Bio: The Lost City

Foton copyright (c) Paramount Pictures

Äventyrsfilmer av idag brukar vara ganska påfrestande historier; de fläskar på med för mycket av allt, och de har en tendens att glömma bort själ och hjärta. Senast var det UNCHARTED, dessförinnan JUNGLE CRUISE. Högljudda filmer med en massa datoranimerade effekter, men som ligger oerhört långt ifrån till exempel Indiana Jones-filmerna. 

Jag förväntade mig att THE LOST CITY, en romantisk actionkomedi i regi av bröderna Aaron och Adam Nee, skulle vara precis likadan - men den här filmen är betydligt roligare än jag trodde den skulle vara. Faktiskt!

THE LOST CITY visar sig vara något slags lös nyinspelning av DEN VILDA JAKTEN PÅ STENEN - den är åtminstone väldigt inspirerad av denna film från 1984. Den här gången är det Sandra Bullock som spelar författarinna till bästsäljande kärleksromaner. Loretta Sage heter hon, och när filmen börjar har hon precis skrivit klart sin senaste roman; ännu en del i en serie romantiska äventyrshistorier. Trots hennes protester tvingas hon ta på sig en glittrande paljettbyxdress hon knappt kan gå i, när hon på en scen ska göra PR för boken, och möta sina fans.

Hennes fans är dock mest intresserade av Alan Caprison (Channing Tatum), en otroligt korkad fotomodell som varit långhårig omslagsmodell på samtliga böcker om Lorettas hjälte Dash. De jublande kvinnorna i publiken vill hellre se Alan slita av sig skjortan, några frågor till Loretta har de inte. 

Efter ett katastrofalt scenfranträdande blir Loretta plötsligt kidnappad. I sin senaste bok har Loretta, som är en hejare på arkeologi, historia och teckentydning, lyckats lösa en urgammal gåta, vilket den svinrike och excentriske galning Abigail Fairfax (Daniel Radcliffe) upptäckt. Han i sin tur har hittat en urgammal, gömd stad i en djungel på en ö i Atlanten. Där ska det finnas en skatt, och Loretta borde kunna tyda tecknen på en bit pergament som avslöjar var skatten finns.

Alan såg Loretta föras bort, men eftersom hon bara varit försvunnen i ett par timmar, vill polisen avvakta med att leta efter henne - hon har kanske inte alls kidnappats. Därför ger Alan sig av på en räddningsexpedition, tack vare Lorettas smartwatch vet han var hon befinner sig.

... Och därefter följer en lång rad äventyr, jakter och upptåg i djungeln. Kommer Loretta att få ihop det med Alan på slutet, trots att hon är intelligent och han är korkad?

Jag gillar Sandra Bullock. Hon ser numera lite för fixad ut i ansiktet (Bullock hävdar själv att hon inte opererat sig), men hon är förstås fortfarande rolig, och i THE LOST CITY får hon tillfälle att vara rolig. Daniel Radcliffe verkar ha kul i sin roll som något slags Bondskurk. Han är så excentrisk att han har en egen lyx-pansarvagn försedd med minibar.

Channing Tatum är lustig som en variant på Fabio, han gör entré till Europes "The Final Countdown" och dansar något slags tafflig karatedans, och han är hopplös som djungelhjälte. Dock bleknar Tatum när Brad Pitt plötsligt dyker upp. Pitt skulle göra en liten cameo i filmen, men hans lilla roll verkar ha vuxit, han är med i ett flertal scener innan han försvinner ur filmen. Kemin mellan Bullock och Pitt är betydligt större än den mellan Bullock och Tatum.

Luften går ur storyn en aning under filmens tredje akt, kanske för att skattjakten inte är alltför originell. Men jag tycker ändå att det här är en småkul film, med en hel del roliga repliker och scener. THE LOST CITY är bättre än de två filmer jag nämner inledningsvis, och den är bättre än alla de här misslyckade Tomb Raider-filmerna.

På slutet får vi även filmens moral presenterad i en replik: en författare ska aldrig kalla sina egna, populära böcker för skräp, och förakta sina hängivna läsare. Läsarna har stort utbyte av böckerna, det är därför de läser dem. Och jo, så är det ju. Man ska ta sin publik på allvar.

 

 

 

 

(Biopremiär 20/4)

Bio: Now You See Me 2

Foton copyright (c) Nordisk Film
Innan pressvisningen av NOW YOU SEE ME 2 läste jag om min recension av den första filmen, som kom 2013. Jag mindes nämligen absolut ingenting av denna film; inte mer än att den handlade om magiker. Handling och medverkande var bortblåsta.
Regissör den här gången är Jon M Chu, mest känd för att ha gjort de umbärliga musikdokumentärerna JUSTIN BIEBER: NEVER SAY NEVER och JUSTIN BIEBER'S BELIEVE. Jag har sett dem. Jag är inte stolt. Chu gjorde även G.I. JOE: RETALIATION.
Bortsett från Chu, återkommer de flesta från förra filmen. Magikerna The Horsemen, vars trolleritricks är så anmärkningsvärda att världen häpnar. Ja, de är så skickliga att man, för att kunna göra dem rättvisa i den här filmen, tvingats ta till datoranimerade effekter. De har närmast superkrafter. Mark Ruffalo är FBI-agenten Dylan, som efter att ha jagat The Horsemen nu samarbetar med dem. Morgan Freeman är tillbaka som Bradley, mannen som avslöjar magiker. Nu sitter han i fängelse.

