Bio: Tusen timmar

Foton copyright (c) Normalfilm & Filterfilm

Man brukar säga att danskarna aldrig fattade rockmusiken. Eller, ja, man och man - jag brukar säga att danskarna aldrig fattade rockmusiken. Ber man en svensk räkna upp danska rockband, brukar det bli "Gasolin, D.A.D., Sort Sol ... Öh ... King Diamond ...", och sedan tar det stopp. När jag bodde i Skåne och slog över till dansk TV, och det var något underhållningsprogram, så var det ofta några som spelade 50-talsrock. Oavsett decennium jag tittade. Eller så var det ballader eller uppoppade visor. Schlagers.

TUSEN TIMMAR är en dansk-svensk samproduktion, med manus och regi av Carl Moberg från Malmö. Det här är en film som fick mig att tänka på en del tyska filmer - och kanske även franska - som jag såg på 80-talet. Filmer om unga vuxna som är lite vilsna i tillvaron, de söker kärlek och framgång, och driver omkring i Berlin - eller kanske Paris. Filmer med ett vardagsrealistiskt anslag och där dialogen känns improviserad. I de tyska filmerna brukade det spelas punkrock och new wave på soundtracket, i de franska synt, eller möjligtvis romantiska dragspelsslingor. (Typiskt nog kommer jag inte på några filmtitlar, jag minns i synnerhet en rätt cool tysk film jag såg på 16mm.)

TUSEN TIMMAR handlar om Anna (Josefine Tvermoes), som är i 30-årsåldern. Hon jobbar som personlig assistent, men drömmer om att kunna livnära sig på att vara sångerska. Hon sjunger i ett band i Köpenhamn och har ett förhållande med en av medlemmarna i bandet, Thomas (Niels Anders Manley). Men plötsligt drar Thomas iväg på utlandsturné tillsammans med en kompis, och överger Anna.

Ett år senare bor Anna i ett kollektiv i Berlin. Hon har ett öppet förhållande med en kille, hon driver runt, och hon skapar- och framför musik. Folk kommer och går i hennes tillvaro.

Josefine Tvermoes är jättebra i huvudrollen. Hon är i bild nästan hela tiden, och det funkar eftersom hon är sympatisk, det är lätt att tycka om henne. Det här är en film med ett väldigt bra filmfoto, miljöerna är tacksamma. Bitvis känns det dokumentärt, dialogen känns ofta improviserad. Ett par mindre rollfigurer pratar svenska, Alba August dyker upp och pratar danska. Jag är tacksam för att filmen är textad på svenska - ett par killar pratar exceptionellt grötigt, det går inte att höra vilket språk det är.

Musiken i filmen är dock inte min kopp te. Det står i pressmaterialet att filmen innehåller nyskriven musik av skandinaviska artister som är up 'n' coming. Men det låter mest som Björn Afzelius på en dålig dag. Lyssnar ungdomar på sådan här musik nuförtiden?

Jag tillhör inte precis den här filmens målgrupp. Jag har ingen aning om vad unga kommer att tycka om den. Jag har en känsla av att en del kritiker i övre medelåldern kommer att hävda att det är en bra och realistisk ungdomsfilm.

... Men om inget annat är TUSEN TIMMAR en trevlig och sympatisk liten bagatell.

 

 

 

 

(Biopremiär 16/9)

Netflix: Domino

Foton copyright (c) Netflix

Jag tittar på Brian De Palmas filmografi och konstraterar att han nu hamnat i den där gruppen uppburna regissörer som under en lång karriär nog gjort fler filmer som är likgiltiga, eller ibland riktigt dåliga, än bra. Vi associerar namnet De Palma med en rad bra, klassiska filmer från 1970- och 80-talen. Majoriteten av de filmer han fått ur sig sedan 90-talet har inte varit några större höjdare. Ett par har väl varit hyfsade.

Jag såg aldrig Brian De Palmas förra film; PASSION, men hans senaste - vilken dumpats direkt på Netflix - är ingen film som pekar på att De Palma är tillbaka i gammal god form. Tvärtom.

Har du undrat hur en TV-film om Kurt Wallander eller Martin Beck skulle se ut om den regisserades av Brian De Palma? Försedd med filmmusik av Pino Donaggio? DOMINO är svaret!

DOMINO är en med amerikanska mått mätt en lågbudgetproduktion. Drygt 50 miljoner kronor kostade filmen - som till större delen är dansk. En stor del av filmen spelades in i Köpenhamn, och inspelningen var, enligt De Palma, problematisk. Ingenting funkade och de danska producenterna betalade inte ut löner till filmteamet.

För manus står norrmannen Petter Skavlan, som tidigare bland annat skrivit KON-TIKI. Skavlan stod även för manuset till HAMILTON 3 med Mikael Persbrandt - en film som aldrig gjordes. Det är inte utan att jag undrar om Skavlan tog det manuset och skrev om det till DOMINO.

DOMINO börjar rätt bra. Nikolaj Coster-Waldau och Søren Malling spelar poliserna Christian och Lars i Köpenhamn. De blir kallade till ett lägenhetsbråk, där de i trappan springer på en lika skäggig som blodig karl från Mellanöstern. Christian har glömt sin picka hemma, så han lånar Lars' när han ensam går in i en lägenhet. Det hela visar sig vara betydligt värre än ett lägenhetsbråk. Christian hittar en bunden man som torterats och mördats. Utanför lägenheten drar den skäggige kniv och skär Lars i halsen, och flyr ut genom fönstret. Lars väser att Christian måste följa efter, så han klättrar ut på de varmröda köpenhamnska tegeltaken.

