Bio: Crimes of the Future

Foton copyright (c) Nonstop Entertainment

För ett tag sedan satt jag och tittade på ett par av David Cronenbergs tidigaste filmer; de han gjorde före långfilmsdebuten 1975 med FROSSA. Filmer som STEREO (1969) och CRIMES OF THE FUTURE (1970), vilka känns som filmskoleprojekt - vilket de väl även mer eller mindre är. Ärligt talat är dessa filmer närmast totalt osebara. Det handlar om superpretentiösa, olidligt långsamma filmer. De håller inte långfilmslängd, men de känns som om de är fjorton timmar långa.

På 1980-talet blev David Cronenberg en av mina favoritregissörer, det var nästan något magiskt över hans namn. Hans märkliga body horror-filmer var unika - och eftersom de var inspelade i gråaste Toronto såg de ibland nästan svenska ut. Jag minns att Hvilans Video i Landskrona hade SCANNERS (1981) under disk, eftersom videoutgåvan, till skillnad från den version som visats på bio, var helt oklippt. Killen i videobutiken var rädd att någon videopolis skulle komma in och beslagta filmen och anmäla honom och butiken. Jo, det var lite att ta i. 

Med THE DEAD ZONE (1983) och FLUGAN (1986) blev David Cronenberg lite mainstream - det här var populära skräckfilmer som gick hem hos den breda publiken, samtidigt som de fortfarande var väldigt cronenbergska.

Under 1990-talet gick Cronenberg - precis som Clint Eastwood - från att vara filmcensurens hatobjekt till att bli filmkritikernas gullgosse, och hans filmer tävlade i Cannes och på andra prestigefyllda festivaler. Han lämnade skräckfilmen för andra genrer, han blev alltmer ojämn och ointressant. Magin försvann från namnet David Cronenberg. Visst har han fått ur sig några riktigt bra filmer de senaste decennierna, som A HISTORY OF VIOLENCE, men mycket har varit riktigt dåligt. Jag noterar till min förvåning att jag satte en tvåa på COSMOPOLIS (2012), jag var säker på att jag gett denna plågsamma uselhet en etta i betyg. Jag noterar även att jag inte ens sett MAPS TO THE STARS - jag har den fortfarande inplastad i hyllan.

David Cronenbergs nya film CRIMES OF THE FUTURE har inget mer än titeln gemensamt med filmen från 1970. Jo, förresten, en grej till: de är båda svåra att sitta igenom. Jag hade vissa förhoppningar på denna nya film. CRIMES OF THE FUTURE är en återgång till body horror-genren, och när den visades i Cannes i våras hade ett antal biobesökare äcklade flytt salongen.

CRIMES OF THE FUTURE utspelar sig i något slags framtid där alla bor i mer eller mindre raserade hus. Filmen är inspelad i Grekland och enligt uppgift är alla interiörscener inspelade i en och samma lagerlokal. Filmen ser betydligt billigare ut än de 35 miljoner dollar den ska ha kostat - jag gissade på tio miljoner, högst.

Denna värld är befolkad av besynnerliga, bisarra, perverterade människor som inte verkar ha några andra intressen än dekadenta cocktailpartyn, performanceföreställningar och kroppsmodifikationer. Några vanliga människor existerar inte. Super-8-kameror är också populära här.

Viggo Mortensen och Léa Seydoux spelar performanceparet Saul Tenser och Caprice. Sauls kropp muteras och utvecklar nya inre organ, som Caprice opererar ut inför publik. Saul får ibland sina inre organ tatuerade. Paret har även något slags automatisk obduktionskista som Caprice styr; Saul ligger i denna och blir uppskuren med knivar. 

Folk känner inte längre smärta och kirurgi har blivit som sex för dessa människor. I Cronenbergs film CRASH (1996) blev folk sexuellt upphetsade av bilkrascher, den här gången njuter de av att få skalpeller inkörda i sitt inre.

Eventuellt är filmens tema människans inre skönhet. Bokstavligt talat. Men det framgår inte riktigt vad det är Cronenberg vill med det här, om han nu vill något. I handlingen figurerar även en polis eller agent, eller vad han nu var, som är på jakt efter folk som utför olagliga operationer. Kristen Stewart och Scott Speedman spelar ett besynnerligt läkarpar som ägnar sig åt olagligheter.

