Visar inlägg med etikett David Batra. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett David Batra. Visa alla inlägg

torsdag 6 maj 2021

SVT Play: Snälla kriminella

Häromdagen hörde en kollega av sig och undrade om jag sett filmen SNÄLLA KRIMINELLA. Det hade jag inte, jag hade inte ens hört talas om den. SNÄLLA KRIMINELLA är en ny komedi som ligger på SVT Play, och min kollega gissade att manusförfattarna måste ha läst 91:an - bland annat känns filmens skurkliga plockad ur 91:an.

Filmens manusförfattare är Simon Garshasebi, Johan Wiman, Sara Young och Babak Yousefi. För regin står Sara Young (som inte är den gamla porrstjärnan, men väl Johan Glans' hustru). SNÄLLA KRIMINELLA gjordes för att gå upp på bio, men eftersom majoriteten biografer fortfarande är stängda, fick den istället premiär direkt på SVT Play.

Jag trodde dock att den här filmen faktiskt hade gjorts med TV i åtanke. Det här ser inte ut som en biofilm. Formatet må vara scope, men filmfotot är platt och trist som ett avsnitt av valfri svensk TV-serie, och Sara Young har tidigare mest jobbat med TV.

SNÄLLA KRIMINELLA visade sig vara ganska svår att sitta igenom. Det här är en osedvanligt amatörmässig och tafflig film. Men den hade kunnat bli bra, här fanns potential.

Filmen handlar om Sasan (Simon Garshasebi), som jobbar som cykelbud, och som tänker fria till sin flickvän. Eftersom Sasan är ett klantarsle blir frieriet aldrig av, och tjejen dumpar honom. Därefter äter hans hund Janne upp förlovningsringen, och den måste opereras ut. En märklig veterinär erbjuder sig att göra det svart för hundra tusen kronor, som hon behöver ganska omgående. Sasan har förstås inte så mycket pengar.

Babak Yousefi spelar den usle rapparen MC Baboo, som råkar träffa Sasan. Baboo, eller om det var hans producent, har någon konstig idé om att han kan bli framgångsrik musiker om han är kriminell, så han anlitar Sasan för att filma när Baboo rånar folk. Första rånförsöket går åt skogen.

Sasan behöver hundra tusen spänn snabbt, så han och Baboo bestämmer sig för att råna en bank. Rånet misslyckas, men de råkar få den grymma skurkligan Sons of Segway efter sig. Alla medlemmar i Sons of Segway har namn som slutar på -y. Precis som Sonny, Conny och Ronny; en skurkliga påhittad av mig och Anders Skoglind, och som figurerar i 91:an.

Sasan har en ny plan: de ska stjäla en värdefull pryl av Johan Glans, som spelar sig själv. De jagas av Sons of Segway, men även av två poliser, spelade av Roshi Hoss och Lisbeth Johansson. Sanna Bråding spelar en kriminell tjej som blir inblandad i det hela och hjälper de två klantiga nybörjarskurkarna.

SNÄLLA KRIMINELLA är en väldigt märklig film. Enligt SVT är det här en film för hela familjen. Det är det inte.Det här känns lite grann som en barnfilm - vars dialog är fullproppad med svordomar och grovt språk. Jag vet inte om det är avsett att vara roligt, eller lite "edgy", när rollfigurerna hela tiden skriker fuck, fucking och fuck you, eller svär på svenska - men det är inte roligt, det är tröttande och det känns torftigt. 

Och det är inte heller roligt att skurkarna faktiskt skjuter ihjäl folk. Det känns fullkomligt malplacerat i en film som till större delen är en komedi för hela familjen. Annars är det roligt att Sons of Segway är extremt miljömedvetna och politiskt korrekta, och rättar varandra så fort de säger något som kan uppfattas som kränkande, eller om de använder miljöfarliga material. Det är det enda som är kul i filmen.

Johan Glans spelar alltså sig själv, men en alternativ version av sig själv. Han är en komiker som är stenrik och bor på ett gods - och han älskar glass. Vad som är konstigt här, är att när han uppträder inför publik i början av filmen, driver han elakt med Sasan, som sitter i publiken. Glans är riktigt taskig. Det där känns inte alls som Johan Glans, han skulle väl aldrig bete sig så?

Den här filmen lider av dålig tajming, vilket förstör skämten, tempot haltar betänkligt, och regin är alltså tafatt. I stort sett ingenting alls i filmen är roligt.

... Men det hade kunnat bli roligt! Det hade kunnat bli en charmig, modernare Jönssonligan. Om man bara fixat till manuset. Styrt upp dialogen. Renodlat filmen. Funderat på vilken publik den vänder sig till. I grund och botten är filmen buskis. Lite mer kreativt filmfoto hade heller inte skadat.