Här, i denna takklättrarscen, blir det klassisk Brian De Palma. Vilket i princip är detsamma som klassisk Hitchcock. Även Pino Donaggios musik doftar Hitchcock när Christian klättrar och snubblar omkring på-, och hänger från taken. Efter en stund undrade jag dock varför Christian gav sig ut på taken, och varför ingen annan ser var som sker däruppe. Polis borde ha varit på plats inom kort och det hade bara varit att vänta på att den skäggige skulle komma ner.

Nå. Dessa inledande scener är lite småtrevliga, men snart är det dags att lämna Köpenhamn. Lars avlider av sina skador. Några terrorister från IS härjar runt om i Europa och polisen Christian agerar plötsligt hemlig agent, och DOMINO blir HAMILTON 3. Tillsammans med kollegan Alex (Carice van Houten), som var Lars' älskarinna, reser Christian runt mellan några länder. Ibland dyker Guy Pearce upp som en lika märklig som ointresserad CIA-agent. Ibland blir det lite småtafflig action. Paprika Steen spelar Lars' hustru på kryckor. Göteborgaren Thomas W Gabrielsson spelar polischef. Nicolas Bro är också med någonstans.

DOMINO varar bara 89 minuter, vilket förstås är ett plus i dessa dagar, men det är en riktigt tråkig film. Och handlingen är dum. En del scener är riktigt korkade - här finns till exempel en scen i vilken Christian smyger sig på tre skurkar bakifrån och oskadliggör dem, och just som han är klar med detta får han ett mobilsamtal. Han mobil ringer alltså högt. Han hade inte mobilen på ljudlöst medan han smög omkring. Om den ringt tidigare hade han misslyckats och antagligen dödats.

Estetiskt sett ser DOMINO ut som en svensk TV-film. Brian De Palma måste ha sovit under inspelningen. Det här kan vara hans sämsta film.

(Netflixpremiär 1/7)

Bio: De förbannade åren

Foton copyright (c) Scanbox

Svenskar klagar ofta på svensk film. Svensk film är så dåligt, det är tråkigt och illa spelat med onaturlig dialog. Annat är det med dansk film! Dansk film, det är bra grejor det, och de har ju så bra skådespelare!

Vad som är kul är att danskar säger precis likadant - fast tvärtom. Dansk film är så dåligt, det är tråkigt och illa spelat med onaturlig dialog. Annat är det med svensk film! Svensk film, det är bra grejor det, och de har ju så bra skådespelare!

I det danska dramat DE FÖRBANNADE ÅREN, i regi av Anders Refn, får vi chansen att jämföra danska och svenska skådespelare (samt norska och tyska). Det hela utfaller inte till de svenska skådespelarnas fördel.

Danmark under ockupationstiden är ett ofta förekommande tema inom dansk film och TV, vilket förstås inte är förvånande. Mest känd och antagligen bäst är TV-serien MATADOR. DE FÖRBANNADE ÅREN känns lite grann som en humorbefriad, mindre charmig, och lite valhänt version av MATADOR.

I handlingens centrum står familjen Skov, med fabrikören Karl Skov (Jesper Christensen) som överhuvud. Familjen Skov bor flott, de har gott om pengar, och när tyskarna invaderar landet börjar Karl, påhejad av svenska kollegor, att tillverka produkter för Tysklands räkning för att inte gå omkull.

De olika familjemedlemmarna agerar på vitt skilda sätt under de här åren. En grabb ansluter sig till tyska armen. En annan blir kommunistisk motståndsman. En tjej förälskar sig i en charmig tysk ubåtskapten.

Det här känns som att titta på en TV-serie ihopklippt till en långfilm. Det känns även som om stora delar saknas. När filmen börjar får vi aldrig några närmare presentationer av de många rollfigurerna. Det tar ett bra tag innan man kopplar vad det är för några och hur de hör ihop. Storyn hoppar hela tiden mellan olika parallellhandlingar, varav många aldrig får tid att utvecklas. Vi ges aldrig tillfälle att lära känna-, och känna för-, de olika familjemedlemmarna. Ett par rollfigurer som ger intryck av att vara viktiga försvinner plötsligt ur handlingen. Vem var den blonda tjejen som ville gifta sig med en av pojkarna Skov?

Claes Malmberg klarar sig bra som självisk svensk fabrikör, Peter Eggers är inget vidare som ingift svensk familjemedlem. I början av filmen dyker det upp två svensktalande tyska judar. De spelas av Melinda Kinnaman och Joel Spira, som talar svenska med tysk brytning. Det låter inte klokt, det känns som ett barnprogram från 70-talet, eller en sketch. De är jättedåliga, men tack och lov arresteras de ganska omgående. Överspelspolisen grep in.

De danska skådespelarna klarar sig bättre. Jesper Christensen är förstås utmärkt som Karl Skov, likaså Bodil Jørgensen som fru Skov. Bäst är en skånsk polis som skriker "Jevvla smugglare!". Tyvärr är han bara med fyra sekunder. I mörker.

Jag hade vissa förhoppningar på DE FÖRBANNADE ÅREN, det är ju ett högintressant ämne. Filmen är dock lite för ojämn. Efter två och en halv timme slutar plötsligt filmen mitt i alltihop, utan att handlingen avslutats. Vad hände? Det visar sig att det ska komma en fortsättning - som spelas in just nu och som inte får premiär förrän 2022. Jag hade helt klart föredragit att de spelat in hela berättelsen om familjen Skov på en gång, och sedan visat den som en utförlig TV-serie, istället för en halv biofilm.

Filmen får alltså biopremiär, men i vilka städer vet jag inte. Biograferna är stängda där jag bor.

