Bio: Knock at the Cabin

Foton copyright (c) UIP Sweden

Med en dåres envishet fortsätter M Night Shyamalan att göra film, med flera dårars envishet fortsätter producenter att pumpa pengar i Shyamalans filmer. Varför? M Night Shyamalan är sannolikt den sämste nu verksamma Hollywoodregissören. Det går förstås att hitta mängder med regissörer som är extremt mycket sämre än Shyamalan, men då handlar det oftast om folk som gör lågbudgetfilm, amatörfilm och så vidare. Shyamalans nya film kommer från Universal Pictures och den kostade 20 miljoner dollar att göra.

... Vid närmare eftertanke har Shyamalan aldrig gjort någon bra film. Anledningen till att alla överraskades av slutet på SJÄTTE SINNET - jag också - är att Shyamalan bryter mot sina egna regler. Hela tiden. Bruce Willis' rollfigur gör saker ett spöke inte kan göra. Därför gick vi på det. 

Jag har inte recenserat någon Shyamalan-film här på TOPPRAFFEL sedan SPLIT kom 2017. Jag tror detta beror på att GLASS, 2019, och OLD, 2021, antagligen inte pressvisades här - den senare kom dessutom under pandemin. Jag har inte sett de två filmerna, däremot såg jag THE VISIT, 2015, i höstas. Den byggde på en bra idé, men föll på att det var en found footage-film och på att Shyamalan inte kan skriva dialog, hans rollfigurer låter aldrig som riktiga människor. 

Den nya filmen KNOCK AT THE CABIN bygger på romanen "The Cabin at the End of the World" av Paul Tremblay, som kom 2018. Boken kan jag inte uttala mig om, men efter att ha sett filmen blev jag inte sugen på att läsa den.

Det här är en film om världens undergång. Jonathan Groff och Ben Aldrige spelar det homosexuella paret Eric och Andrew, som hyrt en mysig stuga i skogen, dit de åker tillsammans med sin lilla dotter Wen (Kristen Cui). När Wen ensam sitter i gräset framför stugan och fångar insekter, kommer plötsligt en man gående. Leonard (Dave Baustista) heter han, och han säger att han vill bli hennes vän. Han säger även att det är viktigt att han får prata med Wens föräldrar, han måste bli insläppt i huset. När ytterligare tre personer, alla beväpnade med tillhyggen, kommer stompande i skogen blir Wen rädd. Hon rusar in i till Eric och Andrew i stugan.

Främlingarna bultar på dörren och vill komma in, och när det inte blir insläppta bryter de sig in och binder fast Eric och Andrew vid varsin stol. Wen får titta på tecknad film på TV. Förutom Leonard är det Sabrina (Nikki Amuka-Bird), Ardiane (Abby Quinn) och Redmond (Rupert Grint). De säger att de alla, trots att de inte känner varandra, haft samma vision. Jorden är på väg att gå under. Det är bara någon dag kvar nu, och det finns bara ett sätt att stoppa undergången:

En av de tre semesterfirarna, Eric, Andrew eller Wen, måste dö, och de får själva välja vem som ska dödas.

Varför? Hur fan ska jag veta det? De här tre är utvalda på någon vänster. Ett offer hindrar undergången.

Eric och Andrew vägrar förstås - och då måste en av inkräktarna dö. Av någon anledning. Därför dödar inkräktarna varandra. Detta är inte något som stoppar världens undergång, de måste dö ändå. Om detta förklarades missade jag det, kanske tittade jag på klockan just då, kanske tänkte jag på annat, kanske nickade jag till.

KNOCK AT THE CABIN är filmad på 35mm, vilket förstås är trevligt. Filmen inleds med riktiga förtexter - som dessutom är snygga. Filmmusiken är bra och olycksbådande.

... Men där efter går det snabbt utför. Det här är filmad teater. Eric och Andrew sitter på sina stolar större delen av speltiden. Inkräktarna står framför dem och pratar en i taget. Replikerna de fäller är onaturliga och konstiga. Ibland rör de sig i formationer, som om de utför något slags koreograferad dans. Alltså, det här känns som om någon gymnasieskolas pretentiösa teatergrupp Sinnesro & Myrra framför sitt senaste epos i skolans aula, och publiken är glad eftersom de slipper lektioner.

Spännande? Nej, inte alls. Det här är bara tråkigt och konstigt. Dessutom gör det teatrala anslaget att man distanseras från det som sker på duken. Det är svårt att engagera sig. Jag gäspade. Jag tittade på klockan. Kommer detta att leda fram till en twist på slutet? Nej, det gör det inte. Det är bara dumt.

Filmfotot är intressant. Filmfotografen Jarin Blaschke jobbar med udda perspektiv, bilderna beskärs på ovanliga sätt. Ibland förvrids bilden en aning. Det senare kan förstås bero att biografmaskinisten råkat komma åt linsen, men jag tror att det är ett medvetet konstnärligt grepp. Ett grepp som skulle kunna skapa en viss spänning och oro, om det inte vore för att filmen var så fånig.

Kommer någon att tycka att det här är bra och otäckt? Finns det M Nigh Shyamalan-fans? Vad ska jag laga till middag? Pyttipanna? Ja, idag köpte jag ägg att steka till.

