen tog bort sitt namn från förtexterna när han fick veta att filmen skulle konverteras till 3D i efterhand.
Vad som också gjort att förväntningarna inte varit de största, är det faktum att filmen försetts med en PG-13-gräns i USA. En barntillåten zombiefilm? Hela poängen med zombiefilmer är ju att se ruttnande varelser slafsa i sig människokött innan de skjuts i huvudet så att blodet stänker. Javisst, zombiefilmer brukar även bjuda på allegorier, satir och samhällskritik, men ändå - de måste vara blodiga.
Allt detta bådar förstås för en jävla soppa - men märkligt nog märks det inte alls att man klippt, ändrat och burit sig ut. Nu har jag förvisso inte sett de bortplockade scenerna och jag kan inte jämföra med boken, men ändå. Till på köpet är detta en till större delen riktigt bra film.
Brad Pitt spelar Kurt Cobain - han ser i alla fall ut som Cobain iförd misslyckad frisyr. Nej, Pitt är den osedvanligt begåvade FN-killen Gerry Lane, som tillsammans med sin rara familj fastnar i en mystisk bilkö i Philadelphia. Kön beror på att folk någonstans längre fram plötsligt och oförklarligt beter sig som tosingar. De kastar sig över varandra, biter varandra och lever jävel. Det ser inte bättre ut än att en zombiepandemi har brutit ut. Panik upstår, Gerry med familj flyr och kontaktas under den vilda färden av FN. De behöver hans hjälp, Gerry är den ende som kan klara biffen, verkar det som.
Fru (Mireille Enos) och barn dumpas på ett fartyg, medan Gerry och ett sammanbitet gäng SEAL-killar skickas ut i världen på jakt efter en lösning på problemet. I Korea träffar de på en kille (David Morse) som berättar att man i Nordkorea löste zombiesmittan spridning genom att dra ut tänderna på invånarna! Färden går vidare till ett kaotiskt Jerusalem och sedan Europa.
WORLD WAR Z är en extremt intensiv film. Sällan har apokalypsen sett så övertygande ut på film. I de flesta zombiefilmer får man ju bara se några tomma gator där det strövar omkring ett par levande döda - som i George Romeros filmer. Eller så datoranimerar man ett par storstadsdistrikt - som i RESIDENT EVIL-filmerna. Men här i QUANTUM OF SOLACE-regissören Marc Forsters film får vi se hela städer översållade av zombies. I synnerhet scenerna från Jerusalem imponerar - de överlevande gömmer sig bakom höga murar, men tusentals smittade lyckas till slut ta sig över dessa.
Även om jag förstås gillar zombies och zombiefilmer, är jag trött på den nuvarande vågen. Det har blivit lite för mycket WALKING DEAD nu, och definitivt för många, usla låg-lågbudgetfilmer. Jag tycker fortfarande att de italienska filmerna från tidigt 1980-tal är de bästa - och på den tiden handlade det fortfarande om skräckfilmer. WORLD WAR Z är mer en action-thriller.
Men WORLD WAR Z funkar. Som sagt - det är intensivt. Svettigt. Tumultet ombord på ett flygplan är riktigt spännande och klaustrofobiskt. Och för att vara en PG-13-film är filmen överraskande brutal. Förvisso sker alldeles för mycket utanför bild (det är väl egentligen en dödssynd att låta Gerry döda en zombie genom att slå en kofot genom dess skalle och fastna med kofoten - och inte visa detta i smaskiga närbilder!), men filmen är egentligen alldeles för intensiv för ungar som knappt är tonåringar.
3D:n är värdelös, den innebär bara att filmen lider av spökbild och att man under ett par strider i mörker inte ser vad som händer. Och som alltid nuförtiden är filmen alldeles för lång. Men det får jag ha överseende med. I slutändan visar sig WORLD WAR Z vara den bästa zombiefilmen sedan remaken på DAWN OF THE DEAD.
Jag gillar den här. Det lär nog du också göra.







(Biopremiär 12/7)