Det är en prestation att lyckas göra en film om kroppsmodifiering, med massor av geggiga närbilder på knivar som skär i kroppar, så här bedövande tråkig - men Cronenberg har tammefan lyckats! CRIMES OF THE FUTURE är en häpnadsväckande tråkig film. Jag kämpade för att hålla mig vaken.

Detta är en otroligt pretentiös film och till större delen känns det som filmad teater. Dialogen är vedervärdig, den känns författad och onaturlig. Dessutom är det inte bara människors kroppar som muterats, även språket har förändrats, och alla pratar konstigt. Alla repliker är krystade. Alla pratar långsamt och det är konstpauser mellan replikerna. Det känns som om Cronenberg glömt bort hur man gör film, och plötsligt återgått till att göra den typ av filmskolefilmer han gjorde på 60-talet.

Nu sitter det förstås trots detta Cronenberg-fans därute som tycker att detta är skitbra. De dyrkar Cronenberg. Cronenberg kan inte göra några misstag. Men det här är skittråkigt - och faktiskt rätt fånigt. Antagligen försöker Cronenberg chocka publiken, men det är svårt att bli chockad när man inte bryr sig om någonting av det som visas - vare sig handling eller rollfigurer. Förutom Cronenbergs mest hängivna fans har jag ingen aning om vilka som kommer att titta på- och uppskatta CRIMES OF THE FUTURE.

Howard Shore bidrar med sövande filmmusik - det här är så långt ifrån musiken till SCANNERS och FLUGAN man kan komma.

Jag sätter en tvåa i betyg, eftersom jag minns COSMOPOLIS som ännu tråkigare. 

 

 

 

 

(Biopremiär 7/10)

DVD/VOD: Fast Company

FAST COMPANY (Retro Film)

Jag noterar att David Cronenbergs film FAST COMPANY från 1979 gick på bio i Sverige 1980. Det hade jag ingen aning om, däremot visste jag att den fanns att hyra på video. Den fanns nämligen på Hvilans Video i Landskrona. Den fanns där under större delen av 1980-talet, och följde med ett par år in på 90-talet, då butiken lades ner. Fram till att butiken flyttade stod FAST COMPANY på en hylla mittemot kassan.

Som så många andra upptäckte jag David Cronenberg på 80-talet, och jag blev en fan. På Hvilans Video hyrde jag THE BROOD och SCANNERS (den sistnämnda hade de under disk). Men: av någon anledning hyrde jag aldrig FAST COMPANY. Jag vet inte riktigt varför.

FAST COMPANY är antagligen Cronenbergs minst kända film, om vi inte räknar hans tidiga kortfilmer. Det är också en film som känns allt annat än Cronenbergsk. FAST COMPANY är ett drama i dragracingmiljö, som Cronenberg gjorde mellan RABID och THE BROOD. Cronenberg är intresserad av bilar och bilsport, vilket väl var anledningen till att han gjorde den här filmen.

Är dragracing fortfarande populärt? Håller folk på med det än? Var det populärt i Sverige på 70-talet? Jag kände till sporten när jag var barn. Dragracingbilar var populära leksaker, sådana bilar dök upp på affischer och på samlarbilder. Jag tror att jag, som barn, var lite fascinerad av dem. Men idag tycker jag att det är en mer än lovligt töntig sport. Högljudda bilar som kör rakt fram i 300 knyck. Ja, jösses. Traktorpulling känns mer lockande.

John Saxon spelar Adamson, den korrupte bossen för bolaget Fast Company, som sponsrar stjärnföraren Lonnie "Lucky Man" Johnson, spelad av nyligen bortgångne William Smith. Lonnie har tagit den unge föraren Billy "The Kid" Crocker (Nicholas Campbell) under sina vingar. Plötsligt gör Adamson, som alltså är ond, en deal med Lonnies värste konkurrent, som dessutom stjäl Lonnies bil. Lonnie och Billy bestämmer sig för att stjäla tillbaka bilen.

Detta är allt FAST COMPANY handlar om. Jag tycker mig minnas nu att orsaken till att jag aldrig hyrde filmen på Hvilans, var att alla sa att den var kass.

För det är den.

FAST COMPANY är en tråkig - och ganska ful - film i vilken det i princip inte händer någonting alls. En rad bra skådisar i en film som inte handlar om något speciellt. Filmen är bara av intresse om man vill se allt som David Cronenberg gjort - eller om man gillar dragracing. Större delen av filmen består bara av folk som mekar med bilar, av motorer som startar och brummar, av bilar som kör rakt fram, och av folk som går omkring. Först under filmens sista tio minuter händer det något. Det framgår inte alls att det är Cronenberg som ligger bakom filmen, den skulle kunna vara regisserad av vem som helst.