  

 

 

 

 

(Biopremiär 3/2)

Netflix: Glass Onion: A Knives Out Mystery

Foton copyright (c) Netflix

Jag beklagar att denna recension är en vecka sen - jag har varit bortrest över julen. Nu är jag hemma igen och det vore ju dumt om jag inte skrev om denna film, eller hur. I synnerhet som jag recenserade den första filmen.

I efterhand ångrade jag betyget jag satte på Rian Johnsons KNIVES OUT när det gick upp på bio 2019. Jag satte en fyra i betyg - enbart för att jag inte ville gödsla med femmor. Men senare tänkte jag att jag nog skulle satt en femma ändå, eftersom jag verkligen gillade filmen. Jag har dock inte sett om den sedan den kom, och jag vet inte om jag håller med mig själv.

Netflix var snabbt framme och lade beslag på rättigheterna till uppföljarna till KNIVES OUT, det verkar bli åtminstone två sådana, och nu har den första av dem haft premiär. GLASS ONION: A KNIVES OUT MYSTERY biovisades först i några länder, men i Sverige strömmas den direkt på Netflix.

Edward Norton spelar miljardären Miles Bron, en Elon Musk-typ som bor på en egen grekisk ö. Bron har bjudit en brokig skara människor till ön för att lösa ett mordmysterium. Dessa människor är ett gammalt kompisgäng och inbjudningen kom i form av ett märkligt pussel - något slags överdimensionerad version av the Lament Configuration i HELLRAISER-filmerna.

Väl på plats på ön ska de lösa mordet på Miles Bron. Denne har nämligen lagt ner en massa tid på att skapa ett mysterium, en lek de ska ägna helgen åt. Med i sällskapet finns även världens bäste detektiv, Benoit Blanc, som bjudits in av misstag. Blanc återkommer från den första filmen och spelas åter av Daniel Craig. Självklart mördas en av gästerna på riktigt.

Jag ska inte sticka under stol med att jag blev rätt besviken på GLASS ONION. Filmen är inte direkt dålig, men den är långtifrån lika bra som KNIVES OUT, trots att Rian Johnson skrivit och regisserat även denna gång.

Gästerna på ön spelas av Kate Hudson, Dave Bautista, Janelle Monáe, Kathryn Hahn, Leslie Odom Jr, Jessica Henwick och Madelyn Cline. Med undantag för Monáe har de alla en sak gemensamt: de är fruktansvärt osympatiska och jobbiga. Jag satt och hoppades att de skulle mördas hela bunten så snart som möjligt.

Dessa rollfigurer är dessutom alldeles för överdrivna och parodiska - persongalleriet i den första filmen var skruvat, men gestalterna var ändå på något sätt trovärdiga. Så är inte fallet den här gången. Kate Hudson är nästan direkt dålig i sin roll som avdankad modell, hon känns hämtad från en nyårsrevy i Ödeshög.

Miles Brons ö är supermodern och högteknologisk. Det är lite science fiction över bostaden - Bron och hans ö skulle kunna vara hämtade ur en James Bond-film. Kanske är det här en korsning av Agatha Christie och James Bond? Ett intryck som förstärks tack vare Daniel Craigs medverkan.

Upplösningen är inget vidare - mördaren är den jag trodde det var och jag brydde mig inte riktigt. Motivet är lite luddigt och upplösningen blir en antiklimax.

... Nu får jag kanske filmen att låta sämre än den är. Det finns många bra inslag i GLASS ONION. Framför allt har den Daniel Craig i huvudrollen - och han är mycket bättre som den egensinnige Benoit Blanc än han var som Bond. Han ser verkligen ut att trivas i rollen. Janelle Monáe är också bra. Här finns flera bra scener, flera roliga scener, och filmfotot är glassigt. Jag tror att filmens största problem helt enkelt är att den inte är lika bra som KNIVES OUT. 

GLASS ONION varar två timmar och 19 minuter, vilket är alldeles för länge. Filmen utspelar sig under pandemin och i början går folk omkring med munskydd. Detta kan eventuellt leda till att filmen åldras ganska snabbt, och handlingen med ett begränsat antal skådisar på en liten ö gör att det hela känns lite grann som ett pandemiprojekt.

En lång rad kända namn skymtar förbi i småroller: Ethan Hawke, Hugh Grant, Stephen Sondheim, Kareem Abdul-Jabbar och Angela Lansbury med flera. Sondheim och Lansbury har hunnit dö sedan filmen spelades in. Förutom Grekland är filmen inspelad i Serbien. "Glass Onion: A Serbian Film".

   

 

 

 

(Netflixpremiär 23/12)

Bio: Dune

Foton copyright (c) Warner Bros. Pictures

För ungefär 40 år sedan lånade jag Frank Herberts roman "Arrakis - ökenplaneten", som "Dune" heter i Sverige, på biblioteket. Jag hade läst i Jules Verne-magasinet och i science fiction-fanzines att denna bok från 1965 är en klassiker. Utgåvan jag lånade hade ett trist omslag som fick den att se ut som "Bröderna Lejonhjärta". Men jag läste aldrig boken. Eller så började jag läsa den, men tyckte att den var alldeles för trist och tungrodd.

1984 hade David Lynchs beryktade filmatisering av Herberts roman premiär. Jag såg den aldrig på bio, jag hyrde den på video en tid senare. Lynchs DUNE är ju mest känd för att vara en mastodontflopp utan like. En svindyr film som inte funkade alls, och som få gick och såg. Jag såg faktiskt om den filmen för ett par månader sedan. Den finns på Netflix, men jag såg den på Blu-ray. På den svenska utgåvan ligger även den längre TV-versionen, men jag nöjde mig med den vanliga bioversionen.