Filmens handling är hur stökig som helst. The Horsemen (Jesse Eisenberg, Woody Harrelson och Dave Franco) blir förstärkta med den snacksaliga Lula (Lizzy Caplan), och luras iväg till Macao, där de hamnar tack vare ett trolleritrick. Där väntar en skurk som antas vara död, sociopaten Walter Mabry (Daniel Radcliffe). Mabry vill att The Horsemen ska stjäla ett microchip åt honom. Det behövs trollkarlar för att lyckas med detta. Okej, illusionister. Harrelsons rollfigur visar sig ha en tvillingbror som samarbetar med skurkarna. Samtidigt letar Dylan efter The Horsemen och befriar Bradley, så att han kan hjälpa till. Och samtidigt letar FBI efter Dylan, Bradley och The Horsemen.
NOW YOU SEE ME 2 må vara rätt underhållande, men det här är egentligen alldeles för dumt. Rollfigurerna är sympatiska, men manuset känns som plockepinn uttappat på köksgolvet.

Dessutom tar filmskaparna suspension of belief åtskilliga steg för långt. The Horsemen är alltså illusionister; de sysslar med tricks. För att genomföra det de gör i den här filmen, krävs det att de har åtskilliga miljoner på fickan, och det torde krävas flera månader för att förbereda tricken. Dessutom borde de ha blivit sedda när de riggade för illusionerna, framför under slutscenerna i London. Ändå ska det framstå som om de fixar allting väldigt snabbt, typ på en dag, om ens det. Och jag köper det förstås inte. Dessutom är det uppenbara CGI-effekter. Några duvor är extra uppenbart animerade. Det blir lite för fånigt.
Michael Caine återkommer från första filmen, vilket är trevligt. Daniel Radcliffe är kul i sin roll, han verkar ha lyckats med att ta steget från barnstjärna till något så när vuxen skådis. Dave Franco är så lik Måns Zelmerlöw att det blir distraherande. Legendariske magikern David Copperfield har producerat filmen.
NOW YOU SEE ME 2. Hyfsat underhållande, men inte speciellt bra.

 







(Biopremiär 15/6)

-->

Bio: Trainwreck

Foton copyright (c) UIP
Judd Apatows nya komedi TRAINWRECK lär främst bli ihågkommen för ännu ett vansinnesdåd i USA; ännu en biografmassaker. En dåre öppnade eld under en visning av just denna film. Enligt uppgift var gärningsmannen rabiat antifeminist, men om detta verkligen var orsaken till dådet låter jag vara osagt - det låter lite för osannolikt; som en efterkonstruktion. Manuset till TRAINWRECK är författat av Amy Schumer, som även innehar huvudrollen, men jag upplever inte innehållet som särdeles feministiskt. Det här är ännu en vulgär grabbkomedi - fast med grabbigheten applicerad på kvinnor.
Judd Apatow har gjort ett par kul filmer, som THE 40 YEAR OLD VIRGIN. Han har även gjort en del som inte är något vidare. TRAINWRECK har fått en hel del uppmärksamhet, kanske mest beroende på Schumer, men filmen är inget vidare. Tvärtom är det en ganska ... irriterande film.
Amy Schumer spelar Amy - ett rollnamn Schumer säkert tyckte var lätt att komma ihåg. Amy jobbar som journalist på en skräpig sensationstidning; S'nuff, med en fullkomligt osannolik redaktionschef (Tilda Swinton). Redan som barn fick Amy av sin far lära sig att monogami är en orealistisk företeelse. Amy har hållit på detta sedan dess, vilket lett till att hon som vuxen är cynisk, bitter, betar av den ene killen efter den andre, och super och röker på. Men så skickas hon iväg på ett oönskat uppdrag: hon ska intervjua idrottsläkaren Aaron (Bill Hader). Han är Amys motsats, men efter att han bjudit ut henne dröjer det inte länge innan de två är ett par. Detta strider mot allt Amy tror på, och hennes tillvaro kompliceras.

TRAINWRECK lider av två stora problem. Det ena är att Amy är en fruktansvärt jobbig kvinna. Ja, det flesta rollfigurer i filmen är ganska hemska människor, men Amy är en person jag inte skulle stå ut med i mer än tio minuter. Aaron är en torrboll. Att de här två typerna faller för varandra känns inte alltför sannolikt. Aaron säger flera gånger att han insett att han älskar Amy. Varför då? Det framgår inte riktigt vad det är som charmar honom.

Filmens andra problem är dess typiskt amerikanska sätt att vara "edgy" och frispråkig. Rollfigurerna, och i synnerhet Amy, svär och använder grovt språk hela tiden, och de pratar om sex så ofta som möjligt. Det känns som om det är ett gäng fjortonåringar som försöker tuffa sig. Filmen innehåller ett par sexscener - och då behåller förstås Amy underkläderna på, medan killen visar rumpan. Modigare än så blir det inte. Amerikaner är ju lite pryda på ett märkligt sätt.
När TRAINWRECK går mot sitt slut, vilket dröjer eftersom filmen varar över två timmar, ändrar den spår en aning och blir mer av ett drama. Slutscenen är mest konstig.

Det är inte mycket i filmen som är roligt. John Cena är kul som en väldigt korkad muskelknutte Amy dejtar. Här finns en film-i-filmen; THE DOGWALKER med Daniel Radcliffe och Marisa Tomei. Denna är mycket roligare än den egentliga filmen. Jag skulle hellre se den än Apatows film. Jag gillade ett Keyser Söze-skämt. Några amerikanska kändisar medverkar som sig själva. Matthew Broderick är den ende jag känner till.
Jag brukar ofta irritera mig på grabbar med grabbigt - i betydelsen bonnigt vulgärt - beteende. Det blir inte roligare för att det är kvinnor som beter sig så. Och det är inget beteende jag tolkar som feministiskt, om det nu är tänkt så. Snarare lite korkat.
Den Apatowproducerade BRIDESMAIDS är allt det TRAINWRECK inte är. Framför allt rolig.

(Biopremiär 19/8)

Bio: What If

Foton copyright (c) Scanbox

I oktober har en svensk barnfilm som heter TÄNK OM... biopremiär. Detta är inte den filmen. Ganska självklart egentligen - varför skulle en svensk barnfilm ha en titel på engelska?

