Netflix: We Have a Ghost

Foton copyright (c) Netflix

WE HAVE A GHOST är skriven och regisserad av Christopher Landon. Han är mannen bakom de utmärkta skräckkomedierna HAPPY DEATH DAY, HAPPY DEATH DAY 2U och FREAKY. Jag har inte recenserat någon av dem, men de är kul och charmiga filmer. Landon gjorde även PARANORMAL ACTIVITY: THE MARKED ONES, men den låtsas jag ha glömt bort.

Den här nya Netflixfilmen bygger på novellen "Ernest" av Geoff Manaugh. Den publicerades år 2017 på webbsidan Vice.com och du kan läsa den HÄR. Jag letade upp den alldeles just nu, så jag jag har själv inte läst den, det gör jag när jag skrivit klart den här texten. Som synes är novellen väldigt kort, så Landon har byggt ut den rejält. Hans film är över två timmar lång, vilket kändes avskräckande när jag satte mig ner för att se filmen.

WE HAVE A GHOST handlar om familjen Presley, som flyttar in i en gammal risig villa. Villan är märkligt billig, så de misstänker att något inte står rätt till, men mäklaren hävdar att det inte är några konstigheter med huset.

Självklart står allt inte rätt till. En av sönerna i familjen, Kevin (Jahi Di'Allo Winston), hittar ett spöke uppe på vinden. Spöket, spelat av David Harbour, gör sitt bästa för att skrämma Kevin, men Kevin blir inte rädd. Istället blir han kompis med spöket, som bär en bowlingtröja med namnet Ernest på bröstet. Därför kallar Kevin spöket för Ernest. Ernest kan inte prata och han minns inget av sitt förflutna - han vet inte varför han är ett spöke, eller varför han är i huset.

Kevins farsa Frank (Anthony Mackie) upptäcker Ernest, filmar honom, och lägger ut honom på YouTube. Videosnutten blir viral. Ett TV-program om det övernaturliga, med Jennifer Coolidge som ointresserad programledare, anländer till huset för satt göra ett reportage om familjen Presley och spöket Ernest. Kevin har instruerat Ernest att spöka och skrämmas rejält, vilket han gör. Succén är ett faktum. Villan omgärdas av horder av människor som älskar spöket Ernest.

De virala framgångarna uppmärksammas även av CIA, som återupplivar deras nedlagda Arkiv X-avdelning, ledd av en viss dr Leslie Monroe (Tig Notaro). Av rätt grumliga själ vill de fånga Ernest för att experimentera på honom, eller något, så beväpnade agenter stormar huset. Lite grann som i E.T., alltså.

Tillsammans med sin nyblivna kompis Joy (Isabella Russ) hjälper Kevin Ernest att fly. De tänker ta reda på vem Ernest egentligen var och varför han blev ett spöke.

WE HAVE A GHOST är en trevlig familjefilm. Jag kan inte påstå att den är speciellt rolig, jag skrattade lite grann åt ett par scener, men det var allt. Däremot gillar jag mysteriet som ska lösas. Vem är Ernest? Mysteriet innebär att intresset hålls uppe genom hela filmen. Kevin Presley är rätt sympatisk - däremot är hans far Frank rätt jobbig och lite barnslig. Om det inte vore för Frank hade nästan inget av det som händer i filmen hänt. 

Filmen är alldeles för lång och orsaken till detta är dr Monroe och CIA. Denna del av handlingen är fullkomligt överflödig, det tillför absolut ingenting, och på slutet visar det sig att det hela faktiskt var onödigt. Filmen hade blivit en halvtimme kortare om alla dessa scener klippts bort. Antagligen lades denna tråd till för att skapa ett spänningsmoment, men det behövdes inte.

Ytterligare en anmärkning är att filmen har en tendens att blir lite för sentimental och smetig på ett typiskt amerikanskt sätt. Varning också för en scen där Kevin spelar gitarr och sjunger.

... Men i övrigt är det här rätt bra och trevligt.

 

 

(Netflixpremiär 24/2)

Bio: Violent Night

Foton copyright (c) UIP Sweden

För två år sedan kom FATMAN, en actionkomedi med Mel Gibson som jultomten. Jag tyckte att FATMAN var överraskande bra, det var synd att den inte gick upp på bio.

Nu kommer VIOLENT NIGHT, en actionkomedi med David Harbour som jultomten, och denna går upp på bio - men den känns mest som en direkt till streaming-produktion. För regin står norrmannen Tommy Wirkola, som antagligen fortfarande är mest känd för DÖD SNÖ, och som senast gjorde I DÖD OCH LUST för Netflix.