(Biopremiär 29/5)

Bio: The House That Jack Built

Foton copyright (c) Christian Geisnæs
Så här några decennier senare, känns det som om den evige provokatören Lars von Trier slutade vara relevant efter TV-serien RIKET. Sedan dess har han i många fall - i de flesta fall? - mest framstått som en kille som tycker om att springa in på eleganta kafferep och skrika "bajs". Trots att han är alldeles för gammal för att vara denne störige kille.
Vad är väl en filmfestival i Cannes utan en skandalfilm som chockar publiken, och som får stora delar av nämnda publik att lämna salongen? Förra året var THE HOUSE THAT JACK BUILT denna skandalfilm. Det finns ett litet gäng regissörer, von Trier är en av dessa, vilka jag upplever har som enda mål att chockera på glamorösa filmfestivaler. Regissörer som ägnar sig åt en genre jag brukar kalla "trash disguised as art". THE HOUSE THAT JACK BUILT är ett typexempel på skräp förklätt till konst.
Ta en blodig och våldsam seriemördar- eller tortyrporrfilm. Vad ska vi dra till med? Tja, vi kan ju ta en av SAW-filmerna. Vi börjar med att dra ut varje mord, så att de pågår i 20-30 minuter. Sedan klipper vi bort all handling mellan morden, och passar samtidigt på att kasta om ordningen på mordscenerna. Därefter lägger vi in lite blandade bilder på-, och filmklipp med, religösa symboler, Hitler, konstverk och hus. Slutligen låter vi Bruno Ganz samtala med Jigsaw på ljudspåret, de filosoferar om mord, konst, religion med mera.  
Om man gör så som jag beskriver ovan, får man 2½ timme pretentiös våldspornografi. Och det är precis det Lars von Triers nya film är.
Filmen utspelar sig under tolv år och är uppdelad i fem delar - fem incidenter, som de kallas - plus en epilog. Matt Dillon spelar seriemördaren Jack. Han påstår sig vara ingenjör, han vill bygga sig ett hus, och han ser sitt mordiska hantverk som konst. Han lider av fler åkommor än psykopati, han har OCD, han fotograferar sina offer, och är extremt noga med att bilderna blir perfekta.
Incidenterna återges inte i kronologisk ordning. Först är det Uma Thurman som råkar rejält illa ut när hennes bil fått punktering i skogen. Därefter gör Siobhan Fallon Hogan misstaget att släppa in Jack, som knackar på. Sedan följer det omskrivna avsnittet där Jack, beväpnad med jaktgevär, övar prickskytte på Sofie Gråbøl och hennes två små söner.

Så fortsätter det i ytterligare två incidenter. Det är blodigt, utdraget och sadistiskt. Samtidigt är det en prestation av Lars von Trier att lyckas göra en blodig seriemördarfilm så här jävla tråkig! Här och var är filmen faktiskt rolig - medvetet rolig - men det hjälper inte. Det här är ofta fruktansvärt segt, och som thriller är det ospännande. Det här är egentligen väldigt banalt.
Filmens repliker är teatraliska, och skådespelana framför dem på ett teatraliskt, onaturligt sätt, vilket gör att filmen aldrig någonsin framstår som verklighet; att incidenterna sker på riktigt. UmaThurman framstår dessutom som en rätt kass skådis när hon fäller sina krystade repliker.
Men! När det är ungefär tjugo minuter kvar, blir THE HOUSE THAT JACK BUILT plötsligt rätt bra och fascinerande. Efter att Jack äntligen lyckts bygga sitt hus (det är bisarrt värre), dyker Bruno Ganz upp i epilogen för att, i en parafras på "Dantes Inferno", ta Jack med på en vandring ner i helvetet. Dessa scener  är lika märkliga som mäktiga; efter att filmen varit rätt ful, övergår den till att bli rätt snygg.

Matt Dillon är bra i huvudrollen, och han bär sköna seriemördarglasögon. Det spelas David Bowie på ljudspåret. Filmen utspelar sig i USA, men är inspelad i Sverige och Danmark.
... Men återigen: plockar man bort alla pretentiösa, konstnärliga inslag, återstår bara tröttande våldspornografi. THE HOUSE THAT JACK BUILT framstår i slutändan som fullkomligt poänglös, och von Trier har återigen bara varit ute efter att chockera publiken, samtidigt som han tillfredställer sina egna lustar. Många har kallat filmen misogyn, och det är den kanske.
De skräckfilmer det klagades så mycket på förr om åren hade åtminstone handling, om än oftast tunn sådan, och de varade sällan mer än 90 minuter och hann därför inte bli tråkiga. De var dessutom ärliga i sitt uppsåt: de ville skrämmas, inget annat.
Slutligen: medan jag skrev denna recension, var det något som slog mig. 1992 utkom seriealbumet "In memoriam", med manus av mig och teckningar av Mikael Tomasic. Det innehåller flera korta skräckhistorier, och den sista av dessa; titelserien, handlar om en seriemördare - som på slutet gjort sig själv till något slags konstverk, innan skär halsen av sig.

(Biopremiär 15/3)
-->

Bio: Darkland

Foton copyright (c) Scanbox

Nu blir det dansk action här på TOPPRAFFEL! När såg du en dansk actionfilm senast? En dansk vigilante-actionfilm, dessutom.

Om vi säger så här: ska du bara se en dansk actionfilm i år, ska du se DARKLAND. Fast detta är inte nödvändigtvis en rekommendation. Det finns gott om andra actionfilmer du kan se istället - på andra språk än danska.

