DVD/Blu-ray/VOD: Blodsband

BLODSBAND (Studio S Entertainment)

Jag har ingen större relation till Ed McBain, eller Salvatore Albert Lombino, som han egentligen hette - namnet Evan Hunter tog han sig först 1952, när han var 36. Jag påbörjade en eller ett par av hans polisromaner om det 87:e distriktet, när jag var ung, men jag vet inte om jag faktiskt läste ut dem. Jag hade en tendens att påbörja romaner, för att sedan ta en paus efter några kapitel, och sedan aldrig fortsätta. Den tendensen har jag fortfarande.
Däremot har jag sett några filmatiseringar av McBains böcker. Nu har jag sett en till; Claude Chabrols fransk-kanadensiska BLODSBAND från 1978. McBains böcker utspelar sig i en fiktiv storstad baserad på New York - Chabrols film utspelar sig i Montreal, främst av skattetekniska skäl.
BLODSBAND inleds med att en ung tjej en regnig natt huggs ihjäl i en gränd. Tjejens fjortonåriga kusin Patricia (Aude Landry) ser mordet ske, och springer genast till polisen. Patricia såg mördaren. Donald Sutherland spelar Steve Carella, som blir den som leder utredningen. Två av de misstänkta spelas av David Hemmings och Donald Pleasence, den sistnämnde medverkar bara i en scen.
Ungefär halvvägs in i filmen står det ganska klart vem mördaren är, upplösningen blir därför ingen överraskning. Carella hittar mordoffrets dagbok och filmens sista halvtimme består främst av återblickar till tiden närmast före mordet.
Det här är en ganska grå och ful film, så som kanadensiska 70-talsfilmer brukade se ut. Känslan av en glittrande, lockande, mystisk och mytisk storstad, som New York, saknas helt. Donald Sutherland överraskar med att göra en återhållsam rolltolkning.
Några av de franskspråkiga skådespelarna är dubbade till engelska - det är möjligt att hela filmen är eftersynkroniserad, och att de engelskspråkiga skådisarna dubbat sig själva. Detta gör att en del scener känns lite märkliga. Jag ser ju kopiösa mängder dubbad film; alla gamla italienska skräckfilmer och så vidare, men det är inget man förväntar sig när man ser en mer "seriös" film, som BLODSBAND.
Chabrols film fick lite halvtaskig kritik när den kom. Nej, det här är ingen större film och den är inte speciellt spännande. Jag tycker dock att den är okej. Om inget annat är det trevligt att se några av de medverkande skådespelarna. Förutom de ovan nämnda syns även Laurent Malet och Stéphane Audran, för att nämna två. Audran dog förresten för exakt en månad sedan när jag skriver detta.

-->

Bio: Deep Red

Foton copyright (c) NonStop Entertainment 

Det är nästan så att man inte tror att det är sant. Klassiska Dario Argento-filmer - på bio? I Sverige? Vem hade väl förväntat sig det? Okej om någon filmfestival visar sådana i en retroserie, eller om Cinemateket kör dem - men regelrätta nypremiärer på bio?

I oktober förra året gick Argentos mästerverk SUPSPIRIA från 1977 upp på bio på nytt i en nyrestaurerad 4K-version - och nu är det dags för 1975 års DEEP RED, eller PROFONDO ROSSO, som den heter i original. På NonStop Entertainments hemsida står det att den visas från den 12/2, här i Göteborg gick den upp på Bio Roy den 16/2. Filmen pressvisades inte, så jag såg den igår tillsammans med en överraskande stor publik. Det var oerhört många fler som såg DEEP RED igår, än som dök upp på den tidiga eftermiddagsvisning av THE LAST JEDI jag såg på dess premiärdag.

För tio år sedan; 2008, släppte Studio S Entertainment DEEP RED på DVD. Då skrev jag en recension här på TOPPRAFFEL!, så jag avstår från att skriva vadjag skrev då en gång till, och hänvisar till den gamla - 2008 låg TOPPRAFFEL! på Metrobloggen, som ju inte längre existerar; numera återfinns recensionen HÄR.

Den gamla svenska hyrvideon; den första versionen av DEEP RED jag såg.

