Visar inlägg med etikett David Lynch. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett David Lynch. Visa alla inlägg

torsdag 2 februari 2023

Bio: The Fabelmans

Foton copyright (c) Nordisk Film

BABYLON förra veckan, THE FABELMANS denna vecka. Två filmer om film och filmskapande. Två olika sidor av samma mynt. En film där Hollywood är ett brinnande inferno och där alla människor är svin, en film där filmkonsten framställs som magisk och Hollywood som en drömfabrik.

Det är inte utan att jag blev lite besviken på THE FABELMANS. Den var inte riktigt vad jag trodde den skulle vara. Jag hade inbillat mig att det här skulle handla om Steven Spielbergs tidiga år som filmare - professionell filmare, alltså. Men den här filmen handlar om Steven Spielberg - rättare sagt: om hans alter ego Sam Fabelman - som barn och tonåring, innan han får jobb i Hollywood. 

Jag har aldrig intresserat mig för Steven Spielberg. Han är alldeles för stor, berömd och mainstream för att jag ska tycka att han är intressant. Jag har aldrig läst böcker om honom, och jag vet egentligen inte så mycket om honom, mer än att han ansågs vara ett underbarn på 1970-talet, och att han gjorde några bra filmer på 70- och 80-talen. Han ger ett tråkigt intryck i intervjuer och det är sällan jag gillar hans ofta smetiga filmer.

THE FABELMANS inleds med att Steven Spielberg själv pratar till publiken och introducerar sin film. Han säger att det är hans mest personliga film. Därefter hoppar vi till 1950-talet, och Mitzi och Burt Fabelman (Michelle Williams och Paul Dano) tar med sin lille son Sam (Mateo Zoryan) på bio för första gången. Sam är rädd, men Burt förklarar vad film är för något och hur det fungerar. De ser THE GREATEST SHOW ON EARTH och Sam blir hänförd, i synnerhet av en tågkrasch.

När de kommer hem igen visar det sig att deras hem är fullt av TV-apparater. Varför förklarade Burt hur film funkar när de nu har TV hemma? Pågen måste väl ha sett film på TV?

Sam vill återskapa tågscenen, vilket han gör med hjälp av sin modelljärnväg och familjens smalfilmskamera. Han blir besatt av att göra film. Han gör filmer med sina syskon i rollerna.

Burt jobbar med datorer och får nytt jobb i Arizona, dit han flyttar med familjen. Burts kollega och bäste vän Benny (Seth Rogen) flyttar med. Sam blir tonåring och spelas av Gabriel LaBelle. Han fortsätter att göra film med sina kompisar, projekten blir alltmer ambitiösa. Det är film han vill ägna sig åt. men hans far tycker att han ska utbilda sig och skaffa ett riktigt jobb. Sams mormors bror, en excentrisk och märklig gubbe folk är rädda för, och som spelas av Judd Hirsch, dyker upp som en vis man i några scener och säger att Sam måste följa sina drömmar och bli den han vill bli, eller hur det nu var.

Större delen av THE FABELMANS handlar inte om Sams filmskapande. Istället handlar det om Mitzis och Burts förhållande - om familjehemligheter och traumatiserande händelser som präglar Sams uppväxt. Det handlar även om hur den tonårige Sam, som är jude, mobbas och plågas av judehatande killar på skolan.

Jag hade alltså förväntat mig en film där vi får se unge Sam göra små TV-filmer, och träffa intressanta och fascinerande människor i branschen i sin strävan efter att slå igenom och bli något stort. Men istället får vi ett "vanligt" drama om en familj med problem, följt av ett förvånansvärt banalt mobbingdrama. Det känns som om vi sett allt förr - åtskilliga gånger. Hur passa nära sanningen, det vill säga Spielbergs eget liv, det hela ligger vet jag inte. Händelserna har säkert format Spielberg och hans konstnärskap.

Filmen blir lite rolig när Sam möter kärleken i form av en kristen flicka som tycker att Jesus är dödsläcker. I övrigt är filmen alldeles för sentimental för min smak. Filmens barn och ungdomar känns lillgamla och pratar på ett tillgjort sätt. 

Bäst i hela filmen är David Lynch i en väldigt liten roll. Jag önskar att filmen handlade om honom istället. THE FABELMANS slutar just som den börjar bli intressant.

Filmen är väl okej, men i slutändan är det här bara ett drama i mängden, den sticker inte ut. Emellanåt blir den till och med lite småtråkig. Tycker i alla fall jag, och på den här sidan är det jag som tycker.


  

 

 

 

(Biopremiär 3/2)


fredag 27 oktober 2017

Bio: Lucky

Foton copyright (c) Njutafilms
Tidigare i år har vi fått se LOGAN och LOGAN LUCKY på bio - och nu kommer LUCKY. Lite lustigt.
LUCKY är en film jag sett fram emot och hade höga förväntningar på. Harry Dean Stantons sista film! Skådespelaren John Carroll Lynchs regidebut! Mestadels lysande kritik utomlands!
Jag måste säga att mina förväntningar inte infriades. Det dröjde inte länge innan jag satt och undrade vad det var för pretentiöst dravel jag satt och tittade på. Enligt distributören är det här "en meditation kring dödlighet, ensamhet, andlighet och mänsklig samvaro" - och redan den beskrivningen borde ju fått mig att ana ugglor i mossen. Finns det något värre än andliga resor?
Harry Dean Stanton är förstås alldeles utmärkt i titelrollen. Lucky är en kedjerökande 90-åring som bor i en liten håla i öknen. Han börjar varje dag med ett gymnastikpass mellan cigarretterna, sedan spenderar han dagarna med att gå omkring och svära och muttra, och sitta på ett kafé och lösa korsord. Alla hans gamla vänner är döda, och en dag trillar han själv ihop. Dock visar det sig att det inte är något fel på honom - han har bara blivit gammal. Hans tid är inte kommen, han är ett medicinskt under, så han börjar röka två paket om dagen istället för ett.
Under filmens gång träffar Lucky diverse gestalter - och det är dessa möten jag finner irriterande. Filmens dialog är nämligen ytterst teatral och konstruerad, och folk sitter och håller långa, pretentiösa monologer. Tom Skerrit (84) kommer in på kafét och håller en lång, existentiell monolog om en episod han råkade ut för under andra världskriget. På stampuben sitter David Lynch och pratar om sin havssköldpadda som rymt - en typisk David Lynch-scen.
Det känns som att sitta och titta på en pjäs - och det är sällan jag tycker om att titta på pjäser. Och pjäser hör hemma på teatern.
Emellanåt blir det rätt roligt. På en fest brister Stanton plötsligt ut i en sång på spanska och ackompanjeras av en mariachiorkester.
Slutscenerna är jättefina, i synnerhet den allra sista närbilden på Harry Dean Stanton, och under eftertexterna spelas en sång som handlar om Stanton. Men ärligt talat: jag tyckte att det här var en tradig film. Om jag sett den på TV hade jag bytt kanal. Med andra ord - den här filmen är typisk för sådana som får höga betyg i svensk press.
Mot slutet säger Lucky "light up" flera gånger, eftersom han vill tända en cigarrett - och varje gång står det "supa till det" i den svenska texten.









(Biopremiär 27/10)
-->