WHAT IF är en irländsk-kanadensisk romantisk komedi - en genre jag ofta klagar på. Jag gillar ju egentligen romantiska komedier; jag är lite blödig på den fronten - men det är ytterst sällan de är bra. De är sällan varken romantiska eller roliga, ofta har de en tendens att vara lite påfrestande, alltför sentimentala, eller så gillar jag inte rollfigurerna - och att identifiera sig med rollfigurerna är A och O när det gäller romcoms.

Den kanske främsta romantiska komedin; NÄR HARRY TRÄFFADE SALLY, innehåller många sanningar - främst sanningar om män. Som den om att en man aldrig kan bara vara kompis med en attraktiv kvinna. Såtillvida hon inte är ihop- eller gift med en polare. Konstpaus - och så kommer tillägget "... But you still wanna fuck her". I WHAT IF spelar Daniel Radcliffe den avhoppade läkarstudenten Wallace, som bor hos sin syster i Toronto och som sörjt sin före detta flickvän i ett drygt år. På en fest hon sin flängde polare Allan (Adam Driver) träffar Wallace Allans kusin Chantry (Zoe Kazan) och de två har väldigt kul tillsammans. Wallace följer Chantry hem - och först när de nått dörren avslöjar hon att hon redan har en pojkvän; Ben (Rafe Spall). Lång näsa för Wallace.

Wallace och Chantry fortsätter förstås att träffas - som vänner. De umgås väldigt mycket, i synnerhet när Ben fått jobb i Dublin och flyttat dit på sex månader. Men det är förstås hela tiden uppenbart vad de unga tu egentligen känner för varandra - åtminstone vad Wallace känner för Chantry. Han har rätt svårt att "bara vara kompis". Men han säger inget.

Om jag inte visste bättre hade jag trott att WHAT IF, som regisserats av kanadensaren Michael Dowse, är en brittisk film. Rollfigurerna och dialogen känns inte direkt hämtade ur en Hollywoodfilm - och även om handlingen i princip är de gamla vanliga klichéerna plockade from den romantiska komedins A till Ö-bok, känns filmen lite överraskande, detta tack vare en del rätt udda scener och bäng dialog. Av någon anledning pratas det rätt mycket om avföring, på ett kul sätt, och här och var blir det nästan slapstick av det hela - här finns en fin scen där Ben trillar ut genom ett fönster. Rollfigurerna är sympatiska, det slår aldrig över och blir vulgärt, och gullighet infinner sig. Den obligatoriska sentimentaliteten dröjer till slutet.

Daniel Radcliffe har hunnit bli 25 år och funkar bra i rollen. Jag satt liksom inte och tänkte på Harry Potter hela tiden; det gjorde jag inte när jag såg THE WOMAN IN BLACK heller, fast det beror kanske på att jag aldrig var någon Harry Potter-fan. Men det är värst vad han har blivit hårig, pågen. Hairy Potter? Zoe Kazan har ett synnerligen alldagligt utseende (och en rätt hopplös frisyr), hon ser rätt svensk ut. Hon ser ut att vara 18, men det visar sig att hon är hela sex år äldre än Radcliffe! Mackenzie Davis är kul som Allans fästmö.

Filmen innehåller en fin scen i ett provrum samt Elvisskämt, och Daniel Radcliffe visar rumpan i månsken.

Rafe Spall är son till Timothy Spall - som var med i Harry Potter-filmerna.

(Biopremiär 22/8)

Bio: The Woman in Black

Foton: Nick Wall. © 2011 Squid Distribution LLC, The British Film Institute. All Rights Reserved.

Då når den så svenska biografer till slut, den oerhört framgångsrika THE WOMAN IN BLACK - den mest inkomstbringande engelska filmen på bra länge. Jag har ingen aning om varför det dröjde så länge; det är flera månader sedan den gick upp i Danmark och i England har den nu hunnit släppas på DVD.

THE WOMAN IN BLACK. Det är en roman från 1983 av Susan Hill. Jag har inte läst den, men jag stod häromveckan och fingrade på den trevligt tunna lilla volymen, som nu kommit i olika nyutgåvor. 1989 blev boken pjäs - en pjäs som har spelats oavbrutet sedan dess. Samma år kom en TV-film - och den har jag sett. Denna TV-version är känd för att vara oväntat otäck, flera vänner till mig som såg den innan jag fick möjligheten, berättade om hur nackhåren reste sig - och om en specifik scen som kan få den mest härdade att hoppa till. För ett par år sedan skrev jag om TV-filmen, ni kan läsa texten HÄR. Och ja, Den Där Scenen fick även mig att hoppa till och sätta kaffet i vrångstrupen. Dock hade filmens manusförfattare, legendaren Nigel Kneale, tagit sig vissa friheter med bokens handling och slut, han döpte till och med om huvudpersonen från Arthur Kipps till Arthur Kidd.

Hur pass mycket denna nya bioversion skiljer sig från boken har jag förstås ingen aning om (jag måste ta och skaffa boken någon gång!). Den här gången handlar det om en stor film från anrika Hammer Films - och detta är det bästa de fått ur sig sedan återkomsten för några år sedan (Även svenska Film i Väst är inblandade på någon vänster). Mest uppmärksamhet har dock denna Hammerversion fått för att huvudrollen innehas av Daniel Radcliffe i sin första stora filmroll efter Harry Potter-filmerna.

Radcliffe spelar den unge advokaten Arthur Kipps, som sörjer sin hustru som dog i barnsäng fyra år tidigare. En del har ansett att Radcliffe är alldeles för ung för rollen, men jag har inga problem med detta. Han är 22, ser lite äldre ut, och det känns inte otroligt att Kipps blev far vid 18 års ålder - vi pratar trots allt förra sekelskiftet här.

