Visar inlägg med etikett Danny Elfman. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Danny Elfman. Visa alla inlägg

onsdag 15 november 2017

Bio: Justice League

Foton copyright (c) Warner Brothers

Justice League? Vad är det för trams? De heter ju Lagens väktare! När jag var barn publicerades Justice League of America, som sammanslutningen då hette, under namnet Lagens väktare i tidningen Gigant. Gigant var mycket dyrare än andra serietidningar, så jag läste den inte speciellt ofta.

Jag tyckte att det var lite fräckt med en massa olika superhjältar i en och samma serie. Fast jag tror inte att jag tyckte serierna om Lagens väktare var speciellt bra - som så många andra superhjälteserier från DC Comics på 1970-talet, var äventyren lite ryckigt berättade, och handlingen var ofta lite konstig. Åtminstone minns jag dem som konstiga. Jag undrade även varför Läderlappen var med i Lagens väktare, eftersom han inte hade några superkrafter.
Jag blev heller aldrig klok på hur många medlemmar Lagens väktare hade. Ibland verkade de vara hur många som helst. I början av 1980-talet byttes samtliga medlemmar ut mot helt nya superhjältar. Detta vet jag eftersom jag, tack vare Seriefrämjandets dåvarande tjänster, prenumererade på den amerikanska Justice League of America-tidningen. Fråga mig inte varför jag gjorde det. Den nya konstellationen blev inte långlivad.

I Zack Snyders nya film (Joss Whedon är en av manusförfattarna) har en ny superskurk anlänt till jorden - Steppenwolf; en lång snubbe med horn på huvudet. Figuren är datoranimerad, Ciarán Hinds gör rösten. Steppenwolf har med sig en armé av bevingade busar, och de är ute efter ... tre lådor.

Just det.

Tre lådor.

Och en av dessa kallas "moderlådan".

Just det.

Moderlådan.

Det låter mest som lördagsunderhållning på TV1 1982. Kan du hitta alla tre lådorna? Kan du gissa vilken av dem som är moderlådan? Du kan vinna ett fruktfat!

Fast nu är det inte ett fruktfat Steppenwolf är ute efter, utan världsherravälde. Lådorna besitter mäktiga krafter. Tror jag det var. Om inget annat innehåller de lampor, eftersom det lyser ur dem när det går hål i dem.

Bruce Wayne, det vill säga Läderlappen (Ben Affleck), kan inte ensam stoppa Steppenwolf, så han och Mirakelkvinnan (Gal Gadot) åker runt och letar upp folk som kanske vill vara med i deras nya klubb Lagens väktare. Att hitta några killar med superkrafter är inte svårt, alla verkar finnas i Bruce Waynes dator, vilken betjänten Alfred (Jeremy Irons) sköter. Super-Facebook?

Jason Momoa, en gång Conan - barbaren, är Vattenmannen, Ezra Miller är Blixten, medan Ray Fisher är cyborgen Cyborg. Det går inte att fråga Stålmannen om han också vill vara med, han dog i förra filmen. Men - eftersom Henry Cavills namn listas i förtexterna förstår vi att han kommer att återupplivas under handlingens gång.
Handlingen i JUSTICE LEAGUE är tunn och fånig. De jagar lådor! Och Steppenwolf är en tradig skurk. Men jag tycker nog att den här filmen trots allt är lite bättre än BATMAN V SUPERMAN: DAWN OF JUSTICE. Det beror mest på att JUSTICE LEAGUE inte är lika pompös och högtravande. Dessutom innehåller denna nya film en del humor. Blixten är lite kul emellanåt.

Jag tycker att Ben Affleck är en rätt bra läderlapp - grånad och lite plufsig. Men det är Gal Gadot som är filmens stjärna. Övriga hjältar bleknar bredvid henne. Biffen Jason Momoa är rätt trist och han gillar att simma omkring i grumligt vatten. Ray Fisher är ännu tristare än Momoa.

