Netflix: Svart krabba

Foton copyright (c) Netflix

Ännu en Netflixpremiär. Denna film skiljer sig dock från de flesta andra Netflixfilmer i det att det handlar om en svensk produktion. Detta är musikvideoregissören Adam Bergs långfilmsdebut.

SVART KRABBA bygger på en roman från 2002 av Jerker Virdborg. Jag har inte läst boken, men jag noterar att den utspelar sig i ett fiktivt land, och att hjälten är en soldat som heter Karl Edh.

I filmatiseringen namnges aldrig landet det hela utspelar sig i, men jag utgick från att det är Sverige, eftersom det ser ut som Sverige och alla pratar svenska - utom en dansk. Karl Edh har bytt kön och heter nu Caroline Edh. Hon spelas av Noomi Rapace. En icke namngiven yttre fiende; ett annat land, har plötsligt attackerat, det är krig och stora delar av städerna ligger i ruiner. Caroline kallas till ett möte med en överste som heter Raad (David Dencik). Han har handplockat några soldater som ska bege sig ut på ett uppdrag med kodnamnet Svart krabba, Caroline lockas till att delta, eftersom hon kan få chansen att återse sin försvunna dotter. De ska åka skridskor ut på stora isar för att hitta ett fastfruset fartyg, och ombord på detta finns något okänt som kan stoppa kriget. Eftersom detta är en actionthriller blir färden farofylld.

Det var inte utan att jag tänkte på Alistair MacLean när jag såg den här filmen. En grupp soldater på hemligt uppdrag. Kanske är en av dem en förrädare. På slutet blir det en kamp mot klockan för att rädda världen. 

SVART KRABBA är en snygg film - den ser betydligt bättre ut än de flesta andra svenska långfilmer. Det märks att Berg jobbat med musikvideor. Det är även gott om pangande, fajtande och blod i filmen, så här mycket action har vi nog inte sett i en svensk film sedan Mats Helge Olsson härjade på 1980-talet.

... Fast speciellt spännande blir det aldrig. SVART KRABBA är nämligen gravallvarlig. Här finns ingen som helst antydan till humor, vilket gör att samtliga rollfigurer upplevs som tråkiga, och i vissa fall direkt osympatiska. Oavsett hur allvarlig en film är, behövs ett visst mått lättsamhet för att göra gestalterna lite mer mänskliga och sympatiska. Vidare får vi aldrig riktigt veta vad det är som hänt, vad som pågår. Förvisso behöver man inte alltid redogöra för allt, men i det här fallet är de flesta mer eller mindre anonyma; både fienden och hjältarna, och det blir därför svårt att engagera sig.

Noomi Rapace gör sin roll precis likadant som alla andra roller hon gör - det slår mig att hon alltid agerar på samma sätt; hon är samma gestalt med olika frisyrer. Hopknipen mun och sur uppsyn. I den här filmen har hon en hopplös frisyr som antyder att hon gillar linedance, och gärna äter flygande jakob på lördagar.

En av de andra soldaterna spelas av norrmannen Jakob Oftebro, han som var agent Hamilton i TV-serien häromåret. Han pratar svenska. En tredje man i teamet görs av Dar Salim, han pratar rätt grötig danska, och ingen har problem med att förstå vad han säger. En del av skådisarna i de mindre rollerna är inget vidare.

Filmen varar nästan två timmar och är för lång - den tar liksom slut efter 90 minuter, men sedan börjar den om när uppdraget går in i en andra fas. Slutminuterna är lite fåniga. Jag hade nog gillat filmen bättre om den kortats. Filmmusiken är lika vissen som i de flesta andra svenska filmer, den förstärker inte scenerna, utan känns bara som en tjock smet i bakgrunden. Rapace är inte så övertygande som tuff soldat.

Huruvida SVART KRABBA är realistisk eller ej vet jag inte.

Det kändes allt lite märkligt att se de inledande scenerna, nu när Ukraina står i lågor efter att ha invaderats av Ryssland. Vidare förekommer ett dödligt virus i berättelsen, och det är ju inte utan att man associerar till Covid-19. Här finns alltså paralleller till både kriget i Ukraina och pandemin - i en och samma film. Fast det var så klart inte meningen när boken skrevs, eller när filmen gjordes. 

 

 

 

(Netflixpremiär 18/3)

Bio: No Time to Die

Foton copyright (c) SF Studios

Så är den då här till slut, NO TIME TO DIE, den sista filmen med Daniel Craig som James Bond. NO TIME TO DIE skulle ju gått upp på bio redan våren 2020, men så kom det en pandemi i vägen, och premiären sköts upp gång på gång - samtidigt som intresset för filmen svalnade alltmer, inbillar jag mig. Men, nu har jag sett den.

Inför filmens ursprungliga premiärdatum såg jag om alla Bondfilmerna. Ja, kanske inte riktigt alla, jag valde nog bort några. Nu är det alltså ett och ett halvt år sedan jag gjorde detta återbesök, men omtitten gjorde att jag fick omvärdera en hel del av filmerna.

Jag brukar hävda att 1969 års I HENNES MAJESTÄTS HEMLIGA TJÄNST med George Lazenby är den bästa Bond-filmen. Det tycker jag nog fortfarande. Men - de filmer jag sett om flest gång sedan de kom, och som jag fortfarande ser om lite då och då, är de som kom mellan 1977 och 1981, det vill säga ÄLSKADE SPION, MOONRAKER och UR DÖDLIG SYNVINKEL. MOONRAKER var den första Bondfilm jag såg, när den kom 1979. Jag var i London med mina föräldrar 1977 och imponerades djupt av den enorma affischen utanför Odeonbiografen, Bond var överallt, men det dröjde till en sommarrepris någon gång efter 1979 innan jag faktiskt såg filmen. 

ÄLSKADE SPION i London 1977.

MOONRAKER är en film man inte får tycka om - men jag jag tycker att den är fantastiskt kul. Bitvis otroligt dum, men konstant underhållande och med imponerande studiobyggen. De här tre filmerna från 1977-1981 har det gemensamt, de är fantastiskt underhållande. Därefter började Roger Moore, och filmerna med honom, tackla av. Att jag har ett nostalgiskt förhållande till de här tre filmerna spelar förstås också in.

"Men det är ju Sean Connery som är den riktige Bond!" utbrister många av er. Visst, Connery är bra i sina filmer - men filmerna håller inte riktigt, tycker jag. Jag mindes MAN LEVER BARA TVÅ GÅNGER som fantastisk, men även den tyckte jag var lite väl träig. Faktum är, att den Conneryfilm jag nu gillade bäst, är comebacken utanför den egentliga serien; NEVER SAY NEVER AGAIN från 1983. Den tycker jag dessutom är en av 80-talets bästa Bondfilmer. De som är 20-30 år äldre än jag har en nostalgisk relation till Sean Connery, på samma sätt som jag har en till Roger Moore.

