Visar inlägg med etikett David Arquette. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett David Arquette. Visa alla inlägg

onsdag 12 januari 2022

Bio: Scream

Foton copyright (c) SF Studios

För elva år sedan hade SCREAM 4 premiär, och jag citerades i bioannonserna, eftersom jag hade satt ett högt betyg. Många hatade den filmen. Jag har inte sett den filmen sedan den kom (men jag har den på Blu-ray i hyllan), och jag minns faktiskt ingenting - kanske ska jag ta och se om den efter att jag skrivit klart denna recension? 

Wes Cravens SCREAM från 1996 var metafilmen som gav skräckgenren en nytändning, efter att den gått på sparlåga under en längre tid. Jag och mina kompisar startade Fantastisk Filmfestival 1995, eftersom det sällan visades genrefilm på bio. Men så kom SCREAM, och skräckgenren exploderade - plötsligt skulle alla göra ironiska slasherfilmer. Det höll i sig en kort tid, innan vi tröttnade på greppet.

Sedan dess har olika skräcktrender avlöst varandra. En typ av skräckfilm som är förvånansvärt populär idag, är den som i den nya SCREAM-filmen kallas elevated horror. Lätt pretentiös, konstnärlig skräck, som gärna vill vara mer än "bara" en simpel skräckfilm. En typ av film jag själv ofta har svårt för, jag får intrycket att regissörerna skäms lite för genren. Jag brukar hävda att eftersom jag är född på 60-talet, och därmed barn av videovåldsvågen, gillar jag mest filmer med knivar, motorsågar, sex och våld, hinkvis med blod, och tjoflöjt (samt de klassiska filmerna från Universal och Hammer). Ofta kommer det då någon annan 60-talist och säger "Jag är också född på 60-talet, och jag tycker minsann att THE VVITCH är jättebra!".

Denna nya SCREAM-film är nummer fem i serien. Men, istället för att heta SCREAM 5, heter den alltså bara SCREAM. Det är ju en konstig trend, det här, att uppföljare, prequels och reboots har exakt samma titel som originalet - HALLOWEEN, THE THING med flera. Men det finns en orsak till att SCREAM 5 skippat femman i titeln.

Wes Craven, som alltså gjorde originalfilmerna, dog 2015. Nya regissörer - de är två - är Matt Bettinelli-Olpin och Tyler Gillet, vilket bådade gott. De här två gjorde nämligen 2019 en smått fantastisk film som heter READY OR NOT. Jag har inte recenserat den, eftersom jag hoppade över pressvisningen - den lät fruktansvärt usel när jag läste om den, och gav intryck av att vara något helt annat än den är. Det var dumt gjort av mig.

Nya SCREAM är lika mycket en uppföljare som en nyinspelning av den första filmen. Det har gått 25 år sedan morden i Woodsboro, och plötsligt är Ghostface - den maskerade mördaren - tillbaka. Prologen är nästan identisk med den från 1996: en ung tjej, Tara (Jenna Ortega), är ensam hemma och förbereder en fest. Telefonen ringer. Det är en kille med otäck röst som vill leka en lek - han ställer frågor om skräckfilm. Frågorna handlar om filmserien STAB, som bygger på boken Gale Riley (Courteney Cox) skrev om händelserna i Woodsboro. Det finns åtta STAB-filmer, men den åttonde heter bara STAB - åttan har skippats ("Who do they think they're fooling?" säger en kritiker om tilltaget). 

Problemet är att Tara bara gillar elevated horror - hennes favoritfilm är THE BABADOOK, men hon gillar även IT FOLLOWS, HEREDITARY och THE VVITCH. Således har Tara svårt att besvara frågorna, och Ghostface störtar in och hugger ner henne.

Dock överlever Tara. Hennes problembarn till syster, Sam (Melissa Barrera), anländer med sin pojkvän, och tillsammans med Taras kompisgäng försöker de komma fram till vad som hänt, vad som händer, och vad som kommer att hända. För uppenbart har det dykt upp en ny, mordisk dåre, som tänker imitera det som skedde på 90-talet. En i gänget är en skräckfilmsexpert, och håller en lång genomgång av hur genren ser ut idag, med alla reboots och remakes - så att de vet vad de kan vänta sig. Många av ungdomarna är släkt med personerna i originalfilmen.

Dewey (David Arguette) från de tidigare filmerna är inte längre polis. Ungdormarna söker upp honom, och han går motvilligt med på att hjälpa dem. Sidney (Neve Campbell) och Gale, vilka ju också var med i de tidigare filmerna, anländer de med. Fler mord följer.

SCREAM anno 2022 är en lite splittrad film, det är lite hit or miss över det hela. Ska jag börja med det negativa, så gillar jag inte de nya rollfigurerna; ungdomarna. De är ganska irriterande allihop. En av dem är extra irriterande, eftersom hon även är en dålig skådis. Filmen håller på alldeles för länge, knappt två timmar, och under de sista 20-30 minuterna känns det tjatigt - och upplösningen är något alldeles osannolikt långsökt och dum. Antagligen är denna långsökthet tänkt att vara ironisk; ett skämt, men det funkar inte riktigt. Otäckast i filmen är Courteney Cox - hon är så botoxad och opererad att hon tammefan ser ut som Skurt!

Det positiva, då? Många av blinkningarna till skräckfilm är riktigt smarta. Många av rollfigurerna tycker och säger precis vad jag själv tycker om skräckfilm av idag. David Arquette är en sympatisk kille, även Neve Campbell är sympatisj - hon är dessutom en väldigt tjusig tös. Attackerna och morden är besinningslösa, det här är ingen snäll, nedtonad PG-13-film. Mördaren hugger loss rejält, det är gott om slafsig splatter, med blodiga närbilder. Om man nu gillar sådant.

En av rollfigurerna utbrister vid ett tillfälle "Vi har hamnat i en fan-fictionversion av STAB!", vilket är kul. Den som står för den svenska texten ska också ha ett plus i kanten för en replik som blev mycket roligare på svenska: en person börjar brinna, och en annan skriker "Enjoy the torch!". I den svenska texten står det "Stick och brinn!" - vilket är lysande!

SCREAM är okej. Den är inte dålig, den är inte jättebra. Bitvis rätt kul, bitvis jävligt blodig. Bitvis irriterande och tråkig.


 


 

 

(Biopremiär 14/1)


fredag 9 september 2016

DVD/Blu-ray/VOD: Bone Tomahawk

BONE TOMAHAWK (Studio S Entertainment)

Det är inte utan att jag sett fram emot BONE TOMAHAWK; en skräckwestern som hajpats en hel del det senaste året, den har hyllats av många - men jag noterar att en del anmärkt på dess estetik och en del annat.

Jag måste erkänna att jag blev aningen ställd när jag nu äntligen såg filmen. Enligt uppgift kostade BONE TOMAHAWK bara 1,8 miljoner dollar att göra; ungefär hälften av vad en normalbudgeterad svensk långfilm kostar. Med tanke på att folk som Kurt Russell, Patrick Wilson och ytterligare några kända namn medverkar, antar jag att den angivna budgeten exkluderar en del utgifter. Innestående löner?

Estetiskt ser BONE TOMAHAWK ut som den lågbudgetfilm den är. Åtminstone i början, när det främst är interiörscener. Det kalla, kliniska digitalfotot, avsaknaden av musik, och dialogen får filmen att se ut som engelsk TV-teater från 1980-talet. Det känns onekligen lite konstigt att se Kurt Russell i en sådan här produktion. Filmfotot ser bättre ut när huvudpersonerna beger sig ut i vildmarken.

Handlingen är enkel. Kurt Russell spelar Franklin Hunt, sheriff i staden Bright Hope. Där är det frid och fröjd, tills plötsligt tre personer kidnappas. En indian som bor i staden hävdar att det är en mystisk kannibalstam som fört bort de tre. Tillsammans med maken till en av de bortförda; Arthur O'Dwyer (Patrick Wilson), vicesheriffen Chicory (Richard Jenkins), och en märklig, ilsken revolverman som heter John Brooder (Matthew Fox), rider sheriff Hunt iväg för att leta upp kannibalerna. Arthurs ben är spjälat och gör färden något mer strapatsrik. De får sina hästar stulna på vägen, det dyker upp mexikaner som kanske, kanske inte, är stråtrövare, och så till slut hittar de förstås kannibalerna.

S Craig Zahler är en romanförfattare som regidebuterar med BONE TOMAHAWK, vilken han förstås även skrivit manus till. Det märks att han är en författare som regisserar för första gången. Hans film varar två timmar och tio minuter, vilket är ungefär en halvtimme för länge. Det dröjer 40 minuter innan Hunt och hans men ger sig av för att leta kannibaler, och dessa kannibaler hittas inte förrän filmen går mot sitt slut.

Zahler gillar dialoger och han verkar vilja ge en realistisk bild av en stad i vilda västern, och människorna i denna. Dialogerna är bra, men Zahler är ingen Tarantino - om man jämför med den väldigt snackiga THE HATEFUL EIGHT, framstår BONE TOMAHAWK som lite träig och trevande; aningen livlöst och utan dynamik i dialogscenerna. Tarantino, å sin sida, vet hur man filmar sådant så att det blir underhållande.
Bristen på dynamik märks även av när det är dags för action och skräck. Vi serveras en del riktigt, riktigt grova splatterscener, i synnerhet när hjältarna konfronteras med den mystiska (muterade?) kannibalstammen. Effekterna är välgjorda och realistiska. Men - jag kan inte påstå att filmen någonsin blir spännande eller otäck. Intensitet saknas. Jag skyller på det oftast platta filmfotot.

Nu är BONE TOMAHAWK ingen dåligt film, tvärtom; det är en bra western. Det är en tuff film, den har en cool story, om än inte helt utvecklad - vad är det där för konstiga kannibaler? Dialogen är genomtänkt och skådespelarna går det absolut inte att klaga på. Förutom ovannämnda medverkar Sid Haig och David Arquette i en prolog, Sean Young dyker upp som hastigast i en kort scen, James Tolkan är pianist på saloonen, och Michael Paré ska visst också vara där någonstans, men honom missade jag.

Att jag låter mer besviken än jag är, beror på att jag förväntade mig betydligt mer av BONE TOMAHAWK. Någon borde sett över filmen och tajtat till den - vilket kanske var svårt, eftersom det är en auteur som ligger bakom. "Hallå där, kom inte här å klödda med min film, med min vision! Den är bra som den är!"

Blu-ray-utgåvan från Studio S är snygg, men saknar extramaterial - här finns inte ens en trailer.