I rollistan figurerar även Connie Nielsen, JK Simmons, Diane Lane, och som vanligt gör Amy Adams en blek Lois Lane. Kevin Costner syns på ett fotografi.
Danny Elfman står för filmmusiken. När Läderlappen visar sig spelar några toner ur Elfmans score till Tim Burtons BATMAN (1989), när Stålmannen dyker upp hörs en snutt ur John Williams klassiska tema från 1978. Mirakelkvinnan har sitt eget tema (är det Hans Zimmer?), men om övriga figurer försetts med musikaliska teman vet jag inte. Filmmusiken som helhet är nämligen ganska intetsägande. Symfoniorkestern brölar på, men musiken är inte heroisk och medryckande som ovan nämnda musikstycken.

Självklart avslutas JUSTICE LEAGUE med en alldeles för lång strid. Efter eftertexterna följer bonusscener som ger en vink om fortsättningen.

JUSTICE LEAGUE pendlar mellan att vara småtråkig och småkul. Betyget nedan är svagt. THOR: RAGNARÖK är en betydligt bättre film, om jag ska jämföra med en annan, ny superhjältefilm.


  




(Biopremiär 15/11)

fredag 9 maj 2014

Bio: The Unknown Known

Foton copyright (c) NonStop Entertainment
"Why is this man smiling?" står det på affischen till denna dokumentär av Errol Morris. Ja, varför? Mannen på affischen är Donald Rumsfeld, 82, rådgivare åt Nixon, försvarsminister under Gerald Ford och George W Bush.
34 timmar har klippts ner till 103 minuter, och med undantag för några inklippta arkivbilder på händelser i USA och ute i världen, består filmen enbart av en intervju med Rumsfeld, som pratar oavbrutet och som ibland avbryts när Morris ställer en fråga och försöker dra åt tumskruvarna.
Han är slipad, den där Rumsfeld. Han är ju amerikan - och väldigt professionell. De lär sig ju retorik i skolan, de där amerikanerna, och de vet hur man kan köra över sina motståndare, och eventuellt släta över genanta misstag så att de inte märks. Den verbale Rumsfeld ler nästan oavbrutet och låter övertygande när han pratar - och jag blir inte klok på honom. Till en början framstår han som rätt sympatisk, för att snart bli mer och mer oebahaglig. Han pratar om kriget i Irak och kriget mot terrorn, om mängder av amerikaner så väl som irakier som dödas, och han verkar inte tycka att det är något fel med det - han bara ler. Han hävdar att Guantanamo är ett välskött fängelse som vilket som helst, och att de som torterats med skendränkning i kriget mot terrorn är två-tre stycken, och att det inte är något han haft att göra med.
Donald Rumsfeld var vida berömd för sina PM. Han skickade mängder av PM varje dag. "It has to be millions!" säger han när han ska försöka gissa hur många PM han skickade under sin karriär. Rumsfeld läser upp några av de PM han skickat. Han ägnar långa stunder åt att fundera över det engelska språket och ordens betydelser. Han är en fantastisk ordbajsare, Rumsfeld. Filmens titel anspelar på ett beryktat PM, i vilket han svamlade om ”known knowns” (”det vi vet att vi vet”), ”known unknowns (”det vi vet att vi inte vet”) och ”unknown unknowns” (”det vi inte vet att vi inte vet”). Det låter lite grann som Tage Danielssons resonemang om att kärkraftsolyckan i Harrisburg var som osannolik att den egentligen aldrig hänt.
Förra veckan hade dokumentären FREE ANGELA AND ALL POLITICAL PRISONERS. I den fick Angela Davis uttala sig oemotsagd och filmen framstod mest som ett idolporträtt. THE UNKNOWN KNOWN är en helt annan typ av film. Errol Morris försöker komma åt den hale Rumsfeld.
Varför ställde Donald Rumsfeld upp på den här filmen? Det är också Morris sista fråga innan han stänger av kameran. "I honestly don't know!" svarar Donald Rumsfeld.
Lite oväntat står Danny Elfman för filmmusiken.