Jag förstår varför filmen floppade, och jag undrar hur någon kan ha trott att den skulle bli framgångsrik till att börja med. David Lynchs DUNE är fullkomligt obegriplig. Det har pratats och skrivits mycket om att Lynch inte fick klippa filmen som han ville, att den var flera timmar kortare än det var tänkt, och så vidare - men, det spelar ingen roll hur lång filmen är. Det är manuset och berättandet som inte funkar. Om den vore tre, fyra, eller fem timmar lång, hade den troligtvis varit lika obegriplig - men även olidligt lång.

Dock tycker jag att DUNE från 1984 är en av de snyggaste science fiction-filmer som gjorts. Jag tilltalas av estetiken; det är Blixt Gordon och steampunk. Det är maffigt och färgsprakande. Detta gör att filmen är kul att titta på, även om man inte begriper någonting.

Redan i mitten av 1970-talet skulle romanen filmatiseras. Då var det den härlige vildhjärnan Alejandro Jodorowsky som höll i spakarna. Jodorowsky anlitade HR Giger, Chris Foss och Jean "Moebius" Giraud för att designa kulisser och gestalter, Dan O'Bannon skulle stå för specialeffekterna, Pink Floyd skulle komponera musiken, och till rollerna anlitades folk som Salvador Dalí, Orson Welles, Mick Jagger och Udo Kier. Tyvärr lyckades man aldrig skrapa ihop tillräckligt med pengar, budgeten växte konstant, och projektet lades ner. Det är ju synd - det här hade kunnat bli en lika fantastisk som vansinnig film. Den som vill veta mer om detta filmprojekt kan se dokumentärfilmen JODOROWSKY'S DUNE, som kom 2013.

TV-serien DUNE från 2000 har jag inte sett.

Så är vi då framme vid 2021 års filmatisering. Okej, egentligen är det inte 2021 års filmatisering, den skulle haft premiär för nästan ett år sedan, vilket pandemin satte stopp för. Istället premiärvisades DUNE på filmfestivalen i Venedig alldeles nyligen. Jag läste att den fick stående ovationer. Jasså? Behövde publiken få igång blodcirkulationen? Hade de fått träsmak i röven och kände för att stå upp.

Det är kanadensaren Denis Villeneuve som regisserat. Det senaste han gjorde var den mindre lyckade BLADE RUNNER 2049. Jag tittar på hans filmografi och konstaterar att det bästa han gjort nog är thrillern PRISONERS.

Nå. DUNE. I filmens förtexter står det DUNE PART ONE. Vi får alltså ingen avslutad berättelse. Vad jag vet har man inte börjat spela in del två än, så det kommer att dröja flera år innan publiken får reda på hur det går. Floppar denna första del, kommer kanske ingen del två.

David Lynchs film är alltså fullkomligt obegriplig - men Villeneuves film är inte mycket bättre. Den är bara aningen mer begriplig. Handlingen är så luddig att varken SF Studios, som distribuerar i Sverige, eller Warner Bros i USA lyckas sammanfatta handlingen på sina respektive webbsidor. Det står bara att Paul Atreides är en briljant ung man som måste resa till universums farligaste planet för att säkra sitt folks framtid, och att illasinnade krafter är ute efter planetens viktigaste råvara; kryddor. Kryddor som behövs för att flyga rymdskepp och ha sig. Man kan sammanfatta handlingen med tre ord: det händer ingenting.

DUNE är en film om folk som bor i mörka betongbunkrar. De har rymdskepp och flygmaskiner, men de verkar inte ha uppfunnit glödlampan. Eller tapeter. Filmen ser ut att vara inspelad i ett övergivet parkeringshus på Hisingen. När de inte är ute i öknen. Eller besöker Glumslövs backar, vilket de ser ut att göra i början av filmen. Färgskalan pendlar mellan grått och sepia. Ett par gånger dränks bilden i ett rött sken, men sedan är det grått igen. Betong, betong, och bleka ansikten.

Den unge hjälten Paul spelas av Timothée Chalamet. I Lynchs version gjordes Paul av Kyle Maclachlan. Maclachlan har en bra, rejäl haka. Chalamet har ingenting. Han har så dålig utstrålning att han knappt fångas av kameran. Rebecca Ferguson spelar Pauls morsa, lady Jessica. Hon är med sin påg mest hela tiden under filmens händelser. Bland annat kraschar de med en flygmaskin i öknen två gånger. Det räckte inte med en gång, så det gör det en gång till. Ja, något måste de ju hitta på för att fylla ut speltiden, som hamnar på två timmar och 35 minuter.

Stellan Skarskård spelar filmens storskurk, den onde Baron Vladimir Harkonnen. Han är stor som Jabba the Hut. Han tycker om mat. I en scen ser det ut som om han tar sig ett bajsbad. Charlotte Rampling går omkring med ett myggnät eller vad det nu är över huvudet, Oscar Isaac har skägg, Josh Brolin ser sur ut, Dave Bautista är slem, och Jason Momoa spelar en kille jag trodde skulle vara hjälten, men inte fan är han det. Javier Bardem dyker upp som en snubbe som spottar. Zendaya spelar en ökentös som figurerar i Pauls drömmar, men han träffar henne på riktigt också. Förstås. 