Jag tillhör de som accepterade Timothy Dalton på en gång, jag hade inga som helst problem med honom, tvärtom tycker jag att han är jättebra i rollen, även om humorn skruvades ner rejält. Det blev bara två filmer för hans del, och de bjuder på robust 80-talsaction.

Med start 1995 gjorde Pierce Brosnan fyra Bondfilmer. Jag hade inte sett de här sedan de kom, innan jag såg om dem förra året. Jag mindes Brosnan som en bra Bond i en ojämn filmserie. Jag recenserade ett par av dem i HD/NST, och en rubrik löd "James Bond räcker inte till". Jag måste säga att det inte var speciellt kul att se om de här - Brosnan är nog den sämste James Bond hittills. Det är först i den sista filmen, den flängda och festliga DIE ANOTHER DAY, han känns bekväm i rollen, och agerar charmigt avspänt som i sin TV-serie REMINGTON STEELE.

Så kommer vi då fram till Daniel Craig. En herre jag aldrig riktigt accepterat som James Bond. CASINO ROYALE var en rejäl nystart, och tonen blev hårdare och aningen mer realistisk. Nu gav man sig åter på att göra det man försökte göra på 80-talet med Daltons filmer, fast den här gången gick det hem hos publiken.

Jag tyckte att CASINO ROYALE, 2006, var bra, med filmen därpå, QUANTUM OF SOLACE, var bara en obegriplig och öronbedövande actionorgie. När jag såg den 2008 klagade jag och de flesta andra på att det var omöjligt att följa med i handlingen - till och med Judi Dench sa att hon inte riktigt förstod vad filmen handlade om. Jag såg om QUANTUM, och jag har redan glömt vad den handlar om - men jag tror att det är någon variant på Polanskis CHINA TOWN.

SKYFALL är dock en fantastisk film. Det är en fantastisk film. Det är en majestätisk film. Den är vacker och fascinerande. Men! Precis som Craigs övriga filmer, vill jag inte riktigt kalla den för en Bondfilm, även om filmens huvudperson är en agent som heter James Bond. SKYFALL följdes av SPECTRE. En del reagerade på att jag skrev en positiv recension av denna. Många hatade SPECTRE. Jag vet inte riktigt varför så många hatade den. Själv hade jag längtat efter att åter få se en överspelande skurk och lite mer tjoflöjt.

... Och då har vi kommit fram till NO TIME TO DIE. Daniel Craig tackar för sig. Distributören lät meddela att vi absolut inte får ha med några spoilers i våra recensioner, vi får inte förstöra nöjet för publiken. Hmm ... Det brinner verkligen i fingrarna, delar av filmen bygger nämligen på överraskningar. Innan filmen startade skojade en kollega om hur den skulle sluta, och han hade tammefan rätt!

Nå. NO TIME TO DIE, som regisserats av Cary Joji Fukunaga (kan man göra JANE EYRE kan man göra Bond!), inleds med en hela 25 minuter lång prolog. En liten fransk flicka bor med sin vinpimplande morsa i ett ödsligt hus bland snöiga berg. En maskerad man kommer in och skjuter ihjäl den berusade kvinnan som degar i soffan, men det är kvinnans make mördaren är ute efter. Flickan kommer undan.

Vi hoppar några decennier fram i tiden, och flickan har vuxit upp till dr Madeleine Swann (Léa Seydoux), James Bonds flickvän, som vi presenterades för i SPECTRE. Bond, den late drulen, har gått i pension, och häckar med Madeleine på Jamaica. Men, när de åker till Italien och Bond besöker sin gamla kärlek Vespers grav, dyker det upp folk som försöker ta kol på honom. Han gissar att Madeleine döljer något, så han säger upp bekantskapen och sätter henne på ett tåg.

... Och först nu följer förtexterna, till vilka det rätt trista ledmotivet spelas.

Fem år senare. Bond är fortfarande pensionär, när CIA-agenten Felix Leiter (Jeffrey Wright) dyker upp och behöver hjälp. Brottsorganisationen Spectre är i farten igen. Blofeld (Christoph Waltz) sitter i fängelse, men verkar styra allt från sin cell. En forskare spelad av svenske David Dencik har kidnappats, han har utvecklat det slutgiltiga kemiska vapnet; Herakles, som riktas in på offrens DNA. Spectre vill förstås använda detta. Men allt är inte som det ser ut. Och den maskerade mannen från prologen dyker förstås upp igen, han är en viss Lyutsifer Safin (Rami Malek), som pratar med obehaglig röst och som är filmens huvudskurk.

Pensionären Bond klampar upp till Secret Service, och där visar det sig att han ersatts med en ny 007:a, en kvinna som heter Nomi (Lashana Lynch). Chefen M (Ralph Fiennes) gillar inte att Bond jobbar för CIA, så han sveper ett par glas whisky, vilket ju är brukligt. Bond ger sig iväg för att hitta- och stoppa Safin, och Madeleine dyker förstås upp igen, eftersom hon står högt upp i rollistan.

NO TIME TO DIE lider av ett par stora problem. Det främsta problemet är att den är åt helvete för lång. Den varar två timmar och 43 minuter. Den är en hel timme för lång - och denna sista timme känns som en enda stor antiklimax. Den bygger upp till ett slut jag personligen tycker är riktigt, riktigt visset. Men, fram till denna sista timme tyckte jag att filmen var riktigt bra.  

Det andra problemet är filmen gjorts till något slags märklig snyftare. James Bond är djupt förälskad i Madeleine, och han saknar Vesper. Det är mycket tårar. Visst, Ian Flemings romangestalt fungerar inte i vår tid, inte som han är skriven i böckerna, och inte som han skildrades i filmerna från 1960- och 70-talen. Figuren måste justeras - men att göra honom gråtmild är förstås fel, Bond är ingen sentimental romantiker. Daniel Craig är inte James Bond i den här filmen, han är någon annan.

En del har under de gångna åren fruktat att det är den nya figuren Nomi, den nya 007, som är filmens nya hjälte. Det har klagats extra mycket på att hon är en svart kvinna, framför allt de de mer reaktionära lägren. Nu visar det sig att Nomis roll i filmen är förhållandevis marginell, det är Bond som är huvudpersonen. En annan märklig diskussion, är den om att Bond nu bör spelas av en kvinna. Visst, låt Bond spelas av en kvinna! Men då måste Modesty Blaise spelas av en man, om de gör en film om henne, annars blir det inte rättvist.