VIOLENT NIGHT är en schizofren film. Den vet inte vad den vill vara. I grund och botten är detta DIE HARD med jultomten som hjälte. Men den nöjer sig inte med detta.

Filmen inleds av någon anledning i England (men detta är en amerikansk produktion, inspelad i Kanada). Det är julafton och på en pub sitter den gravt berusade jultomten (Harbour, alltså) och beklagar sig över sitt jobb, och det är inte utan att scenen känns hämtad från BAD SANTA. När tomten flyger iväg i sin släde, dragen av renar förstås, springer bartendern ut på taket och tittar upp, och tomten spyr henne i ansiktet.

Vi förflyttar oss till ett enormt gods i USA, dit Jason Lightstone (Alex Hassell) tillsammans med sin (ex?)fru Linda (Alexis Louder) och deras lilla dotter Trudy (Leah Brady) anländer för att fira jul med Jasons avskyvärda familj. Jasons enormt rika morsa Gertrude (Beverly D'Angelo) är en fruktansvärt vidrig människa som det fjäskas för. Jason och Linda har problem i förhållandet och det enda lilla Trudy önskar sig i julklapp, är att hennes föräldrar ska bli vänner igen.

Jultomten kommer till godset under natten, han tar sig in genom skorstenen, super till, och somnar i en massagestol.

Medan tomten sover dyker ett gäng onda skurkar, anförda av en som kallar sig Scrooge (John Leguizamo), upp. De är ute efter en massa miljoner i sedlar som Gertrude har låst in i ett kassaskåp.

... Ja, och så blir det DIE HARD. Jultomten tar kål på skurkarna en i taget. Det blir även ENSAM HEMMA, eftersom Trudy gömmer sig på vinden, där hon gillrar fällor. Nu har jag i ärlighetens namn aldrig sett ENSAM HEMMA, men jag utgår från att fällorna Macaulay Caulkin gillrade inte dödade inkräktarna. Lilla Trudy jublar glatt när hennes offer får bowlingklot och spik i skallen. Trudy har även fått en leksaks-walkie-talkie, med vilken hon kan prata med tomten - således agerar hon även sergeant Al Powell i DIE HARD.

VIOLENT NIGHT funkar inte riktigt. Kanske ska jag skriva att den inte funkar alls. Om den nöjde sig med att parodiera DIE HARD, ENSAM HEMMA och BAD SANTA, och fläska på med ultravåld och splatter, hade den antagligen funkat bättre. Men! Filmen är även sentimental mellan varven, på det där amerikanska sättet. Trudy vill bara att de ska vara en riktig familj igen. Dessutom tror hon på tomten. Det är viktigt att tro. Och de här bitarna ger intryck av att vara på allvar - det vill säga, det är nog inte tänkt som en parodi på sentimentala julfilmer. 

Vad vi får är alltså vulgär humor, varvat med action och splatter, varvat med sentimentalitet. Den vulgära humorn är inte speciellt rolig. Slagsmål och lemlästning med Bryan Adams på soundtracket är inte heller speciellt kul. I synnerhet som actionscenerna inte är speciellt bra. Filmen är yxigt gjord, ibland nästan lite tafflig, den är illa berättad och här och var stannar handlingen upp på konstiga sätt. Det ser lite billigt ut. Visst, vore jag 15 hade jag kanske tyckt att filmen är skithäftig, men jag är inte 15.

Beverly D'Angelo är nu så pass plastikopererad att hon är fullkomligt oigenkännlig. Bokstavligt talat. Jag trodde först att det var en osannolikt bedagad Melanie Griffith. Och är inte John Leguizamo lite för bra för det här? Fast han verkar ha kul i rollen.

Jag skrattade till några gånger när jag såg VIOLENT NIGHT, jag minns inte åt vad, men det här är en film som hade kunnat vara extremt mycket bättre, idén är rätt kul. Jag satt även och väntade på att jultomten skulle säga "Now I have a machine gun - ho ho ho!", men det gör han aldrig, han kan inte använda skjutvapen. Istället har han en slägga han krossar skallen på folk med.

FATMAN verkar förresten vara på väg till Netflix nu.

  

 

 

 

(Biopremiär 2/12)

Bio/streaming: Black Widow

Foton copyright (c) Disney

Jag hade vissa förhoppningar om att BLACK WIDOW skulle vara bra. Dessa förhoppningar berodde nog mest på att jag gillar Scarlett Johansson. Det är rätt svårt att inte gilla Scarlett Johansson. Men jag tycker att Svarta änkan är en rätt cool figur. Jag har förvisso inte läst några serier om henne sedan 1980-talet, när jag läste om henne höll hon ihop med Daredevil, men hon har varit cool i de här filmerna som kommit det senaste decenniet. Dessutom medverkar även Rachel Weisz och Olga Kurylenko. 

