Bio: Shazam! Fury of the Gods

Foton copyright (c) Warner Bros.

Jag kastar ett öga på min recension av SHAZAM! från 2019, en superhjältefilm i regi av svensken David F Sandberg. Till min förvåning ser jag att jag satte en fyra i betyg. Jag minns att jag tyckte den var lite bättre - och framför allt roligare - än andra superhjältefilmer, men att sätta en fyra var nog att ta i.

Nu är Sandberg tillbaka med uppföljaren SHAZAM! THUNDER OF THE GODS, och den här gången är det inte lika roligt. Tvärtom är det en film som efter ett tag blir ganska påfrestande - framför allt är det huvudpersonen som blir jobbig. Ni vet, han som inte heter Kapten Marvel.

Ja, ni minns förstås allihop att denne rödklädde superhjälte hette Kapten Marvel från början. Figuren skapades 1939 som en konkurrent till Stålmannen. På 1950-talet lades serien ner, och när den senare återupplivades, hade Marvel Comics registrerat en helt annan superhjälte som också hette Kapten Marvel. Så, den ursprunglige Kapten Marvel fick byta namn till ... Shazam. Det vill säga det magiska ord den unge pojken Billy Batson skriker för att förvandlas till vuxen superhjälte.

Denna namnförvirring ställer till det för de övriga superhjältarna i vad som förr hette familjen Marvel. Billy Batsons syskon/vänner i fosterfamiljen han växer upp i har fått samma krafter som Billy. Nu heter Kapten Marvel Junior plötsligt Captain Everypower. Mary Marvel heter ... ingenting, verkar det som, vilket även gäller för de övriga hjältarna. Vi har alltså sex superhjältar, varav fyra inte har några superhjältenamn.

Vad som också ändrats i de här två filmerna, är superhjältarnas personlighet. I det ursprungliga serierna förvandlades Billy Batson till en helt annan person - Kapten Marvel var en vuxen superhjälte som inte var Billy Batson. Detsamma gällde för de övriga medlemmarna i familjen Marvel. Under 1980-talet ändrade DC Comics, som på 70-talet köpt figurerna av förlaget Fawcett, detta - så att de fortfarande var samma barn och tonåringar, fast i vuxna kroppar. Det märkliga här är att Shazam (Zachary Levi) är betydligt barnsligare än Billy Batson, som spelas av Asher Angel. Asher Angel börjar dessutom bli för gammal för rollen. Grace Caroline Currey, som spelar Mary, är så pass gammal att hon även spelar superhjälte-Mary. Hon fyller 27 i sommar.

Detta superhjälteteam kallas i media för Philadelphias Fiasko, eftersom de oftast ställer till det. Självklart ställer de till det, eftersom de alltså fortfarande är barn och tonåringar. Men de måste rycka ut igen, eftersom en ny superskurkduo gjort entré. Helen Mirren och Lucy Liu spelar de grekiska gudarna Hespera och Kalypso. De är ute efter den mystiska staven som gav Billy Batson hans superkrafter, och efter att fått tag på den lever de jävel och har sig.

Freddy Freeman (Jack Dylan Grazer), han som blir Captain Everypower, träffar en ny tjej på skolan; Anne (Rachel Zegler), som är söt och snäll, och Freddy blir genast kär i henne. Hon visar sig ganska snart vara Anthea, en tredje gud. Fast hon är inte alls lika ond som Hespera och Kalypso. Saker och ting går inte som planerat, och delar av familjen Marvel, som inte heter familjen Marvel, förlorar sina superkrafter. Hur ska det gå?

SHAZAM! THUNDER OF THE GODS utvecklar sig inte på ett tillfredställande sätt. Som jag skrev ovan är den påfrestande. De onda gudarna trollar fram monstrum och drakar, och det känns som om halva filmen - som varar över två timmar - består av fajter med dessa monstrum och drakar. Zachary Levi är inte längre rolig - han är bara fånig och jobbig, som en omogen nioåring. Till saken hör att Billy Batson ska fylla 18 i filmen. Dessutom pratas det alldeles för mycket om hur viktigt det är med en familj - de pratar så mycket om detta att det faktiskt refereras till THE FAST & THE FURIOUS! Det bjussas på moralkakor och det sägs fina saker om vad en hjälte egentligen är. Jag tappade intresset efter ett tag och började gäspa.

... Fast en del inslag är bra och roliga. Helen Mirren hade säkert kul. Dock är filmen emellanåt märkligt våldsam för att vara en familjefilm.