DUNE är fullkomligt humorbefriad. Det här är en gravallvarlig film. Inga rollfigurer presenteras ordentligt, inga besitter utmärkande personligheter. Flera stycken av dem stryker med och jag brydde mig inte, eftersom jag inte riktigt visste vilka de var och vad de hade med det hela att göra. Den här filmen består av folk som gör saker, och man tänker, jaha, vad håller de nu på med?

Efter visningen sa min kompis, som jag såg filmen med, att den kändes som första avsnittet av en TV-serie på HBO. Vilket stämmer. Vi såg DUNE i en IMAX-salong, men det här är ingen film som kräver en jätteduk. Det är en överraskande ful film. Här finns ett par mäktiga scener, men de är inte många. Skurkarmén ser ut som något ur Métal Hurlant, vilket är lite coolt, övriga arméer och annat löst folk, däribland Paul, verkar mest inspirerade av italienska fascister.

DUNE känns som en religiös allegori, vilket det nog också är. Gamla testamentet (eller nya?) i rymden. Detta intryck förstärks av Hans Zimmers oerhört vissna filmmusik, som har klara New Age-drag. Redan i början pratas det om att Paul är the One. Universums hopp. Frälsaren.

Trots att handlingen utspelar sig i yttre rymden, mäter man avstånd i meter. Man dricker kaffe. En jävel spelar säckpipa. Paul och hans morsa har även lånat the Force av Luke Skywalker, de pratar med monsterröst, och då lyder folk.

Jag ser att en del redan kallar den här filmen för "mästerverk". DUNE är inget mästerverk. Det är en lång och tråkig film, helt utan krydda. Inte ens salt och peppar.

Just det, det förekommer ju sandmaskar också. Dem hade jag glömt.

För en stund sedan läste jag att DUNE kommer att släppas på streamingtjänsten HBO Max i USA samtidigt som den går upp på bio.

Även om boken "Arrakis - ökenplaneten" troligtvis är omöjlig att filmatisera, hade jag gärna velat se Jodorowskys version. Om han lyckats göra den. Och jag tittar mycket hellre på David Lynchs bänga version, än ser Villeneuves film en gång till.

 

 

 

(Biopremiär 15/10)

Netflix: Army of the Dead

Foton copyright (c) Netflix

Jag tog mig friheten att resa bort några dagar, och kunde därför inte se den här Netflixproduktionen på premiärdagen. Nu har jag dock sett den - och jag konstaterar att Netflix fortsätter att hålla jämn kvalitet på sina egna produktioner. Kvaliteten är låg - men jämn! 

Zack Snyder tillhör inte mina favoritregissörer. Jag gillade hans långfilmsdebut; nyinspelningen av DAWN OF THE DEAD (2004). Jag vet att det är som att svära i kyrkan, men jag var aldrig någon större anhängare av George A Romero och dennes zombiefilmer. Jag tycker inte att de är dåliga, men Romero hade ibland ett lite klumpigt handlag, och några av skådisarna han anlitade var ... mindre bra. Filmernas inslag av satir och samhällskritik kan inte kompensera för allt.

Jag har flera gånger tidigare nämnt att jag sedan länge tröttnat på zombiegenren. På 1980-talet var zombiefilmer bland det coolaste som fanns - och då gjordes de bästa filmerna i genren. Lucio Fulci och några andra italienare gjorde fascinerande, blodiga, och ofta estetiskt framstående, mardrömslika filmer. Dan O'Bannon gjorde RETURN OF THE LIVING DEAD och Stuart Gordon kom med RE-ANIMATOR. För att nämna några stycken.

... Men under det senaste decenniet har marknaden svämmat över av lågbudget- och nollbudgetproduktioner. Alldeles för många obegåvade filmare med tillgång till en HD-kamera trodde sig kunna tjäna snabba pengar genom att snabbt slarva ihop zombiefilmer. Jag blev så trött på genren att jag även tröttnade på TV-serien THE WALKING DEAD efter en säsong.

Zack Snyder har väl egentligen inte fått ur sig något jag gillat sedan debuten. Fast där ljuger jag. Jag ser att jag gav högst betyg till WATCHMEN - men jag har inte sett om den sedan jag såg den på bio, och jag vet inte om jag skulle uppskatta den idag, tolv år senare.

Nu har Snyder gjort en zombiefilm igen. Till skillnad från alla de oräkneliga zombiefilmer som vällt ut på marknaden, är ARMY OF THE DEAD en riktig film, gjort med rejält tilltagen budget. Det här är dessutom Zack Snyders bästa film på länge - i betydelsen Tja, den var ju inte så dålig som jag förväntade mig.

Filmen börjar bra. Förtexterna rullar över ett långt montage där zombies tar över Las Vegas. Ja, denna fläskiga inledning är faktiskt riktigt bra! 

... Men det är å andra sidan det enda som är riktigt bra i filmen. För därefter blir det det gamla vanliga. Det är världen efter zombieapokalypsen. Zombiekaoset Las Vegas är inhägnat. Mänskligheten, det lilla vi får se av den, verkar mest utgöras av en massa mer eller mindre hårda typer.