Den plågade Kipps har problem med ekonomin och sitt jobb, och för att få behålla det senare måste han gå igenom en massa kvarlämnade papper efter en nyligen avliden kvinna som bodde i The Eel Marsh House - en enorm kåk som ser ut precis som vi förväntar oss av dess namn. Kipps anländer till den närliggande byn och alla där är allt annat än gästvänliga. Han tvingas bo på en vind och ingen vill prata om huset. De vill att han ska åka hem igen. Kipps mutar en kusk att motvilligt köra till huset.
Genast börjar egendomliga saker att hända. Kipps hör ljud, dörrar slås igen, speldosor börjar spela, och när han tittar ut genom fönstret ser han en svartklädd kvinna stående vid gravstenarna i trädgården. En kvinna som snart även dyker upp inne i huset.

Inne i byn börjar barn plötsligt att dö på hemska sätt. Kipps umgås med den rike mr Daily (Ciarán Hinds), den enda vänliga människan i byn, och vars fru blivit galen efter att deras son drunknat under mystiska omständigheter. Snart konstaterar Kipps att det finns ett samband mellan kvinnan i svart och alla döda barn.

THE WOMAN IN BLACK, i regi av James Watkins som gjorde EDEN LAKE, har fått övervägande bra kritik utomlands. Ofta mycket bra kritik. Därför var mina förväntningar höga. Dessutom älskar jag spökfilmer. Men problemet med spökfilmer är att filmskaparna ofta misslyckas totalt - i synnerhet under de senaste decennierna. Bästa spökfilmen är förstås DET SPÖKAR PÅ HILL HOUSE (1963), ett annat bra exempel är THE CHANGELING från 1980. Men numera verkar folk tro att det ska spöka och smälla och fläskas på med effekter precis hela tiden. Se bara på nyinspelningarna av just DET SPÖKAR PÅ HILL HOUSE och HUSET SOM GUD GLÖMDE (okej, i det senare fallet var originalet inget vidare det heller). Till detta kommer senare års Found Footage-spökfilmer, som PARANORMAL ACTIVITY-serien. Medvetet fult och primitivt, och vi tvingas sitta och vänta en timme innan det överhuvudtaget händer något.

Watkins film är en traditionell, gammaldags spökhistoria. Det är en gammaldags film. Och ja, jag gillar det, det känns uppfräschande att se sådant här i dagens filmklimat.

Tempot är förhållandevis långsamt, klippningen är inte hysterisk. Stora delar av filmen består i att Kipps ensam går omkring i det stora, hotfulla huset.

Och nog för att det är hotfullt, alltid.

THE WOMAN IN BLACK har en sådan där härlig, mysig spökstämning. Och jag måste erkänna att jag emellanåt tyckte att det var riktigt kusligt - och ja, jag hoppade till ett par gånger.

Det finns några inslag som alltid funkar i spökfilmer. Speldosor. Porslinsdockor. Ansikten i fönster och speglar. Dörrar som långsamt öppnas av sig själv. En gungstol som gungar. Allt detta - och mer - återfinns i filmen. Eel Marsh House är smått fantastiskt med sina vindlande korridorer och uppstoppade djur täckta med spindelväv.

Vidare vinner filmen på sina utmärkta skådespelare, ett enastående filmfoto (den gråa, höstlika tonen är perfekt), bra musik av Marco Beltrami, och jag satt aldrig och tänkte att Titta, där kommer ju Harry Potter. Efter pressvisningen hade jag ett par smärre invändningar, men faktum är att jag redan glömt bort vilka de var. Möjligtvis är där några hoppa till-effekter för mycket.

I en av de många artiklar och intervjuer jag läst innan jag såg filmen berättar James Watkins att kvinnan i svart är med i fler scener än man först noterar. Jag satt självklart hela tiden och letade efter henne, och jo, ibland noterade jag hennes gestalt i ett hörn i bakgrunden, bakom ett träd, eller var hon nu var.

Jag ser gärna fler filmer som den här!

... Och Hammers logga i början är läcker.

(Biopremiär 27/4)

Bio: Harry Potter och dödsrelikerna, del 2

Först ett varningens ord:
Detta är en recension av HARRY POTTER OCH DÖDSRELIKERNA, DEL 2. Filmen. Detta är inte en recension av JK Rowlings bok. Detta är inte en recension av filmen i egenskap av adaption av boken. Jag har inte läst boken. Jag har inte läst någon av Harry Potter-böckerna. Jag har absolut inte för avsikt att läsa böckerna. De intresserar mig inte. Dessutom har jag nu sett ala filmerna, så jag vet ju hur det hela slutar.

Detta är ingen recension av hela filmserien om Harry Potter, och nej - jag såg inte om den förra filmen; HARRY POTTER OCH DÖDSRELIKERNA, DEL 1, innan jag gick på pressvisningen av den här nya filmen. Det har jag inte tid med. Dessutom kan jag inte påstå att jag vill se den filmen en gång till.

Den här recensionen riktar sig inte till fanatiska Harry Potter-fans - så kallade Potterheads. Den riktar sig inte till ungar. Denna recension är skriven för folk som tycker om film. Alla typer av film. Och för människor som intresserar sig för film både som underhållning och konstform.

Potterheads borde inte få lov att läsa recensioner av deras favoritfilmer skrivna av kritiker som inte är Poterheads. Potterheads har - liksom Twilightfånarna - en benägenhet att bli väldigt, väldigt arga om man har mage att anmärka på filmerna. Man ska inte jävlas med Harry Potter-fans. Fråga mig. Jag vet. De ville lyncha mig efter min recension av förra årets film.

Jag upprepar: detta är en recension av just den här specifika filmen.

Om du misstänker att följande text kommer att göra dig upprörd, vänligen sluta läsa här. Jag har inte lust att käfta med upprörda barn. Men resten av er kan glatt läsa vidare...

Åkej. Så, vad hände då i del ett av detta allra sista, tvådelade kapitel i sagan om Harry Potter? Jo, vad som hände var att ... Öh ...

Vänta. Jag minns inte. Jag måste kolla upp min recension av den filmen. Hum-di-dum-di-dum... Aha. Just det. Nu minns jag. HARRY POTTER OCH DÖDSRELIKERNA, DEL 1, det är ju den där filmen det inte händer ett skit i. De befinner sig i en skog någonstans. De går och går och går. Jag kommer inte ihåg så mycket från del sex heller, HARRY POTTER OCH HALVBLODSPRINSEN, men det var i alla fall i den som trollkarlsungarna drogades och blev kåta på varandra. Alltid något.