David F Sandberg själv dyker upp under några sekunder, han plockas upp av en flygödla som flyger iväg med honom, och han skriker "Släpp mig!" på svenska. På slutet anländer en annan välkänd superhjälte, vilket lär glädja Göran Semb på seriepodden. En kille som dyker upp i bakgrunden under slutstriderna och vinkar, är Michael Gray. Han spelade Billy Batson i TV-serien från 1970-talet. Den intresserade kan se avsnitt på YouTube.

 

(Biopremiär 15/3)

Bio: Shazam!

Foton copyright (c) Warner Bros.

Plötsligt händer det! Plötsligt går det två filmer om Kapten Marvel på bio samtidigt - och ingen rollfigur omnämns som Kapten Marvel i någon av dem. I en av dem får Kapten Marvel inte ens heta Kapten Marvel.

För några veckor sedan hade Marvelfilmen CAPTAIN MARVEL premiär. I min recension av den redogjorde jag lite kort för Kapten Marvels historia. Den ursprunglige Kapten Marvel dök upp 1939, när förlaget Fawcett Comics försökte skapa en konkurrent till DC Comics' Stålmannen. CC Beck tecknade serien om pojken Billy Batson, som säger det magiska ordet "Shazam" och då förvandlas till den fullvuxne superhjälten Kapten Marvel.

I Sverige publicerades serierna om Kapten Marvel 1950 i tidningen Alla tiders seriejournal. 1974 gav Williams Förlag ut den kortlivade tidningen Shazam!, och det var i denna jag läste serien. Jag har dock inte läst serien sedan 70-talet.

Alla tiders seriejournal 1/1950 & Shazam! 1/1974.

I USA blev Kapten Marvel extremt populär, mer populär än Stålmannen. DC Comics stämde Fawcett för plagiat och ungefär samtidigt sjönk försäljningssiffrorna radikalt - så pass mycket att Kapten Marvel lades ner på 50-talet. Det visade sig dessutom att man aldrig registrerat namnet Kapten Marvel, så då tog Marvel Comics och gjorde det - och skapade en helt ny figur med samma namn. Den ursprunglige Kapten Marvel köptes av DC Comics och heter nu, ähum, Shazam.

Redan 1941 filmatiserades Kapten Marvel första gången, då i form av en så kallad serial; en följetongsfilm. Tom Tyler, som senare även spelade Fantomen, innehade huvudrollen. 1974 kom en TV-serie som sändes i tre säsonger. När figuren nu förärats sin egen långfilm, är det den unge, svenske regissören David F Sandberg som står för regin. Det är lite överraskande, eftersom han är känd för att göra skräckfilmer som LIGHTS OUT och ANNABELLE: CREATION.

Sandbergs skräckbakgrund märks av i ett par oväntat mörka och otäcka scener - rättrådiga föräldrar kan nog tycka att scenerna är otäcka, ungar som inte är alltför små lär snarare tycka att de är häftiga. Men bortsett från dessa inslag, är SHAZAM! en synnerligen munter, rolig och underhållande film. Visst är den åt helvete för lång med sina två timmar och femton minuter, men jag tycker att SHAZAM! är betydligt bättre än CAPTAIN MARVEL från Marvel.

Dr Sivana (Mark Strong) heter en synnerligen ond man med superkrafter. Som liten gosse hamnade han på det mest mystiska sätt i en grotta tillhörande trollkarlen Shazam, den siste levande i trollkarlsrådet. Shazam är på jakt efter en godhjärtad människa som kan överta de mäktiga superkrafterna. Lille Sivana var inte godhärtad nog, så han skickades hem igen.

Sivana har tillbringat 45 år med att återfinna grottan och Shazam, och när han lyckas återvända, blir han besatt - bokstavligt talat - av de sju dödssynderna; sju monster som nu bor i Sivanas kropp.
Trollkarlen Shazam har dock hittat Den utvalde, den godhjärtade. Det är den föräldralöse fjortonåringen Billy Batson (Asher Angel), som precis hamnat hos en ny fosterfamilj han tänker rymma från. Billy hinner bli kompis med en av killarna på hemmet, den lite mobbade superhjältefanatitikern Freddy Freeman (Jack Dylan Grazer), innan ett mystiskt tunnelbanetåg tar honom till Shazams grotta och han förses med superkrafter.

Ja, det är förstås inte vilka superkrafter som helst. När Billy säger "Shazam" slår blixten ner, och han förvandlas till Zachary Levy iförd Kapten Marvels dräkt. Fast han heter inte Kapten Marvel. På insidan är denne vuxne superhjälte fortfarande Billy - och han beter sig som den fjortonåring han är.
Han vet inte vad han har för superkrafter och hur han använder dem, så han avslöjar sin hemlighet för Freddy. Tillsammans tar de reda på vad Billy kan och inte kan göra. Billy kommer på att eftersom han ser ut som en vuxen man, kan han köpa öl och gå på strippklubb, men mest använder han sina superkrafter till att ladda mobiltelefoner och tjäna pengar på att skriva autografer.

