Bio: Baywatch

Foton copyright (c) Paramount Pictures Sverige
TV-serien BAYWATCH började visas 1989. Jag har aldrig någonsin sett på BAYWATCH, åtminstone aldrig ett helt avsnitt. När serien kom hade jag slutat att titta på alla amerikanska TV-serier som visades. Tidigare, när utbudet var skralt, satt man ju och glodde på det mesta, oavsett om man tyckte det var bra eller ej. Under 1990-talet övergick jag till att nästan enbart se på långfilm.
En orsak till att jag aldrig brydde mig om BAYWATCH, var att den verkade vara så ohyggligt fånig. Dessutom tyckte jag - faktiskt! - inte att Pamela Anderson var snygg. Hon såg bara plastig och konstgjord ut.
Seth Gordons nya actionkomedi är något slags parodi på BAYWATCH. Det roligaste med filmen är att den är Rated R i USA - det vill säga tillåten från 17 år. I Sverige har den fått en 11-årsgräns. Den höga åldersgränsen i Amerika beror på att den innehåller väldigt mycket svordomar och ett par rumpor och snoppar. Det tycker ju amerikanerna är skadligare att titta på än våld.
... Men BAYWATCH är mer eller mindre en barnfilm. Det känns som om några fnissiga fjortonåringar skrivit manus. Och resultatet är ... genant. Jag skruvade på mig och skrattade inte en enda gång.

Dwayne Johnson har tagit över David Hasselhoffs roll som superbadvakten Mitch Buchannon. Zac Efron är Matt Brody, som anländer till beachen, dit han blivit tvångskommenderad för att jobba som badvakt. Det skär sig direkt melllan Mitch och Matt.
Det är dags för den årliga uttagningen av nya badvakter, och efter hårda prov tillkommer ett par rollfigurer, varav en lönnfet kille ständigt råkar ut för tokigheter - redan i inledningen, när han får syn på den vackra CJ (Kelly Rohrbach), får han jättestånd och fastnar med snorren mellan några brädor.
Det dyker upp skurkar på stranden, det smugglas knark och folk mördas, och badvakterna försöker lösa fallet - och det påpekas flera gånger hur osannolikt det är att badvakter gör polisens arbete. De ska hålla sig på stranden och rädda livet på folk.
Kelly Rohrbach och Alexandra Daddario, som spelar en annan badvakt, är väldigt söta. Men det är väl allt den här filmen har att komma med. Humorn består i princip bara av lama sexskämt, och filmskaparna försöker vara lite "fräcka" genom att frikostigt strössla med fula ord. Och det är ju inte roligt. Alls. Dwayne Johnson brukar vara rolig, men det lyckas han inte med här. Zac Efron är så vältränad att hans kropp ser ut att vara ritad av en superhjältetecknare.

I förtexterna står det DAVID HASSELHOFF och PAMELA ANDERSON med stora bokstäver. Jag tänkte att de väl fått hyfsat stora roller som skurkar, eller något, men icke. Hasselhoff medverkar ungefär en minut, Anderson syns i trettio sekunder på slutet. Hon är så opererad i nyllet att hon ser ut att vara gjuten i plast. Lite otäckt.
Under eftertexterna visas misslyckade tagningar som är ännu tråkigare än filmen.
Söta flickor i baddräkt som springer i slowmotion - det är behållningen med den här filmen. Och det kan omöjligt rädda en film som vara hela två timmar.
BAYWATCH har än så länge underpresterat på bio i USA, så vi ska nog inte förvänta oss en uppföljare.

      








(Biopremiär 2/6)



-->

Bio: Hopp

Foton copyright (c) UIP
Tim Hill, mannen som gjorde ALVIN OCH GÄNGET och GUSTAF 2, slår till igen, den här gången med en påskfilm.
När såg du en påskfilm senast? Var det EASTER PARADE? Eller RAPA-NUI? Eller kanske PÅSKMANNEN RINGER ALLTID TVÅ GÅNGER?
Familjefilmen HOPP öppnar på Påskön, Rapa-Nui, och där presenteras vi för en massa harar och kycklingar. De jobbar alla i en fabrik som tillverkar påskgodis. Bland hararna finns även den främste av dem: Påskharen! Men nu är det snart dags för Påskharens lille son PH att ta över. PH står inte för Penis till Höger. I originalversionen heter han EB - Easter Bunny, förstås.

Men lille PH vill inte alls bli Påskhare, han vill bli trummis. Han gör inget annat än spelar trummor hela dagarna. Så denne lille datoranimerade kanin rymmer och hamnar i USA, där han genast ser till att bli utslängd från the Playboy Mansion, som PH trodde var ett tillhåll för kaniner - där finns ju bunnies.

