Bio: Micke & Veronica

Foton: Jonath Mathew ©2014 StellaNova Film AB

MICKE & VERONICA. Är det en genialiskt enkel titel - eller en hopplös titel? Kommer vi att komma ihåg den på samma sätt som NÄR HARRY TRÄFFADE SALLY ... och HAROLD Å MAUDE, eller kommer vi att minnas filmen som "Den där filmen om de där vad de nu hette"?

I vilket fall: det här är en ny romantisk komedi av Staffan Lindberg, som gjorde Peter Magnusson-filmerna SOMMAREN MED GÖRAN och EN GÅNG I PHUKET. Den här gången har han gjort ännu en typisk Peter Magnusson-komedi - fast med David Hellenius i huvudrollen. Magnusson dyker dock också upp, han har en liten biroll.

Temat är det beprövade "fish out of water", en vanlig kille som hamnar i en ny, främmande miljö där han inte passar in. Hellenius spelar den ensamstående snickaren Micke; hans ex och tillika modern till hans dotter har fått ihop det med Mickes arbetsskygge kollega (Magnusson). Izabella Scorupco gör överklasstjejen och sjuksköterskan Veronica, vars ex och tillika fadern till hennes son lämnat henne för sonens dagisfröken.

Micke träffar Veronica när han kommer hem till henne för att ta en titt på köket som ska byggas om. Senare följer Veronica med en arbetskamrat, som ska på dejt med en kille hon hittat på nätet. Killen visar sig förstås vara Micke, kollegans dejt går inte som planerat, och Micke och Veronica får ihop det.

Snart bär det av till en lyxig liten ort i Bohuslän, där Veronicas icke så ömma föräldrar bor i en vräkig kåk. Veronica tycker att det kanske inte vore så bra om Micke avslöjar att han är snickare, så han låtsas vara läkare; hjärtspecialist till på köpet - en lögn som kommer att komplicera saker. Micke konfronteras med udda typer, förvecklingar uppstår, hans förhållande med Veronica får sig en törn ...

Den romantiska komedins byggstenar betas av. MICKE & VERONICA är inte en speciellt originell film. Det drivs mycket med överklassen - Suzanne Reuter som Veronicas morsa gör ännu en av sina patenterade satkärringar, en riktigt självisk, nedlåtande och obehaglig typ. Många rollfigurer är lite för överdrivna trots komediramen; här finns en sur kvinna som driver en seglarskola för barn och som inte känns alltför trovärdig. Cecilia Ljung och Dag Malmberg spelar det märkliga grannparet Anki och Lars-Åke som har ett öppet förhållande; Lars-Åke gör närmanden på Micke.

Plötsligt dyker Philip Zandén upp som Mickes farsa Tommy. Micke har inte sett honom sedan har var tre år och har sagt till alla att Tommy är död. Tommy är en före detta schlagersångare, en slarver, men street smart och lyckas bli populär i alla läger - utom hos Micke.

... Nå. Vad ska jag då tycka om det här? Tja ... Det blir ju inga superlativer. I början av filmen är skådespeleri och repliker lite märkligt svajiga, något som tar sig efter en stund. Men jag kan inte påstå att jag hade tråkigt. Det är en rätt slätstruken film, men den är trevlig. Jag vet, det låter trist, men det här är trevligt. Ibland är det dessutom roligt. David Hellenius gör en sympatisk figur och kontrasterar mot majoriteten av övriga personer, vilka är rätt vidriga. De övriga på pressvisningen skrattade mer än jag, det ska bli spännande att se vad de skriver i sina recensioner; många filmkritiker har ju en tendens att sätta ettor och tvåor trots att de skrattar och verkar trivas; som om de inte vågar stå för sina egentliga åsikter.

Det är kul att åter få se Izabella Scorupco. Senast såg vi henne i det enastående usla dramat ÄNGLAVAKT och jag tycker att det är synd att hon av någon anledning sumpade sin karriär efter GOLDENEYE. Hon är ju faktiskt en begåvad aktris och en synnerligen vacker tös. Hon och Hellenius gör dessutom den här filmens enda förhållandevis realistiska figurer.

Betyget härunder är svagt, men jag tycker att det nog är lite taskigt att sätta en tvåa. Då kommer ju filmen att klumpas ihop med en massa andra, betydligt sämre filmer jag gett en tvåa.