... Men så dyker den illasinnade dr Sivana upp, och Billy tvingas lära sig att bli en ansvarstagande superhjälte på riktigt.

SHAZAM! innehåller lite för mycket amerikanskt tjafs om att familjen är det viktigaste av allt, och i vanlig ordning tycker jag att det känns lite äckligt. Men bortsett från detta är Sandbergs film jättekul. Vore jag tolv år hade jag älskat filmen. Extra kul är det att vi för en gångs skull får en superhjältefilm som är begriplig från början till slut, i dessa tider när superhjältefilmer är komplicerade orgier i förvirring - om man inte är en anal fantast som har järnkoll på allt i filmerna.

Zachary Levy är bra som Han som inte är Kapten Marvel (de försöker komma på olika bra namn på honom genom hela filmen), han har rätt utseende för att vara superhjälte av 40-talsmodell, samtidigt som han har en pojkes uppsyn. På slutet av filmen introduceras ett gäng nya hjältar, men vilka dessa är ska jag inte avslöja här. Jag tyckte att det var rätt fränt när dessa lite oväntat dök upp.

Ramones spelas under eftertexterna. Två bonusscener visas under- och efter eftertexterna. Roligast i hela filmen är när de unga huvudpersonerna ska köpa öl, och väljer ett ölmärke som heter Bärs Lager!

  






(Biopremiär 3/4)

Bio: Annabelle 2: Creation

Foton copyright (c) Warner Brothers
När ANNABELLE; en prequel till THE CONJURING, hade premiär i oktober 2014, blev det en jävla uppståndelse. Åtminstone i Malmö. På premiärvisningen ställde publiken till det så till den milda grad att vakter fick tillkallas - fast jag tror knappast att det berodde på filmen. Den våldsamma visningen ledde till att jag och Fredrik Strage fick sitta i ett kulturprogram i P1 och diskutera filmen.
Svensken David F Sandberg har regisserat uppföljaren; ANNABELLE 2: CREATION (tvåan är tillagd i den svenska titeln), en film som råkar ha svensk biopremiär på dagen ett år efter premiären på Sandbergs amerikanska långfilmsdebut; den mer än hyfsade LIGHTS OUT.

Annabelle-dockan finns faktiskt på riktigt. Dock ser verklighetens Annabelle inte alls ut som den i filmerna. Men, en sådan här docka dyker faktiskt upp i David F Sandbergs film.

Denna nya film är ännu en prequel - den utspelar sig före händelserna i ANNABELLE. Det är 1940-tal, och den snälle dockmakaren Samuel Mullins (Anthony LaPaglia) snidar till dockan de här filmerna handlar om. Kanske är herr Mullins inte så snäll ändå - för den här dockan är verkligen en så kallad creepy ass doll - den ser fruktansvärt otäck ut redan innan den blir besatt. Varför gjorde Samuel en så skrämmande docka? Samuel och hans väna hustru Esther (Miranda Otto) har en sjuårig dotter; Annabelle, Bee kallad, de älskar över allt annat - men det bär sig inte bättre än att tösen omkommer.
Tolv år senare anländer en tjusig nunna, syster Charlotte (Stephanie Sigman), och en grupp föräldralösa flickor i olika åldrar till paret Mullins hus. Av någon anledning har barnen tvingats lämna barnhemmet de kom ifrån och ska nu få bo i Mullins stora, spöklika hus mitt ute i ingenstans. Esther är sjuk, bär ansiktsmask, och lämnar aldrig sin säng. En av flickorna; Janice (Talitha Bateman), har polio och svårt att gå - och det är förstås hon som hamnar i händelsernas centrum.
Det är en smått fantastisk kåk Mullins bor i - massor av rum, en mathiss, och en sådan där hiss för rullstolsburna längs trappräcket till övervåningen. Jodå, självklart kommer dessa detaljer att utnyttjas i skräcksyfte.

Ett rum på övervåningen är låst - Bees rum. Men en natt lockas Janice dit. Dörren står plötsligt olåst, och i en garderob hittar hon Den onda dockan. Nej, inte Chucky, utan creepy ass-dockan (som ännu inte heter Annabelle). Och snart börjar en massa otäcka saker att ske.
Första halvan en ANNABELLE 2: CREATION är alldeles utmärkt. Filmfotot är väldigt bra med genomtänkta bildlösningar. En dovt muller ligger på ljudspåret. Det är rätt kusligt och den där skitfula dockan är en bra skräckfilmsgestalt - dockan rör sig aldrig, den bara sitter där med sina otäckt stirrande ögon.
Men sedan, under filmens andra hälft, dyker den trista demonen som även var med i ANNABELLE upp, och då blir det mer tjoflöjt än otäckt. Denna svarta, behornade varelse är bara ännu ett monster som går bärsärkagång, och den lågmälda, krypande spänningen blåses bort. Dessutom varar filmen hela 109 minuter - den här typen av film bör hålla sig till cirka 90 minuter, annars blir det oftast lite segt och utdraget.