Lonnies fjälla spelas av Claudia Jennings, en före detta Playboybrud som hann medverka i en rad kända B-filmer, innan hon omkom i en bilolycka samma år FAST COMPANY släpptes, detta kom att bli hennes sista film. Hennes roll i filmen är fullkomligt meningslös.

Mark Irwin står för filmfotot. Han fortsatte att samarbeta med Cronenberg, och han är fortfarande ytterst aktiv i sitt skrå.

 

DVD/Blu-ray/VOD: The Dead Zone

THE DEAD ZONE (Studio S Entertainment)

För ett par månader sedan bidrog jag med några dollar till en crowdfundingkampanj för en ny Stephen King-film. Det handlar om en låg-lågbudgetproduktion som bygger på en novell av King. Om filmen kommer att bli bra är svårt att säga, det har jag ingen uppfattning om, jag bidrag med pengar enbart för att få med mitt namn i eftertexterna till en Stephen King-film. King betydde mycket för mig när jag var tonåring.

Dåliga Stephen King-filmatiseringar finns det relativt gott om. Men det finns ju även en handfull som är bra, och ett fåtal om är riktigt bra. Den allra bästa King-filmatiseringen är utan tvekan THE DEAD ZONE. Det här är även en av regissören David Cronenbergs bästa filmer, kanske hans bästa.

Romanen "Död zon" har jag faktiskt inga minnen av, kanske beroende på att filmatiseringen är så pass stark. Första gången jag såg filmen var när den visade på TV några år efter biopremiären 1983 (varför jag inte såg den på bio vet jag inte). Den visades när jag befann mig i Lindvallen på en skidresa med familjen. THE DEAD ZONE började mitt i natten och hallåan inledde att påpeka att namnen King och Cronenberg borgar för något riktigt, riktigt otäckt.

Och jo, THE DEAD ZONE är fortfarande en vansinnigt spännande film. Men - vad  som gör den otäckare idag än när den kom, är att den lyckades förutspå framtiden.

Christopher Walken spelar läraren John Smith, som hamnar i koma efter en bilolycka. När han fem år senare vaknar upp, konstaterar han att hans fästmö Sarah (Brooke Adams) lämnat honom för en annan - och att han begåvats med förmågan att att se in i framtiden. När han rör vid en annan människa, ser John dennes framtid.

Sarah jobbar nu åt en makthungrig politiker; Greg Stillson (Martin Sheen), som siktar på att bli president. När John Smith träffar den egotrippade Stillson ser han i en vision att världen kommer att gå under. Stillson är en farlig man som måste stoppas innan han blir vald till president ...

... Och här sitter vi nu 36 år senare med den egotrippade och maktlystne Donald Trump som president i USA. För övrigt är Stephen King en fanatisk Trump-motståndare, vilket fått ett stort antal tidigare fans att vända honom ryggen. Fast man kan ju undra varför de reaktionära läsarna läste King innan Trump - King har ju alltid stått någonstans till vänster på den amerikanska skalan.

Hur som helst: THE DEAD ZONE är en makalöst bra film, fylld med utmärkta karaktärsskådespelare - här återfinns även Herbert Lom, Tom Skerritt, Anthony Zerbe, och många andra. Det här är en typ av rysare för vuxna vi sällan ser idag. Det är svårt att inte bli fullkomligt uppslukad av den här filmen.

Bio: Cosmopolis

Foton copyright (c) NonStop Entertainment

David Cronenbergs förra film; A DANGEROUS METHOD, var inget vidare. Till större delen bra skådisar, egentligen en intressant historia, men till utförandet väldigt o-Cronenbergsk - och Keira Knightley lyckades nästa förstöra filmen helt på egen hand med sitt vansinniga överspel. Han är ju inte så pålitlig längre, den gode Cronenberg; för varje A HISTORY OF VIOLENCE får vi en SPIDER. Och det här året, 2012, har han faktiskt överskuggats av sin son, Brandon Cronenberg, vars långfilmsdebut ANTIVIRAL liksom Davids COSMOPOLIS visades i Cannes och skapade en hel del buzz.

Jag avslutade min recension av A DANGEROUS METHOD med att hoppas på att COSMOPOLIS skulle bli bättre. Trots Robert Pattinson i huvudrollen. Mycket pekade på att det här skulle kunna bli en bra och mycket Cronenbergsk film. Jag har inte läst romanen av Don DeLillo, som Cronenbergs manus bygger på, men på pappret lät det väldigt intressant.