Det kanske mest uppseendeväckande i NO TIME TO DIE är att M i en scen blir förbannad och utbrister "For fuck's sake!" - det måste väl vara första gången det sägs "fuck" i en Bondfilm?

Någon egentlig Bondkänsla, den som fanns i de äldre filmerna, infinner sig aldrig, magin saknas - med ett undantag: Bond åker till Kuba, för att där assisteras av en agent som heter Paloma (Ana de Armas), som är söt, rolig, och charmig - och iförd en rejält urringad klänning. Bond byter om till smoking, de beställer drinkar, och sedan börjar de slåss med- och skjuta på attackerande skurkar. Plötsligt tar Bond och Paloma en 30 sekunders cocktailpaus i striden - för att sedan fortsätta att slåss och skjuta. Detta är det enda i hela filmen som är kul, och jag skulle vilja att hela filmen var så. Tyvärr tackar Paloma för sig när uppdraget är utfört, och försvinner ur handlingen.

Sist i eftertexterna står det som vanligt "James Bond will return". Vi som satt kvar skrattade glatt åt detta.

När - eller om - de påbörjar en ny filmserie om James Bond, hoppas jag att de återgår till att göra kul filmer. Nu har vi sett Bond som en våldsam flåbuse i fem filmer, nu kan vi det här.

 

(Biopremiär 30/9)

Bio: Snömannen

Foton copyright (c) UIP Sweden
Nu blir det deckare här på TOPPRAFFEL! När jag tänker efter, är det förhållandevis sällan det går upp deckare på bio. Thrillers och action, ja - men regelrätta deckare om poliser eller detektiver som löser brott ser vi inte så ofta; det är en genre som i de flesta fall är hänvisad till TV.
Fast nu visade det sig att SNÖMANNEN inte är en regelrätt deckare den heller - inte riktigt. Filmen har nämligen vissa drag av skräckfilm, vilket gör att den påminner en aning om italiensk giallo.
SNÖMANNEN bygger på en bok av den norske bestselllerförfattaren Jo Nesbø - jag har tidigare skrivit om HUVUDJÄGARNA, vilken också bygger på en bok av honom. Filmen utspelar sig i Norge, den är inspelad i Norge, norska filminstitutet har skjutit in pengar - men det är ont om norrmän framför kameran; det figurerar en och annan i mindre roller.
Det här är nämligen en film från amerikanska Universal. Svenske Tomas Alfredson står för regin, och han har fyllt sin film med engelsmän, amerikaner, en fransyska - och en massa svenskar. Den första vi ser i filmen är Sofia Helin - och en minut eller två senare kommer en bil körande, och ur denna kliver oväntat Peter Dalle! Dessa två medverkar dock bara i prologen.

Irländaren Michael Fassbender spelar polisen Harry Hole - en kedjerökande, försupen kille som har en tendens att ligga och sova ute i snödrivor istället för i sin lägenhet, vilken håller på att saneras. Rebecca Ferguson gör Katrine Bratt, en färsk polis som skickas iväg för att undersöka en kvinnas mystiska försvinnande. Harry hänger på och vad som till en början verkar vara ett ointressant fall tar snart nya vändningar - det visar sig att en osedvanligt grym seriemördare härjar i Oslo. En tosing som bygger snögubbar intill sina offer. (Nej, det är alltså ingen snögubbe som är ute och slaktar folk)
SNÖMANNEN är en riktigt bra och spännande film. Förvisso gissade jag vem mördaren var på en gång - så fort vederbörande dök upp tyckte jag att personen i fråga var gravt misstänkt. Villospår finns det dock gott om och när jag lämnade biografen undrade jag om alla parallelltrådar faktiskt hade något med handlingen att göra - och här finns en hel uppsättning sammanträffanden som jag egentligen inte köper. Dessa nämner jag inte här, eftersom de förstås spoilar filmen för er.
Charlotte Gainsbourg spelar Harrys före detta flickvän, som nu har ett förhållande med en doktor, som spelas av Jonas Karlsson. JK Simmons gestaltar en mäktig pamp som arbetar för att få vinterspelen till Oslo (JK Simmons som norrman - vem hade väntat sig det?), David Dencik är en härligt vidrig läkare, Toby Jones spelar polis, och Chloë Sevigny har inte bara en, utan två roller.
I några tillbakablickar får vi träffa en minst sagt säregen polis i Bergen. Han spelas av Val Kilmer - och när han först dök upp satt jag länge och tittade på honom. Är det där Val Kilmer? Hur fan ser han ut? Att påstå att han numera ser märklig ut är en underdrift. Han ser ut som om han står i en vindtunnel.

Vänner av mysiga TV-deckare bör kanske tänka sig för innan de köper biljett till SNÖMANNEN. Morden är nämligen extrema - det handlar om splatterfilm. Mördaren släpar runt på en praktisk halshuggningsmaskin som ofta kommer till användning. Det här fick mig förstås att tänka på Dario Argentos TRAUMA, i vilken mördaren också var utrustad med en manick som kapade huvudet av folk. Det fläskas även på med slafsiga hagelgevärsincidenter. I skräckfilmsbranschen kallas ibland utstuderade splatterscener för "gags", och Tomas Alfredson har fått till ett riktigt bra gag med ett snögubbehuvud.
Hur som helst - SNÖMANNEN är aningen spretig, men den är överraskande bra, den är välregisserad och snygg, och Michael Fassbender är en utmärkt hjälte. Rent allmänt gör skådespelarna bra ifrån sig. Dessutom ligger Björn Skifs på ljudspåret.

(Biopremiär 13/10)
-->

Bio: Gentlemen

Foton: Nadja Hallström © 2014 B-Reel 
För ett par år sedan tog jag mig i kragen och gjorde ett försök att göra det alla andra gjort flera decennier tidigare: jag köpte ett gäng romaner av Klas Östergren i pocketutgåva. Nu skulle även jag läsa dessa moderna klassiker. Jag stoppade in dem i bokhyllan - och där fick de stå kvar. I vanlig ordning läste jag något annat istället.
Således har jag inte läst romanen "Gentlemen" som kom ut 1980, då underbarnet Klas Östergren var 25 år. Efter att ha sett Mikael Marcimains filmatisering känner jag att jag nog borde ha läst boken för att begripa något. Å andra sidan sa ett par kollegor som läst boken att de inte heller hängde med.
Mikael Marcimains förra film CALL GIRL blev omdiskuterad - men jag gillade den. Det var en film som stack ut bland svenska biofilmer, den liknande inte alls en typisk svensk film. Marcimain, som är född 1970, är en hejare på att skildra svenskt 1970-tal och han besitter ett väldigt tilltalande bildspråk.
Även GENTLEMEN är en tjusig film - estetiskt sett imponerar det här. Klas Östergren har själv skrivit manus - och tyvärr svajar innehållet alldeles för mycket. Först ett par dagar efter pressvisningen fick jag veta att bioversionen är en nerklippt TV-serie, det saknas flera timmar - vilket torde förklara den förvirrade, ryckiga och ofokuserade långfilmen, som trots sina två timmar och 22 minuter är alldeles för kort.