Strax därpå håller han på att bli överkörd av en kille som heter Fredde (James Marsden); en redig slarver som fortfarande bor hemma hos sina föräldrar trots att han är vuxen. Fredde lyckas aldrig fixa jobb, och han lyckas inte med så mycket annat heller. Och nu måste han ta hand om en vild, pratande, trumspelande hare.

En dag upptäcker PH att David Hasselhoff ska komma till stan i jakt på talanger, och PH ser sin chans att slå igenom som stjärntrummis. Och Fredde får samtidigt för sig att han vill bli världens första mänskliga Påskhare...

Tekniskt sett är HOPP väldigt välgjord. Den animerade haren flyter bra in i miljöerna.

Men i övrigt är det här rätt tradigt. Det är segt och inte speciellt roligt. Jag skrattade till ett par gånger, det är ju kul att Hopp bajsar gelégodisägg, och The Hoff är kul. Och det är kul när Hopp låtsas vara en leksak. Men annars är det här absolut ingenting. Jag tror nog att ALVIN OCH GÄNGET var roligare.

Vad som gör HOPP än värre är det faktum att den är dubbad till svenska. Huga! Det känns bara konstigt att se Marsden, Hasselhoff och Gary Cole som Freddes farsa prata svenska ur synk. Även Russell Brand dyker upp på ett hörn - det lustiga här är att i originalversionen är det han som gör PH:s röst. I den svenska versionen hörs Tommy och Anton Körberg, Nils Eklund och en massa andra vars namn jag inte hann läsa. 

Finns det förresten några skräckfilmer med påsktema, typ HALLOWEEN och STILLA NATT, BLODIGA NATT? Jag kan bara komma på gangsterfilmen DEN BLODIGA LÅNGFREDAGEN.

...Och ska du bara se en kaninfilm i ditt liv, väljer du inte HOPP, utan NIGHT OF THE LEPUS.

Ja, och så får du förstås ta och se om HARVEY med Jimmy Stewart.

(Biopremiär 1/4)

En annan kille som spelar virus...

Först var det Dolph Lundgren. Och nu:

Ett kärt återseende

STARCRASH (1978)

Jag såg STARCRASH för snart tjugo år sedan hemma hos Mikael Tomasic och det enda jag minns är att vi skrek av skratt åt tokerierna. STARCRASH har ju ett rykte om sig att vara hur bäng som helst. Men hur är den egentligen? Är den så som jag minns den? Jag såg om rymdeposet - ensam och i nyktert tillstånd.

Regissör och manusförfattare är Luigi Cozzi (som kallar sig Lewis Coates). Cozzi gjorde även de två Herculesfilmerna med Lou Ferrigno, av vilka jag bara sett den andra, som är hur knasig som helst. I en intervju har Cozzi berättat att de behövde fler scener med Ferrigno efter att han åkt hem. Hur skulle de lösa detta? Jo, de tog några scener med honom från den första filmen och kopierade in dem - de låtsades att Hercules förvandlades till en självlysande stjärnbild, eller vad det nu var, och fajtades på stjärnhimlen. Annars är Cozzi mest känd som killen som gjorde ALIEN CONTAMINATION och en del billiga gialli. Han driver - eller drev - även Dario Argentos butik och museum Profondo Rosso i Rom.

Ett bättre namn på STARCRASH är TOYS IN SPACE eller TANT RAFFA I RYMDEN. Här möter vi läckra Caroline Munro som rymdens bästa pilot, kalaskexet Stella Star och hennes navigatör Aktor, spelad av guldlockige, före detta barnpredikanten Marjoe Gortner (RÅTTORNAS HÄMND). De är käcka smugglare på flykt undan rättvisan, men tillfångatas. Stella Star döms till livstids straffarbete och ikläds en exemplarisk fångdräkt: läderbikini och lårhöga stövlar. Hon flyr men blir snabbt fångad av rymdkejsarens män. Rymdkejsaren spelas av Christopher Plummer. De har även letat reda på Aktor. De två smugglarna behövs till ett uppdrag, den illvillige Zarth Arn (Joe Spinell) lever jävel i rymden och måste stoppas. Exakt varför rymdkejsaren behöver just Stella och Aktor minns jag inte, men det är inte så noga.