Danmarks Vin Diesel; Dar Salim (från bland annat GAME OF THRONES och DICTE), spelar den skicklige kirurgen Zaid. Han är från Irak, men han är gift med en danska som han dessutom väntar barn med, och han lever ett vanligt danskt liv. Hans yngre bror Yasin är dock en kriminell slyngel som hänger med en liga i Köpenhamns stökigare stadsdelar. I filmens inledning ska brodern råna en bank, men stöten går fel. Den gravt kriminelle kickboxaren Semion (Ali Sivandi), lokal gangsterboss, låter döda Yasin.

Eftersom polisen inte verkar bry sig nämnvärt om fallet, finns det bara en sak för Zaid att göra: han ska själv rensa upp och skjuta av buset. Eller åtminstone bryta av armar och ben på slöddret.

Fenar Ahmad har regisserat DARKLAND. Visst har vi sett allt förut. Det här är DEATH WISH på danska - eller kanske snarare THE PUNISHER. Zaid är en rejäl biff, klädd i svart och iförd skottsäker väst. Och visst har vi sett betydligt bättre varianter på detta klassiska hämndtema.

... Men jag tycker nog att DARKLAND är rätt okej. Att jag tycker så beror på att jag sett alldeles för många amerikanska B-actionfilmer som är ohyggligt mycket sämre. Det har ju hänt något med den amerikanska lågbudgetfilmen; de är billigare och sämre än någonsin. DARKLAND verkar ha haft en hyfsad budget och den är gjord med viss stil. Det är mörkt och brutalt.

Alla klyschorna finns med. Hur ska Zaid på kort tid lyckas komma i form för den stora hämnden? Jo, men hjälp av ett montage! Han beger sig ut och nitar framgångsrikt en massa busar, sedan följer en rad motgångar, innan han står öga mot öga med Semion för den feta slutfajten.

Han tål väldigt mycket stryk, den gode Zaid. Han har inga större problem att hitta rätt personer när han är ute och rensar stan. Polisen är i det närmaste osynlig - man tycker att de borde sätta in alla resurser när gangsters hittas sönderslagna eller ihjälskjutna runt om i Köpenhamn. Semion eldar dessutom upp en kille.

I original heter den här filmen UNDERVERDEN. Eftersom vi inte längre kan svenska, heter den alltså DARKLAND här. Som alla andra filmer nuförtiden, är Ahmads film för lång. Kanske är betyget nedan för snällt, men jag tycker att skådespelarinsatserna är goda, och som sagt - det finns gott om betydligt sämre actionfilmer. Plus i kanten för att filmen innehåller en cage fight.

Det är onekligen kul att Åke Sandgren, numera filmkonsulent på danska filminstitutet, satsat pengar i det här. Undrar vad som hänt om man knallat upp på svenska filminstitutet och sagt "Tjena, jag vill göra en actionfilm om en kirurg på Sahlgrenska som beväpnar sig och rensar upp i Biskopsgården".

(Biopremiär 5/5)

Bio: Under sanden

Foton copyright (c) Studio S Entertainment
Avdelningen för fakta jag inte hade en aning om: under andra världskriget placerade tyskarna ut över en miljon minor längs den danska västkusten. Efter kriget tvingades tyska soldater åka tillbaka och ta bort minorna. Ett livsfarligt evighetsjobb.
Det är om detta Martin Zandvliets (DIRCH) nya film handlar. Roland Møller spelar sergeant Carl Rasmussen - världens hårdaste dansk. Han får ta hand om en klunga skrajsna tyska soldater - de är väldigt unga; bara pojkar. De snabbutbildas i desarmering av minor, och därefter skickas de iväg till stranden. Där hålls de inlåsta i ett skjul nattetid, om dagarna letar de minor, de får ingen mat, och Rasmussen skriker och domderar - och drar sig inte för att klippa till gossarna. Det tog inte lång tid innan jag började gissa om det här är en sådan där film där plågoanden blir kompis med de plågade och att de kommer att spela fotboll tillsammans.
Det är det.

Bitvis är UNDER SANDEN riktigt spännande. Ja, nästan olidligt spännande. Vi serveras långa, utdragna scener där svettiga pojkar nervöst skruvar isär minor. Helt utan filmmusik, vilket gör det än mer tätt och påträngande. Ibland briserar minorna.
Som helhet är UNDER SANDEN en bra film. Samtidigt satt jag hela tiden och kände att det var något som fattades. Vi lär aldrig riktigt känna rollfigurerna. Carl Rasmussen är bara en hård jävel som hatar tyskar. Några av pojkarna nämner kort sina familjer, men de förblir lite för skissartade.

Filmen varar bara hundra minuter, men den känns trots detta lite för utdragen. Slutet, som jag inte ska avslöja här, köpte jag inte alls; jag förstod inte riktigt hur Rasmussen lyckades genomföra det som sker.
Två explosioner som är tänkta att vara tragiska fick mig att skratta till. Det var det förstås inte meningen att jag skulle göra. Men när man aldrig riktigt känner för gestalterna, blir det svårt att engagera sig i deras öden.
Trots mina invändningar vill jag gärna upprepa att detta är en bra film och väl värd att se.

(Biopremiär 15/4)

-->

Bio: The Salvation

Foton copyright (c) Studio S Entertainment

På 1970-talet försökte man lansera termen köttbullswestern som beteckning på vår inhemska motsvarighet till spaghettiwesterns. Fast denna trend inskränkte sig till två filmer: Mats-Helge Olssons I DÖD MANS SPÅR och THE FROZEN STAR - varav den sistnämnda aldrig nådde utanför Småland. Förutom dessa finns WILD WEST STORY från 1964, som jag inte har sett, Sven-Ingvars hamnade i vilda västern i UNDER DITT PARASOLL 1968, Claire Wikholm var Calamity Jane i en TV-pjäs - och 1996 gjordes något som heter THE RETURN OF JESUS, PART II med Adam Alsing, Lende Endre, Alice Bah och Satortrummisen Micke Solén. Vad hände med den? Jag minns att Micke snackade om den - men det var då.