Året är 1979 och David Fukamachi Regnfors, som ser ut som Tomas Ledin, spelar den fiktive författaren Klas Östergren, som träffar den lika mystiske som fascinerande excentrikern Henry Morgan (David Dencik) på en boxningsklubb. Klas, som fått i uppdrag att skriva en pastisch på August Strindbergs "Röda rummet", flyttar in i Henrys enorma paradvåning och de upplever en massa bisarra händelser. Tillsammans med några gubbar gräver de en tunnel på jakt efter en skatt. Henry har en affär med en kvinna som heter Maud (Ruth Vega Fernandez), som är älskarinna till den skumme affärsmannen Wilhelm Sterner (Boman Oscarsson). Efter ett tag dyker Henrys bror Leo (Sverrir Gudnason) upp efter att ha tillbringat åratal på mentalsjukhus.
Jag hade oerhört svårt att hänga med i berättelsen under filmens första hälft. Scenerna känns lösryckta, alla infall är inkastade på måfå, saker och ting bara händer och rollfigurer dyker upp och försvinner utan att presenteras. Till exempel figurerar Amanda Ooms som någon som kallas Hälardrottningen, men hon syns knappt alls. Jag utgår från att denna första halva blir betydligt tydligare och mer begriplig i TV-versionen.

Unders dess andra hälft tar sig filmen rejält; här får vi bland annat följa Leos upplevelser när han börjar jobba åt en skitig herrtidning med en härligt sliskig chefredaktör (Magnus Krepper). Leo börjar luska i ett försvinnande och en fabrik som under kriget tydligen tillverkade vapen åt tyska armén nattetid. Denna tråd känns som en film i filmen. Samtidigt barrikaderar sig klas i Henrys lägenhet - och det hela slutar med en cliffhanger. Fortsättning följer i GANGSTERS, som redan är inspelad.
70-talskänslan i filmen är total, så även de kortare scener som utspelar sig på 40- och 60-talen. Mikael Marcimain är som jag skrev ovan otroligt skicklig på detta område. Filmens miljöer är fantastiska, scenografin imponerar. Några knarkarkvartscener från 60-talet ser ut att vara hämtade ur en dokumentär, medan en flängd rockfestival skulle kunna vara plockad ur, tja, WOODSTOCK - vilket säkert är meningen. Tyvärr är det inte alltid så lätt att uppfatta all scenografi, eftersom kameran rör sig nästan hela tiden och klippen är snabba. Emellanåt undrade jag varför de bemödat sig med alla detaljer när det inte alltid går att se dem.

Rollfiguren Klas är en ganska menlös typ, en betraktare, och Regnfors har inte så mycket att jobba med. Däremot är David Dencik fullkomligt lysande; Dencik är ju en fantastisk skådespelare som bekymmersfritt kan röra sig mellan olika genrer, och han har nog aldrig varit bättre än här. Ge grabben en guldbagge! Sverrir Gudnason är rätt ojämn som skådis, men som den nerdrogade och psykiskt instabile Leo är han riktigt bra. I andra roller ser vi Pernilla August, Per Myrberg, Jennie Silfverhjelm, Liv Mjönes, Sonja Richter och flera andra.
GENTLEMEN är en mycket påkostad film, den är inspelad i flera länder, och ultrahippa franska bolaget Wild Bunch är inblandade i produktionen. Det här är ingen dålig film, som helhet är den ett imponerade verk, men bioversionen lider alldeles för mycket av att vara en nerklippt TV-serie. Och det är synd, väldigt synd.
Henry Morgans paradvåning ligger på Hornsgatan 29 C i Stockholm. På denna adress bodde Klas Östergren en gång i kollektiv.

(Biopremiär 5/12)

Bio: The Homesman

Foton copyright (c) Scanbox

Jag betar av filmer jag missat under höstsemestern, del 4:

Okej - det var pressvisningen jag missade, jag hade kunnat se THE HOMESMAN på premiärkvällen, men jag såg OUIJA istället. Men nu har jag sett filmen på en ordinarie visning.

Western. Den kanske manligaste filmgenren. Filmer från en mytisk tid då män var män, hästen var mannens bästa vän, och kvinnor var prostituerade som framställdes i god dager. Om de nu inte var trista tanter. Och i vägen för raffel med rykande pickadoller.

När jag släntrade in i biosalongen konstaterade jag att publiken mest bestod av kvinnor. Det beror nog på att Tommy Lee Jones' film på sina håll har lyfts fram som ett "kvinnodrama". Samtidigt noterade jag att någon kvinnlig kritiker anmärkte på att Jones, som själv innehar den manliga huvudrollen, tar upp för stor plats. Fast det är jag bara tacksam för.

Nyligen pratades det danska i den danska westernfilmen THE SALVATION. Nu pratas det danska igen. Danskan Sonja Richter och svenske David Dencik spelar nämligen ett danskt par i en liten obetydlig håla mitt ute i ingenstans. Richters rollfigur, fru Svendsen, har blivit sinnessjuk av alla påfrestningar i det hårda livet. Samma öde har drabbat två andra kvinnor, spelade av Miranda Otto och Grace Gummer, den sistnämnda är dotter till Meryl Streep. Befolkningen i den lilla hålan klarar inte av att ha kvar de tre oberäkneliga tosingarna, så de ska skickas iväg till en kyrka i Iowa. Färden kommer att ta flera veckor, men ingen karl vill åta sig att köra dit.

Hilary Swank är den ensamstående och giftaslystna Mary Bee Cuddy, som erbjuder sig att köra. Vintern är på väg och färden lär bli hård. Cuddy ger sig iväg och stöter snart på George Briggs (Tommy Lee Jones), en kuf som deserterat från armén och som lämnats till häst med en snara om halsen. Cuddy skär av snaran mot att han ska följa med på färden som beskyddare - och eftersom han även får 300 dollar för besväret tackar han ja.

Därefter består filmen mest av långa scener där sällskapet långsamt rör sig framåt och pratar och det händer inte så mycket. Ibland dyker det upp någon kuf. Plötsligt, två tredjedelar in i filmen, tar historien en oväntad vändning. Den sista tredjedelen är betydligt bättre än de första två, nu börjar det hända saker och vissa scener är riktigt inspirerade och närmast surrealistiska - som när Briggs med sällskap anländer till ett besynnerligt lyxhotell.