Jag hade glömt bort att Svarta änkan dog i AVENGERS: ENDGAME. Det enda jag minns från den filmen, vilken är episkt tråkig, är att Järnmannen dog. Därför utspelas BLACK WIDOW, som regisserats av Cate Shortland, före ENDGAME. 2016, tror jag årtalet är.

... Fast filmen inleds 1995. Vi presenteras för en liten amerikansk familj, de bor i ett typiskt medelklasshem med en idyllisk trädgård, där den ömma modern Melina (Rachel Weisz) håller ett långt och skittråkigt anförande om eldflugor för sina små döttrar Natasha och Yelena. Plötsligt kommer fadern (David Harbour) hem och säger att de genast måste ge sig av.

De är nämligen ryska spioner, den här familjen. De är inte alls en familj, flickorna är inte Melinas och Alexeis, som fadern heter, riktiga döttrar. De jagas av S.H.I.E.L.D., det pangas, de hoppar på ett flygplan, och tar sig till Kuba, och därefter hoppar vi till 2016. Vi bjuds även på riktiga förtexter, vilket förstås är trevligt.

Natasha har vuxit upp till Scarlett Johansson, medan lillasyster Yelena spelas av Florence Pugh. Yelena är rysk agent och pratar nu med rysk brytning. Jag fattade aldrig om det var meningen att det skulle vara översatt ryska hon pratar, eller engelska med rysk brytning. Detsamma gäller Melina och Alexei, som visar sig vara i livet. I prologen, när de låtsades vara amerikaner, pratade de med amerikansk accent, men nu plötsligt bryter de på ryska. Varför då? Natasha bryter förstås inte, eftersom hon var med i Avengers.

Natasha och Yelena råkar på varandra som vuxna och slåss en stund, som sig bör. Sedan samarbetar de. Alexei har blivit tjock och skaffat skägg, men han drar på sig en gammal superhjältedräkt han har liggande. Melina är också med och fajtas. Det finns ett helt klöve svarta änkor. 

Skurken är visst en gubbe som heter Dreykov (Ray Winstone). Han har glasögon och tycker om att sitta. Jag fattade inte att det var han som var filmens skurk. Var fan är filmens skurk, tänkte jag. Det måste väl vara en mäktig supersnubbe? Eller är det bara den där farbrorn?

Svarta änkan och Yelena måste även slåss mot en maskerad krigare som heter Taskmaster. I serietidningarna är Taskmaster en legosoldat, en man som kan imitera all världens närstridstekniker. I den här filmen är Taskmaster en kvinna. Hon är visst Dreykovs dotter. Hon spelas av Olga Kurylenko, som är ryska på riktigt - men som lustigt nog bara har en enda replik, som jag vill minnas består av två ord. Taskmaster har nästan ingenting alls att göra i den här filmen. Fast det har ingen annan heller. 

Det märkliga med BLACK WIDOW är att filmen aldrig riktigt lyfter. Jag satt hela tiden och väntade på att den skulle börja. Det smäller och brakar lite då och då, och ibland görs det försök till inte alltför lyckade komiska scener. Eftersom hjältarna inte har superkrafter blir det ibland lite konstigt när de beter sig som om de hade sådana - till exempel klipper Dreykov i en scen till Natasha i nyllet med knytnäven upprepade gånger, och hon bara skrattar åt honom.

Scarlett Johansson ger nästan intryck av att vara ointresserad av den här filmen. Hon ser lite uttråkad ut. Florence Pugh är desto mer entusiastisk, och får väl sägas vara filmens egentliga hjältinna. I epilogen efter eftertexterna antyds det att hon blir den nya Svarta änkan. I epilogen är Natasha död. Här dyker förresten Julia Louis-Dreyfus upp som någon sorts överordnad. Hon är tydligen med i TV-serien THE FALCON AND THE WINTER SOLDIER, men den har jag inte sett, så jag fattade inte vem hon var, och när hon visade upp en grej för Yelena, tänkte jag att det nog är ett hemligt recept på soppa.

William Hurt är också med i den här filmen. Han spelar en man med mustasch.

I en scen tittar en av rollfigurerna på James Bond-filmen MOONRAKER på TV. Jag fick genast lust att se MOONRAKER istället. BLACK WIDOW är mer en agentfilm av Bond-modell, snarare än superhjältefilm. Men ofta verkar filmen inte riktigt veta vad den vill vara. I början får vi se Natasha komma ut från ett snabbköp i Norge. Jag såg fram emot att få se henne stå i sitt norska kök och steka sejbiff, men så långt kom vi aldrig.