En del av de medverkande är mindre bra skådisar, men plus i kanten för att det medverkar flera skåningar. David Batra och Özz Nujen har minimala cameos. Här finns ett oväntat spermaskämt som involverar Johan Glans, och att de skojar om tiggare är oväntat. Actionscenerna med eldstrider är usla.

Jag ska kanske skjuta in att jag inte tror att de knyckt skurkligan av mig och Anders, men nog finns här likheter med klassiska 91:an-farser och 91:an-seriens figurgalleri. Sasans konstiga cykel skulle kunna vara en av Åsa-Nisses uppfinningar.

Jag borde kanske vara snäll mot den här filmen. Den hade potential någonstans. Men jag kan ju inte sitta här och ljuga, när jag egentligen tycker att den är dålig.


 








 

(SVT-premiär 30/4)

tisdag 13 mars 2012

Bio: Kvarteret Skatan reser till Laholm

Foton copyright (c) Jacob Jørgensen/ SF Film

Svenska folket verkar älska komedier om semesterresor. SÄLLSKAPSRESAN, VI HADE I ALLA FALL TUR MED VÄDRET, EN GÅNG I PHUKET - och nu den här.

KVARTERET SKATAN var (är?) en TV-serie jag följde lite halvhjärtat. Den var väldigt ojämn. Vissa av de återkommande figurerna i de olika sketcherna och inslagen var kul, medan andra inte funkade speciellt bra. Men vad som gjorde serien lite extra märklig, var den gråskitiga svenska betongångest man försett serien med; miljöer och musik gjorde att det aldrig blev riktigt roligt. Fast det är kanske bara jag som reagerade så.

Jag sticker inte under stol med att jag tycker att Johan Glans är väldigt rolig. En framgångsrik svensk stå upp-komiker som inte är uppfylld av sin egen förträfflighet är ovanligt. Tvärtom ger Glans ett vanligt och sympatiskt intryck, och han är rolig. Självklart blir det inte sämre av att han är skåning. David Batra har jag lite svårare för, han kan bli lite för mycket, men visst, även han kan blänka till.
Inte helt oväntat är det Glans och Batra som får bära denna långfilm, vilken regisserats av Mikael Syrén, som även stod för TV-serien. Riktigt vem som efterfrågat denna oväntade bioversion vet jag inte, men här är den.

De starkaste figurerna i TV-serien var Magnus (Glans), hans fru Frida (Vanna Rosenberg), och vännen Ulf (Batra), som i den här filmen skaffat sig en ny fru - en kvinna som inte heter någonting (hon är "Ulfs fru"), men som spelas av Klara Zimmergren. Den mesige och tafatte Magnus och Frida har problem i sitt förhållande, och för att råda bot på detta tänker de resa utomlands. Även kompisen Jenny (Rachel Mohlin) tänker ge sig iväg, eftersom hon har träffat sitt livs kärlek - en norrman med eget flygplan (Mads Ousdal). Dessa planer ställer dock till problem. Varje år brukar detta gäng åka till en stuga i Laholm tillsammans med Ulf, som älskar Laholm över allt annat och som är beredd att gå över lik för att få åka dit.
Ulf chockas när ingen vill följa med till Laholm - stugan är ju redan bokad! Ulf blir desperat och drar till med att han har cancer och kommer att dö när som helst, och hans sista önskan är att få åka till Laholm. Så, de övriga ser ingen annan lösning än att åka till den där tradiga stugan en sista gång.

Väl där följer en del incidenter och komiska förvecklingar. Den otroligt blyge Magnus råkar flera gånger av misstag visa sig naken för okända människor och blir efterlyst som blottare. Frida vill skilja sig. Jenny, som inte vill ha barn, konstaterar att den perfekte norrmannen genast vill ha massor av barn. Ulfs fru, som alltid ler och verkar vara lite bakom flötet, planerar sitt nya, bättre liv efter Ulfs bortgång. Norrmannen visar sig vara läkare och ordnar fram cellgifter och mediciner Ulf tvingas ta. Jag undrar varför de här människorna är vänner och umgås till att börja med.

KVARTERET SKATAN RESER TILL LAHOLM innehåller en massa väldigt roliga repliker. Verkligen. I sitt testamente har Ulf skrivit att alla hans tillhörigheter ska gå till Sverigedemokraterna. Johans Glans är jätterolig. Fast frågan är om det är rollfiguren Magnus som är rolig, eller om vi skrattar därför att vi gillar Glans.

... För som helhet haltar den här filmen mer än betänkligt. Det finns ingenting som motiverar varför detta ska biovisas. Om man nu gör en biofilm, varför inte bemöda sig att få det att se ut som en biofilm också? Men icke, filmfotot håller samma gamla platta TV-klass. Om ens det. Men förutom fotot haltar även resten. Det finns ingen som helst tajming i skämten och agerandet - folk säger roliga saker, och så följer en liten paus som om vi ska skratta och hinna skratta färdigt.
Handlingen funkar inte heller, i synnerhet inte när man går till överdrifter som inte funkar i Skatans universum. Det är roligt att Jenny och Norrmannen går på ett lågprisvaruhus som heter Fritzl och som har samma logga som Lidl, men det blir bara dumt när man ska skoja om hur värdefull den norska valutan är och det går att betala varor för flera tusen svenska kronor med ett norskt mynt.