Det känns som om filmmakarna har hittat på handlingen efter hand. Det är ungefär som i "Tintin i Sovjet", där Hergé inte hade någon handling utan hittade på nya turer varje vecka. Stella och Aktor förses med en robotsidekick som mest ser ut som en kille i motorcykelställ och riddarhjälm och som pratar som Slim Pickens eller möjligtvis som Janne Långben. Trion råkar sedan ut för en väldig massa äventyr. På en planet blir de plötsligt tillfångatagna av ett gäng onda amazoner, vilka förstås inte har något med handlingen att göra. Amazonerna har även en jätterobot stor som en skyskrapa (och som verkar lida av ledgångsreumatism). Vid ett annat tillfälle blir de fångade av kannibalistiska grottmänniskor. Då dyker det upp en kille med Zardozmask och räddar dem. Killen tar av sig masken och visar sig vara David Hasselhoff med världens bästa frisyr! Han är Simon och senare avslöjas det att han är son till rymdkejsaren och tronarvinge.

De blir tillfångatagna igen (hjältarna blir konstant tillfångatagna i den här filmen) och Aktor, som har ett lasersvärd, måste fäktas med två små soptunneliknande robotar beväpnade med sablar. Det bär sig inte bättre än att Aktor skadas och dör. Innan han sätter tofflorna säger han till Stella att inte vara ledsen, han kommer att leva för evigt. Och inte blir Stella ledsen när Aktor glöder blått och försvinner - hon är ju kär i Simon (som ju har världens bästa frisyr).

Ett stort slag mellan den kejserliga armén och Zarth Arns armé följer och det går åt skogen för rymdkejsaren. Åh nej! Vad ska de ta sig till? Det finns bara en lösning: Starcrash. "Starcrash?" säger Simon, "You mean a four dimensional attack?" Just precis! Rymdkejsaren beskriver hur det ska gå till och jag begrep ingenting, men Stella och roboten hämtar en flytande stad och så sprängs Zarth Arn och hans tillhåll i luften. Stella Star, som har en genomskinlig rymddräkt, hoppar ut genom ett rymdfönster och glatt leende och vinkande glider hon genom rymden mot den väntande Simon.

Jag var en bit över 20, kanske 25, när jag såg den här filmen första gången. Nu har jag passerat 40. Men! Hade jag fått se STARCRASH när jag var åtta hade jag varit salig - jag hade ÄLSKAT Luigi Cozzis rymdopera - eller rymdoperett är kanske ett bättre ord. STARCRASH gjordes förstås för att rida på STJÄRNORNAS KRIGs popularitet, men italienarna lyckades snarare åstadkomma en 70-talsversion av Blixt Gordon. Det här är verkligen så som jag ville att all science fiction skulle vara när jag var barn. Det är mycket av allt.

STARCRASH är något makalöst färgglad - till och med rymden ser ut som en blinkande amerikansk julgran. Budgeten har inte varit stor, men det har inte hindrat fimmakarna från att vräka på för fullt med massor av rymdskepp, effekter, monster, robotar, laserstrider och allt möjligt. Det är mycket Ray Harryhausen-inspirerade stop motion-effekter, och dessa är taffliga men otroligt charmiga. Av någon anledning bär alla väldigt omoderna science fiction-utstyrslar, det känns verkligen som en 30-tals-serial jämfört med STJÄRNORNAS KRIG. Det är mycket operettkostymer. Det händer en väldig massa precis hela tiden, tempot är hejdlöst, och STARCRASH är precis allt annat än tråkig.

Dessutom har filmen Joe Spinell och Caroline Munro. Den fantastiske Spinell går omkring i lädertrikåer, mantel och ont skägg och skrattar demoniskt som en annan kejsar Ming, medan Stella Star måste vara den sexigaste och coolaste rymdhjältinnan någonsin. Ja, hon är coolare än underbettet Ripley. Jag skulle gärna vilja se fler filmer om Stella Star. Och läsa serietidningar och kioskböcker om henne. Men varför har hon lagt sig till med amerikansk accent? Eller är det någon annan som dubbat henne? Rent allmänt är den engelska dubbningen flängd, det känns nästan som ett "spoof soundtrack" emellanåt. Men det passar filmens anda perfekt.

Som lök på grädden är STARCRASH försedd med maffig filmmusik av John Barry. Hur kom han in i bilden? Är inte han lite för stor för en italiensk B-film? Men musiken medför att alla rymdstriderna känns som MOONRAKER!

STARCRASH är betydligt bättre än de där tre nya, ruttna STAR WARS-filmerna. Ja, och bättre än JEDINS ÅTERKOMST. Och filmen är betydligt roligare och mer underhållande än de flesta andra science fiction-filmer. När får vi se en flott, svensk DVD-utgåva av STARCRASH?