En av dessa hårdingar är Scott Ward (Dave Bautista). En dag dyker den slemme Tanaka (Hiroyuki Sanada) upp, och han har ett uppdrag åt Scott. En jävla massa pengar finns i ett kassavalv i Las Vegas. Om Scott kan samla ihop ett team, ta sig in i Vegas, och hämta stålarna, kommer Scott att få en väldig massa miljoner dollar. Scott gillar inte Tanaka, men han behöver kosingen. Men det är brådis. Presidenten har nämligen bestämt att Las Vegas ska atombombas ett par dagar senare.

Det tar inte lång tid för Scott att samla ihop ett lämpligt gäng. Det är en amerikan, en fransk, en tysk och Bellman som ska till Las Vegas. Eller nästan. Han anlitar en tysk kassaskåpsexpert (Matthias Schweighöfer) och en stenhård fransk tjej som av någon anledning kallas the Coyote (Nora Arnezeder) - det hade varit roligare om det stod Gråben i den svenska texten. Det ingår ytterligare några personer i teamet, Tig Notaro spelar en knäpp helikopterpilot, och så släpar Scott med sig sin dotter Kate (Ella Purnell), som han har en dålig relation till.

Väl på plats visar det sig att det inte bara finns vanliga zombies i Las Vegas. En ny art har utvecklats, Alfas. Det är tänkande zombies. Dessa varelser har byggt upp något slags bisarrt samhälle i ruinerna. Även en zombietiger stryker omkring.

... Ja, och sedan är det det gamla vanliga. Det pangas zombies hejvilt. Medlemmarna i Scotts team blir bitna och förvandlas till zombies. Det pangas fler zombies. Kate går vilse. En i teamet är förstås en förrädare. Och så pangas det ännu fler zombies.

ARMY OF THE DEAD har några bra scener. Här finns några kul detaljer. Jag gillar att det är Las Vegas-folk som zombifierats - zombies i glitterklänningar är lite fränt. En kvinnlig zombie, som blir något av en huvudperson, liknar en demon i 80-talsfilmen NIGHT OF THE DEMONS. Visuellt ser det ibland bra ut, en zombie till häst är tjusigt. Några scener får mig att associera till de spanska Blind Dead-filmerna; de där spanska filmerna om de zombifierade tempelriddarna.

Men det här är en rätt meningslös film. Ointressant och tjatig. Det största problemet är att filmen varar hela två timmar och tjugoåtta minuter! Den lyckas med konststycket att vara en hel timme för lång. Hur tänkte Snyder och Netflix där? Hur kan de tro att filmen blir bättre om den håller på en evighet? Det är mycket möjligt att jag hade satt ett högre betyg om den bara varade 85 minuter - vilket är en lämplig spellängd för filmer av det här slaget.

Efter en timme tröttnade jag på ARMY OF THE DEAD - och då var vi alltså inte ens halvvägs. En epilog antyder att det kan komma en fortsättning.

 

 

 

(Netflixpremiär 21/5)

Bio: Hotel Artemis

Foton copyright (c) Scanbox
För några månader sedan dök det upp några väldigt snygga filmaffischer till HOTEL ARTEMIS på internet. De väckte min nyfikenhet, men jag kollade inte upp filmen - och sedan glömde jag bort den. Nu går den plötsligt upp på bio och jag har sett den.
Kritiken i USA var nedgörande - och jag förstår varför. Vad i hela världen ska den här filmen upp på bio att göra? Med undantag för några namnkunniga skådisar, är HOTEL ARTEMIS en produktion som stinker direkt-på-DVD. Det här ser ut som en sådan där ambitiös, nästan lite pretentiös, men totalt misslyckad actionfilm folk som Albert Pyun kunde göra på 1990-talet.
Drew Pearce står för manus och regi; han har tidigare skrivit manus till IRON MAN 3, men nu debuterar han som långfilmsregissör. HOTEL ARTEMIS utspelar sig i en nära framtid. Los Angeles är en stridszon, plågad av upplopp. Ofta råder utegångsförbud. Jodie Foster spelar en sjuksköterska som driver titelns hotell - vilket inte är något hotell, utan ett slags sjukhus för kriminella. Det påminner lite grann om hotellet i JOHN WICK. Dave Bautista spelar hennes assistent/vakt/utkastare.

I filmens inledning går ett bankrån fel, och efter en eldstrid lyckas två skadade rånare ta sig till hotellet för vård. Till hotellet kommer även en gapig gangster, en supersexig mördare spelad av Sofia Boutella, samt hotellets ägare; en samvetslös gangsterboss spelad av Jeff Goldblum, och dennes son (Zachary Quinto). Det figurerar en penna innehållande diamanter i handlingen. Den supersexiga mördaren är där för att avliva Jeff Goldblums rollfigur. Jodie Fosters sjuksköterska sörjer sin döde son.
Det händer ingenting alls av intresse i HOTEL ARTEMIS. Oftast är filmen mördande tråkig. Den tunna handlingen är fullkomligt poänglös. Ibland exploderar filmen i blodigt ultravåld, men eftersom precis alla rollfigurer är osympatiska och rövtrista, sitter man där och stirrar likgiltigt på filmduken. Man stirrar även på sin klocka. Är det inte slut snart?! Tack och lov börjar eftertexterna att rulla redan efter 85 minuter. Slutet är dumt.