Det har gått åt helvete med världen. Kapitalismen har ställt till det, New York har förvandlats till en varböld, anarkister och råttor härjar vilt. Robert Pattinson är den unge miljardären Eric Packer, som till synes bor i en enorm limousin han åker omkring i för att hitta en frisör. Eftersom valutan har kraschat, raseras Erics tillvaro i rask takt, han blir alltmer paranoid och precis allting verkar förfalla. Eric, limousinen, staden.

I realiteten visar sig COSMOPOLIS vara allt annat än det jag hoppats på. Stora delar av det vanliga gänget vid Cronenbergs sida är tillbaka. Peter Suschitzky, som plåtat alla Cronenbergs filmer sedan DUBBELGÅNGARE 1988, står för filmfotot. Howard Shore står självklart för musiken. Denise Cronenberg har snott ihop kläderna. Ändå ser det här ut som en film gjord av någon som försöker imitera Cronenberg, men som saknar fingertoppskänsla. Men vad värre är, är att COSMOPOLIS är märkligt pretentiös. Det är längesedan jag såg en så här teatralisk film. Nu har förstås David Cronenberg länge varit intellektualiserande, åtminstone sedan han gick från att vara en bespottad skräcksnubbe till att bli Respekterad Konstnär, men han har aldrig gått så långt som i COSMOPOLIS.

Här finns inte en enda naturlig replik. Istället håller rollfigurerna långa, konstruerade, sökta monologer när de pratar med varandra. De tittar sällan på varandra under dialogscenerna, ibland står de med ryggen mot, och det skulle kunna vara en parodi på gamla, svenska dramer. Tempot är mördande långsamt och varje scen varar en evighet. Ibland så pass länge att jag helt tappade koncentrationen och började tänka på annat - för att plötsligt hoppa till och slungas tillbaka in i filmen vid till exempel höga pistolknallar.

Det typiskt Cronenbergska finns kvar. Det handlar en hel del om den mänskliga kroppen; Eric Packer låter sig undersökas av en läkare varje dag och är rädd för sjukdomar, och i COSMOPOLIS har hela staden smittats. Det känns som om hela Manhattan håller på att ruttna. Alla blir galna, soporna växer. Occupy Wall Street har blivit Occupy New York. Vid ett par tillfällen exploderar filmen i brutalt våld. En kille blir upprepade gånger knivhuggen i ögat när han intervjuas på TV, folk skjuts ner. Packer pissar i sin limousin och ligger med horor. Han har visst även en ung, söt fru han sällan träffar och knappt verkar känna.

En del bra skådisar figurerar i filmen, några av dem bortkastade i småroller. Juliette Binoche, Samantha Morton, och Paul Giamatti har en handduk över huvudet. Robert Pattinson funkar rätt bra i huvudrollen; hans märkliga utseende och kyla gör honom som klippt och skuren för rollen. Och jag undrar verkligen vad alla unga töser i Pattinsons fan club kommer att tänka när de ser den här filmen ...

Estetiskt sett är det här bra. New York ser ut som en mardrömsvärld. Limousinens interiörer är flotta - ett tag trodde jag att hela filmen skulle utspela sig i den. Howard Shores musik är ganska minimalistisk men påträngande, vilket ökar obehagskänslan.

Egentligen är COSMOPOLIS intressant och fascinerande. Precis som A DANGEROUS METHOD. Synd bara att den är så irriterande pretentiös och långtråkig.

Jag kommer nog aldrig att se om den här filmen.

Däremot är jag väldigt nyfiken på ANTIVIRAL - kolla trailern HÄR.

(Biopremiär 7/9)

Bio: A Dangerous Method

Foton copyright (c) Scanbox

A DANGEROUS METHOD hade Sverigepremiär den artonde november. Fast här i Malmö fick vi allt vänta till juldagen. Fan vet varför. Rättare sagt, det vet han kanske. Inte nog med att det är trångt på biograferna som det är - det blir ju inte bättre när biograferna i Malmö envisas med att visa samma filmer. Än värre blir det ju när även den "alternativa" biografen Spegeln visar samma filmer som Filmstaden. De senaste veckorna har Spegeln visat inte mindre än tre filmer - samtigt - som även gått på SF:s biografer. Därför är det en hel del filmer som inte nått Malmö - eller som i värsta fall får stå över helt. Vi väntar till exempel fortfarande på MONEYBALL.