onsdag 13 oktober 2010

Bio: Mother and Child

Foton copyright (c) Pan Vision
Annette Bening är bioaktuell i två filmer just nu. THE KIDS ARE ALL RIGHT och den här. Lustigt nog handlar båda filmerna bland annat om sökandet efter en okänd förälder. Snacka om udda typecasting för Bening... Hoppas hon gör en tredje film på temat inom kort!
MOTHER AND CHILD är ännu en film som går i samma formmässiga fotspår som SHORT CUTS och CRASH. Det handlar om flera olika parallellhistorier på samma tema och som alla vävs ihop på slutet.
Filmen öppnar med att fjortonåriga Karen blir på smällen. Omedelbart hoppar vi till nutid, och Karen har vuxit upp till en ensamstående, barnlös kvinna i 50-årsåldern, spelad av Bening. Dottern hon födde har hon aldrig träffat; flickan adopterades bort och Karen har ingen aning om vem hon är, vad det blivit av henne. Karen själv jobbar på sjukhus, hon är introvert och "svår", men när den nyanställde, jordnära Paco (Jimmy Smits) dyker upp, händer något inom henne.
Naomi Watts spelar 37-åriga Elizabeth, framgångsrik jurist, ingen familj, alltid singel, väldigt bestämd och målmedveten, och på ytan en kall person. Samuel L Jackson är Paul, hennes nya chef, och det bär sig inte bättre än att de två inleder en affär. Elizabeth blev bortadopterad som nyfödd - och det är ganska uppenbart vem som är modern.
Och så har vi Lucy (Kerry Washington) och Joseph (David Ramsey), ett svart par som inte kan få barn och bestämmer sig för att adoptera. Fast frågan är hur pass mycket Lucy verkligen vill adoptera, det är Joseph som drömmer om att bli farsa. En tjugoårig gravid tjej har bestämt sig för att inte behålla barnet, och Lucy och Joseph erbjuds det. (Märker här att jag påpekar att det är ett svart par - som om det spelar någon roll)
MOTHER AND CHILD är väl urtypen för en "kvinnofilm". Handlingen kretsar kring kvinnor och ur en manlig synvinkel upplever jag problemen - och filmens synvinkel - som kvinnliga. Därför blir jag förvånad när filmen är skriven och regisserad av en man, TV-regissören Rodrigo García. En av producenterna är förresten Alejandro Gonzáles Iñárritu, som regisserade BABEL, 21 GRAMS och ÄLSKADE HUNDAR.
Filmen måste vara något av det mest välspelade som haft premiär under 2010. Det är utmärkta skådisar in i minsta biroll. Bara en sådan sak som att David Morse dyker upp i en, och endast en, kort scen. Jag kan tänka mig att i synnerhet medelålders kvinnliga kritiker kommer att skriva upp Bening och dra till med hur härligt det är att hon är 50 och spelar en kvinna som ser ut att vara 50. Själv ser jag inte poängen i att se ut som en Commerce-rökande städerska med tradig frisyr och vars slitna, osminkade, svampiga ansikte hänger. Då är det desto roligare att få se Samuel L Jackson i en ordentlig, riktig roll. De senaste tio-femton åren har Jacksons medverkan indikerat en dålig film och i nästan samtliga fall har han bara dykt upp och varit Samuel L Muthafuckin' Jackson. I MOTHER AND CHILD är han en stilig, varm man och den direkta motsatsen till hans vanliga tuffing.
Jimmy Smits är också kul att återse, jag minns inte när jag såg honom senast. Han var ju något slags åtrådd hunk i slutet av 1980-talet, vill jag minnas. Här är han bara en schysst, sympatisk snubbe - fast jag undrar vad Paco ser i Karen.
Och så har vi då Naomi Watts, som faktiskt hade en dialect coach på inspelningen för att klara amerikanskan. Jag har väl aldrig varit sådär jätteförtjust i henne. Hon är väl söt, men inget speciellt. Det är lite Nicole Kidman över henne - fast Watts ser bättre ut. Men hon är alldeles utmärkt som den ibland nästan lite otäcka Elizabeth. Och så deltar hon i två scener som med råge är det sexigaste som synts på bio på evigheter; när hon förför Paul och när hon senare går ut på balkongen... Iiiooouuuhhh...! Hon har även ett par fina scener med en blind tonårstjej (Britt Robertson).
Jag satt länge och kände att det här är en klockren fyra, en stark fyra, till och med. Men jag ser mig nödgad att sänka betyget ett snäpp. Jag tycker nämligen att filmen är alldeles för lång. Den vara två timmar och sex minuter, och jag hade gärna sett att det vore en halvtimme kortare. Kanske borde man trimmat scenerna med Lucy och Joseph; de två hamnar verkligen i skuggan av de övriga. Dock fyller dessa scener en viktig funktion. Men uppenbarligen har man trimmat filmen, här finns en scen som involverar ett par trosor i en byrålåda, en scen som aldrig leder till något. Det är uppenbart att scener plockats bort.
MOTHER AND CHILD känns ibland nästan som en svensk film. Dialogen är uppenbart författad, lite för genomtänkt, och alla fäller sina repliker en i taget, inga pratar i mun på- eller avbryter varandra. Och det hela ackompanjeras av vemodigt pianoklinkande.
Jag hann tröttna innan filmen nådde slutet. Och jag blev faktiskt inte särdeles rörd av vissa dramatiska, tragiska händelser. Troligen beror det på att de kvinnliga huvudpersonerna inte är helt sympatiska.





(Biopremiär 15/10)