Jag gillade de två, tre första filmerna i serien. De var kul äventyrsfilmer om barn som gick på en skola för blivande trollkarlar. Historierna var relativt enkla att hänga med i. Men senare blev tonen hela tiden allt mörkare och den fortlöpande storyn förvandlades till en såpa, som blev alldeles för komplicerad, eftersom många av de inblandade figurerna har konstiga namn eller är bisarra varelser. Det är inget fel med såpor - om man får se nästa avsnitt en vecka senare. Det är svårare att hänga med om man måste vänta ett år mellan kapitlen. Jag tycker att det är omöjligt att komma ihåg vem som är vem, vad det är som händer och varför allt det här händer i Harry Potter-filmerna.

Detta är förstås inte Harry Potters skapare JK Rowlings fel. Nej, det är förstås filmskaparna jag ska skylla på. Om man måste läsa boken innan man ser filmversionen för att begripa den, jag då har man ju misslyckats kapitalt som filmskapare. En bra adaptation ska kunna stå på egna ben. Visst, en väldigt, väldigt stor del av Potterpubliken har förstås läst böckerna, men vad jag skrev gäller ju alla adaptioner.

HARRY POTTER OCH DÖDSRELIKERNA, DEL 1 kretsade kring ett svärd som våra unga hjältar; Harry, Hermione och Ron av någon anledning var tvungna att leta upp. Mitt inne i skogen blev Ron sned, jag minns inte varför, och han stack och lämnade de två andra. Men senare, när de äntligen hittat svärdet, kom Ron tillbaka. Det var ungefär allt. Mer än så hände inte i den förra filmen.  
Jämfört med DEL 1 händer det en fruktansvärd massa i DEL 2. Detta är mer eller minde bara en enda lång serie strider och actionsekvenser - 130 minuter fajting - och jag skulle ljuga om jag påstår att jag vet vilka alla de här figurerna är och vad som är syftet med alla bataljer. denonde Voldemort (Ralph Fiennes utan näsa) försöker döka Harry Potter (Daniel Radcliffe) om och om igen, något han försökt göra sedan Harry var liten baby. Harry och hans polare Ron (Rupert Grint) och Hermione (Emma Watson) försöker förstöra de tre sista horrokruxerna. Jag begrep aldrig riktigt vad en horrokrux är, men det är tydligen något som gör Voldemort till en väldigt ond man.

Filmens första halva påminner rätt mycket om ett TV-spel, kanske lite i samma andra som "Tomb Raider". Hjältarna kutar runt i grottor och gamla slott och letar objekt; de rider på en stor, vit, eldsprutande drake, och en blixtrande trollstavsstrid verkar vara inspirerad av den första STJÄRNORNAS KRIG-filmen, när de skjutande flyr genom Dödsstjärnans korridorer.
Denna första halva av filmen är faktiskt ganska cool och underhållande. Okej, jag tänkte förstås "Oj, det där är ju John Hurt, var han verkligen med i förra filmen också? Och vem är den där svartalfen som ser ut som Ronnie James Dio? Var han också med i DEL 1?". Men detta var inte något större problem i et här fallet och det ges inte mycket utrymme för eftertanke.

Men sedan, under sin andra halva, börjar David Yates film att lida av Transformerssyndromet. Den blir stor, bombastisk och strider pågår alldeles för länge. Filmen blir saggig. Plötsligt attackerat Hogwarts av tusentals ungar som ser ut som Adam Ant. Vilka är dessa ungar? Har de hjärntvättats av Voldemort?

...Och sedan stannar all action tvärt och vi serveras en massa meta-
fysiskt mumbo-jumbo, och rollfigurer som tidigare dött kommer tillbaka, och vi får slutligen förklaringen till allt. Vad som egentligen hände den där natten då Voldemort mördade Harrys föräldrar, orsaken till att Harry är så viktig.
Det är möjligt att jag är korkad, men jag begrep inte allt av denna förklaring. Men skit samma.
Därefter är det ags för ytteligare action och den stora, slutgiltiga bataljen mellan Gott och Ont.
Ron och Hermione har blivit kära i varandra och vi får äntligen se den där omskrivna kyssen, men tack vare Rons hår och kameravinkeln, kan vi inte se deras läppar, så de kanske fejkade det hela ändå. Jag hoppades att Hermione skulle säga "Är det där en trollstav du har i böjsorna, eller är du bara glad att se mig?" - men tyvärr gör hon inte det.

Harry Potter själv är visst kär i Rons trista syrra. Fan vet varför. Jävlar, vad hon är tradig. Fast Harry är ju faktiskt inte så kul han heller, när allt kommer omkring.

Jag undrade var Robbie Coltranes rollfigur Hagrid höll hus, gick han också och dog i DEL 1 medan jag glömde bort det? Nej, han dyker upp mot slutet, och det gör även Ema Thompson som bidrar med en cameo som du missar om du blinkar. Men vad hände egentligen med min favoritfigur, Nearly Headless Nick; spöket som spelades av John Cleese i de två första filmerna?
Helena Bonham Carter är förstås tillbaka som den slemma Belatrix Lestrange och är mer lik Johnny Depp - och i synnerhet Jack Sparrow - än någonsin tidigare. Hon är nog den bästa figuren i den här serien, jag skulle hellre vilja se en film om henne än om de andra. Och Alan Rickman återkommer naturligtvis som Snape, som spenderar filmen med att se olycksbådande ut. Det hela slutar med en epilog jag tyckte var ganska festlig, men jag är osäker på om det var meningen att jag skulle tycka det.

