Bio: T2 Trainspotting

Foton copyright (c) Sony Pictures Sweden
1996, bör det ha varit, satt jag på ett pågatåg och noterade en kille ombord som läste en bok. Han var bara ett par sidor in, och han såg förvirrad ut. Han vände på boken, tittade på omslaget, och bläddrade lite i den. Boken han läste var Irvine Welshs roman "Trainspotting", och jag gissade att orsaken till att han såg förvirrad ut, var att han läste den på engelska. Rättare sagt: på skotska. Boken är skriven på skotskt dialekt och lär vara fullkomligt obegriplig om man inte talar denna svårbegripliga dialekt.
Jag minns absolut ingenting av Danny Boyles TRAINSPOTTING, som kom 1996. Jo, enstaka scener - som när Ewan McGregor dyker ner i en WC-stol, och när det slungas bajs. I övrigt har jag förträngt allt. Jag hade kompisar som var besatta av filmen, men den tilltalade inte mig. Jag tyckte inte den var dålig, men skitiga filmer om pundare är inte min pryl. Fast musiken var bra.
Eftersom det finns fler böcker var en uppföljare inte omöjlig - men att det skulle dröja 21 år innan en ny film kom var oväntat. Har fansen verkligen suttit och väntat? Har dagens unga biopublik någon relation till TRAINSPOTTING?
T2 TRAINSPOTTING vänder sig till de som verkligen längtat efter att få återse gestalterna från den första filmen. Den bygger i stort sett enbart på återseendet - hur har det gått för de här killarna? Vad gör de nu? Det är en film som börjar, sedan händer det lite grejor, och så tar det slut.
Danny Boyle har åter regisserat. Renton (McGregor), som lämnat sitt gamla liv, återvänder hem till Edinburgh, där han inte varit på tjugo år. Tanken är att han bara ska vara där ett par dagar, men efter att ha sprungit på sitt gamla gäng blir han insyltad i deras förehavanden och fastnar. Den bindgalne Begbie (Robert Carlyle, som ser märklig ut - har han lyft sig?) sitter i fängelse sedan tjugo år, men när han får veta att straffet ökats med ytterligare fem år, rymmer han - vilket går lätt. Han åker genast hem till frun och återupptar sin karriär som våldsam brottsling. Sick Boy (Jonny Lee Miller, som faktiskt inte är skotte) snortar kokain och bedriver utpressning, eftersom han smygfilmar de kunder som anlitar hans prostituerade, bulgariska flickvän. Spud (Ewen Bremner) har lyckats sluta knarka och uppmuntras att skriva en bok om sitt liv, vilket han gör.

Renton är skyldig alla pengar. Han bråkar med Sick Boy, men snart samarbetar de två och startar upp ett projekt tillsammans. Begbie hatar alla och vill hämnas, främst vill ha ta död på Renton.
T2 TRAINSPOTTING innehåller ett flertal ganska roliga scener, filmen tenderar ibland ren buskis, i synnerhet när Begbie är i farten. Åsa-Nisse i knarkform? Filmen består av en rad ibland nästan orelaterade episoder; om det inte vore för de mörkare, tragiska och våldsamma inslagen, är detta en rad sketcher. Begbie tvingar med sin son på ett inbrott och tokar till det, Renton och Sick Boy måste improvisera ett sångnummer på en pub, Begbie sväljer Viagra och börjar jaga Renton, Renton och Sick Boy springer nakna på landsbygden. Då och då blir det lite sentimentalt.

Några kvinnor förekommer knappt alls, den enda större kvinnliga rollen är bulgariskan, som görs av Anjela Nedyalkova. Eftersom Begbie bedöms som så pass farlig att han suttit inlåst i tjugo år, och ska sitta inne ytterligare fem, är det märkligt att polisen av allt att döma inte letar efter honom. Han borde vara lätt att hitta - han bor ju hemma hos frun, och han är liksom inte diskret när han rör sig ute på stan.
På en hylla hemma hos Sick Boy ligger en DVD-utgåva av den norska filmen HUVUDJÄGARNA. Är det för att den, precis som första TRAINSPOTTING, innehåller bajsbad i toalett?
Rent hantverksmässigt är förstås T2 TRAINSPOTTING bra. Skådespelarinsatserna är robusta. Precis som förra gången ligger det en massa bra musik på soundtracket. Irvine Welsh har en liten roll i filmen.
Men nog känns det här som en rätt onödig film. Den kommande BILL & TED 3 är en mer angelägen skapelse.