I Danmark har det också gjorts westerns. Jag vet inte hur många, men 1970 kom BOCKEN I VILDA VÄSTERN med Dirch Passer - den har jag sett, eftersom dansk TV visade den för en del år sedan. Jag vill minnas att den var rätt kul. Jag tror att de även körde 1971 års uppföljare BOCKEN SOM SHERIFF. Flæskestegwesterns?

... Nu är det åter dags för en dansk western. Dansk-brittisk, till och med - och eftersom det handlar om en Zentropaproduktion är även svenska Film i Väst (Film i West?) inblandat. För att göra det hela ännu mer internationellt, är filmen inspelad i Sydafrika. Skälen till det sistnämnda bör förstås ha varit ekonomiska - är det alltså numera inte längre möjligt att skjuta kobojsarfilmer i Spanien?

För regin står Kristian Levring, som tidigare bland annat gjort en thriller med Ulrich Thomsen; DEN DU FRYGTER, som jag inte kan hitta någon svensk titel på - den släpptes kanske aldrig här. Manuset har Levring skrivit tillsammans med välrenommerade Anders Thomas Jensen.

Det är 1870-tal och Mads Mikkelsen och Mikael Persbrandt spelar bröderna Jon och Peter; två danska soldater i västern - och jodå, Persbrandt mumlar fram en del av sin dialog på danska. Jon väntar på att hans förtjusande fru och lille son ska anlända från Danmark, vilket de gör. De sätter sig i en diligens för att åka hem till det lilla huset på prärien - men de har lite osis med övriga passagerare. Ombord kliver nämligen två vettvillingar och det bär sig inte bättre än att Jons familj mördas - och Jon ser genast till att hämnas och skjuter ihjäl mördarna.

Det visar sig att en av mördarna har en psykopatisk bror; Delarue (Jeffrey Dean Morgan från WATCHMEN). Delarue och hans män håller en liten stad i skräck, de är galna sadister, och vill förstås komma åt Jon. Jon tillfångatas, torteras, men som en annan Django kommer han åter på fötter för att visa var skåpet ska stå.

Jag tycker att det är väldigt kul att den här filmen har gjorts. Det är fantastiskt häftigt! Förvisso är det alltid trevligt när en ny western får biopremiär, men att filmen är dansk är ju asfränt. Men - som film är den väl ... sådär. Till skillnad från en del utländska filmkritiker är det inte handlingen jag anmärker på. Nio westerns av tio - eller 99 av hundra - har mer eller mindre samma handling; variationerna är små, och det är sällan för handlingens skull man ser filmerna.

THE SALVATION är en hård, riktigt jävla stenhård film - men den besitter även en del lätt irriterande pretentiösa drag. Jag vet inte om det är meningen. Ibland tenderar filmen kammardrama; ibland vänds det storslagna upp och ner och det ser ut som en billig TV-film. Rollfigurerna förblir lite väl anonyma och distanserade - Mads Mikkelsen och Mikael Persbrandt är inte lika coola som hjältarna i de italienska filmerna.

Filmen är försedd med särdeles slätstruken filmmusik som inte förstärker scenerna och spänningen, snarare tvärtom. En stor orkester stråkar på, men som fallet är med alla dessa svenska snutfilmer med liknande musik, handlar det bara om en tjock, oinspirerad ljudmassa som skulle kunna ha smetats på vilket skandinaviskt drama som helst. THE SALVATION låter inte som en western, vare sig en amerikansk eller en italiensk.

Förutom ovannämnda skådespelare dyker ytterligare en rad bra namn upp. Eva Green spelar hustrun till en av de män Jon skjuter ihjäl. Hon har fått tungan utskuren och har därför inte en enda replik. Den bestialiske Delarue ser genast till att ikläda sig rollen som hennes nye karl. Eric Cantona, av alla människor, spelar en hårding i stan, medan Jonathan Pryce tillhör de fegare personerna.

THE SALVATION är en intressant film och klart sevärd. Synd att den inte är bättre. Det behövs fler westerns.

(Biopremiär 12/9)

Bio: En sång från hjärtat

Foton copyright (c) Nordisk Film
Kära läsare. Här följer några av de repliker Mikael Persbrandt fäller i det nya, danska dramat EN DU ELSKER, som i Sverige fått titeln EN SÅNG FRÅN HJÄRTAT:
"Mummel-mummel-brum-brum!"
"Brum-brum-brum!"
"Mummel-mummel-mummelimum-mum!"
"BRUM!"
Pernille Fischer Christensen har regisserat och även skrivit manus, det senare tillsammans med Kim Fupz Aakeson (EN GANSKA SNÄLL MAN), och Persbrandt spelar Thomas Jacob - dansk sångstjärna. Eller ... Är han dansk? Jag pratade med några kollegor efter pressvisningen, och vi blev inte kloka på Thomas Jacob. Filmen inleds med att han återvänder hem till Danmark. Men han pratar svenska. Hans producent Molly (Trine Dyrholm) är danska. Hans dotter Julie (Birgitte Hjort Sørensen) är danska. Hennes elvaårige son Noa - Thomas' barnbarn - pratar danska. Thomas' assistent Kate (Eve Best) är från England, så där pratas det engelska. Thomas Jacob glider omkring som firad dansk stjärna - och pratar aldrig danska. Och även om han pratar svenska, har inga problem med att förstå honom. De enda som inte förstår vad Mikael Persbrandt säger i den här filmen, är jag och resten av publiken. All dansk och engelsk dialog är textad på svenska - men när Persbrandt pratar svenska försvinner textremsan. Och det är då den behövs! Efter filmen satt två män bakom och diskuterade det faktum att de inte uppfattat Persbrandts repliker. Jag själv nämnde det för en garvad kritikerveteran, vi kan kalla henne "Annika på Sydsvenskan", och hon hade också suttit och koncentrerat sig för att uppfatta de mumlade grymtningar Persbrandt får ur sig.