HARRY POTTER OCH DÖDSRELIKERNA, DEL 1 planerades att släppas i 3D, men Warners insåg att det inte fanns tid att lägga till den allra bästa sortens 3D innan filmens releasedatum, så de skippade det hela. Men den här gången är filmen i 3D och det är rätt okej. 3D är ju inte längre särdeles sensationellt. Massor av filmer släpps i 3D nuförtiden. Alldeles för många. Filmer som ursprungligen inte var avsedda för formatet konverteras till 3D så att bolagen kan dra in mer pengar, eftersom biobiljetterna då blir dyrare, och detta resulterar i fruktansvärda fusk-3D-filmer med nästan inga effekter alls. Vanligtvis är det enda som hände det att filmen blir lite oskarp.

HARRY POTTER OCH DÖDSRELIKERNA, DEL 2 liter även den lite grann av oskärpa, och en del scener har en lite konstig digital look. Men som helhet är dock 3D:n bra.

Nå... Hur ska jag då sammanfatta allt det här? Tja, detta är en stor, snygg, actionpackad film, späckad med fräsiga specialeffekter. Den är mycket bättre än fjolårets film och den är hyfsat underhållande även om man inte är en fanatisk Harry Potter-fan. Men jag tycker fortfarande att handlingen är alldeles för förvirrad och det hela blir lite segt och småtrist.

Men vad i allsin dar kommer att hända med de unga skådisarna nu när allt är över? Daniel Radcliffe spelar huvudrollen i Hammer Films adaption av pjäsen "The Woman in Black", en klassisk spökhistoria. Men jag gissar att han kommer att drabbas av Tidigare Barnstjärna-syndromet - och eftersom han har så pojkaktiga drag, kommer han kanske alltid att se ut som Harry Potter. Rupert Grint var nyligen i Sverige och Norge och spelade in det norska krigsdramat COMRADE. Grint ska också spela titelrollen i en film om den legendariske brittiske skidhopparen Eddie "The Eagle" Edwards. Emma Watson har några filmer som ligger i post-production. Kanske blir det lättare för henne att få roller i framtiden. Hon är ju trots allt en väldigt söt tös, och jag gissar att det är lättare för en vacker kvinna att få roller än en man som ser ut som en skolgosse.

HARRY POTTER OCH DÖDSRELIKERNA, DEL 2 har inte premiär i Zimbabwe förrän den första mars 2012.

(Biopremiär 13/7)

Första teasern till Hammers The Woman in Black

"The Woman in Black" är en modern klassiker i spökgenren. 1989 blev boken en uppmärksammad TV-film som jag recenserar HÄR. Och nu har återuppståndna Hammer filmatiserat historien igen, med Daniel "Harry Potter" Radcliffe i huvudrollen. Här är den första teasern:

Bio: Harry Potter och dödsrelikerna, del 1

Foton copyright (c) Sandrew Metronome

Jaha, gott folk, då tar vi och häller upp en mugg kaffe eller Earl Grey (eller bara en grogg), slår oss ner vid brasan, och så ska jag ta och berätta lite om den där gossen Potters senaste äventyr. Det är ju slutligen här, det sista kapitlet i filmserien om Harry Potter. Okej, del ett av det sista kapitlet - del två har premiär den femtonde juli 2011. Så, låt oss då fräscha upp våra minnen: vad var det nu som hände förra gången, i del sex; HARRY POTTER OCH HALVBLODSPRINSEN?

Öh... Det vet jag inte. Det minns jag inte.

Vänta lite! Del sex, det var ju den där i vilken ungarna blev drogade och blev kåta och började hångla och ha sig! (Nu fuskar jag och kollar upp min recension av filmen, och det kan ju du också göra om du har lust. För jag kommer att upprepa mig en aning i den här texten.)

Det är detta som är problemet med Harry Potter-serien. Nej, inte att roll-
figur-
erna blir kåta, utan att jag aldrig kommer ihåg filmerna. Jag har inte läst böckerna. Jag är inte intresserad av att läsa böckerna. Jag har dock sett samtliga filmer och jag tyckte att de två första, eller så, var rätt kul och underhållande. Men sedan, efter några delar, blev det hela för komplext och mörkt. Nu började förvisso alla andra kritiker uppskatta serien - alla utom jag. Jag föredrog den lite barnvänligare tonen. Och sedan är det så här: jag glömmer alltid vad som hände i föregående års episod. Jag ser Potterfilmerna när de har biopremiär, och jag ser inte om dem på DVD.

Den här nya delen skulle kunna kallas HARRY POTTER I PUBERTETEN eller HARRY POTTER OCH MYSTERIET MED HERMIONES VÄXANDE TUTTAR eller DAGEN DÅ RON VAKNADE UPP OCH UPPTÄCKTE ATT HAN FÖRVANDLATS TILL EN 30-ÅRIG BRITTISK POPSTJÄRNA FRÅN 1960-TALET - för det är så Rupert Grint, som spelar Ron, ser ut nuförtiden. Han får mig att tänka på Robin Askwith från HORROR HOSPITAL och CONFESSIONS OF A WINDOW CLEANER.

Jag har ingen aning om under hur många år boksviten utspelar sig, men i filmserien har skådespelarna gått från barn till unga vuxna. Daniel Radcliffe, som spelar Harry, har mörk skäggstubb genom hela filmen.

Jag blev förvirrad redan ett par minuter in i filmen. En hel hög rollfigurer äntrar ett hus för att träffa Harry - och jag kom inte ihåg vilka majoriteten av dem är. Och jag hade fullkomligt glömt bort att Harry gått och skaffat sig en flickvän i förra filmen; Rons trista syrra. Jag hade tammefan till och med glömt bort att Dumbledore dött!

Okej, så nu har vi alltså en hög figurer som alla dricker en magisk dryck som förvandlar dem till Harry Potter-kopior. Detta är ett försök att lura den slemme lord Voldemort (Ralph Fiennes) och hans Death Eaters, som är ute och jagar Harry och hans vänner.

Sedan bråkar våra hjältar och inser att de av någon anledning måste leta rätt på ett svärd, och så blir Ron plötsligt skitsur och går sin väg, så att det blir upp till Harry och Hermione att klara biffen. Eller något åt det hållet.

