Visar inlägg med etikett David Bowie. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett David Bowie. Visa alla inlägg

torsdag 21 oktober 2021

Bio: Stardust

Foton copyright (c) Njutafilms

För några veckor sedan hade en ny dokumentär om Sparks biopremiär. Jag såg inte den filmen, främst på grund av att jag inte hade tid att gå på pressvisningen, men även för att jag inte har någon egentlig relation till Sparks. Jag har inget emot Sparks, men jag har aldrig köpt några skivor med dem, och jag har aldrig intresserat mig för dem.

David Bowie har jag dock en relation till, även om det dröjde ett bra tag innan jag faktiskt köpte skivor med honom. Jag var förstås medveten om honom under 1970- och 80-talen, men det var först runt 1990 jag köpte hans plattor. Då köpte jag nog allt han släppt, mer eller mindre på en gång. Ungefär samtidigt köpte jag allt med Kate Bush. Det var väl något som kom över mig. Under 90-talet tyckte jag dock att Bowies nya plattor blev allt sämre. Hans sista album har jag knappt orkat ta mig igenom. De får mig att tänka på Thåström - en kille som kan sjunga och skriva bra låtar övergår till att prata till monotont komp.

Filmen STARDUST, som inte ska förväxlas med den rätt misslyckade Neil Gaiman-filmatiseringen STARDUST från 2007, utspelar sig alldeles i början av 1970-talet, då David Bowie var ganska färsk som artist. Den här filmen, som regisserats av Gabriel Range, inleds med texten "What follows is (mostly) fiction" - och eftersom jag inte vet vad Bowie sysslade med de första åren av sin karriär innan det stora genombrottet, vet jag inte vad som är sant och vad som är hittepå.

Sydafrikanen Johnny Flynn spelar David Bowie - men han ser mest ut som Carl-Einar Häckner. Det är väldigt distraherande. Året är 1971 och Bowie skickas till Amerika, där han tror att han ska turnera. Dock visar det sig att så inte är fallet. Bowie saknar arbetstillstånd och får inte uppträda. Mercury Records publicist Ron Oberman försöker lansera Bowie och dennes senaste platta så gott det går ändå. Plattan har floppat, men Oberman fixar intervjuer och släpar runt på den uppgivne Bowie. Ron Oberman spelas av Marc Maron, som ser ut som en bakfull Peter Criss på 90-talet.

STARDUST är en film om hur Carl-Einar Häckner och Peter Criss åker bil.

Det är inte bara Bowie som är uppgiven. Oberman är nog ännu mer uppgiven. Bowie är nämligen rätt hopplös. Han är usel på att intervjuas och han gör ständigt konstiga saker. Att det skulle bli en världsstjärna av Bowie, så som han framställs i den här filmen, är svårt att tänka sig. Hemma i England sitter Bowies halvbror Terry på mentalsjukhus, han lider av schizofreni. Resan genom USA och relationen till brodern leder till att Bowie skapar sin gestalt Ziggy Stardust - vilket sker först under slutminuterna.

För att vara en film om en världsberömd musiker, innehåller STARDUST märkligt lite musik. Framför allt innehåller den inga låtar av Bowie. Detta beror på att Bowies son, regissören Duncan Jones, och Bowies ex-fru Angie inte tillät detta. Istället framför filmens Bowie låtar av andra artister, och några låtar har Johnny Flynn skrivit själv.

Angie Bowie ville inte att filmen skulle göras överhuvudtaget, och Bowie själv lär ha sagt att han inte ville att det skulle göras en film om hans liv. Bowie skrev heller aldrig någon självbiografi. Duncan Jones gillar inte STARDUST, eftersom inte mycket i filmen stämmer överens med verkligheten. Den road trip, så som den skildras i filmen, ägde aldrig rum. Ron Oberman dog 2019, och även hans släktingar är kritiska till Gabriel Ranges film.

Visst står det i början att det mesta i filmen är fiktion, men vad är det för poäng med att göra något slags dramadokumentär, och hitta på allt som sker i den?

Filmens första hälft är rätt bra. Det är underhållande och lite roligt. Skådespelarna är bra, även om det inte gick att koppla bort att Flynn liknar Häckner. Andra hälften är tråkigare. Den är deppigare, handlingen fokuserar mer på psykisk sjukdom, och filmen påminner en hel del om TED - FÖR KÄRLEKENS SKULL; filmen om Ted Gärdestad.

Jag skulle inte ha något emot att se en ordentlig film om David Bowie - men om Bowie nu själv inte ville att en sådan ska göras, lär vi få vänta förgäves.



 

 

 

(Biopremiär 22/10)


lördag 16 januari 2016

TOPPRAFFEL! sörjer: David Bowie

Illustration: Malin Biller

2002, bör det ha varit, var jag på Bokmässan i Göteborg under större delen av Lunds Fantastisk Filmfestival. Jag dök upp på festivalen under dess sista dag, och gick och satte mig i VIP-rummet. De enda som var där, var en ung engelsman och dennes flickvän. Den lågmälde killen presenterade sig som Duncan och sa att han var på festivalen med en kortfilm. Han var trevlig och vi småpratade över ett par glas sprit. Jag noterade att festivalarbetarna lismade lite extra för den här Duncan. Jag förstod inte varför. Först lite senare viskade en kompis: "Det är ju David Bowies grabb!". Duncan Jones, som snart skulle komma att bli en uppburen filmregissör.