Precis som fallet är med SUSPIRIA, har jag sett filmen i otaliga versioner - på VHS, på laserdisc, på DVD, på Blu-ray, jag har sett den i fullscreen, i letterbox och anamorfisk widescreen, jag har sett den på engelska och italienska, jag har sett den med japansk text, jag har sett den censurklippt och oklippt. Dock har jag aldrig tidigare sett den på bio. Så - hur är det att se filmen på stor duk?

Först måste jag försöka bortse från själva lokalen jag såg den i - Bio Roy har Sveriges mest obekväma fåtöljer; det är en plåga att sitta i dem, och jag vred och skuvade på mig under de två timmar filmen varade.

Vidare är kopian som visas inte lika snygg som förra årets nyrestaurerade SUSPIRIA. Jag vet förstås inte hur DEEP RED såg ut när den gick upp i Italien 1975, men den här nya kopian är ibland lite grynig och "mjuk". Kanske har filmen alltid sett ut så när den visats på stor duk?

Men! Detta är inget som förhindrar att DEEP RED är fullkomligt fantastisk på bio! Varje gång jag sett filmren i en ny, förbättrad version, har jag upptäckt nya detaljer, eller upplevt vissa scener annorlunda.

När jag såg filmen den här gången upplevde jag några grejor som ännu starkare än tidigare; grejor som alltid imponerat - men som den är gången blev till något alldeles extra. Dels är det The House of the Screaming Child; den magnifika villan som leder till gåtans lösning. Villan "spelas" av Villa Scott på Corsa Lanza i Turin, ett fascinerande, mystiskt och nästan organiskt hus byggt 1902. David Hemmings, som spelar filmens hjälte Marcus Daly, utforskar huset i många, långa och detaljerade scener, och det är inte utan att jag vill åka till Villa Scott och ta en titt på kåken i verkligheten.

Dels är det Blue Bar inne i Turin; en bar som byggts upp för att likna Edward Hoppers berömda målning "Nighthawks". Interiörscenerna från baren är närmast surrealistiska, med märkliga gäster som är utplacerade som dockor.

Och dels är det Goblins fantastiska musik. Emellanåt kom jag på mig med att sitta och digga och stampa takten. Goblin på hög volym i en biosalong är något utöver det vanliga. Förra året såg jag förresten Goblin live i Stockholm. Tyvärr var det inte så kul som jag ville att det skulle vara; deras proggrock blev rätt seg och trist i längden. Det finns förresten två uppsättningar av Goblin som turnerar. Den andra uppsättningen; den som inte spelade i Stockholm, heter Claudio Simonetti's Goblin, och är nog lite roligare att se och höra.

Det är den kompletta versionen på italienska som nu biovisas i Sverige. Denna version har förstås varit tillgänglig på video och DVD länge nu. Versionen är ungefär tjugo minuter längre än den ursprungliga "exportversionen"; den som visades utanför Italien. Dessa tjugo minuter består främst av smått komiska scener med Hemmings och Daria Nicolodi, vilka vi både kan ha och inte ha; de tillför egentligen inte så mycket, samt flera interiörscener från Blue Bar, vilka jag verkligen tycker behövs i filmen. Den inledande scenen där Hemmings repeterar med sin jazzorkester är rätt onödig.

Filmen visas alltså på italienska, men jag tror nog att jag föredrar den engelskspråkiga versionen - även om de tillagda tjugo minuterna aldrig dubbades till engelska. Hemmings talade förstås engelska under inspelningen, och det syns på munrörelserna att några av de andra skådespelarna också gjorde det. Dessutom har jag sett den här filmen 20-30 gånger och kan flera av de engelska replikerna utantill. Det är förstås någon annan än David Hemmings som läser de italienska replikerna.

SUSPIRIA är ett mästerverk - men jag tycker faktiskt att DEEP RED är ännu bättre. Detta är en av mina absoluta favoritfilmer. Detta är filmen som gjorde mig filmintresserad på riktigt.

... Och jag blev fruktansvärt irriterad när några ynglingar i publiken flera gånger skrattade på fel ställen, som om de tyckte att filmen var dum och fånig.

(Biopremiär i Göteborg 16/2)

They don't make 'em like this anymore...

...töser, alltså: