Visar inlägg med etikett Dave Franco. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Dave Franco. Visa alla inlägg

lördag 14 december 2019

Netflix: 6 Underground

Foton copyright (c) Netflix

Martin Scorseses THE IRISHMAN är den dyraste film Netflix producerat. Den gick loss på 175 miljoner dollar. Den näst dyraste Netflix-filmen är den här; 6 UNDERGROUND, som kostade 150 miljoner dollar.

Jag hade faktiskt missat att det här är en film av Michael Bay. Jag hade sett trailern, åtminstone delar av den, och tänkte inte mer än att det är en ny actionfilm med Ryan Reynolds, som jag brukar tycka är rätt kul. Det var först när jag började titta och samtidigt letade upp filmen på IMDb som jag noterade att det är Bay som regisserat.

Han är en fascinerande kille, Michael Bay. Efter att ha regisserat så pass många filmer som han faktiskt har gjort, har han fortfarande inte lärt sig hur man gör film - hur man gör begriplig, fungerande film som inte fräter sönder åskådarens hjärna. Han vet hur man spränger saker i luften, men det är allt.

Bay ligger bakom en rad riktigt pissiga lågvattenmärken, de två senaste är TRANSFORMERS: THE LAST KNIGHT och 13 HOURS, men frågan är om han inte överträffar sig själv med 6 UNDERGROUND - eller jag ska kanske skriva underträffar?

6 UNDERGROUND är nämligen totalt jävla osebar. Förvisso satt jag framför skärmen från början till slut, men det var en pärs och min uppmärksamhet var knappast hundraprocentig. En kompis till mig såg filmen samtidigt, och vi chattade genom hela filmen; vi satt och kommenterade och utväxlade skämt.

Be mig inte redogöra för handlingen. Jag vet nämligen inte vad filmjäveln handlar om. Jag förstod ingenting. Men: Ryan Reynolds spelar One. Ett, alltså. Vore detta en skånsk film hade han kallats "ittan". Tyvärr är detta inte en skånsk film.
Boooom!
One är ledare för ett gäng agenter som fejkat sin egen död för att kunna operera inkognito. Mélanie Laurent spelar Two. De övriga heter Three, Four, Five, Six och Seven. Six spelas av Dave Franco, men han dör redan i början av filmen.

Filmen inleds med en evighetslång biljakt. Saker demoleras, blod sprutar, och jakten verkar klippt av en sockertoppad unge. I ett desperat försök att verka unga, hippa och råfräcka, skrivs de olika rollfigurernas namn - rättare sagt: nummer - ut i bild när de dyker upp. Bokstäverna skakar lite så att det blir extra coolt. Under inledningen passar man även på att hoppa lite fram och tillbaka i tiden, vilket man fortsätter med senare i filmen. Statyer och konstverk förstörs, och efter en dryg kvart är inledningen över.

Six dog alltså under biljakten. Teamet måste hitta en ny snubbe som är villig att fejka din död. De hittar en sådan kille. Därefter inleds ett nytt uppdrag. De åker till Hittepåstan i Mellanöstern, där en diktator måste stoppas, eller något åt det hållet. Fast de måste även åka till Paris och andra ställen.

6 UNDERGROUND består enbart av en lång rad jakter, eldstrider, slagsmål och explosioner; allt hysteriskt klippt. Det är fullkomligt omöjligt att följa med i handlingen. Det händer en massa saker hela tiden, men man bryr sig inte om att förklara någonting. Sådant trams hinns inte med. Varför klär en av agenterna ut sig till Björn Borg? Vilka är gubbarna han mördar på ett hotell? Varför gör han detta? Varför mördas så många? Varför märker ingen att det drösar ner dussintals lik från skyskraporna i Hittepåstan?
Badaboooom!
Vad som gör filmen än mer besynnerlig och påfrestande är all produktplacering. Det står till och med i bildens övre vänstra hörn när filmen börjar: "Programmet innehåller produktplacering". Netflix är i alla fall ärliga. 6 UNDERGROUND innehåller bisarrt mycket produktplaceringar. Filmen är enbart yta, här finns inget som helt innehåll. Det är som att bläddra i Vogue och bara titta på bilderna. Människor poserar i dyra kläder framför dyra bilar, de visar upp sina dyra prylar, de dricker sprit med flaskornas etiketter tydligt vända mot kameran, och när de dricker kaffe - vilket de gör ofta - är det svårt att undvika att notera att det är Lavazza.

Det är svårt att föreställa sig att det är de två killarna som skrev DEADPOOL- och ZOMBIELAND-filmerna som skrivit manus till 6 UNDERGROUND. Här verkar knappt finnas något manus alls. Eller så levererade duon ett bra manus som sedan totalslaktades när Michael Bay försökte filmatisera det.

6 UNDERGROUND är bland det värsta man kan se i actionväg. Sterilt, könlöst, krystat, tjatigt, ooriginellt, öronbedövande och obegåvat.










(Netflixpremiär 13/12)

torsdag 8 februari 2018

Bio: The Disaster Artist

Foton copyright (c) Warner Brothers
Förra veckan tog jag mig samman och såg Tommy Wiseaus beryktade kult- och kalkonfilm THE ROOM från 2003. En film jag läst åtskilligt om sedan den gjordes och en film jag faktiskt började se för flera år sedan - fast då gav jag upp redan efter några minuter. Eftersom jag, förstås, skulle se James Francos nya film om Wiseau och inspelningen av THE ROOM, tog jag mig i kragen och såg hela filmen, från början till slut. Dock tog jag en paus på ett par timmar mitt i filmen, det var lite för tufft att se hela i ett svep.
Låt oss prata lite om dåliga filmer och filmer som är "so bad it's good". De kalkonfilmer - riktiga, klockrena kalkoner, inte bara skitdåliga filmer - som blivit populära och som ses om och om igen av en entusiastisk publik, tillhör oftast samma genrer. Det är för det mesta skräck- och science fiction-filmer. Filmer gjorda av människor med höga ambitioner; regissörer som siktat på stjärnorna, men träffat marken, tack vare brist på talang och budget. Typexempel är förstås Ed Wood.
Anledningen till att de här gamla filmerna oftast går att titta på; till att de är underhållande, är att de tillhör genrer avsedda att vara medryckande och underhållande. Dessutom hade de kort speltid.
THE ROOM är ett nästan hundra minuter långt drama. Kanske kan man kalla det ett erotiskt drama? Estetiskt, och till stor del skådespelarmässigt, ser filmen ut som alldeles för många direkt på DVD-filmer jag sett de seaste åren - och som jag fortfarande har oturen att se. Senast igår såg jag en osebar film.
Ni vet ju hur det är nuförtiden - åtminstone ni som brukar titta på lågbudget- och låg-låg-lågbudgetskräck. Modern digital teknik är numera så billigt, att nästan vem som helst kan köpa en kamera, göra en film, och ibland till och med få filmen distribuerad. Filmer som släpps på DVD med väldigt tjusiga och lockande omslag - och som, när man lurats att köpa dem, visar sig se ut som precis de obegåvade, hemmasnickrade filmer de faktiskt är. Igår såg jag en osedvanligt risig film som hette DRACULA: REBORN. I hyllan har jag även KILLER ANTS, vilken trotsar all beskrivning, och KRAMPUS: THE CHRISTMAS DEVIL lyckades jag inte ens se klart. Så här dåliga var inte de dåliga filmerna på 1970-talet och tidigare.
THE ROOM ser ut ungefär som nyss nämnda filmer. Men det är alltså ett drama. Och så har filmen Tommy Wiseau.
"You're tearing me apart, Lisa!" -- verklighetens Tommy Wiseau.
Tommy Wiseau är ju ett mysterium. En stenrik kille som påstår sig vara från New Orleans och betydligt yngre än han är. Dock pekar allt på att han är från Polen och att han är född ungefär 1955, vilket säkert kan stämma, med tanke på hans härjade utseende och bisarra dialekt.
Wiseau skrev-, regisserade och spelade huvudrollen i THE ROOM, vilken han även finansierade med egna pengar, och så fort han är i bild och pratar, blir filmen jätterolig. Men egentligen är detta en alldeles för tråkig film. Manuset må vara facinerande dåligt, med sina konstiga repliker som inte leder någonvart, rollfigurer som bara dyker upp utan att de presenterats, och allmänna flängdhet - men om det inte vore för Tommy Wiseaus inspirerat obegåvade insats framför kameran, hade nog ingen upphöjt THE ROOM till kultfilm. Den är för långsam och tråkig. Jag kan tänka mig att det är kul att se filmen med några likasinnade medan man dricker sprit, men att sitta igenom THE ROOM ensam är i tuffaste laget.
En av filmens huvudroller gjordes av Greg Sestero. Sestero skrev senare en bok om inspelningen av THE ROOM; "The Disaster Artist", och nu har alltså boken blivit en film som försetts med en Golden Globe, och som Oscarnominerats för Bästa manus efter förlaga. James Franco har regisserat och spelar huvudrollen som Tommy Wiseau, James' lillebror Dave Franco spelar Greg Sestero.
Här kan man invända mot att James Franco är ungefär tio år för ung för att vara Wiseau i början av 2000-talet, och mot att Dave Franco är nästan femton år för gammal för att vara i tjugoårsåldern. Man kan också invända mot de ändringar som gjorts i berättelsen om Wiseau och Sestero. Till exempel flyttade de två inte från San Francisco till Los Angeles samtidigt, och Sestero hade gjort flera film- och TV-roller före THE ROOM - bland annat är han med i Full Moons RETRO PUPPET MASTER från 1999.
Men det spelar ingen roll när resultatet är så här bra och underhållande. THE DISASTER ARTIST är allt det THE ROOM inte är. Dramaturgiskt påminner James Francos film en hel del om Tim Burtons ED WOOD, en film med vilken den har många likheter. THE DISASTER ARTIST är ett drama som blir en komedi - vilket filmen oundvikligen blir, eftersom Tommy Wiseau är en så otroligt märklig människa. Samtidigt finns det något sorgligt och tragiskt över honom.
Verkligheten överträffar dikten, brukar man säga. Hur pass nära verkligheten skildringen av själva filminspelningen ligger vet jag inte, men det är fantastiskt kul att titta på. Vad som är exakt som i verkligheten, är återgivandet av scenerna i THE ROOM. Franco och hans skådespelare bär likadana kläder som i Wiseaus film, kulisserna är identiska, skådisarna står och rör sig precis likadant, och de fäller samma enfaldiga repliker på samma sätt. Alldeles innan eftertexterna får vi se en jämförelse av originalscenerna och Francos nyinspelningar.
En rad kända skådisar medverkar i större och mindre roller. Seth Rogen gör scriptan Sandy Schklair, Zac Efron spelar en skådespelare i filmen i filmen, Bryan Cranston dyker upp som sig själv, Sharon Stone medverkar under kanske en minut, och den riktige Greg Sestero har en liten roll. Sitter man kvar under eftertexterna serveras man en bonusscen, i vilken James Francos Tommy Wiseau träffar en konstig festdeltagare spelad av den riktige Tommy Wiseau.
THE DISASTER ARTIST ska ha kostat tio miljoner dollar att göra - vilket inte är mycket för en Hollywoodfilm av den här typen. THE ROOM, däremot, lär i slutändan ha gått loss på över sex miljoner dollar! Det är ungefär dubbelt så mycket som en normalbudgeterad svensk långfilm. THE ROOM ser ut att ha kostat ungefär hundra tusen dollar, så man undrar ju var miljonerna placerats - och varifrån Tommy Wiseau fått pengarna.
    







(Biopremiär 9/2)


tisdag 16 augusti 2016

Bio: Nerve

Foton copyright (c) Niko Tavernise

Tonårsthriller. Jag får väl säga att jag inte kände mig alltför lockad när jag tog femman in till stan för att se NERVE, i regi av Henry Joost och Ariel Schulman (PARANORMAL ACTIVITY 3 och 4), och efter en roman av Jeanne Ryan. Thrillers riktade till tonåringar brukar sällan vara något att hänga i julgranen. Kanske mest för att jag är en medelålders gubbe.

Aningen överåriga Emma Roberts spelar high school-tjejen Venus; eller Vee, som hon kallar sig. Till skillnad från sin stökiga kompis Sydney (Emily Meade), är Vee en inåtvänd tråkmåns utan pojkvän. Är det meningen att vi ska tro. Emma Roberts är inte alltför övertygande som sådan.

Ett nytt, olagligt spel; Nerve, sprider sig som en löpeld på internet. I Pokémon Go-anda blir alltfler besatta av spelet. Det går ut på att man antingen är en Watcher eller en Player - och väljer man det senare, ska man anta olika utmaningar. Genomför man dessa får man pengar och går vidare. Sydney är besatt av Nerve och har många följare. Efter ett bråk bestämmer Vee sig för att hon också ska spela.

I början är utmaningarna enkla, som att visa rumpan ordentligt, eller att fisa på folk på stan. Vees första uppgift blir att kyssa en främmande människa. Hon väljer en kille som sitter på en restaurang; Ian (Dave Franco). Det visar sig att han också spelar Nerve. De två tillbringar sedan natten tillsammans, eftersom de får fler utmaningar. Utmaningar som blir allt farligare.
Efter ett tag kom jag på mig att tycka att NERVE var rätt spännande. Här finns ett par scener som absolut inte ska  ses av folk med höjdskräck. De olika kupperna är väl iscensatta. Men - så lider filmen mot sitt slut, och detta slut är så fruktansvärt dumt och dåligt, att hela filmen faller med det. Jag accepterade en del orealistiska inslag under handlingens gång, men slutet blir bara för mycket.

Storyn är rätt intressant, det är spännande med the dark web, och eftersom filmens watchers satsar pengar för att se folk göra livsfarliga saker, eventuellt dö, finns här vissa paralleller till brutalskräck som HOSTEL och liknande filmer, om än mycket små sådana - NERVE är långt ifrån skräck, och ännu längre ifrån tortyrporr. Jag associerar även till David Finchers THE GAME, som även den slutade idiotiskt.
Ett spel som Nerve skulle kunna finnas, om än inte i lika avancerad version. I filmen lyckas spelarna - och tittarna - filma nästan allting som sker, ur olika vinklar, och med tanke på hur många som spelar; tusentals, borde polisen ha upptäckt spelet för längesedan. Och vilken tur att Vee har kompisar som är hackare.

Jag gillar filmfotot, det neonglänsande New York nattetid ser ut som BLADE RUNNER; det är riktigt läckert. Juliette Lewis har en liten och ganska meningslös roll som Vees morsa, en av få vuxna rollfigurer.

Vore jag femton är det möjligt att jag tyckt den här var skitspännande.










(Biopremiär 19/8)

tisdag 14 juni 2016

Bio: Now You See Me 2

Foton copyright (c) Nordisk Film
Innan pressvisningen av NOW YOU SEE ME 2 läste jag om min recension av den första filmen, som kom 2013. Jag mindes nämligen absolut ingenting av denna film; inte mer än att den handlade om magiker. Handling och medverkande var bortblåsta.
Regissör den här gången är Jon M Chu, mest känd för att ha gjort de umbärliga musikdokumentärerna JUSTIN BIEBER: NEVER SAY NEVER och JUSTIN BIEBER'S BELIEVE. Jag har sett dem. Jag är inte stolt. Chu gjorde även G.I. JOE: RETALIATION.
Bortsett från Chu, återkommer de flesta från förra filmen. Magikerna The Horsemen, vars trolleritricks är så anmärkningsvärda att världen häpnar. Ja, de är så skickliga att man, för att kunna göra dem rättvisa i den här filmen, tvingats ta till datoranimerade effekter. De har närmast superkrafter. Mark Ruffalo är FBI-agenten Dylan, som efter att ha jagat The Horsemen nu samarbetar med dem. Morgan Freeman är tillbaka som Bradley, mannen som avslöjar magiker. Nu sitter han i fängelse.
Filmens handling är hur stökig som helst. The Horsemen (Jesse Eisenberg, Woody Harrelson och Dave Franco) blir förstärkta med den snacksaliga Lula (Lizzy Caplan), och luras iväg till Macao, där de hamnar tack vare ett trolleritrick. Där väntar en skurk som antas vara död, sociopaten Walter Mabry (Daniel Radcliffe). Mabry vill att The Horsemen ska stjäla ett microchip åt honom. Det behövs trollkarlar för att lyckas med detta. Okej, illusionister. Harrelsons rollfigur visar sig ha en tvillingbror som samarbetar med skurkarna. Samtidigt letar Dylan efter The Horsemen och befriar Bradley, så att han kan hjälpa till. Och samtidigt letar FBI efter Dylan, Bradley och The Horsemen.
NOW YOU SEE ME 2 må vara rätt underhållande, men det här är egentligen alldeles för dumt. Rollfigurerna är sympatiska, men manuset känns som plockepinn uttappat på köksgolvet.
Dessutom tar filmskaparna suspension of belief åtskilliga steg för långt. The Horsemen är alltså illusionister; de sysslar med tricks. För att genomföra det de gör i den här filmen, krävs det att de har åtskilliga miljoner på fickan, och det torde krävas flera månader för att förbereda tricken. Dessutom borde de ha blivit sedda när de riggade för illusionerna, framför under slutscenerna i London. Ändå ska det framstå som om de fixar allting väldigt snabbt, typ på en dag, om ens det. Och jag köper det förstås inte. Dessutom är det uppenbara CGI-effekter. Några duvor är extra uppenbart animerade. Det blir lite för fånigt.
Michael Caine återkommer från första filmen, vilket är trevligt. Daniel Radcliffe är kul i sin roll, han verkar ha lyckats med att ta steget från barnstjärna till något så när vuxen skådis. Dave Franco är så lik Måns Zelmerlöw att det blir distraherande. Legendariske magikern David Copperfield har producerat filmen.
NOW YOU SEE ME 2. Hyfsat underhållande, men inte speciellt bra.
 