När jag ser THE HOMESMAN, som bygger på en roman av Glendon Swarthout, tänker jag på klassiker som DE SAMMANBITNA (1969) och HUKA DIG, ROOSTER ... NU LADDAR HON OM (1975), och liksom Kim Darby och Katharine Hepburn i dessa två filmer, är Hilary Swank en rätt irriterande typ. Jag förstår att hon är ensamstående. Usch, så jag säger - fy på mig!

Den som förväntar sig ett hårdkokt westernraffel väntar förgäves. THE HOMESMAN är ett väldigt långsamt drama utan några som helst spänningsmoment, trots en handfull traditionella westerninslag som slagsmål och brutal hämnd. Det här får väl liknas vid en westernballad, och om filmen kommit för 40 år sedan hade den hetat BALLADEN SOM CUDDY & BRIGGS. "Vuxenwestern" vill en del kalla det här. Tråkig western, lär många andra vuxna kalla filmen.

James Spader dyker nästan oigenkännlig upp i en liten bisarr roll, John Lithgow är med, liksom William Fichtner, och i en väldigt liten roll på slutet ser vi Meryl Streep.

THE SALVATION var en dansk western, THE HOMESMAN är producerad av Luc Bessons Europa Corp., vilket innebär att detta är en fransk-amerikansk western. Tommy Lee Jones har gjort en rätt bra film, men den är allt i segaste laget.

... Men nu vill jag se en riktig western, med sammanbitna män, järnhårda nypor, whiskey och väloljade puffror som dras snabbt i tid och otid!

(Biopremiär 7/11)

Bio: Stockholm Stories

Foton: Martin Lidell © 2014 Chamdin & Stöhr Filmproduktion

Jag har lite svårt får Jonas Karlsson som skådespelare. Han anses vara duktig, men han är alltid alldeles för teatralisk och onaturlig; han fäller sina repliker på ett konstruerat sätt. Som privatperson verkar han dock vara trevlig. Hur han är som författare till skönlitteratur har jag ingen aning om, jag har inte läst något, men här har vi en filmatisering av Jonas Karlssons debut; novellsamlingen "Det andra målet", som kom ut 2007.

Det är inte Karlsson själv som står för filmmanuset, det har skrivits av Erik Ahrnbom, som skrev COCKPIT med just Jonas Karlsson i huvudrollen, och för regin står långfilmsdebuterande 52-åringen Karin Fahlén. Manuset ska visst bygga löst på novellerna och de olika berättelserna har flätats ihop - Robert Altmans gamla SHORT CUTS spökar fortfarande i den svenska filmbranschen. Genren är dramakomedi - med betoning på drama. Tragikomiskt drama - med betoning på tragedi. Det hördes ett par skratt under pressvisningen - men allvarligt talat: det här är inte speciellt roligt.

Jonas Karlsson själv spelar Thomas; en pressekreterare på finansdepartementet och i början av filmen kastar han ut sin flickvän Anna, som spelas av Julia Ragnarsson från Malmö, just nu även aktuell i TILLBAKA TILL BROMMA - och här försedd med en inte så övertygande rikssvenska som hela tiden är i vägen. Martin Wallström spelar Johan, Annas bror, son till en berömd författare och när själv författardrömmar. Dock är han en usel författare. Han börjar att förfölja en berömd författare, som görs av David Dencik.

Filip Berg är en nertryckt och stammande överklasskille som är hemligt kärv i Anna och försöker hjälpa henne när hon blivit utkastad. Det gillar inte hans stränga och känslokalla farsa, spelad av Peter Carlberg. Anna ligger med Thomas' kollega Lena (Marie Richardson), vilket inte får komma ut, och Gustaf Hammarsten gör en populär komiker som hamnar i en märklig konflikt med den neurotiska Jessica, som spelas av Cecilia Frode iförd synnerligen hemsk frisyr. Och Jessica har skrivit ett brev till Thomas, som hon slumpmässigt valt ut i telefonkatalogen.

Inga av de här historierna är speciellt tillfredställande. Jag kan mycket väl tänka mig att de fungerar som noveller, men i den här filmen blir det platt och tråkigt. I stort sett samtliga rollfigurer ger intryck av att vara psyksjuka - vilket de nog också är. Replikerna är stela och konstruerade, skådespeleriet har ett teatraliskt anslag - vilket ju fallet är i majoriteten svenska filmer. Filmfotot är rudimentärt, trist och grått.

Titeln STOCKHOLM STORIES lär nog avskräcka en del biobesökare utanför huvudstaden. Varför ska VI SE (ännu en) film om Stockholm? Varför är titeln på engelska? Fast så mycket Stockholm får vi inte. Filmen innehåller få exteriörscener och i dessa får vi nästan enbart se Katarinahissen. Film i Väst är inblandade, så det är ingen djärv gissning att större delen av filmen är inspelad i Trollhättan med omnejd. Nathan Larson står för filmmusiken.

På det hela taget känns STOCKHOLM STORIES rätt meningslös. Vilka ska se den? Varför?

(Biopremiär 7/3)

Bio: Vi är bäst!

Foton copyright © 2013 Memfis Film/P-A Jörgensen

När jag var i tio-tolvårsåldern i slutet av 1970-talet köpte jag och en kompis varsin elgitarr, fast beslutna att bilda ett hårdrocksband - inspirerade av Kiss. Vi blev aldrig fler än två i vårt band, men vi skrev låtar och framför allt ritade vi upp hur vi skulle vara sminkade, hur scenklädernas skulle se ut, och hur många bomber vi skulle ha på scenen. Vi tog till och med gitarrlektioner - fast vi lyckades aldrig lära oss att spela.

Efter ett tag började den musikaliska inriktningen att ändras. Min kompis' texter handlade om att kärnkraftverk läcker och kommer att sprängas och alla ska dö. Politiskt värre. Han skrev även en smäktande kärleksballad på engelska. "I was love", hette den. Texten gick "I was love in inte the girl. His name was Susan". Han var inget vidare på engelska, min kompis.

Jag slutade att lyssna på Kiss ungefär när "Unmasked" kom. Rättare sagt, jag började lyssna på annat istället - Kiss återvände jag självklart till en del år senare. Framför allt lyssnade jag på Ebba Grön, KSMB och Dag Vag - och Imperiet när de tog vid, förstås. Av ett märkligt sammanträffande fyller KSMB:s sångare Alonzo 53 år just idag när jag skriver detta! Men ärligt talat har jag lite svårt för KSMB numera - jag tycker att få av låtarna håller.