... Å andra sidan missar man inte så mycket. EN SÅNG FRÅN HJÄRTAT är en minst sagt sval film. Det här är tunt, mycket tunt. I MIG ÄGER INGEN bar ju Mikael Persbrandt mustasch. Då var han alkis. I EN SÅNG FRÅN HJÄRTAT har han skägg. Han är före detta alkis och drogmissbrukare. Således: alkis - mustasch, druggie - skägg.
Thomas Jacob är rik och uttråkad, hans liv är tomt. Kate fixar ett slott han kan bo i. Han försöker spela in en ny platta. Dottern Julie dyker upp med lillgrabben Noa. Julie missbrukar kokain och blöder näsblod. Sedan inträffar något tragiskt och Thomas måste ta hand om Noa. Thomas bjuder ungen på marshmallows. "Ät!" kommenderar Thomas. Och så försöker han få ordning på en ny låt. Han måste känna något för texten!

Filmfotot är alldeles utmärkt och det är väl även skådespelarinsatserna - bortsett från att det alltså inte går att höra vad Persbrandt säger. Filmen är avsedd att vara gripande - men det blir den aldrig. Det känns mest trist och poänglöst. (Tydligen tyckte även Persbrandt att det var trist, eftersom han enligt uppgift försvann från inspelningen)
Mikael Persbrandt sjunger några låtar i filmen. Alla går likadant och det låter lite grann som Leonard Cohen. Eftersom Mikael Persbrandt inte är någon sångare har ljudteknikerna fixat till det så att det låter acceptabelt. Persbrandts dassiga engelska uttal har dock ingen fixat till. Om någon undrar varför han inte gjort sig en ordentlig utlandskarriär - här har ni förklaringen. Han är kass på engelska.

(Biopremiär 9/5)

-->

BUFF: Antboy

Foton copyright (c) Nimbus Film Productions

Jag och en god vän tog en öl under BUFF och pratade om barnfilmer vi gillade när vi själva var barn - och vi kom båda fram till att vi faktiskt inte tittade på barnfilmer när vi växte upp. Förvisso är jag rätt mycket äldre än min vän, utbudet såg annorlunda ut när han växte upp, men när vi själva fick välja vad vi ville se, såg vi aldrig på barnfilm. Jag gillade bara roliga filmer och äventyr - science-fiction, western, riddare, musketörer, superhjältar. Och monster, såklart. Spännande och coola saker. Jag var totalt ointresserad av de filmer vissa vuxna tyckte var lämpliga att se. Om det superhjälte- och sci-fi-films-utbud vi har idag hade funnits på 1970-talet, hade jag skitit på mig av lycka.

... Och jag hade älskat en film som den danska barnfilmen ANTBOY. Redan förra året besökte regissören Ask Hasselbalch BUFF och pratade om den då kommande filmen, som bygger på en rad danska barnböcker av en herre med det i Sverige märkliga namnet Kenneth Bøgh Andersen - en pseudonym hade nog varit på sin plats. Böckerna har inte översatts till svenska, och nej, figuren har ingenting med Marvel Comics-hjälten Antman att göra. Jag hade aldrig hört talas om figuren, men nu har jag sett den färdiga filmen - den enda film på BUFF i år vilken jag verkligen ville se.

Bokserien filmen ANTBOY bygger på.

ANTBOY inleds med pampig musik och serierutor tecknade i traditionell amerikansk superhjältestil. Det är snyggt och häftigt, och därefter hamnar vi i en typisk dansk småstad. Där träffar vi dem mesige lille tolvåringen Pelle Nøhrmann (Oscar Dietz), som är kär i söta rikemansdottern Amanda (Cecilie Alstrup Tarp). Hon har förstås inte noterat honom. När Pelle en dag på väg hem från skolan jagas av mobbare, gömmer han sig i en mystisk trädgård, där han råkar bli biten av en lika mystisk myra.

Väl hemkommen mår Pelle dåligt och somnar, och när han vaknar har han försetts med superkrafter: en myras krafter. Med hjälp av serietidningsnörden Wilhelm (Samuel Ting Graf) blir Pelle den maskerade Antboy, och förvandlas snart till traktens store hjälte och alla flickors idol. Men så anländer en superskurk till byn: Loppan (serietidningssamlaren Nicolas Bro från WAR HORSE och NYMPHOMANIAC). Loppan kidnappar Amanda för att pressa hennes far på pengar, och Amandas tuffa syrra Ida (Amalie Kruse Jensen) letar upp Antboy för att få hjälp. Nu blir det raffel och grejor!

Som helhet är ANTBOY en kul och trevlig film. Dock vill jag inte sticka under stol med att jag blev en aning besviken - vilket nog främst beror på bristen på originalitet. Figuren Antboy är mer eller mindre en kopia på Spindelmannen. Flera scener i filmen känns hämtade direkt på Sam Raimis första SPIDER-MAN - Pelle upptäcker sina krafter och i slowmotionscener duckar han undan en motståndares hårda slag, och eftersom han kan klättra på väggar är händerna klistriga och saker fastnar i handflatorna. Det är lite för likt för att bara vara en blinkning till den gamle nätskallen. Antboys enda unika kraft är att han har frätande urin! Han bryter upp hänglås genom att pissa på dem.