Det här är en märkligt tråkig film. Vilket är synd - figuren har potential. Här finns ingenting som sticker ut, varken regi eller filmfoto utmärker sig. Precis som majoriteten filmer från MCU är detta bara ännu en produkt.

Samtidigt som BLACK WIDOW gick upp på bio, släpptes den streamad på Disney+, där man kan se den mot en extra avgift.

 

(Bio- & streamingpremiär 7/7)

Bio: Hellboy

Foton copyright (c) Noble Entertainment

När jag kom hem efter att ha varit på pressvisningen av HELLBOY, var jag tvungen att ge min hjärna ett samarinbad. Först sågade jag ut hjärnan ur skallen - jag har en speciell såg för ändamålet. Därefter lade jag hjärnan i en glasbunke med samarin. Jag passade även på att skölja ur öronen ordentligt med Salubrin. Sedan lade jag mig i soffan och tog mig en tupplur, och när jag vaknade var hjärnan åter redo att användas.

Jag har inte sett Guillermo del Toros HELLBOY (2004) och HELLBOY: THE GOLDEN ARMY (2008) sedan de kom, men jag vill minnas att jag gillade dem. De var kul, Ron Perlman var perfekt i huvudrollen, och den andra filmen var vansinnigt snygg. Mike Mignolas tecknade serie som filmerna bygger på har jag dock ingen relation alls till.

När man nu gjort en tredje film om den helvetiske utredaren av paranormal kriminalitet, är del Toro ersatt med engelsmannen Neil Marshall. Marshall tillhör inte mina favoritregissörer, men han har gjort en rad hyfsade filmer, som DOG SOLDIERS, INSTÄNGD, DOOMSDAY och CENTURION, plus mängder av avsnitt av TV-serier. Dessutom verkar han vara en trevlig kille.

Att Ron Perlman är ersatt i titelrollen är fullt förståeligt - Perlman fyller 69 på lördag. Ny Hellboy är David Harbour, som fyllde 44 igår.

Nya manusförfattare är uppenbarligen en 10-åring som fått en sockerkick, och en 18-åring som är full på folköl.

Nya HELLBOY är sanslöst usel. Det var faktiskt så illa att jag ibland ville lämna salongen. Jag stod inte ut mer. Att se filmen känns som att sitta naken på en pinnstol på E6:an. I motvind dessutom.

Det hela börjar rätt okej. I en snygg, svartvit prolog får vi se kung Arthur och hans riddare bekämpa den särdeles onda häxan Nimue - The Blood Queen (Milla Jovovich). Hon styckas och de olika kroppdelarna begravs på olika platser.

Sedan är det nutid, vi befinner oss i Mexiko, och Hellboy går på Lucha Libre; mexikansk brottning. Detta är också rätt okej, så filmen verkade lovande.

Men - när Ian McShane dyker upp som professor Broom och ger Hellboy i uppdrag att åka till England för att bekämpa tre jättar, vilket förstås leder till Numues återkomst, då går allt åt helvete.

För filmen.

Istället för en vettig handling får vi våld.
Istället för humor får vi våld.
Istället för bra rollfigurer får vi våld.
Istället för en riktig film får vi våld.

Nu är det förstås meningen att våldet ska vara roligt - men det är det inte. Det är även meningen att det ständiga bruket av ordet "fuck" ska vara roligt. Tror jag. Men det är det förstås inte.

Det ständiga, blodsprutsande ultravåldet är datoranimerat - och ganska illa så. Hellboy slåss med mängder av demoner och monster, och det ser ut som ett något äldre TV-spel. I synnerhet ett par förvandlingar är kassa. Datoranimerat blod ser i princip aldrig bra ut.

Det känns som om Neil Marshall tappat kontroll över filmen, den är överallt hela tiden, den far omkring som den där jeepen i en av Åsa-Nisse-filmerna. Marshall har gått vilse i den handling som eventuellt fanns där.

Det är är bara högljutt och påfrestande. Huvudvärksframkallande. Rövtradigt. O-häftigt.
När får vi åter se allas vår Milla i en bra film?

För övrigt är det ju lika fånigt som dumt att denna nya film fått samma namn som filmen från 2004. Vore det inte bättre att lägga till en undertitel. Typ HELLBOY: FUCKING HELL. Eller en svensk titel, som AKTA'RE FÖR HELVETESGRABBEN - HAN ÄR VASS, HAN ÄR FARLIG!

(Biopremiär 12/4)