(Biopremiär 25/12)

Bio: En gång i Phuket

Foton copyright (c) Patrick Brown/Nordisk Film

Jag tyckte att Peter Magnussons förra biofilm, SOMMAREN MED GÖRAN, som han skrev manus till och spelade huvudrollen i, var skitrolig. Slarvig, javisst, lite klantigt filmfoto, jodå - men kul! Och hur ofta kan man påstå att en svensk komedi faktiskt är kul?

Under Malmö Filmdagar förra sommaren visades ett par, ofärdiga scener ur Magnussons nya verk, EN GÅNG I PHUKET, återigen i regi av Staffan Lindberg. Och det såg för jävligt ut. Det har en tendens att göra det när man får se filmscener som inte är färdigklippta, färgjusterade och så vidare. Dessa scener sänkte mina förväntningar, så när jag för ett par månader sedan gick på en tidig pressvisning förväntade jag mig att bli besviken.
Oj! Där sket jag mig allt på tummen!

Låt mig säga det på en gång: EN GÅNG I PHUKET är tammefan den mest lyckade romantiska komedi som producerats i Sverige. Någonsin!

Lindbergs och Magnussons film är urtypen för en film man inte får gilla. Ja, herregud, hur skulle det se ut? Här får vi vackra människor i vackra miljöer. Färgsprakande och knivskarpt foto. En väldigt traditionell och gullig romans av sagokaraktär. Sympatiska rollfigurer. Lyckligt slut. Och framför allt - väldigt, väldigt många roliga scener och repliker.

Ja, ni ser själva. Den här filmen är ett hopplöst fall. Den siktar in sig på våra lägsta instinkter. Och det kan man ju inte tillåta.

Peter Magnusson spelar karriärcoachen Sven, som tillbringar dagarna med att lyssna på konstiga människor som inte klarar av ett yrkesliv. Ett jobb han är fruktansvärt trött på. Dessutom har en gammal bekant skrivit en bok som precis kommit ut, vilket får Sven att fundera på att skriva en egen bok - en bok om hur det är att vara man. På ett gym träffar han på snygga bokförläggaren Anja (Susanne Thorson), som inte är det minsta intresserad av Svens ooriginella bok.

Den där äventyraren omkommer plötsligt i svensk filmhistorias festligaste freak accident, och på begravningen träffar Sven den snygga, norska hippiebruden Gitte (Jenny Skavlan), som berättar att hon ska till Phuket i Thailand. Detta får Sven att göra slag i saken - han säger omedelbart upp sig från sitt jobb och åker till Phuket, där han hyr en bungalow av den märklige George (David Hellenius), som även driver en bar och håller i dyk- och bergsklättrarkurser. Nu jävlar ska Sven skriva sin bok. Men det dröjer inte länge innan han träffar på Gitte, som kliver upp ur havet som Ursula Andress, och de inleder något slags romans. Mer komplicerat blir det när även Anja dyker upp. Hon har tagit en paus från sin puckade pojkvän. Eftersom Gitte är en vild hippiebrud med flängda idéer, börjar Sven istället att intressera sig för Anja. Och så följer en rad missförstånd och knasiga situationer.

EN GÅNG I PHUKET känns som den självklara uppdateringen av SÄLLSKAPSRESAN. Då, 1980, skildrade Lasse Åberg dåtidens svenskar. Det fanns fortfarande något slags folkhemstankar, och vi ville ha en trygg tillvara; vi åkte på charterresor med andra svenskar, firade svensk jul under palmerna, ville ha svenskt kaffe, allting skulle vara precis som hemma - fast med varmare väder. Och att åka utanför Västeuropas gränser under semestern var ovanligt.

Dagens svensk är en modern, globetrottande varelse. Världen ser annorlunda ut. Världen har dessutom krympt tack vare modern teknik. Någonstans är vi fortfarande samma människor som vi var 1980, eller 1940, vi är ju trots allt svenskar, men mycket har förändrats. Och Thailand har blivit det nya Mallorca.

Förutom ovan nämnda skådespelare medverkar bland andra Grynet Molvig som Svens morsa; det var ju längesedan vi såg henne, och hon är rolig i sin lilla roll.