(Biopremiär 15/6)

-->

tisdag 9 juli 2013

Bio: Now You See Me

Foton copyright (c) Nordisk Film
Kommer ni ihåg slasherfilmen TERROR TRAIN från 1980? Eller MÖRKA NATT, BLODIGA NYÅRSNATT, som den tydligen först hette i Sverige. Just det, det är ju den där en tosing härjar på en nyårsmaskerad ombord på ett rullande tåg. Ombord på detta tåg underhåller David Copperfield - nej, inte romanfiguren, utan trollkonstnären. Han utför de mest fantastiska tricks - och tänker man efter är de flesta omöjliga att genomföra ombord på ett tåg som tuffar fram i hög hastighet. På ett tåg finns ju liksom inga källare, hemliga gångar och annat som kan vara bra att ha till hans om man vill ge illusionen av att teleporteras genom en tågkupé.
Nackdelen med trolleriföreställningar på film är ju att det är filmat och regisserat; det går att trixa precis som man vill med klippning och effekter. Vilket i viss mån även gäller för föreställningar som visas på TV. Magin försvinner från magin, så att säga. Däremot träffade jag nyligen en close up-magiker på en fest och jag kunde omöjligt begripa hur vissa av hans trick gick till.
Nya NOW YOU SEE ME kretsar helt och hållet kring trolleriföreställningar. Gigantiska trolleriföreställningar. Och det här ser inte ut som något annat än specialeffekter i en påkostad Hollywoodfilm. Det är inte "lite för mycket", det här är mycket för mycket för att jag ska köpa att vissa av de trick som förekommer går att iscensätta i verkligheten - och detta tycker jag att filmen förlorar en hel del på.
Jesse Eisenberg, Woody Harrelson, Isla Fisher och James Francos lillebror Dave Franco (som är irriterande lik Måns Zelmerlöv eller möjligtvis Eric Saade) är fyra trollkonstnärer som inte känner varandra, de har aldrig träffats, och deras karriärer i branschen är väldigt olika - från superstjärnor i Los Angeles till fingerfärdiga småbrottslingar som lurar folk på pengar. Det enda de har gemensamt är att de är otroligt skickliga illusionister.
Nå, dessa fyra sammankallas av en okänd person som har något slags komplicerad plan han vill att kvartetten ska genomföra. Hopp till ett år senare och kvartetten uppträder som The Four Horsemen. Deras show är extremt påkostad och som avslutningsnummer står de på en scen i Amerika och lyckas råna i bank i Paris. Det märkliga är att en bank verkligen blir rånad borta i Frankrike - pengarna försvinner och pumpas ut i showarenan.
Mark Ruffalo är FBI-agenten Dylan, som sätts på att lösa det besynnerliga fallet - och han får hjälp av den franska Interpolagenten Alma, som spelas av Mélanie Laurent. Morgan Freeman är en före detta magiker som gjort sig en karriär på att avslöja trolleritrick och som hjälper till i utredningen. Även Michael Kelly och Common dyker upp som FBI-agenter. Michael Caine har en liten roll som mannen som bokade The Four Horsemens föreställning.
NOW YOU SEE ME är regisserad av fransmannen Louis Letterier, mannen bakom DANNY THE DOG, TRANSPORTER 2, THE INCREDIBLE HULK och CLASH OF THE TITANS. Detta innebär att det här är en slickad och kompetent produktion - men samtidigt är den rätt anonym. Det känns som om vem som helst kunde ha gjort filmen.
... Och som sagt: jag köper inte de tricks som utförs. Detta faktum blir förstås till filmens nackdel. Efter ett tag visar det sig inte helt oväntat att berättelsen är något makalöst långsökt; det är alldeles för osannolikt att någon vill lägga tid och pengar för att genomföra den synnerligen komplicerade plan storyn går ut på.
Dock är skådespelaruppställningen smått fantastisk, vilket filmen vinner en del på. Jag gillar Mark Ruffalo, han är alltid en sympatisk kille. Och så har vi förstås den ljuva Mélanie Laurent. Henne är jag kär i. Jag ska nog ta och gifta mig med henne.
Någon som har henne nummer?






(Biopremiär 10/7)