(Biopremiär 9/5)

-->



torsdag 10 maj 2012

Bio: Dark Shadows

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox Sweden

Vill man utse någon till sin favoritregissör, är det en fördel om han eller hon är död och till större delen gjorde bra filmer - som till exempel Alfred Hitchcock. Eller ännu bättre död och gjorde väldigt få filmer, varav majoriteten är riktigt bra - som till exempel Sergio Leone. Det är värre när man ska utnämna nu levande och fortfarande aktiva personer till favoriter.

Jag brukade ha Dario Argento som favoritregissör - men den karln har ju inte lyckats göra något som kan kallas bra sedan OPERA för 25 år sedan. Bland mina andra, nu levande favoriter finns Tim Burton. Eller fanns. För numera har jag vant mig vid att bli besviken på honom. Plötsligt känns EDWARD SCISSORHANDS, BATMAN, BATMAN RETURNS, ED WOOD och SLEEPY HOLLOW väldigt avlägsna. Vad håller karln på med? Vad har hänt? Jag minns att jag blev väldigt besviken på förra filmen; ALICE I UNDERLANDET (och jag förvånades när jag nu upptäckte att jag faktiskt gav den en trea i betyg, jag hade för mig att jag satte en ledsen tvåa). KALLE OCH CHOKLADFABRIKEN var jag inte heller så förtjust i, medan SWEENEY TODD åtminstone såg oerhört läcker ut - shame about the songs.

Marknadsföringen av nya DARK SHADOWS har varit förhållandevis massiv. Uppenbarligen hyser man stora förväntningar på filmen. Men - bortsett från Johnny Depps medverkan och temat vampyrer, har man inte så mycket att ta på. Filmen är trots allt en parodi på en gammal TV-serie som i princip är helt okänd utanför Amerika.

Häromveckan dog Jonathan Frid, som spelades vampyren Barnabas Collins i TV-serien. I min dödsruna över Frid skrev jag såhär om mitt eget förhållande till DARK SHADOWS: "Det var den legendariske producenten, regissören och manusförfattaren Dan Curtis som låg bakom DARK SHADOWS, som sändes i 1 225 avsnitt (!) mellan 1967 och 1971. Själv har jag aldrig sett själva TV-serien, även om dess ledmotiv är välbekant. Däremot har jag sett biofilmen VAMPYRENS HUS (HOUSE OF DARK SHADOWS, 1970) eftersom den släpptes på hyrvideo i Sverige på 1980-talet, och i denna är förstås Frid med som Barnabas Collins. Jag gjorde ett försök att se den nya, kortlivade TV-versionen av DARK SHADOWS som kom på 90-talet, men jag gav upp efter ett par avsnitt. Den var alldeles för tråkig. I denna innehade Ben Cross rollen som Collins."

När Tim Burtons film börjar är det 1700-tal, och lille Barnabas Collins med föräldrar lämnar Liverpool i England för att bosätta sig i Maine, USA, där de bygger sig ett slott och grundar en stad; Collinsport. Barnabas växer upp till Johnny Depp och Eva Green är Angelique, en tjej som är hopplöst förälskad i Barnabas. Tyvärr är kärleken obesvarad, Barnabas älskar den väna Josette (Bella Heathcote). Nu visar det sig att Angelique är en häxa, så hon mördar Barnabas föräldrar, får Josette att ta livet av sig och förvandlar Barnabas till vampyr. Collinsports invånare stormar slottet, griper vampyren och begraver honom levande i en stålkista.

1972 - året efter att TV-serien DARK SHADOWS lades ner - råkar några byggarbetare gräva upp kistan. Barnabas far upp, dödar alla, och beger sig ut för att hitta sitt slott och sina släktingar. Men numera finns det väldigt få Collins kvar. Det är de nästan utfattiga Elizabeth (Michelle Pfeiffer), Roger (Johnny Miller) och deras barn Carolyn (Chloë Grace Moretz) och David (Gulliver McGrath) som bor på det förfallna slottet, som även inhyser en försupen doktor (Helena Bonham Carter), en gårdskarl (Jackie Earle Haley) och en gammal tant.