Närmare än så kom jag aldrig David Bowie.

Vad ska jag skriva om Bowie som inte redan skrivits oräkneliga gånger? Till skillnad från många andra musiker som dött den senaste tiden, var faktiskt Bowie en av mina husgudar. Men det dröjde innan jag började lyssna aktivt på honom.

När jag var barn på 1970-talet var Bowie för mig bara en märklig snubbe som dök upp på bild i diverse tidningar. Jag hade aldrig hört honom, jag hade åtminstone inte noterat hans musik. Ingen i min närhet lyssnade på Bowie, och radio och framför allt TV skämde ju inte precis bort oss med pop och rock på den tiden.

Blodshunger.

Det dröjde tills "Let's Dance" kom 1983 som hans musik plötsligt var överallt. Då visade ju SVT musikvideor. Jag minns att en del äldre Bowiefans klagade på "Let's Dance", och jag förstod inte vad de klagade på. Jag tyckte att de nya låtarna var bra. Fast jag brydde mig inte om att köpa skivan. Jag köpte aldrig skivor som låg på topplistan när jag var tonåring.

Först runt 1990 - på den tiden det fortfarande fanns skivaffärer - gick jag bort till Music Corner, Record Stuff och Åhléns i Landskrona, och köpte alla Bowieplattor jag kunde hitta. Jag undrade varför jag inte gjort det tidigare.

När jag skrev om Lemmys bortgång, koncentrerade jag mig på hans filmkarriär. Så, varför inte titta lite på David Bowies filmkarriär? Han var ju en utmärkt skådespelare. Han medverkade i många uppmärksammade- och smått klassiska filmer - men märkligt nog aldrig i någon stor hit.

Redan i slutet av 60-talet dök Bowie upp i kortfilmer och TV-serier. Första långfilmen var Nicolas Roegs märkliga MANNEN UTAN ANSIKTE, bättre känd under originaltiteln THE MAN WHO FELL TO EARTH, som kom 1976. Det är längesedan jag såg den här, och jag minns bara att jag tyckte att den var lite cool - men jag begrep inte mycket.

Kristi sista frestelse.

Skådespelaren David Hemmings, känd för BLOW-UP och DEEP RED, regisserade JUST A GIGOLO; en tysk poduktion med väldigt många kända namn i rollistan - bland andra syns Kim Novak och Marlene Dietrich. I det tyska, verklighetsbaserade knarkdramat VI BARN FRÅN BAHNHOF ZOO från 1981, framträder Bowie som sig själv under en konsert.

1983 kom Tony Scotts BLODSHUNGER, i vilken Bowie och Catherine Deneuve spelade vampyrer. Det är en film som verkligen osar 80-tal. Den japanska MERRY CHRISTMAS MR. LAWRENCE från samma år blev flerfaldigt prisbelönt. KAPTEN GULSKÄGG, HAVETS FASA, som även den kom 1983, blev snarare utskälld. Här spelar visst Bowie en haj. Jag minns inte om jag sett den.

John Landis' TRASSEL I NATTEN fick rätt ljummen kritik när den kom 1985, men den har omvärderats sedan dess, och vad jag minns fick Julien Temples ABSOLUTE BEGINNERS från året därpå inte heller så där jättebra kritik.

Jim Hensons LABYRINT, 1986, verkar vara en stor favorit bland en del av mina något yngre vänner, åtminstone bland de som gillar fantasy. Bowie spelande trollkungen i denna fantasyhistoria, som var tänkt att bli en fläskig blockbuster - men de stora framgångarna uteblev. 1988 spelade Bowie Pontius Pilatus i Martin Scorseses KRISTI SISTA FRESTELSE.

Därefter kunde vi bland annat se Bowie gå förbi kameran i TWIN PEAKS: FIRE WALK WITH ME (1992), han var med i BASQUIAT - DEN SVARTE REBELLEN (1996), han hade en cameo i ZOOLANDER (2001), han var med i ett avsnitt av TV-serien EXTRAS, han spelade med i magikerfilmen THE PRESTIGE (2006), och han gjorde en röst i - håll i er - SVAMPBOB FYRKANT!

Två roller vi inte fick se David Bowie gestalta, var som seriefigurerna Mandrake och Corto Maltese. Det pratades om dessa på 80-talet, men filmerna blev aldrig av. För 15-20 år sedan träffade jag en fransman i Cannes, som hävdade att den ende som kan spela Corto Maltese, är David Bowie.

Och det hade han rätt i.

DAVID BOWIE

1947 - 2016

R.I.P.

torsdag 28 januari 2010

Fler kändisar som hanterar penslar

Vad är väl Malmö Konsthall och Moderna Muséet jämfört med Internet?

Tony Bennett
Anthony Hopkins

Anthony Quinn

David Bowie

Frank Sinatra

Grace Slick

Marilyn Monroe

Richard Chamberlain

Ronnie Woods

...Och så ett självporträtt av mästaren; Paul Stanley