Nåväl.

David Cronenberg. Jag tänker osökt på Hvilans Video. Jag gick på gymnasiet, det var början eller mitten av 1980-talet, och jag cyklade bort till Hvilans Video och hyrde en Videobox (den billigare - och bättre - konkurrenten till Moviebox) och THE BROOD och SCANNERS, vilka jag såg mitt i natten på mitt pojkrum. Jag minns att jag tyckte det var något speciellt med David Cronenbergs filmer. De var mer påträngande än andra skräckfilmer. De kanadensiska miljöerna gjorde att de kändes mer realistiska, de såg ut att utspelas här hemma i Sverige. Och filmernas handling var mer "vuxen". Det här var inte ännu ett par tonårsslashers eller monstertjoflöjtröj.

Sedan dess har Cronenberg gått och blivit en så kallad respekterad regissör, hans filmer visas i Cannes, han vinner priser och har sig. Nu är det längesedan han gjorde en skräckfilm, men han har ju gjort en hel del bra filmer de senaste åren. Och så har han gjort A DANGEROUS METHOD. Den filmen är så långt ifrån skräck man kan komma. Den är även långt ifrån Cronenbergs bra filmer. Fast jag hittar trots allt en gemensam nämnare, nämligen den mänskliga kroppen och psyket; sådant som Cronenberg alltid fascinerat sig för.

Filmen börjar med att Keira Knightley är på audition för en ny APORNAS PLANET-film. Hon sitter på en stol, medan Carl Gustav Jung (Michael Fassbender iförd mustasch) har tagit plats bakom henne. Hon skjuter ut underkäken och hulkar och klöser sig i ansiktet. Vad i helvete är det här?

Nej, det är ingen audition för APORNAS PLANET. Knightley spelar ryskjudiskan Sabina Spielrein, som senare kom att bli framstående inom barnpsykiatrin. Men i början av 1900-talet var hon psykiskt instabil och ofta hysterisk. Och Keira Knightleys tolkning av henne är på fullaste allvar. Herrejävlar, Keira, siktar du på Stora Daniel Day Lewis-priset? Grattis, det är ditt. Det här är nog 2000-talets främsta överspel. Det är hur roligt som helst. Jag vet att många brittiska filmkritiker brukar klaga på Keira Knightley, men själv har jag aldrig haft något emot henne. Okej, det beror väl på att jag tycker att hon är söt. Men för helvete, den här gången förstör hon verkligen filmen!

... Och det är lite synd. Inte för att A DANGEROUS METHOD hade blivit något större mästerverk utan henne - filmen bygger alldeles för tydligt på en pjäs, som i sin tur bygger på en roman - men övriga rollprestationer är mycket fina. Viggo Mortensen gör Sigmund Freud, som Jung tar kontakt- och börjar samarbeta med, innan Jung blir alltför intresserad av drömmar och det onaturliga. Mortensen är självklart en utmärkt Freud.

Jag blev lite förvånad när Vincent Cassel plötsligt dök upp i en liten, smått komisk roll som den missbrukande doktorn Otto Gross, men han är ju alltid bra.

Men främst tycker jag att detta är Fassbenders film, trots att han är tredje namn i rollistan, innehar han huvudrollen, eftersom hans Jung inleder en affär med Spielrein - hon tycker om att få smisk på gumpen, och efter lite övervägande ställer Jung upp och smiskar. Sedan tar han hennes oskuld - för säkerhets skull har han byxorna på. Fassbender har de senaste åren seglat upp från ingenstans och blivit en fantastisk karaktärsskådis att räkna med - vänta bara tills ni får se honom i SHAME, som har premiär i januari. Jösses.

A DANGEROUS METHOD är i och för sig intressant, men alldeles för pratig, och det framgår aldrig riktigt varför Jung faller för Spielrein; de två har noll kemi. Och som sagt; Keira Knightley gör sitt bästa för att sabba filmen. Hmm ... Fassbender är tysk-irländare ... Mortensen är dansk-amerikan ... Cassel är fransman ... Det var en tysk, en dansk, en fransman och Bellman som skulle se hur länge de kunde sitta inne hos en tosig brud som skrek som en apa ...

Låt oss hoppas att David Cronenbergs nästa alster blir bättre. COSMOPOLIS är i postproduktion. I en av rollerna syns Robert Pattinson ...

(Malmöpremiär 25/12)