Fyra år efter praktfiaskot med den internationella, totalsågade filmen MAMMUT (som jag inte mitt någonting alls av) är Lukas Moodysson tillbaka med en ny film. Min inställning till Moodysson som person har aldrig varit den bästa och den har förstås inte ändrats. Under Bokmässan lade en kompis till mig (Vi kan kalla honom "Lars K") fram en intressant teori: eftersom Lukas Moodysson tar sig själv på så stort allvar bör han ägna sig åt komedier. När han gör drama blir det liksom för mycket. Och det stämmer. Jag var inte sådär jätteförtjust i FUCKING ÅMÅL, men den är okej. TILLSAMMANS gillade jag. Men det han gjorde därefter är mest taffligt mög. Moodysson själv har konsekvent gett dåligt intryck när han figurerat i diverse sammanhang - och jag glömmer inte när han försökte sälja en tom plastkasse till Jan-Olov Andersson i Cannes.

Nu kommer så Moodyssons nya film - och jösses jävlar, den är riktigt bra. Den är jättebra. VI ÄR DET BÄST! är det bästa Lukas Moodysson har gjort. Kanske för att jag känner igen mig en hel del, men även för att filmen verkligen är skitrolig och genomgående underhållande.

Svenska barnskådespelare har ofta konstiga namn. Här har Moodysson lyckats hitta två stycken som båda heter Mira - Mira Barkhammar och Mira Grosin (lustigt, i HOTELL medverkar en som heter Mira Eklund). En tredje tös heter Liv LeMoyne. Och en kille heter Alvin Strollo. Besynnerligt. Jag såg en gång en klasslista från en skola på Östermalm. Där hette alla sådant. Ofta med tillägget "af" eller "von" i efternamnet.

VI ÄR BÄST! bygger på Coco Moodyssons seriealbum "Aldrig godnatt" från 2008. Det har jag inte läst. Jag föredrar serier av serietecknare som kan teckna - men sådana är svåra att uppbringa i dagens Sverige. Barkhammar och Grosin spelar de två trettonåringarna Bobo och Klara. De är bästisar och lite utanför i skolan. Året är 1982 och de övriga eleverna på skolan hävdar att punken är död. Det går inte Bobo och Klara med på. De gör sitt bästa för att vara punkare och rebeller i sin trygga medelklasstillvaro - vilket förstås är rätt gulligt. De är väldigt rara, de här töserna. De försöker smita undan från gymnastiklektionerna (vilket jag också kan relatera till, jag hatade att jönsa omkring där), de sitter hemma och lyssnar på Ebba och KSMB, och de hänger på en fritidsgård där några äldre, tuffa killar ständigt repar med sitt hårdrocksband Iron Fist. Tjejerna bildar hastigt och lustigt ett eget band och repar de med. Sättningen är trummor och bas - två instrument de inte kan spela överhuvudtaget. De har bara en låt - den heter "Hata sport" och texten går "Hata sport! Hata sport! Hata sport!".

De inser sina begränsningar och behöver ytterligare en medlem, en som kan spela. Valet faller på den kristna Hedvig (LeMoyne), som kan spela gitarr. Hedvig imponerar när hon framför "Sex-noll-två" och övertalas att vara med i bandet trots att hon är en blyg och udda fågel. "'Häng gud' är en religiös låt!" hävdar Klara när hon försöker övertala Klara.

VI ÄR BÄST! är en ganska episodisk film. Och episoderna är oftast väldigt roliga. Men det som gör filmen så bra, är att den liksom FUCKING ÅMÅL och TILLSAMMANS har en fantastisk tonträff. Det här ser ut som 1982, det känns som 1982 och rollfigurerna pratar och beter sig som riktiga människor och inte som skådespelare på en scen, vilket annars är brukligt i svensk film. I en intervju säger de unga huvudrollsinnehavarna att de tvingades att prata annorlunda, folk pratade inte likadant för trettio år sedan. Något jag själv faktiskt inte tänkt på. Men det stämmer förstås.

Huvudrollsinnehavarna gör oerhört bra ifrån sig, starkast intryck gör den karismatiska Mira Grosin, som säkert kan bli något i framtiden. Och så har vi David Dencik i rollen som Klaras farsa. Det är en rätt liten roll, men han är fantastiskt rolig! I HOTELL visade han ju att han är en enastående komiker och här får vi mer av den varan.

Musiken består nästan uteslutandet av KSMB- och Ebba Grön-låtar. När de vuxna festar och är svenniga lyssnar de på Lundell ("Kär och galen") medan de Populära Tjejerna i skolan dansar till Human League. Bandet Iron Fist framför sina egna låtar. "Hata sport" får vi höra ett antal gånger.

Jag anar guldbaggar här. MONICA Z må vara framgångsrik, men VI ÄR BÄST! är en betydligt bättre film. Jag gissar att Edda Magnason kommer att knipa guldbaggen för bästa kvinnliga huvudroll, medan VI ÄR BÄST! blir bästa film - och kanske även regi och manus. David Dencik bör tilldelas guldbagge för bästa manliga biroll för HOTELL - och för Mannen med klarinetten i den här filmen.

VI ÄR BÄST! är årets bästa svenska film. Med bred marginal.

(Biopremiär 11/10)

Bio: Hotell

Foton copyright (c) TriArt Film
Jag såg HOTELL på en ordinarie visning och utanför biografen stod ett ungt par och valde bland affischerna. "BLUE JASMINE? Nej, det är en sådan där deppfilm!" sa tjejen, som tydligen var ute efter lite tjoflöjtunderhållning. Uppenbarligen visste hon inte vad det var för något och utgick från Cate Blanchetts sorgsna ansikte på affischen. Döm om min förvåning när paret tillhörde den tappra lilla skara som bestämt sig för att se HOTELL. Har ni sett affischen till HOTELL? Filmen ser ut precis så! Postern ljuger verkligen inte!
För manus och regi står Lisa Langseth, som 2010 gjorde TILL DET SOM ÄR VACKERT - en film som tilldelades ett par guldbaggar, som som sågs av i princip ingen alls. Den var inget vidare, men gick hem hos en viss kategori kritiker (jag gissar att filmen sågs av fler kritiker än betalande publik).
TILL DET SOM ÄR VACKERT var Alicia Vikanders genombrottsfilm och kickstartade en minst sagt oväntad utlandskarriär. Rättare sagt, att hon hamnade i Hollywood är kanske inte så oväntat, men det är lite lustigt att det antagligen beror på den filmen. Just nu filmar hon THE MAN FROM U.N.C.L.E. och superhjälterafflet EX MACHINA. Vikander spelar huvudrollen som Erika i HOTELL, som på sina håll har presenterats som komedi.