(Biopremiär 22/2)

Bio: Steve Jobs

Foton copyright (c) UIP
I november 2013 kom filmen jOBS (som stavas med gement J), och som handlade om Steve Jobs liv och karriär fram till hans död. Filmen var inte speciellt bra - och titelrollen spelades av Ashton Kutcher, som inte är så där jättelik Jobs.
Redan nu kommer ännu en film om Steve Jobs, den här gången i regi av den pålitligt ojämne Danny Boyle, och med Michael Fassbender i titelrollen. Han är inte heller lik Jobs. Under scenerna från 1980-talet bär Fassbender kostym och slips, vilket innebär att han är mer lik James Bond än Steve Jobs.
Vad har Boyle att tillföra ämnet? Inte mycket, visar det sig.
STEVE JOBS är indelad i tre delar: Jobs introducerar sin Mac 1984, Jobs introducerar sitt nya system Next 1988, Jobs introducerar sin iMac 1998. Med undantag för några korta flashbacks, utspelar filmen sig i de lokaler där presentationerna av datorerna ska ske. Presentationerna förbereds medan Jobs diskuterar och bråkar med sin familj, och framför allt med sina kollegor - Jeff Daniels gör Apples ägare John Sculley, Seth Rogen är Steve Wozniak, som tillsammans med Jobs skapade maskinen i ett garage, och Kate Winslet spelar Jobs hårt prövade assistent Joanna Hoffman, som mest springer och letar efter sin ständigt försvunne chef.
Det här är ett dialogdrivet drama, i vilket rollfigurerna står mittemot varandra och skriker. Det kan hända att de även sitter ner. Och skriker. Ibland slänger Boyle in onödiga, arty, och aningen irriterande detaljer, som att visa dokumentära bilder på Skylab på en vägg bakom Jobs när denne pratar om just Skylab. Scenerna från 1984 är av någon anledning grynigare än resten av filmen.Vad jag minns var  1984 inte ett speciellt grynigt år.

Redan i filmens första scen uppstår problem när de kort innan presentationen av Macen måste öppna burken. Detta blir svårt, eftersom de saknar det verktyg som behövs. Någon säger att de kan fixa fram en skruvmejsel, men det funkar inte med en sådan. Det behövs specialverktyg. Jobs säger att han inte vill att vanligt folk ska kunna öppna och ändra i en Mac. Det är bland annat just detta jag inte gillar när det gäller Appleprodukter. Det är inte mycket man kan fixa själv, inte mycket som det går att pilla och leka med och uppgradera. Man måste hela tiden köpa nytt, och prylarna blir allt dyrare.
En annan grej jag inte gillar, är att Appleanvändare utgör något slags sekt. Apple är en gudomlighet, Steve Jobs ord är lagen. I Danny Boyles film är Jobs ett osympatiskt, maktlystet rövhål. Under filmens gång blir han alltmer lik L Ron Hubbard och tillställningarna kan närmast liknas vid scientologmöten.

Både Fassbender och Winslet är Oscarnominerade för sina inssatser, och visst - det här en välspelad film. Men det är inte utan att jag undrar vad det är Boyle vill berätta; vad han vill säga med den här pladdriga filmen. Steve Jobs beter sig som en skitstövel - och sedan är det slut, efter att han har kommit med den hopplösa iMacen och hintat om iPoden.
STEVE JOBS gav mig absolut ingenting.

(Biopremiär 22/1)

-->

Bio: Trance

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox Sverige

Jag har problem med att hålla isär Guy Ritchie och Danny Boyle. Jag vet inte varför. Jag måste alltid tänka efter. Vem är vem? Okej, Ritchie är han som var gift med Madonna, Boyle gjorde TRAINSPOTTING.

Jag kollade upp vad jag skrivit om Boyles senaste filmer - jag minns nämligen inte riktigt vad jag tyckte. Eller så minns jag fel. Hans förra film, 127 TIMMAR, gav jag visst en trea. Jag minns den som rätt trist. SLUMDOG MILLIONAIRE, vilken Boyle Oscarbelönades för, gav jag en fyra, vilket överraskar mig. Jag mins inte så mycket av den, alltså gjorde den inget intryck på mig. SUNSHINE har jag inte sett, MILLIONS såg jag, men den har jag förträngt.

Jag gissar att även TRANCE så småningom kommer att låsa in sig i ett litet rum i min hjärna. Återigen handlar det om en film som inte gjorde något större intryck på mig. Men - filmen innehåller en grej som kanske gör att den blir ihågkommen ändå. Och som ser till att Sharon Stone kommer att få konkurrens på freeze frame-fronten.

I TRANCE spelar James McAvoy auktionsförrättaren Simon, som under en kupp där en tavla stjäls tappar minnet. Simon minns inte var han gömt tavlan. Hårdföra gangsters ledda av en som heter Franck (Vincent Cassel) kan inte få Simon att minnas med våld, så en hypnotisör; Elizabeth (Rosario Dawson), anlitas. Hon gör en hypnotisk gest och tränger in i Simons undermedvetna.