Familjen Collins har alltid arbetat i fiskindustrin, men de har en allvarlig konkurrent; ett företag som drivs av en viss Angie - som visar sig vara Angelique, som är still going strong. Till slottet anländer även en kär tös från New York; Vicky - som minsann är Josette reinkarnerad.

Barnabas Collins är en, som det heter, fish out of water. Han konfronteras med märkliga tingestar som inte fanns på 1700-talet, och folk beter sig- och pratar konstigt, tycker han. Eftersom han förvarat sina rikedomar i ett dolt rum i slottet lyckas han få fart på affärerna igen, men Angie gör allt för att sätta käppar i hjulet - och hon vill förstås åter vinna Barnabas hjärta. Men Barnabas har bara ögon för Vicky.

Redan trailern för DARK SHADOWS gav mig onda aningar. Nä, det här såg inte vidare lovande ut. Och den färdiga filmen visar sig vara än värre. Det känns som om Tim Burton har tappat fingertoppskänslan. Och all annan känsla. Filmen lider av en lång rad märkliga problem jag inte associerar med Burton. För det första ser filmen rent visuellt inte riktigt ut som en Tim Burton-film, trots många gotiska och tacksamma miljöer. Det är lite för platt. Till detta kommer den märkliga klippningen. Filmen innehåller många och långa scener där folk bara sitter ner och pratar, ofta vid matbord, och detta skildras stelt och teatralt. Personerna filmas en i taget. Det ser väldigt TV-mässigt ut, och då menar jag inte en rapp amerikansk TV-serie, utan ett gammalt brittiskt TV-drama. Fast var månne originalserien så här stel?

Tempot svajar, ibland blir det saggigt, och tajmingen känns mystiskt tafatt. Danny Elfmans musik är oinspirerad. Och som parodi och framför allt komedi, är detta inte speciellt roligt. En man från det förflutna som konfronteras med moderniteter är ju något vi sett åtskilliga gånger förut - och bättre.
Nå. Här och var får Burton till det och det blir lite smålustigt. Johnny Depp fläskar på med hela registret, men Barnabas tillhör inte hans mer minnesvärda roller. Christopher Lee dyker upp i en liten fin roll. Jonathan Frids cameo inskränker sig till ett par sekunder, då han anländer till en fest på slottet. På denna fest uppträder Alice Cooper som sig själv. 40 år äldre än han ska föreställa. Lite kul, men hela filmen stannar upp när han framträder.

Chloë Grace Moretz får inte till sina repliker riktigt och hon känns mest som en modern tös som leker 70-talsflummare. Bonham Carters roll känns rumphuggen, den är märkligt outveckad. Eva Green har ett passande elakt utseende - men det har hon alltid, hennes ansiktsdrag är hårda och elaka. Specialeffekterna är ... sådär. Inget häpnadsväckande.

Jag hoppas verkligen att Tim Burtons FRANKENWEENIE, som snart är klar, blir det Burtonfilm vi alla väntar på.

Jag har svårt att tänka mig att DARK SHADOWS kommer att bli någon större succé. Allra minst i Sverige.








(Biopremiär 11/5)

tisdag 2 mars 2010

Bio: Alice i Underlandet

En engelsk utgåva av "Alice i Underlandet" stod på mina föräldrars bokhylla när jag växte upp och jag vill minnas att jag var fascinerad av illustrationerna. Men: jag har aldrig gillat Lewis Carrolls berättelser om Alice. De har mest känts bisarra och utflippade snarare än roliga. Disneys tecknade version tycker jag tillhör studions svagare filmer från dess gyllene era.Jag brukar hävda att Tim Burton är en av mina absoluta favorit-
regis-
sörer, men nog blir jag besviken på honom ibland. APORNAS PLANET var, om inte dålig, så onödig och o-Burtonsk, och nej, KALLE OCH CHOKLADFABRIKEN blev nog lite för mycket Burtonsk på fel sätt; den kändes överlastad.


