Foton copyright (c) Nordisk Film
BABYLON förra veckan, THE FABELMANS denna vecka. Två filmer om film och filmskapande. Två olika sidor av samma mynt. En film där Hollywood är ett brinnande inferno och där alla människor är svin, en film där filmkonsten framställs som magisk och Hollywood som en drömfabrik.
Det är inte utan att jag blev lite besviken på THE FABELMANS. Den var inte riktigt vad jag trodde den skulle vara. Jag hade inbillat mig att det här skulle handla om Steven Spielbergs tidiga år som filmare - professionell filmare, alltså. Men den här filmen handlar om Steven Spielberg - rättare sagt: om hans alter ego Sam Fabelman - som barn och tonåring, innan han får jobb i Hollywood.
Jag har aldrig intresserat mig för Steven Spielberg. Han är alldeles för stor, berömd och mainstream för att jag ska tycka att han är intressant. Jag har aldrig läst böcker om honom, och jag vet egentligen inte så mycket om honom, mer än att han ansågs vara ett underbarn på 1970-talet, och att han gjorde några bra filmer på 70- och 80-talen. Han ger ett tråkigt intryck i intervjuer och det är sällan jag gillar hans ofta smetiga filmer.
THE FABELMANS inleds med att Steven Spielberg själv pratar till publiken och introducerar sin film. Han säger att det är hans mest personliga film. Därefter hoppar vi till 1950-talet, och Mitzi och Burt Fabelman (Michelle Williams och Paul Dano) tar med sin lille son Sam (Mateo Zoryan) på bio för första gången. Sam är rädd, men Burt förklarar vad film är för något och hur det fungerar. De ser THE GREATEST SHOW ON EARTH och Sam blir hänförd, i synnerhet av en tågkrasch.
När de kommer hem igen visar det sig att deras hem är fullt av TV-apparater. Varför förklarade Burt hur film funkar när de nu har TV hemma? Pågen måste väl ha sett film på TV?
Sam vill återskapa tågscenen, vilket han gör med hjälp av sin modelljärnväg och familjens smalfilmskamera. Han blir besatt av att göra film. Han gör filmer med sina syskon i rollerna.
Burt jobbar med datorer och får nytt jobb i Arizona, dit han flyttar med familjen. Burts kollega och bäste vän Benny (Seth Rogen) flyttar med. Sam blir tonåring och spelas av Gabriel LaBelle. Han fortsätter att göra film med sina kompisar, projekten blir alltmer ambitiösa. Det är film han vill ägna sig åt. men hans far tycker att han ska utbilda sig och skaffa ett riktigt jobb. Sams mormors bror, en excentrisk och märklig gubbe folk är rädda för, och som spelas av Judd Hirsch, dyker upp som en vis man i några scener och säger att Sam måste följa sina drömmar och bli den han vill bli, eller hur det nu var.
Större delen av THE FABELMANS handlar inte om Sams filmskapande. Istället handlar det om Mitzis och Burts förhållande - om familjehemligheter och traumatiserande händelser som präglar Sams uppväxt. Det handlar även om hur den tonårige Sam, som är jude, mobbas och plågas av judehatande killar på skolan.
Jag hade alltså förväntat mig en film där vi får se unge Sam göra små TV-filmer, och träffa intressanta och fascinerande människor i branschen i sin strävan efter att slå igenom och bli något stort. Men istället får vi ett "vanligt" drama om en familj med problem, följt av ett förvånansvärt banalt mobbingdrama. Det känns som om vi sett allt förr - åtskilliga gånger. Hur passa nära sanningen, det vill säga Spielbergs eget liv, det hela ligger vet jag inte. Händelserna har säkert format Spielberg och hans konstnärskap.
Filmen blir lite rolig när Sam möter kärleken i form av en kristen flicka som tycker att Jesus är dödsläcker. I övrigt är filmen alldeles för sentimental för min smak. Filmens barn och ungdomar känns lillgamla och pratar på ett tillgjort sätt.
Bäst i hela filmen är David Lynch i en väldigt liten roll. Jag önskar att filmen handlade om honom istället. THE FABELMANS slutar just som den börjar bli intressant.
Filmen är väl okej, men i slutändan är det här bara ett drama i mängden, den sticker inte ut. Emellanåt blir den till och med lite småtråkig. Tycker i alla fall jag, och på den här sidan är det jag som tycker.
(Biopremiär 3/2)
Inlägg