TRANCE är ibland en film som är lite för smart för sitt eget bästa, lite för twistad. Stora delar av filmen utgörs av vad Simon upplever under hypnos; dröm och verklighet varvas friskt, är det vi ser det faktiska händelseförloppet eller inbillning, och så vidare. Sådant här har vi ju sett förr. När pusselbitarna faller på plats i slutscenerna visar det sig att storyn egentligen var helt annorlunda än vi trodde - vilket inte kommer som en överraskning.

Nackdelen med sådana här historier där man inte vet om det vi ser på bioduken faktiskt sker eller om det bara är en dröm, är att det blir svårt att engagera sig. Vad som helst kan hända.  Och det är lite tråkigt.

Men efter ett tag; kanske halvvägs in, kommer jag på mig med att tycka att det här är rätt bra ändå. Eller åtminstone helt okej. Filmen blir även överraskande våldsam och blodig mot slutet, vilket kanske är lite onödigt. Jag skrattade högt när en av rollfigurerna få halva huvudet bortskjutet, men fortsätter att prata med Simon (ja, det är en dröm).

Det här är även en väldigt snygg film. Flott foto, intressanta bildkompositioner. I flera scener reflekteras personerna i ett antal små speglar och annat, antagligen för att understryka berättelsens - och minnets - splittrade struktur.

Och så har vi då den här grejen som kommer att få miljoner att trycka på pausknappen så snart filmen finns tillgänglig på DVD (eller redan nu, då den antagligen redan finns ute på nätet). TRANCE är nämligen - och antagligen - den enda filmen någonsin i vilken hjältinnans rakade sköte utgör An Important Plot Element! Jodå. I två korta scener, under ett par korta sekunder, visar Rosario Dawson upp sig i all sin prakt, och i närbild. Och dessa sekunder fyller en funktion. Och det är Goyas fel.

Som sagt: TRANCE är helt okej, men den känns som något slags mellanfilm. Med undantag för Rosario Dawsons private parts är detta lättglömt. Lika lättglömt som platsen där tavlan gömts. Om tio år ska jag låta mig hypnotiseras för att komma ihåg TRANCE.

(Biopremiär 5/6)

Bio: 127 timmar

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox

Ni som gillade att se Ryan Reynolds instängd i en låda i en och en halv timme i BURIED kommer kanske även att uppskatta det här: James Franco instängd i en trång kanjon i en och en halv timme.
Baserad på en sann händelse, spelar Franco den unge äventyraren Aron Ralston, på vars bok filmen bygger. Ralston är en en sådan där hurtig Göran Kropp-typ, som gärna åker ut i öte bergslandskap för att ensam klättra omkring och ha sig.

Javisst, detta är ännu en film i genren "De får tammefan skylla sig själva, de jävlarna!". Filmen börjar med att den livfulle Ralston kör ut till Blue John Canyon i Utah, där han glatt skuttar omkring bland klipporna.

Han träffar på två unga brudar som han badar med i en grotta, men när dessa två slutligen beger sig av hemåt, fortsätter Ralston - som aldrig meddelar någon hemma var han befinner sig - ensam åt andra hållet.

...Och plötsligt trillar han ner i ett smalt schakt. Inte nog med det: en stenbumling rasar ner och klämmer fast vår käcke bergsklättrares högra arm. Jaha, där sitter han, förstår ni, och kan inget annat.

Ralston videofilmar sig själv, men vattnet börjar ta slut och han tänker tillbaka på sitt liv och uppväxt, och snart börjar han även hallucinera. I brist på annat dricker han sitt eget piss. Det är fullkomligt omöjligt att komma loss och någon hjälp går inte att få. det återstår bara en sak att göra, så den gode Ralston plockar fram en för ändamålet alldeles för liten kniv.

James Franco är Oscarsnominerad för sin huvudroll. Om han är värd det? Ja. Nej. Äh, jag vet inte. Han gör ett bra jobb, dock.

Alla flashbacks och hallucinationer har dock en tendens att bli lite jönsiga. De är rätt pretentiösa  och skrattretande. Treat Williams spelar farsan.

Danny Boyle är förresten regissör och filmen innehåller en lång, utdragen scen som är något av det mest fysiskt smärtsamma jag sett på bio. Ja, om ni inte redan vet om vad som händer i filmen, kan ni ju enkelt räkna ut det. Det är en scen endast för härdade.

Men inget av detta hade hänt om Aron Ralston betett sig som vettigt folk och stannat hemma, istället för att ensam jazza runt i djungeln. Sådana som han får allt skylla sig själva när de råkar illa ut.

Nu har jag i alla fall sett 127 TIMMAR och jag lär knappast se den igen. 

(Biopremiär 11/2)