Sofia Boutella har en lång, tuff fajt mot slutet av filmen, men den kan inte rädda detta totalhaveri. Ibland är filmfotot rätt snyggt, men det kan inte rädda filmen det heller. Och inte kan de välkända skådespelarna rädda det här. Såg Foster, Goldblum och Quinto något i manuset som inte framgår i den färdiga filmen? Varför tackade de ja till det här? Och återigen - varför går den upp på bio i Sverige?
Det kostade femton miljoner dollar att göra den här filmen. Snacka om att kasta pengarna i sjön.
HOTEL ARTEMIS är en orgie i meningslöshet.

(Biopremiär 20/7)

Bio: Blade Runner 2049

Foton copyright (c) Sony Pictures Sweden

Jag såg inte BLADE RUNNER när den hade biopremiär 1982. Trots detta har Ridley Scotts klassiker blivit den film jag sett flest gånger på bio - i olika versioner. Dock har jag aldrig sett originalversionen på bio; den med Deckards berättarröst och ett lyckligt slut. Jag bryr mig inte om vad andra anser, jag tycker att det är den bästa versionen - jag gillar berättarrösten.

Förutom på bio, har jag förstås sett BLADE RUNNER på TV, på VHS, på DVD - och nu har jag en Blu-ray på ingång. När jag var ung var jag ganska besatt av filmen, jag tyckte att den var fantastisk på alla sätt (möjligen med undantag för Vangelis' sömniga musik - fast det vågar jag inte erkänna). Nu är det dock ganska längesedan jag såg BLADE RUNNER - jag har inte sett den sedan THE FINAL CUT biovisades 2008.

35 år senare har vi fått en uppföljare. Frågan är vem som väntat på den. Fanns det verkligen ett behov; en efterfrågan? Okej om den kommit fem eller kanske till och med tio år efter Scotts film, men 35 år? Sedan 1982 har det kommit otaliga filmer med starka drag av BLADE RUNNER, det har kommit imitationer, det har kommit bra och usla filmer - Scotts film var unik när den kom, och den har behållit sin position inom genren sedan dess. Men - vi har liksom sett det här nu, om än i andra filmer. Gigantiska, glittrande, dystopiska framtidsstäder är ganska standard i senare års science fiction-filmer.

BLADE RUNNER 2049 har regisserats av Denis Villeneuve. Han har gjort flera riktigt bra filmer - PRISONERS, SICARIO och ARRIVAL. Detta bådade gott, men BLADE RUNNER 2049 är det svagaste han fått ur sig.

Trettio år efter händelserna i den första filmen, har Tyrell Corporation; företaget som tillverkade replikanter; det vill säga människoliknande androider, gått omkull. En ny, mer avancerad typ av replikanter tillverkas. Blade Runners; de poliser som jagar förrymda exemplar av den gamla typen av replikanter, finns fortfarande i detta framtida Los Angeles där ingen verkar komma på att man kan tända i taket för att slippa gå omkring i konstant mörker. Ryan Gosling spelar K. Han är Blade Runner - och replikant.

Det är en ond värld och allting riskerar att gå åt helvete. För att undvika detta, måste K leta upp den försvunne Rick Deckard (Harrison Ford), det vill säga den förra filmens hjälte. Under jakten på Deckard börjar K fundera på sig själv och sitt konstgjorda liv - för kanske är han inte den han tror att han är.

BLADE RUNNER var en futuristisk pastisch på 1940-talets film noir. BLADE RUNNER 2049 är en pastisch på BLADE RUNNER.

BLADE RUNNER var en existentiell noir-deckare. BLADE RUNNER 2049 är ett existentiellt drama som varar i nästan tre timmar! Det dyker upp en ond karatebrud, men filmen är till allra största delen ett dialogdrivet drama.

Tempot är ohyggligt långsamt. Filmen är pretentiös - de alldeles för långa scenerna med Jared Leto som ond företagsboss hade mått bra av att kortas eller klippas bort helt, hans dialog är hemsk. Ryan Gosling vandrar genom filmen som en sömngångare, han behåller ett och samma ansiktsuttryck, och han ser fullkomligt ointresserad ut av det som försiggår runt honom. Fast det är inte speciellt mycket som försiggår - tempot är så långsamt, att det känns som om det inte händer något alls. Alla verkar befinna sig i något slags dvala. Benjamin Wallfisch och Hans Zimmer står för filmmusiken, som imiterar Vangelis' gamla teman, och låter weeeeeooooooweeeeeooooo.

K:s flickvän är ett hologram (Ana de Armas), Robin Wright är K:s chef, Dave Bautista spelar en förrymd replikant i inledningen, och Edward James Olmos från förra filmen återkommer i en scen. Från förra filmen återkommer även Sean Young som replikanten Rachael. Hennes förekomst är intressant - det är nämligen bokstavligt talat Rachael från den förra filmen som medverkar. Det är en datoranimerad Rachael, det vill säga en ung Sean Young - antagligen försedd med repliker fällda av dagens Sean Young. Där kan vi verkligen prata om replikanter - Sean Youngs roll görs av en replikant!

... Men Harrison Ford, då? undrar ni i falsett. Jodå, han är ju på affischen och syns i trailern, så visst är han med. Men vi får vänta i nästan två timmar på hans uppdykande, och hans roll är liten. Den är så liten att den närmast går att jämföra med de filmer där Steven Seagal sitter på en stol i några scener för att motivera att hans namn står på omslaget.