Slutscenerna med flygplan och fallskärmshoppning blir också i fånigaste laget. Cancerskämt är aldrig kul. Manuset har visst skrivits av de medverkande skådespelarna och Syrén.

Klipper man ihop allt som är roligt i filmen får man ungefär en halvtimme. Med andra ord får man ett normallångt TV-avsnitt. Klipper man bort ännu mer, blir det riktigt roligt. Filmens trailer (som totats ihop av min gode vän Johannes Pinter) fick mig att skratta.

David Batras roligaste figur, gubben som alltid står i hissen, medverkar bara i en scen. Den funktionshindrade komikern Jesper Odelberg medverkar i en scen, i vilken han hamnar i slagsmål med Magnus (som är så mesig att han druckit sig full på Baileys). Odelberg skriker och svär och visar sig vara ett råskinn som ger Magnus rejält med spö. Jag vet allvarligt talat inte om detta är roligt eller ej, däremot är det rätt coolt att se något slags actionscen vari den ene kombattanten är CP-skadad och sitter i rullstol. En unik scen.

KVARTERET SKATAN RESER TILL LAHOLM är för säkerhets skull inspelad på Gotland, och nej, jag tror inte att detta kommer att bli en kioskvältare.







(Biopremiär 16/3)

lördag 25 december 2010

Bio: Megamind

Foton copyright (c) UIP Sweden
Det är många premiärer den här juldagen. Många premiärer är det. Många, många. Jag har svårt att hinna med. Men det här är den sista, och hinner jag publicera den här recensionen innan lunch, vilket jag gör, har jag hunnit skriva om samtliga innan de haft premiär.
DreamWorks Animation söker desperat efter en ny superframgång som SHREK, och här är det senaste försöket. MEGAMIND har dock omnämnts i ganska goda ordalag, så jag hoppades att det skulle stämma; att den här 3D-filmen verkligen skulle vara jätterolig.
Det hela börjar ungefär som Stålmannen, med att en planet i yttre rymden går under och två föräldrar skickar  iväg sin nyfödde, blåa son i en rymdkapsel mot Jorden. Fast på vägen hit dyker det upp en andra rymdkapsel med en bortskämd, humanoid rymdbebis.
Den bortskämda bebisen hamnar hos en superrik familj i staden Metro City, medan den blå ungen dimper ner i ett fängelse där han även växer upp. Den bortskämda ungen har begåvats med superkrafter och växer upp till superhjälten Mega Man, en självgod Stålmannenvariant av bästa fascistiska, kroppsdyrkande märke (han liknar förresten Bruce Campbell), medan den blå ungen blir superskurken Megamind.
Megamind och Mega Man tillbringar sina liv med att slåss mot varandra, Megamind kommer på de mest långsökta försök att ta över världen med sina Lex Luthor-uppfinningar, och så stoppas han ideligen av Megamind, och ofta är journalisten Roxanne indragen i bataljerna likt Lois Lane.
Men så en dag lyckas Megamind. Han lyckas döda Mega Man! Och det var ju inte planerat. Nu plötsligt är han Mega Citys mäktigaste man och alla dansar efter hans pipa.
Men snart visar det sig att det här livet inte är särdeles kul. Han kan få vad han pekar på, alla fruktar honom, och han känner sig ensam - och till på köpet börjar han bli kär i Roxanne, som hatar honom. Och javisst - precis som i DUMMA MEJ inser han att det nog är bäst att bli snäll.
...Och det är väl detta som är problemet med filmen MEGAMIND. Eller, tja, jag vet inte om det är ett problem, men det är detta som gör att jag inte tycker att filmen blir så kul som den borde vara. Den blir för PK, det blir för mycket Bamse över det hela. Och även om här finns en del roliga scener, är filmen inte lika kul som jag hoppades. Fast det är ju klart - av någon anledning pressvisades den svenskdubbade versionen, så istället för Will Ferrell, Brad Pitt och Tina Fey, fick vi tradiga TV3-röster, samt David Batra. Jag har förstått att Ferrell tillför väldigt mycket i originalversionen.
Tekniskt är det här oklanderligt. MEGAMAN är en fantastiskt tjusigt animerad film; det är snygg design och allting är exemplariskt. 3D:n är helt okej. Guillermo del Toro hjälpte till att redigera filmen.
En diskussion jag och mina kollegor hade efter pressvisningen, är om det är okej att attraheras av en animerad brud. Som Roxanne i den här filmen.
Vi är sjuka människor.





(Biopremiär 25/12)