Jag tycker dock att Sandbergs film är betydligt bättre än filmen från 2014. Flera scener är riktigt bra. Plus för att två besatta kasperdockor ser ut att vara hämtade ur Staffan Westerbergs genuint otäcka barnprogram DEN LILLA TEATERN SPELAR FÖR DIG från 1973. Den Marilyn Manson-liknande nunnan från THE CONJURING 2 gör en snabb cameo på ett fotografi.
Härnäst ska David F Sandberg regissera superhjältefilmen SHAZAM. Inte illa pinkat av en kille som började karriären med att göra små kortfilmer hemma i Sverige.

(Biopremiär 9/8)
-->

Bio: Lights Out

Foton copyright (c) Warner Brothers

Vi har tidigare sett väldigt korta noveller av till exempel Edgar Allan Poe och Stephen King filmatiseras och dras ut till långfilmslängd, oftast med hjälp av material som inte fanns i originalberättelserna. LIGHTS OUT går ett steg längre. Filmen bygger på svenske regissören David F Sandbergs kortfilm från 2013, som är två minuter och 42 sekunder lång!

David F Sandberg ska inte förväxlas med svensken David Sandberg som gjorde KUNG FURY. David F plockades över till Hollywood av CONJURING-regissören James Wan, som producerat långfilmsversionen. David F står åter för regin, medan manuset skrivits av Eric Heisserer, som skrev nyinspelningen av TERROR PÅ ELM STREET och FINAL DESTINATION 5.

Det absolut bästa med LIGHTS OUT är att den varar ungefär 75 minuter plus eftertexter! Det är väldigt positivt idag, när nästan allting är för långt. James Wans THE CONJURING 2 varade två timmar och tretton minuter, vilket är alldeles, alldeles för långt för en liten spökhistoria. LIGHTS OUT hinner aldrig bli tråkig.

Filmen handlar om det ljuskänsliga spöket, eller snarare monstret, Diana, som dyker upp när man släcker ljuset. I en prolog spelar Billy Burke Paul; en man som har osis med Diana när han jobbar över på sin arbetsplats. Diana dyker upp och har ihjäl honom, och så är Paul ute ur handlingen. Resten av filmen handlar om Pauls fru Sophie (Maria Bello), deras lille son Martin (Gabriel Bateman), och Sophies dotter Rebecca (Teresa Palmer) - Rebeccas far försvann när hon var barn.

Sophie har blivit knäpp och pratar med sin låtsaskompis Diana, något som skrämmer lille Martin. Än mer skraj blir han när han plötsligt får se Diana; en mörk, hotfull skugga med långa, knotiga fingrar.

Rebecca, en tuff tjej med självskadebeteende, tar hand om Martin, men tror inte på hans svammel om Diana. Inte förrän den onda kvinnan uppenbarar sig även för Rebecca. Och så går det som det går.

LIGHTS OUT är på inga sätt en stor film, den kommer inte att bli en klassiker i sin genre; det här är bara ännu en skräckfilm i mängden. Men: den gör sitt jobb. Varken mer eller mindre. Men det är gott nog. Som skräck är det hyfsat effektivt. Den förlitar sig lite väl mycket på så kallade jump scares; monstret dyker plötsligt upp till brölande musik, så att publiken hoppar till. Men det är ett rätt bra monster den här gången, och storyn fungerar rätt bra den också.

Jag läste att en del amerikaner klagat på slutet. Jag ska förstås inte avslöja det här, men jag hade inga som helst problem med det; det är fullt logiskt.

Några scener är smarta och kul uttänkta - som när en rollfigur avfyrar pistolskott mot Diana, som försvinner varje gång mynningsflammorna lyser upp i mörkret. Robusta karaktärsskådespelare som Maria Bello och Billy Burke gör sitt till för att lyfta filmen. I Rebeccas lägenhet hänger den svenska affischen för kortfilmsversionen, samt en poster med svenska bandet Ghost. Regissörens fru Lotta Losten, som var med i kortfilmsversionen, har en liten roll. Gillar man genren kan man ha betydligt sämre saker för sig än att se LIGHTS OUT.

Just nu håller David F Sandberg på att regissera uppföljaren till ANNABELLE.

(Biopremiär 10/8)