HARRY POTTER OCH DÖDS-
RELIK-
ERNA, DEL 1 varar drygt två och en halv timme, och det är en film som går i samma grandiosa stil som SAGAN OM RINGEN-trilogin: huvudpersonerna går och går och går, och det händer inte speciellt mycket. Kom igen, David Yates; denna films regissör. Totalt fem timmar för att filmatisera den sista boken? Den här filmen hade enkelt kunnat redigeras ner till en betydligt kortare, mer hanterlig längd, utan att man gått miste om några viktiga detaljer.

Yates' film skiljer sig en hel del från tidigare episoder. Den är mycket, mycket mörkare. Här finns nästan ingen humor och inte mycket till äventyr. En handfull scener håller en relativt vuxen och mardrömslik ton; det förekommer blod och otäckheter här. Och - den är en aning högtravande (dödsreplikerna?!), alldeles för lång och ganska trist. Distributören hade bjudit in ett par skolklasser till pressvisningen, och dessa ungar - kanske 13-14 år gamla - verkade uttråkade efter en stund; de hade problem att sitta stilla och började småprata. Fast det kan ha berott på att kopian som pressvisades av någon anledning var otextad. Ungarna förstod kanske inte vad som sades - även jag hade ibland problem att penetrera de ibland märkliga dialekterna som talas i filmen.

Filmen verkar även vara en blandning av en massa andra filmer. Förutom SAGAN OM RINGEN finns det lite STJÄRNORNAS KRIG här. Här finns en märklig shoot-out (med trollstavar) på en bar; en scen som ser ut att vara hämtad ur en Western. De till och med övar prickskytte med trollstavarna inne i skogen. Här finns en stor actionscen i mitten av filmen, som fick mig att associera till Terry Gilliams typiska, fascistiska dystopier.

Helena Bonham Carter, som vanligtvis brukar likna Johnny Depp, ser här ut som Pete Burns från det gamla bandet Dead Or Alive - och då menar jag 80-talets Pete Burns, innan han bytte kön. Ralph Fiennes har ingen näsa. Rhys Ifans glömmer vatten när han ska koka te. Bill Nighy ser ut- och agerar som sin vampyrkung i UNDERWORLD-serien. Richard Griffiths har en stor mustasch. Det förekommer en märklig drömscen, i vilken Harry och Hermione näckar och hånglar loss med varandra. En av huvudpersonerna dör! Hogwarth förekommer knappt alls - hallå, mer än halva filmen upptas av att Harry och Hermione vandrar i skogen medan de för långa konversationer - och jag gissar att slutet ska tolkas som en rafflande cliff-hanger.

DÖDSRELIKERNA är med råge den sämsta filmen i serien; den är tradig och oengagerande, och jag hajade aldrig riktigt vad som försiggick. Visst, det är en snygg film med ganska coola effekter, men det här känns inte som en Harry Potter-film. Den är varken kul eller underhållande, och den lär nog främst uppskattas av hardcorefansen.
Fast det kunde förstås ha blivit värre. Filmen kunde ha varit i 3D. Lyckligtvis insåg Warners att de inte skulle hinna konvertera filmen till 3D av högsta kvalitet innan utsatt premiärdatum, så de skrotade det projektet, vilket betyder att vi slipper lämna salongen med huvudvärk.

(Biopremiär 17/11)

Hammer House of Beer

Att gamla fina Hammer Films är tillbaka är ingen nyhet. Men vad som är en nyhet, är att de hittat på ett nytt sätt att dra in pengar till sina produktioner: de säljer öl.
Med start i september kommer man att kunna köpa en rad ölsorter från Hammer House of Beer, försedda med gamla Hammerfilmaffischer som etiketter. "Coffin Ale, a very pale ale, Dracula's Desire, a deep, blood-red bitter, and the very strong, full-bodied IPA Curse of Frankenstein". De kommer även att finnas på fat.

Annat nytt från Hammer, är att de i höst börjar fimatisera Susan Hills spökhistoria THE WOMAN IN BLACK - tidigare har det gjorts en TV-film efter den; jag har inte sett den, men den  anses vara fruktansvärt creepy även av härdade skräckfans. James Watkins som gjorde EDEN LAKE regisserar, för manus står Jane Goldman som  jobbade på KICK-ASS, och i huvudrollen ser vi Daniel Radcliffe - jepp, Harry Potter. Fast han lär nog inte spela den svartklädda kvinnan.

Bio: Harry Potter och halvblodsprinsen

Då var vi efter ett antal år framme vid del sex i filmserien om Harry Potter. Och vad hände då i del fem? Jo, i del fem, så...

Hmm. Jag har ingen aning om vad som hände i del fem. Visst har jag sett den, jag har sett alla Potterfilmerna, men jag har inte det blekaste minne av vad som hände i dem. Så här är det: den första filmen tyckte jag var riktigt bra. Det tyckte jag nog att den andra också var. Därefter tappade jag tråden. Alla andra, främst filmkritiker, började hävda att det var först i den tredje och fjärde filmen det tog sig, det blev mörkare och mer komplext. Men det är väl det jag invänder mot. Inte att serien blir mörkare, men mot att intrigerna blir fler och jag håller inte reda på vem som är vem och varför de gör som de gör. Jag orkar inte hålla reda på det. Och det går ju flera år mellan episoderna, inte en vecka. Böckerna har jag inte läst. Refererar någon till äldre delar, får jag slänga ur mig något i stil med "Var det innan Emma Watson fick bröst?" eller "Var det den med varulven?". För varulven minns jag. Okej, inte vem det var, men det sprang omkring en varulv i en av filmerna.