Den som förväntar sig en skrattfest lär bli gruvligt besviken. HOTELL är i grund och botten ännu ett tungt, deppigt, drama - som efter ett tag gör en helvändning. Erika är en självisk inredningsarkitekt, en rätt vidrig typ. Hon lever ihop med en kille spelad av Simon J Berger och de väntar sitt första barn. Dock går förlossningen fel och barnet skadas vi den för tidiga förlossningen. Detta kan Erika inte hantera, hon stänger in sig i sig själv, blir ännu jävligare och börjar gå i terapi - vilket inte hjälper.
Tillsammans med de övriga i samtalsgruppen inleder Erika ett experiment på egen hand. De tar in på hotell och försöker där anta andra identiteter - med andra ord, filmen hamnar lite i samma spår som IDIOTERNA. Efter den synnerligen tunga första halvtimmen vänder nu filmen och blir riktigt rolig. De fem personerna som utgör gruppen är udda. unga Ann-Sofie (Mira Eklund) är blyg, osäker och mobbad, Pernilla (Anna Bjelkerud) är medelålders, fet, ensam och vill bara ligga med någon, vad som fattas Peter (Henrik Norlén) blev jag aldrig riktigt klok på, mer än att han inte är lycklig - och och så har vi den modersbundne Rikard. Han spelas av David Dencik, som visar sig vara ett komiskt geni. Vi har tidigare sett Dencik i främst allvarliga roller, men herregud, karln borde göra mer komedi. Han är otroligt rolig - och lika rolig i en mindre biroll i kommande VI ÄR BÄST!.

Den här brokiga gruppen spelar något slags rollspel och försöker genomföra olika idéer och uppdrag. De letar upp en gift man Pernilla kan "ligga lite med" på toaletten i hotellfoajén, Rikard är inspirerad av mayaindianernas tortyr - han tycker att man måste våga möta smärtan för att våga gå vidare. Således utförs diverse jönsiga tortyrritualer på ett hotellrum, där Rikard ska bindas och bli "drawn and quartered" med mera.
Alicia Vikander är en väldigt grann tösabit och visst är hon en bra skådis - men det vore kul att se henne göra något annat än rollfigurer jag vill slå i huvudet med en gummiklubba stulen från en träslöjdssal. Erika är en hemsk person. Filmens första del är alltså väldigt allvarlig och rätt klyschig - typiskt svenskt drama. Mot slutet spårar det hela ur och går till överdrift, vilket jag tycker är rätt onödigt - plötsligt blir några av rollfigurerna galna på riktigt, känns det som. Egentligen är sådant här inte min kopp te, kaffe eller buljong.
Men David Dencik lyfter filmen. Utan honom vet jag inte om HOTELL hade funkat, men han ser till att filmen faktiskt blir en dramakomedi. Dessutom bör han av en guldbagge för bästa manliga biroll som i en liten ask. Om han nu inte kniper en för sitt inhopp i VI ÄR BÄST! - en film som är betydligt bättre än HOTELL.
Mira Eklund framför en egenkomponerad sång under för- och eftertexterna. Det låter för jävligt.

(Biopremiär 4/10)

-->

Bio: Call Girl

Foton copyright (c) Jukka Male
När jag första gången såg trailern till Mikael Marcimains dramathriller CALL GIRL blev jag väldigt imponerad. Om jag inte visste bättre, hade jag trott att det faktiskt var en svensk film från mitten av 1970-talet, då filmen utspelar sig. Så är förstås inte fallet - och de senaste veckorna har det varit en hel del skriverier om filmen. Det är släkten Palme som, redan innan de sett filmen, funderar på att stämma upphovsmännen, eftersom det antyds att en av rollfigurerna kan vara Olof Palme.
CALL GIRL, vars manus är skrivet av Marietta von Hausswolff von Baumgarten (Hur vore det med en pseudonym?), bygger alltså på sanna händelser. Men jag ska inte sitta här och ljuga - jag kände inte till dessa händelser tidigare, och valåret 1976 var jag åtta år. Jag har väldigt starka minnen av 1976, ett år jag skrivit mycket om eftersom jag då köpte både mitt första nummer av Fantomen och min första KISS-skiva, men jag hade förstås ingen som helst koll på politik och skandaler då. Och nej, jag har inte läst på sedan dess.

Sofia Karemyr är fjortonåriga Iris, som åker in och ut på barnhem eftersom henner mor inte klarar av att ta hand om henne. Iris driver runt på stan med jämnåriga kompisar och blir en dag upplockad av bordellmamman Dagmar Glans (en glansroll för Pernilla August). De minderåriga flickorna utnyttjas av Dagmar, de får ingå i hennes stall och anlitas till fester - och sexfester - vid vilka ofta representanter från samhällets toppskikt närvarar. De agerar kaffeflickor. De super och strippar och ligger med gästerna. Och när statsministern (som vissa alltså inte helt oväntat gissar representerar Olof Palme) visar sig tillhöra kunderna, uppstår panik. Händelserna måste tystas ner. Polisen John (Simon J Berger) som jagar Dagmar och luskar i fallet blir plötsligt farlig.

CALL GIRL torde redan ha en Guldbagge som i en liten ask. Den för bästa scenografi. Filmens produktionsdesign är nämligen fullkomligt fantastisk. Jag köper det här som 1976 rakt av. Jag satt ofta och undrade hur fanken de hade gått tillväga - det är trots allt inga anonyma bakgator i småstäder som skildras, utan Stockholm. Jag gissar på en hel del datormanipulation, men ändå - det hela är smått otroligt.
Men inte nog med det - man har alltså även lyckats med konststycket att få filmen att verkligen se ut som en film från 1976! Som om den vore filmad då, med samma råfilm. Det enda som avslöjar filmen, bortsett från en del bekanta skådespelare, att en ibland aningen mer modern kameraföring och klippning, samt filmmusik som förvisso är cool, men som snarare låter som något från det tidiga 1980-talet än 70-tal.