Visst är BLADE RUNNER 2049 en snygg film. Här finns några bra scener. En del tycker kanske till och med att det är en fascinerande och tänkvärd film. Själv tycker jag mest att det här är en långtråkig, ospännande och sömnig film som aldrig tar slut. Det lär dröja väldigt länge innan jag ser om den här filmen, och om jag ser om den, kommer jag knappast att se hela i ett svep.

Däremot kommer jag att se om 1982 års BLADE RUNNER så fort jag får hem Blu-ray-utgåvan. För det är fortfarande en väldigt bra film.

 








(Biopremiär 5/10)

Bio: Guardians of the Galaxy Vol. 2

Foton copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden

Jag gillade verkligen James Gunns GUARDIANS OF THE GALAXY, som kom 2014. En Marvelfilm byggd på en serietidning jag aldrig läst. Gunns film är så som jag vill att alla nya STJÄRNORNAS KRIG-filmer ska vara, men inte är. Ett frejdigt rymdäventyr med färgstarka gestalter och massvis med humor - rolig sådan.

Självklart hade jag rätt stora förväntningar på GUARDIANS OF THE GALAXY VOL. 2. James Gunn har åter skrivit manus och regisserat. Tyvärr lämnade jag salongen aningen besviken.

Filmen inleds på jorden år 1980, och minsann om inte gamle, goe Kurt Russell genast dyker upp - digitalt manipulerad, så att han ser ut som han gjorde 1980. Han vänslas med en tjusig blondin, och det avslöjas att dessa två år rymdhälten Peter Quills (Chris Pratt) föräldrar. Inte nog med det - Russells rollfigur heter Ego och visar sig vara utomjording. Den minnesgode kommer ihåg att den förra filmen inleddes med att Quill, som liten pojke, kidnappades av rymdvarelser efter att hans mor dött.

37 år senare har Universums väktare ställt till det för sig, och de tvingas fly från den uppretade Ayesha (Elizabeth Debicki) och hennes guldfärgade folk. Under flykten dyker plötsligt Ego upp och avslöjar vem han är, det vill säga Quills far - och nu ser förstås Russell ut så som han gör idag. Peter Quills vänner; Gamora (Zoe Saldana), Drax (Dave Bautista) och Rocket (Bradley Cooper gör tvättbjörnens röst), blir förvånade - Quill har allltid hävdat att han är son till David Hasselhoff, som har en talande bil.

Ego tar gänget till sin pampiga planet, men där visar det sig att saker och till inte står rätt till.
En rad nya rollfigurer introduceras - Pom Klementieff är Egos assistent Mantis, Sylvester Stallone har en väldigt liten roll som Stakar Ogord, Michelle Yeoh och Ving Rhames har ännu mindre roller, de figurerar några sekunder - och troligen kommer de att få mer utrymme i nästa film. Michael Rooker är tillbaka från förra filmen, liksom Groot (Vin Diesel gör rösten), som nu är en bebis alla tycker är bedårande.

Efter filmens prolog följer kreativa förtexter - och därefter radas en massa väldigt skojiga scener och repliker upp. Mycket är jättekul. Men - storyn är inget vidare. Filmen känns nästan som ett gammalt avsnitt av STAR TREK: de är på en mystisk planet, och för att bekämpa ondskan, måste de förstöra kraftkällan. Så fort det inte skämtas, och så fort det inte är action, blir det lite saggigt. Peter Quills relation till- och kamp mot Ego blir aldrig speciellt engagerande, tvärtom är det rätt ointressant och trist.

Att låta filmen vara två timmar och sexton minuter är oförlåtligt, och det känns som om slutstriden pågår en halvtimme - vilket den kanske också gör.

De många actionscenerna är dock bra, filmen är snygg, och det är som sagt ofta jättekul. Synd att Stallone inte är med i mer än två-tre scener.

Marvel brukar ju alltid slänga på en eller två bonusscener under, eller efter, eftertexterna. GUARDIANS OF THE GALAXY VOL. 2 fläskar på med hela fem bonusscener! Och eftertexterna i sig är rätt kul.

Stan Lee har en cameo, och minsann om han inte dyker upp två gånger.

Det här är inte dåligt, men det är inte så bra som det borde ha varit.

(Biopremiär 26/4)

Bio: Guardians of the Galaxy

Foton copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden

Ett problem många superhjältefilmer - och filmer baserade på seriefigurer rent allmänt - råkar ut för, är att väldigt många människor, ja, de allra flesta, inte har en aning om vad det är för figurer man gjort film om. Och då handlar det inte bara om de mest obskyra hjältarna - nej, en stor majoritet av biopubliken världen över, även i USA, hade aldrig hört talas om Iron Man, Thor, Daredevil med flera innan det kom filmer om dem.

Sedan har vi de seriefigurer och serietidningar som är rätt okända även för oss som gillar- och läser serier. Jag själv har till exempel aldrig läst Guardians of the Galaxy från Marvel Comics. Jag har bara hört talas om serien och jag minns att många pratade om figuren Rocket Raccoon, som fick en egen miniserie 1985. Superhjältegruppen Guardians of the Galaxy - vilken snarare är en grupp rymdäventyrare än superhjältar - dök första gången upp 1969 i tidningen Marvel Super-Heroes! nummer 18, och figurerade sedan i en rad olika antologitidningar. Medlemmarna i gruppen skiftade, 1990 fick de en egen tidning, och denna nya långfilm bygger på den upplaga av galaxväktarna som presenterades 2008.