Nå. Jag ska väl inte säga att jag var speciellt sugen på att se HARRY POTTER OCH HALVBLODSPRINSEN. Åtminstone inte när jag såg den. Filmen pressvisades inte (som det är alldeles för ofta: av säkerhetsskäl kördes den bara i Stockholm), så det blev till att gå på premiären. Solen sken, jag satt och jobbade med något helt annat, och kände snarare för att gå och ta en öl på en uteservering än att se ännu en tillkrånglad episod om trollkarlens lärling. Men tydligen var jag ensam om att känna så. Filmen visas på Royal, Filmstaden Storgatan och Filmstaden Entré. Det var utsålt på samtliga. 2000 Malmöbor såg Harry Potter på premiärdagen. Jag valde Royal, som har Sveriges största duk (eller vad det nu är den är störst med). För en gångs skull hamnade jag med 650 väluppfostrade personer i publiken. De skötte sig. Det kom till och med tre gossar som klätt ut sig till figurer ur Harry Potter. Fåga förvånande pratade de stockholmska. Tyvärr hade ingen av dem klätt ut sig till Hermione.

HARRY POTTER OCH HALVBLODSPRINSEN borde snarare heta HARRY POTTER PÅ SÄNGKANTEN. För här avslöjas nämligen både han och främst Ron, men även några andra på trolleriskolan som ena riktiga kåtbockar. Känslorna svallar! Redan i första scenen stöter Dirty Harry Potter på en servitris, men där skiter det sig, eftersom han måste följa med Dumbledore och hämta en gubbe som klätt ut sig till fåtölj och värva denne till att bli lärare på Hogwarth; The Jo Labero School of Performing Arts.

Harry är kär i Rons syster. Rons syster hånglar med en annan. Hermione är kär i Ron. Ron har en annan brud hängande om halsen. Hermione blir ledsen. Harry får kyssa Rons syster. Ron har varit drogad, så Hermione blir lite glad igen. Ungarna lurar i varandra kärlekselixir hit och dit och hormonerna går överstyr, och Harry dricker ett turgivande elixir för att lösa filmens problem, och han blir lite crazy han med när han dricker elixiret.

Jo, för det finns förstås ett mysterium att lösa i filmen. Det fanns en orsak till att gubben som klädde ut sig till fåtölj skulle anställas, han vet visst något om otäckingen som dödade Harrys föräldrar. På en av fåtöljgubbens lektioner hittar Harry en gammal lärobok som tillhört någon som kallade sig Halvblodsprinsen. Denne prins har ändrat och lagt till uppgifter i boken, och tilläggen är enastående. Men vem är Halvblodsprinsen?

Vidare går Draco, den där blonde eleven som ser ut som Hitler-

jugends ordför-

ande, omkring och ställer till skit och han och Harry har en trollkarlsvariant av en vilda västern-shoot-out; de springer runt och skjuter på varandra med trollstavarna. Helena Bonham-Carter ser ut som plockad ur en Tim Burton-film och flyger omkring och jävlas. Alan Rickman är le. Maggie Smith är skrynklig. Harry och Dumbledore ger sig av för att leta upp någonting och måste åka båt i en mörk grotta, och då bär det sig inte bättre än att de attackeras av undervattenszombies, och sådana har vi ju inte sett sedan ZOMBIE FLESH-EATERS (men jag saknade hajen).

Den här gången förstod jag nästan vad filmen handlade om. Tack och lov kretsar det mesta kring figurernas kärleksproblem och om vem Halvbodsprinsen är, och inte om alla Mörka Krafter och grejor och förvirring. Så jag tycker nog att filmen är bättre än förra gången. Eller de senaste gångerna. Filmen är rätt okej, men eftersom den varar två och en halv timme, är den åt helvete för lång. Jag tröttnade långt innan vattenzombierna dök upp.

Och apropå zombies, hur är det med otäck-

heter och mörker? Vissa hävdar ju att filmerna är lite för otäcka för barn. Men jag säger som Terry Gilliam sa när han var i Lund med THE BROTHERS GRIMM: "Skräm skiten ur ungarna, det mår de bara bra av!". Och jag håller med. Bortsett från zombierna, som är med alldeles för lite, har jag svårt att tänka mig att barn blir skraja för det här. Däremot kan säkert en del överbeskyddane kärringar kissa på sig av fasa. När jag var barn blev jag påtvingad kommunistisk propaganda, vilket förstås är värre än alla påhittade monster i världen.

Det intressantaste med HARRY POTTER OCH HALVBLODSPRINSEN är dock att de medverkande hunnit växa upp. Jag vet inte hur gamla de är i böckerna, men Daniel Radcliffe som spelar Harry fyller tjugo i sommar. Förvisso är det ett par år sedan den här filmen spelades in (premiären blev ju kraftigt uppskjuten), men han ser märkbart äldre ut. Än mer så i de bildreportage och intervjuer som publicerats den senaste tiden, där han har annan frisyr och är orakad. Och Emma Watson har blivit lovlig. Hon är ju väldigt söt, men nu är hon tillräckligt gammal för att man ska kunna skriva det utan att framstå som pedofil. Fast det är klart, Johnny Depp var ju inte sen på det när Vanessa Paradis blev lovlig... Undrar om Watson är lika trist som Hermione.

Roligast är dock Rupert Grint som spelar Ron. Han är den som ser mest vuxen ut. Inte nog med det, han börjar se ut som de där osannolika engelska sexsymbolerna från sent 60- och tidigt 70-tal; popsångare och skådespelare som medverkade i filmer som CONFESSIONS OF A WINDOW CLEANER, CONFESSIONS OF A TAXI DRIVER och HORROR HOSPITAL, och som påfallande ofta hette Barry i förnamn. De var alla rätt fula och jag undrar vad brudarna såg i dem. Rupert Grint ser ju rätt rolig ut, och ser faktiskt ut att heta, öh, Rupert Grint.

Nu återstår bara en bok i Harry Potter-sviten, och den håller på att filmas just nu - men den ska bli två filmer. Innebär detta att HARRY POTTER AND THE DEATHLY HALLOWS kommer att bli sammanlagt fem timmar lång? Varför inte bara göra HARRY POTTER 7: THE CRACKDOWN?