Jag är ju ingen novis när det gäller svensk 70-talsfilm, jag har sett enorma mängder - och då förstås mycket sexploitation och B-film. Senaste igår skren jag ju om Mac Ahlbergs filmer, eftersom han gått och dött. En del av festerna i CALL GIRL, till exempel en dekadent tillställning med topplösa och maskerade damer som dansar på bord, får mig att tänka på 70-talets svenska kultrullar. Jag kan helle inte låta bli att associera till Janne Halldoffs CHEZ NOUS från 1978, som handlar om ett mord på en porrklubb. Som ni förstår är det här fruktansvärt coolt, gott folk!
En annan detalj som förstärker 70-talskänslan är att CALL GIRL även är en ganska långsam film. Och när vi tänker efter var ju många av de här gamla svenska filmerna rätt saggiga och tradiga. CALL GIRL är även åt helvete för lång med sina två timmar och tjugo minuter. Hur tänkte de där?
Nå - den eventuella tråkigheten (den enligt mig coola tråkigheten - härligt 1976-tråkig) kompenseras av en rad kul skådisar och fräna rollfigurer. Vissa av personerna är kanske lite väl platta och intetsägande, till dem hör nog Iris och hennes kompisar, några figurerar mest i periferin, men ett gäng är härligt sköna. Simin J Berger är störtskön i polisonger och stickad slips. David Dencik likaså. Sverrir Gudnason har mystisk frisyr. Norrmannen Sven Nordin ser fantastisk ut som Dagmars högra hand Glen.

Och vi får inte glömma alla härliga bilar! Till exempel kör vår polishjälte en orange Volvo 240. Eller brandgul, som jag hade sagt 1976. Och jo, här finns ju fler 70-talsdetaljer. Starlet. Svenska MAD med HAJEN-parodin. ABBA på TV. Sossarnas gamla logga.
Så - om du kan ha förbiseende med den väl tilltagna spellängden och vissa småtradiga partier, och det kan du, borde CALL GIRL vara en film som går hem i din stuga (gillestuga, alltså, eftersom det handlar om 70-tal). För det är trots allt en av årets bästa svenska filmer (vilken skulle det annars vara?). Det är i alla fall den coolaste - och definitivt den mest ambitiösa svenska filmen i år! Huruvida Olof Palme verkligen köpte sex av minderåriga låter jag vara osagt. Han förlorade i alla fall valet 1976. Torbjörn Fälldin blev ny statsminister.
Jag blev märkligt nostalgisk. Fast vid närmare eftertanke undrar jag om det egentligen var så mycket roligare 1976.
Fast det är ju klart, det fanns fler serietidningar då.

(Biopremiär 9/11)

Bio: A Royal Affair

Foton copyright (c) Jiri Hanzn/Nordisk Film

I den här filmens förtexter står det EN KONGELIG AFFÆRE. I den svenska undertexten läser jag EN KUNGLIG AFFÄR. Varför står det då A ROYAL AFFAIR på filmens svenska affisch, i alla annonser och texter om den? Det här är en dansk film. Varför kan den inte få heta EN KUNGLIG AFFÄR? Det blir ju bara tramsigt att tvingas referera till den under dess internationella titel.

Regissören Nikolaj Arcel har tidigare bland annat gjort den - vad jag minns - trevliga DE GLÖMDA SJÄLARNAS Ö, samt skrivit manus till MÄN SOM HATAR KVINNOR. I sin nya film tar han sig an en historia som antagligen är välbekant för alla danskar, men som för mig är okänd. Under 1700-talets andra hälft skickades den femtonåriga engelska flickan Caroline Mathilde (Alicia Vikander) till Danmark för att gifta sig med kung Christian VII (Mikkel Følsgaard), enligt den här filmen en riktig stolle. Till hovet anländer snart doktor Johann Friedrich Struensee (Mads Mikkelsen), en enkel läkare som utses till kungens psykiatriker.

Struensee är även en upplysningsman och har för sin tid väldigt moderna åsikter - och snart får han kungen med sig. Christian går från att vara en driftkuku till en man som förändrade sitt land. Struensee går från att vara kungens läkare till att vara hans närmaste man och rådgivare. Bokcensuren avskaffas, liksom tortyr av fångar - hundratals nya lagar införs eller ändras. Detta innebär att kungen blev obekväm i vissa reaktionära kretsar.

Förutom att förändra kungen, fattade Struensee tycke för den unga Caroline. Hon var olycklig i sitt äktenskap med den lynnige kungen, och snart spirade en romans med upplysningsmannen. Drottningen engagerade sig också politiskt och försökte förändra Danmark tillsammans med Christian och Struensee. Och självklart var det hela dömt att gå åt helvete.

Svenska Alicia Vikander lärde sig danska med expressfart inför inspelningen av A ROYAL AFFAIR. Även svensken David Dencik medverkar som som slemme Guldberg, som försöker sätta käppar i hjulet för Struensee. I mina öron låter den danska Vikander och Dencik pratar övertygande, men jag har ingen aning om vad danskar anser. Kanske är det som när Mads Mikkelsen spelade svensk i den usla thrillern EXIT - han lät bara som en dansk med konstig dialekt, och det var svårt att höra vad han sa. När jag själv pratar danska låter jag mest som ett idiotiskt barnprogram. "Du lyder som en papegøje!" sa en gång en dansk tant till mig.

Jag har lite svårt att se Alicia Vikanders storhet; hon har ju varit väldigt framgångsrik de senaste åren. Hon är väldigt söt, men samtidigt lite tråkig. Hon är precis som den här filmen. Stor, påkostad dansk-svensk-tjeckisk samproduktion. Massor av slott, parker, kostymer, statister. Samtidigt är det hela märkligt platt - i dubbel bemärkelse. Filmfotot är glassigt, men lite platt (vilket möjligen beror på den digitala tekniken) och det ser lite för TV-mässigt ut. Men även rollfigurerna är lite platta. Bäst är Følsgaard, som gör kung Christian till berättelsens intressantaste person. Han känns som en kombination av Caligula och Hugh Lauries prins i SVARTE ORMEN. Det framgår aldrig om han faktiskt är galen på riktigt, eller om han bara låtsas. Fast helt frisk är han inte och han låter sig konstant manipuleras av andra; först av hovet, men sedan även av Struensee. David Dencik är också bra i sin återhållsamma ondska.

Mads Mikkelsen är väl aldrig dålig, men hans uppgift här går mest ut på att se cool ut i hästsvans och polisonger, vilket han gör. Han får även fäktas och dansa.

Historien är intressant, men filmen lyfter aldrig riktigt och tenderar att bli saggig under sina två timmar och arton minuter. Det är lite för ljummet. Jag noterade knappt filmmusiken under filmens gång och höjde onekligen på ett ögonbryn när jag läste att den komponerats av Gabriel Yared, i samarbete med Cyrille Aufort.

I den bästa scenen har man hämtat en afrikansk pojke från en slavskepp. Kungen får pojken för att ha någon att roa sig med. Det första den häpne och uppspelte kungen säger när han ser den lille gossen, är "Nej, hvad han ser sjov ud!". Ja, jösses, det var ont om upplysningsmän på den tiden.

(Biopremiär 13/4)