GUARDIANS OF THE GALAXY, i regi av James Gunn (SLITHER), som även skrivit manus tillsammans med Nicole Perlman, är antagligen årets mest hypade film - och jag måste säga att jag sett fram emot den här filmen. Den lovade gott - den gav intryck av att vara den typ av rymdäventyr jag saknat väldigt länge; ett lättsamt rymdraffel i samma tradition som den första STJÄRNORNAS KRIG från 1977. Jag ville - och vill för övrigt alltid - gärna återuppleva den där härliga känslan jag var uppfylld av efter att ha sett STJÄRNORNAS KRIG på bio för första gången, den där gången på 70-talet.

... Och ja, bitvis infann sig faktiskt just den känslan. James Gunn har nämligen fått ur sig en väldigt tillfredställande film; en film som i stort lever upp till hypen, som har betingat goda recensioner - och som har fått världens (galaxens?) befolkning att vallfärda till biograferna.

Hur filmen förhåller sig till den tecknade serien kan jag inte uttala mig om, men det hela börjar 1988 och den åttaårige Peter Quills mor dör i cancer. Bärande på sin walkman med ett blandband med 70-talshits rusar lille Peter förtvivlad ut ur sjukhuset - och råkar just då hastigt, lustigt och framför allt oväntat bli upplockad av ett rymdskepp. 26 år senare kallar Peter sig för Star-Lord och har blivit en legendarisk intergalaktisk bandit. Åtminstone ser han sig själv som legendarisk.

Peter Quill, som nu spelas av Chris Pratt, är på jakt efter en metallbehållare som innehåller en kraft så mäktig att den kan förinta planeter. Efter en inledning klart inspirerad av JAKTEN PÅ DEN FÖRSVUNNA SKATTEN får Quill tag på prylen - men blir genast påkommen av slemma rymdvarelser och flyr. Den onde Ronan (Lee Pace) vill åt kraften för att kunna, just det, förinta planeter, och skickar iväg den tuffa Gamora (Zoe Saldana) för att leta upp Quill. Även tvättbjörnen Rocket (Bradley Cooper görs rösten) och hans kompis, trädet Groot (Vin Diesel gör rösten) tänker leta upp Quill, som har en stor prissumma på huvudet.

Det bär sig inte bättre än att Quill, Gamora, Rocket och Groot har oflyt hela högen och kastas i fängelse. Där träffar de råskinnet Drax (Dave Bautista), vänskap uppstår, och tillsammans rymmer de för att leta upp behållaren med den farliga kraften.

GUARDIANS OF THE GALAXY är minst sagt ett tjoflöjtäventyr. Det går vilt fram, tempot är högt, det hela håller en sympatisk, humoristisk ton, och alla inblandade verkar ha roligt. Det känns lite grann som om någon fått för sig att göra en långfilm om den där tavernan i STJÄRNORNAS KRIG. Persongalleriet i den här filmen är inspirerat och vansinnigt, detaljerna är många - så pass många att man lär tvingas se om filmen för att uppfatta allt. Jag kom på mig med att antingen sitta och titta på detaljer i bakgrunden och därmed missa annat, eller tvärtom - titta på de personer som pratar i förgrunden och missa bonusskämten i bakgrunden.

Den gode Star-Lord är ett riff på Han Solo, en härligt gammaldags hjälte - samtidigt som han är väldigt egen och inte speciellt heroisk. Han är självisk och konstant avspänd, vad som än händer. I övriga roller syns bra folk som Michael Rooker, Glenn Close, Benicio Del Toro och John C Reilly - och kultfilmsvänner lär lyfta på ögonbrynen när allas vår Lloyd Kaufman; bossen på Troma, plötsligt dyker upp som statist i bakgrunden under två sekunder!

Tyvärr är jag inte odelat jättepositiv till filmen - GUARDIANS OF THE GALAXY går nämligen i precis samma fällor som de flesta andra liknande filmer. Den innehåller nämligen alldeles för långa och plottriga strider - i synnerhet rymdskeppsbataljerna blir för utdragna och det blir ibland lite svårt att se vad det är som sker i bild, med horder av farkoster som susar omkring som mygg - självklart i 3D. Och när även folk som jag, som gillar action, klagar på att det blir för mycket action, ja, då är det ju något som är fel. Och jag irriterar mig även på en del dialog som i amerikansk tradition smetar på med prat om att de är en familj, och att familjen är det viktigaste av allt. Hitlåtarna från 1970-talet på ljudspåret tillför inte så mycket, men visst är det lite kul att Blue Swede nämns i dialogen, och att hjältarna gör sig redo för strid till "Cherrybomb" med Runaways.

... Men dessa invändningar till trots är GUARDIANS OF THE GALAXY en av årets absolut häftigaste filmer. Den är kul, underhållande, väldigt, väldigt snygg, har ett coolt persongalleri - och jag ser fram emot nästa film, som ska komma 2017.

Jodå: även om Stan Lee inte hade något med serieversionen att göra, dyker den gode Lee som vanligt upp i en liten cameo, Josh Brolin figurerar kort som Thanos - och för den som sitter kvar under eftertexterna väntar en fullkomligt fantastisk och synnerligen oväntad cameo i en liten bonusscen. Denna bonusscen är nästan bäst i hela filmen!

(Biopremiär 1/8)