Vad som är intressant med EN GÅNG I PHUKET är att om Hollywood fick för sig att göra en remake på den här, skulle de bokstavligt talat kunna göra den rakt av utan att ändra på någonting. Byt ut Peter Magnusson och Susanne Thorson mot, tja, Hugh Grant och Julia Roberts, och saken är biff. Och det säger en hel del om hur underhållande och professionell den här filmen är. I synnerhet jämfört med andra svenska filmer, framför allt underhållningsfilmer. Det här är inte det minsta tråkigt. Alls. Ska jag anmärka på något, är det på de riktigt vissna låtarna på soundtracket (och som även hörs i trailern).

... Sedan hör det förstås till saken att jag attraherades av Susanne Thorson och Jenny Skavlan. De ser liksom inte ut att vara plockade från SVINALÄNGORNA.

Jag skulle bli väldigt förvånad om det kommer en roligare svensk komedi i år.

(Biopremiär 3/2)

-->

Bio: Sommaren med Göran

Peter Magnusson (även manus) är Göran, som länge varit ihop med den rätt bitchiga Alexandra Rapaport (i en liten roll som inte berättigar hennes namn med stora bokstäver i annonserna), ska äntligen till att fria på ett kreativt sätt - han släpper ner ringen i ett glas champagne. Det bär sig inte bättre än att Rapaport sätter ringen i halsen och genast dumpar Göran, vilket förstås bara är bra.

Göran jobbar på ett företag som arrangerar så kallade events och Peter Dalle är hans chef som sett bättre tider. Dagen efter midsommarafton ska de anordna ett oerhört viktigt event för den korkade knösen Dan Ekborg. Göran lyckas dock gå och kära ner sig i en oerhört pantad blondin (Moa Gammel) och hittar på olika sätt att komma nära henne - till exempel låtsas han vara hästkille. På en fest får han reda på att blondinen ska fira midsommar på västkusten, så han övertalar sin kompis David Hellenius, som är förlovad med en hemsk, bitchig brud, att hänga på dit, för att sedan genast lämna så att de hinner till Ekborgs event.

På den idylliska midsommarfesten råkar av en händelse flera av berättelsens figurer dyka upp, trots att alla bor i Stockholm; Dan Ekborg är där, samt en fotograf med kraftiga ticks (Mirja Turestedt) Göran tidigare bråkat med. Göran inser att blondinen är puckad (hon har dessutom sin pojkvän på festen) och blir istället förtjust i "Ticksmongot", medan Hellenius börjar vänstra han med.

SOMMAREN MED GÖRAN lanseras som romantisk komedi, men det är väl att ta i - i alla fall om man främst förknippar filmer som NÄR HARRY TRÄFFADE SALLY och NOTTING HILL med den termen. Staffan Lindbergs film är snarare en traditionell, svensk sommarkomedi. Men jag måste säga att jag blev överraskad när jag såg filmen för flera månader sedan. Jag kan inte påstå att jag är någon större anhängare av HEYBABERIBA på TV, eller av Magnusson och Hellenius, vilka jag mest upplever som lite fåniga och småfjolliga. Men jag satt faktiskt och småskrattade mest hela tiden, för att ibland skratta högt. Det handlar om väldigt rejäl humor här; det är folk som trillar och får saker i huvudet och drattar i plurret och säger fel, och Peter Magnusson till häst är hur kul som helst.

Tyvärr är SOMMAREN MED GÖRAN en väldigt slarvig film. Det ser ut att ha gått undan under inspelningen, för att använda ett ord jag ofta tar till, så är det mesta - framför allt filmfotot - rudimentärt. Kameralösningarna och berättartekniken är enklast möjliga, även om det sistnämnda inte behöver vara en nackdel; enkelhet är ofta en fördel. Det figurerar en del ansikten jag aldrig sett förut, kanske för att jag aldrig tittar på svenska TV-serier, och Moa Gammels skådespeleri håller porrfilms-

klass. Scenen där Göran och Ticksmongot finner varandra, en överdriven karaokescen, funkar inte och blir bara tramsig. Visst, det ska vara en parodi på liknande scener där alla börjar sjunga, men det känns mest dumt här.

Men i övrigt är väl SOMMAREN MED GÖRAN den roligaste svenska komedi jag sett på bra länge. Till skillnad från tragedier som GÖTA KANAL 2 och VI HADE I ALLA FALL TUR MED VÄDRET - IGEN, så SKRATTADE jag och tyckte att det var trivsamt. Dessutom är det alltid tramsigt med event - bara en sådan sak som att det heter "event"...

(Biopremiär 31/7)