Jag läser att Antboys kostym är den dyraste som någonsin förekommit i en dansk film, vilket låter otroligt, men i övrigt är detta en lågbudgetfilm - jag vet inte vad den kostade, men enligt regissör Hasselbalch kostade ANTBOY ungefär lika mycket pengar som MAN OF STEELS filmteam spenderade på latte. Och det här ser rätt billigt ut. Effekterna är inte vidare imponerande, men till större delen effektiva, charmiga och fungerande.

Det är nog för mycket att hoppas på en svensk biopremiär, men nog borde ANTBOY kunna släppas på DVD här i Sverige. I Danmark blev filmen så framgångsrik att Ask Hasselbalch nu håller på att spela in ANTBOY 2.

BUFF: Resan till Fjäderkungens rike

Foton copyright (c) Noble Entertainment

Efter flera långa, väldigt långa, och invecklade, väldigt invecklade, tal på engelska, invigdes igår BUFF med RESAN TILL FJÄDERKUNGENS RIKE, en film som tidigare tävlat i Berlin. Detta är den första svenska, animerade långfilmen i 3D - men det där med "svenska" är en sanning med modifikation. Regissören Esben Toft Jacobsen (DEN STORA BJÖRNEN) är dansk, liksom flera av de inblandade produktionsbolagen.

RESAN TILL FJÄDERKUNGENS RIKE är något slags stillsamt fantasyäventyr om den lille kaninpojken Johan, som lever ett idylliskt liv med sina föräldrar (Gustaf Hammarsten och Tuva Novotny gör deras röster). Men så blir morsan sjuk och börjar hosta och verkar vara döende - och puff, så kommer plötsligt den mystiska Fjäderkungen (Lennart Jähkel) flygande som från en annan dimension och för bort morsan inför ögonen på Johan. Som THE CROW, fast tvärtom. Eller som storken, fast tvärtom.

Av någon anledning tvingas farsan ta Johan och flytta till en båt. Johan ger inte upp hoppet om att få återse sin mor och letar efter Fjäderkungens rike. Johan råkar träffa på en skäggig typ som heter Bill (Leif Andrée) och en sträng sjökapten (Sissela Kyle), och lyckas ta sig till det mystiska landet där Fjäderkungen härskar och morsan numera bor. Men ska han lyckas ta sig därifrån, och går det att få morsan med sig?

Hej, Nangijala, vad var nu det här? En massa kvasireligiöst mumbo-jumbo? Ja, tydligen. Prat om Gud och mög, och allmänt vemodig stämning. Emellanåt gick tankarna till Jeunet & Caro, ibland till, tja, Terry Gilliam - men Jacobsens film ligger långt från dessa herrars nivå. Det fanns en massa småungar på visningen på Royal och de skrattade mycket i början, när Johan och hans farsa sprang runt och lekte och busade och trillade och slog sig, men ju längre in i filmen vi kom, desto tystare blev ungarna. De som satt nära mig tröttnade och började att pyssla med annat - liksom jag.

RESAN TILL FJÄDERKUNGENS RIKE är långsam och besynnerligt ospännande. Handlingen är mer konstig än rafflande. De dramatiska slutscenerna involverar vad som påminner om ett Lovecraftianskt havsmonster. Ungarna i publiken var mer intresserade av det faktum att Johan och hans farsa inte bar flytväst när de åkte i en eka. Jag satt och tänkte på annat. Av någon anledning tänkte jag på den där scenen i DOLT UNDER YTAN, där Michelle Pfeiffer tittar och ett badkar och ser reflektionen av ett spöke. Och det har absolut ingenting med Fjäderkungen att göra. Bortsett från Dödens närvaro. I vanlig svensk ordning har man främst försökt att göra något som är fint och djupt och allvarligt, snarare än en film som är underhållande och rolig.

... Men hur ser det här ut? Kan filmen mäta sig med Pixar, DreamWorks och de andra?

Vad tror ni? Svar: nej. RESAN TILL FJÄDERKUNGENS RIKE ser ut som mellansekvenserna i ett PlayStationspel från 1998. Ett tag trodde jag att det var något fel på projektorn, eller möjligtvis kopian. Bilden är ofta alldeles för blek och märklig, som om det råkat hamna ett filter i vägen. Pälsen på kaninerna och andra djur är murrig, den ser ut att myllra av något obestämbart. Figurerna verkar ibland ha ledgångsreumatism. Vissa miljöer och stämningsfulla och snygga, men som helhet är det här lite primitivt och ser föråldrat ut. Det hade jag kunnat acceptera om handlingen vore festlig och engagerande, men detta är mest sömnigt.

De borde visat Scooby-Doo istället.

(Biopremiär 21/3)

Bio: Nymphomaniac

Foton copyright (c) Christian Geisnæs

1973 kom Torgny Wickmans ANITA - UR EN TONÅRSFLICKAS DAGBOK. I ett grått, trist Katrineholm träffar en psykologistudent spelad av Stellan Skarsgård den unga, deprimerade nymfomanen Anita (Christina Lindberg). Stellan engagerar sig i Anita, som berättar om hur hon ligger med karlar på löpande band utan att känna något. På slutet klarar förstås Stellan biffen.
... Och nu är Stellan på det igen! Nu har han hittat en ny nymfoman att föra djupa samtal med. Förvisso inte i Katrineholm och på svenska, men i en annan grå, anonym stad i Europa, där alla pratar engelska och bär internationella namn.

Det är inte utan att jag var nyfiken på Lars von Triers NYMPHOMANIAC. Och det ska numera mycket till för att jag ska bli nyfiken på hans filmer - jag har i princip inte gillat någonting han gjort sedan RIKET, och jag har tröttnat på hans pajaskonster och roll som provokatör. Men det var svårt att inte intresseras av NYMPHOMANIAC. Ryktena var många. Ett hårdporrdrama? Med en massa kända skådisar? En film som är hur lång som helst?