Tim Burton och hans bildspråk känns minst sagt som en passande för att ta sig an ALICE I UNDERLANDET, och ja, han går verkligen loss här - dessutom i 3D. Filmen bygger inte på böckerna om Underlandet och Spegellandet; det här är en fortsättning. Tretton år har gått, Alice har hunnit bli nitton och publiken antas känna till originalhistorierna.


Alice' far har gått bort och nu åker hennes mor iväg med henne för att gifta bort henne med en fånig lord hon inte tycker om. Frieriet är en jättetillställning med massor av (rika, adliga) gäster - men Alice får syn på en vit kanin som kommer kutande i buskarna. Till saken hör att Alice lider av mardrömmar - hon drömmer om Underlandet och är omedveten om att hon faktiskt varit där på riktigt.


Tösabiten trillar ner i ett hål, hamnar åter i den knäppa världen, och träffar på de välbekanta figurerna: Hattmakaren, knarklarven, påskharen, katten och de andra, vilka alla verkar ha väntat på Alice' återkomst. Dock tror de först inte att hon är den riktiga Alice.

Helena Bonham Carter är den elaka röda drott-
ningen med vatten-
skalle som vill härska och ha sig och ger order om halshuggning till höger och vänster, medan Anne Hathaway är den goda, skira, vita drottningen. Det ser ut att bli krig och den röda drottningen hotar med att släppa lös monstret Jabberwocky, men enligt en profetia ska en hjälte anlända och döda odjuret. Jepp, precis som i EVIL DEAD II. Inte helt oväntat är Alice denna krigare.


ALICE I UNDERLANDET är fantastisk att titta på. Att dra till med en klyscha som "fantasifullt" är en underdrift, likaså den andra klyschan "bildfyrverkeri". Tim Burton har vräkt på med så mycket ... Tim Burton att han måste ha gått i spinn under inspelningen. Det är fantastiska, färgsprakande miljöer, med märkliga svampskogar och pampiga slott, och kreativt designade figurer.
...Men samtidigt kan jag inte påstå att filmen är engage-
rande och det är inte särskilt roligt. Jag tror inte jag skrattade en enda gång. Det skulle väl vara åt den fånige lorden, som bara är med i början och slutet. Problemet är att det här bara är bisarrt och utflippat. Det finns inga regler för denna fantasivärld, vad som helst kan hända - och gör det. Inga ramar att hålla sig inför. Det blir bara en rad knäppa konstigheter staplade på varandra i en märkligt tunn och oinspirerad historia. Spännande är det förstås inte heller, och det blir några scener för många där Alice växer och krymper.


Johnny Depp är Hattmakaren och jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om hans insats; som allt annat är han mest bisarr. Crispin Glover spelar den röda drottningens högra hand, vilket förstås är trevligt. Australiska stjärnskottet Mia Wasikowska är söt och vän som Alice, men lite väl blek. De animerade figurernas röster görs av bra namn; Stephen Fry är kattskrället, Alan Rickman är larven, Michael Gough är en dront, och bäst av allt är att Christopher Lee gör Jabberwockys röst. För övrigt är förstås Jabberwocky en figur i en orelaterad nonsensdikt av Carroll.


Tweedle-
dee och Tweedele-
dum ser inte ut som något annat än datorani-
merade figurer, Danny Elfmans filmmusik låter precis likadant som de flesta av hans kompositioner (vilket ju inte hans score till THE WOLFMAN gjorde), medan 3D:n fungerar alldeles utmärkt.


Se dock upp för 2D-versionen som visas i de städer och på de biografer som saknar 3D-salong - inte nog med att den är platt, den är även dubbad till svenska!


Jag hade verkligen hoppats på att få dela ut ett högt betyg till ALICE I UNDERLANDET, men det blir bara ett dassigt medelbetyg - och detta beror enbart på det visuella. Ibland är det visuella inte allt.






 



(Biopremiär 3/3)