Visar inlägg med etikett David Frankel. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett David Frankel. Visa alla inlägg

onsdag 19 februari 2014

Bio: One Chance

Foton: Liam Daniel © 2013 The Weinstein Company. All Rights Reserved
Första gången jag hörde talas om Paul Potts, trodde jag att det var Pol Pot; Kambodjas gamle diktator, det handlade om, och jag fick inte ihop det. Pol Pot sjunger väl inte opera? Och dessutom är ju karln död! Detsamma tänker en läkare i början av DJÄVULEN BÄR PRADA-regissören David Frankels nya film ONE CHANCE. Den unge Paul Potts hamnar på sjukhus och läkaren förvirras av hans namn.
Walesaren Paul Potts är en sådan där kille jag bara läst- och hört talas om. Jag tror inte att jag hört honom sjunga innan jag såg den här filmen, och nej, självklart har jag inte sett det engelska TV-programmet BRITAIN'S GOT TALENT, där Potts upptäcktes och blev stjärna. Frankels film är en biografi över Paul Potts och främst under de år på 2000-talet då han försökte satsa på en karriär som operasångare. Men - vad som skiljer den här filmen från de flesta andra biopics, är att ONE CHANCE är gjord som en komedi, och det är en rolig sådan.
James Corden gör Paul Potts (och mimar till den riktige Potts när han sjunger), en överviktig, blyg och mobbad kille med dåligt självförtroende. Han har sjungit sedan barnsben, han älskar opera och vill inget annat än att bli operasångare, men det ser mörkt ut för honom. Han bor hemma hos sina föräldrar (utmärkt spelade av Colm Meaney och Julie Walters), jobbar i en butik som säljer mobiltelefoner, och han har tillbringat en längre tid med att chatta med en tjej han aldrig träffat; Julz (Alexandra Roach). Farsan är en redig knegare och tycker att Paul ska jobba i gruvan (eller vad det nu var) som alla andra. Han tycker att Paul ska vänja sig vid tanken på att det enda som finns i livet är att gå till jobbet och ha lite stålar på fickan så att man kan ta en öl. Mer finns inte.
Paul uppmuntras av sin mor och av Julz, som Paul träffar och blir förälskad i, och han tar chansen att åka till Venedig, gå på operaskola och sjunga för Pavarotti. Och resten är väl historia.
Jag har inte den blekaste aning om hur mycket som är sant i den här filmen. Och det spelar ingen roll. Det här är småkul och trivsamt precis hela tiden. Det ligger nära till hands att jämföra med en annan biopic om en musiker; MONICA Z - och även om jag sätter samma betyg på filmerna, är ONE CHANCE en bättre film. Den sticker ut mer, den hänger ihop bättre, den har mer personlighet och den är roligare. Det här är en bagatell, men jag skulle inte ha något emot att se om den och jag kan nog rekommendera den till de flesta.
James Corden är väldigt sympatisk i huvudrollen, men bäst är Mackenzie Crook som Braddon; Pauls chef. Han är helt fantastisk och påminner om Spike i NOTTING HILL. Dock hade jag gärna sett mer av Valeria Bilello, som gör Alessandra, en tjej Paul har en kort romans med i Venedig. Tjusig flicka.





(Biopremiär 21/2)

-->



fredag 7 september 2012

Bio: Hope Springs

Foton copyright (c) Noble Entertainment
Nu har det hänt igen. Senast det hände var nog när jag såg Mike Leighs MEDAN ÅREN GÅR. På något märkligt sätt kände jag mig för ung! Majoriteten av dagens filmer vänder sig främst till de som är yngre än jag, vilket förstås inte hindrar mig från att uppskatta dem. Men i fallen MEDAN ÅREN GÅR och HOPE SPRINGS har jag en känsla av att jag skulle uppskatta dem mer om jag vore 15-20 år äldre än jag är - om jag vore i samma ålder som huvudrollsinnehavarna Meryl Streep och Tommy Lee Jones.
HOPE SPRINGS lanseras som en romantisk komedi, men i realiteten är detta ett lättsamt drama med komiska inslag. För regin står David Frankel, som gjorde DJÄVULEN BÄR PRADA, även den med Streep. Streep och Jones är Kay och Arnold, vars äktenskap gått i stå efter 30 år. Arnold ser numera Kay mest som en person han bor tillsammans med; någon som lagar mat åt honom när han kommer hem från jobbet och kanske kastar något skitord till. De har separata sovrum och han sitter ofta och slumrar framför TV:n. Kay vantrivs något enormt och tycker att det är dags att göra något åt deras relation.
Därför bokar hon tid hos äktenskapsterapeuten dr Feld (Steve Carell), som huserar i en idyllisk stad i New England - och detta gör Kay utan att tillfråga Arnold. Arnold tycker att det är en synnerligen dålig idé, det är fullkomligt onödigt, och extra korkat är det att då är dyrt och att de måste flyga för att komma till mottagningen. Men han ger med sig och följer motvilligt med.
Dr Feld ger Kay och Arnold olika uppgifter, vilka de har problem med att genomföra. Bara en sådan sak som att sova i samma säng som sin fru känns svårt för Arnold, som hellre vill läsa sin golftidning. Men de två gör förstås framsteg och det hela leder föga överraskande fram till ett lyckligt slut.
På flera sätt känns HOPE SPRINGS väldigt amerikansk. Hela den här grejen med att gå i terapi upplever jag som en typisk amerikansk pryl; var och varannan amerikan (med pengar) går regelbundet till en psykolog, känns det som. Av någon anledning. Vissa svenska Stureplanskändisar drar till med psykologbesök ibland som något slags statusmarkering, men jag har svårt att relatera till företeelsen. Och då har jag ändå en tvättäkta psykolog i bekantskapskretsen. Jag har även svårt att relatera till Kay och Arnolds mossiga och klyschiga förhållande, som känns som hämtat från 1950-talet eller tidigare. Men vad vet jag, det finns kanske massor av äktenskap ute i världen som ser ut precis såhär. Filmens slut känns som den amerikanska drömmen som går i uppfyllelse.
Spoiler!
Men trots dessa invändningar ska jag inte sticka under stol med att jag tycker att HOPE SPRINGS är en trivsam film. Det går alldeles utmärkt att se den tack vare dess skådespelare. Streep och Jones är självklart bra, och Jones är sympatisk och rolig trots - eller tack vare? - sin trubbighet och gubbighet. Steve Carell är nertonad och inte rolig alls - han är en terapeut, varken mer eller mindre.
Vore jag 60+ är det möjligt att jag tyckt att detta är höstens stora date-movie.






(Biopremiär 7/9)