Det skrevs mer och mer om filmen. Porrskådisar som stand-ins? Könsorgansattrapper? En nerklippt bioversion? En evighetslång von Trier-version? Vad är det här?

NYMPHOMANIAC öppnar med en text som berättar att det vi ska få se är en förkortad och censurerad version av filmen. Lars von Trier har godkänt den, men har inget med den att göra. Det är producenten Peter Aalbæk Jensens version vi får se på bio här. Den är uppdelad i två delar; Vol. 1 och 2, ska visas med en tjugominuterspaus, och den sammanlagda speltiden är fyra timmar och tjugo minuter. Lars von Triers egen version lär vara ungefär en timme längre - den ska ha premiär i Berlin, men enligt Nordisk Film kommer den inte att visas i Sverige, inte ens på DVD.

Charlotte Gainsbourg spelar Joe, som ligger blodig i en tom, hotfull gränd. Den ensamme juden Seligman (Stellan Skarsgård) hittar henne och vill ringa efter en ambulans, men det vill Joe inte gå med på. Istället hamnar hon i Seligmans säng, där hon berättar om sitt liv; från barndomen fram till incidenten i gränden. Samtalet mellan Seligman och Joe utgör ramhandling för en lång rad episoder, uppdelade som kapitel med olika titlar.

Joe är förstås titelns nymfoman och ännu en av alla dessa hårt utsatta kvinnor Von Trier befolkar sina filmer med. Hon upptäckte sin sexualitet redan som barn och hennes beteende verkar mest vara något slags revolt mot den borgerliga familjen. Den unga Joe, som spelas av Stacy Martin, ligger med allt och alla och bildar något slags bisarr sexsekt med några tjejkompisar. Hon träffar flera gånger, ibland med ett par års mellanrum, en viss Jerôme (Shia LaBeouf), som vid ett tillfälle även blir hennes chef på ett kontor.

Joe lyckas inte ha några ordentliga förhållanden, hon kan inte älska, och hennes behov blir alltmer utstuderade.

... Vilket innebär att den här filmen spretar som ett påskris. Jag är inte helt på det klara vad det är von Trier vill berätta, vart han vill komma med det här, och många av episoderna har egentligen inget med varandra att göra - de har bara Joe som gemensam nämnare. Under Vol. 2 dyker Jamie Bell upp som K, en sadist Joe besöker för att bli förnedrad och brutalt piskad med ridspö - böjelser Joe inte verkat ha tidigare. Och det allra sista, långa kapitlet, vars innehåll jag inte ska avslöja här, känns som en helt annan film med en helt annan handling och ton. Jag får en känsla av att von Trier bara iscensatt ett gäng av sina egna fantasier och lustar. Jag tänker på Pasolini och SALÒ - det spelar ingen roll vad folk säger om den filmen; att den har ett viktigt budskap och så vidare, jag tror att Pasolini bara frossade i sina egna böjelser.

Det är inte bara handlingen som spretar, det gör även filmens ton. Ibland är det väldigt skojigt - här finns till exempel en kul scen där Uma Thurman i rollen som en av Joes påsättares hustru kommer på besök med sina tre små barn i släptåg. Hon vill visa barnen hur deras hemska far har det med sin nya kvinna. Men från och till är det här även mördande tråkigt, med långa, saggiga scener som inte leder någonvart. Dialogen mellan Skarsgård och Gainsbourg är ofta besynnerlig. Intellektuell och litterär, men samtidigt naiv och torftig. Hela tiden teatralisk - inga repliker låter äkta och Seligmans hem känns som en teaterkuliss. En del av Seligmans förklaringar och slutsatser är lika onödiga som den där psykologen som dyker upp på slutet i PSYCHO.

Jag vet inte vad det är som har klippts bort från von Triers egen version. Det påstås att det är en massa grafiska, direkt pornografiska sexscener - men det kan ju knappast handla om en timme porr. Denna "softa" version innehåller dock en del grafiska scener den med, tillräckligt många och vågade för att chocka amerikaner och andra moralister. Jag har dessutom svårt att tänka mig att fler och grafiska sexscener kommer att tillföra något - snarare tvärtom. Det är nämligen svårt att bli upphetsad av den här filmen. Sexet är kallt och känslolöst, precis som filmen är det grått.

... Med undantag för en scen, som lyckas vara både rolig och sexig - utan att man ser något. I denna scen får vi även se allas vår Udo Kier som kypare.

Stacy Martin är väldigt söt - och inte det minsta lik Charlotte Gainsbourg, vilket jag tycker är lite störande. Christian Slater är Joes far, Connie Nielsen hennes mor. Willem Dafoe dyker upp i det sista kapitlet, och vi får även se Jesper Christensen, Nicolas Bro och svenske Shanti Ronay. Jag tyckte mig se Anders Hove från SUBSPECIES-filmerna flimra förbi i eftertexterna, i vilka även Lars Ulrich tackas. Det ligger Rammstein på soundtracket.

NYMPHOMANIAC är alldeles, alldeles för lång. von Trier och Aalbæk Jensen borde rensat upp bland episoderna. Varför räckte det inte med en vanlig tvåtimmarsfilm? Många episoder och handlingstrådar skulle man kunna plocka bort - men frågan är vilka. Filmens ton och helhet lär ändras totalt om man lyfter ut kapitel. Det skulle kunna bli antingen en betydligt mer komisk och lättsammare film - eller en tyngre och hårdare. Som filmen är nu känns den mest schizofren.

(Biopremiär 31/1)