Visar inlägg med etikett Daniel Kaluuya. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Daniel Kaluuya. Visa alla inlägg

tisdag 11 april 2017

Bio: Get Out

Foton copyright (c) UIP Sweden

GET OUT är en film jag sett fram emot. Dels för att den blev en oväntad publikframgång i USA - GET OUT är den första film av en svart debutregissör som dragit in hundra miljoner dollar. Dels för att den kritikerrosades. Men framför allt för att pålitliga vänner och kollegor i utlandet hävdat att det här är en mycket bra skräckthriller.

Jordan Peele är förhållandevis ung, han är född 1979, men han har en lång karriär som skådespelare i främst TV-serier bakom sig. Nu debuterar han alltså som långfilmsregissör, och står även för manus. Och det gör han med den äran.

Peeles film inleds på bästa möjliga sätt. I en suggestiv prolog proomenerar en ensam svart man i ett villakvarter och letar efter sin flickväns bostad. Plötsligt förföljs han av en bil, vars bilradio spelar den gamla slagdängan "Run Rabbit Run". Mannen attackeras och trycks ner i bagageluckan, medan den käcka låten ökar i volym. Redan här kände jag att, jösses, det här kommer att bli bra!

Daniel Kaluuya (SICARIO) spelar den unge fotografen Chris, som ska följa med sin nya flickvän Rose (Allison Williams) till hennes föäldrar, som bor i ett stort, flott hus på landet. Chris är lite orolig, eftersom Rose inte berättat för föräldrarna att hennes kille är svart - Rose är alltså vit. Rose understryker att hennes föräldrar verkligen inte är rasister - men det ska visa sig att Chris har all anledning att vara orolig.
Föräldrarna spelas av Catherine Keener och Bradley Whitford, hon är terapeut med hypnotism som specialområde, han är kirurg. Roses bror (Caleb Landry Jones) är en obehaglig, svettig slyngel med drogad uppsyn. Obehagligare ska det bli: ett stort sällskap anländer för en årlig träff i huset, samtliga gäster är äldre människor - och alla beter sig märkligt.

Märkligast är dock de två personer som arbetar som gårdskarl respektive hushållerska i huset. Båda svarta - båda uppför sig besynnerligt. Lika besynnerligt beter sig en ung, svart man som anländer till sammankomsten tillsammans med en äldre, vit kvinna.

Chris känner förstås att någonting är väldigt, väldigt fel med Roses föräldrar - och övriga människor. Vad är det som pågår?

GET OUT är en bra film. Det är en ganska uppenbart kraftigt inspirerad av FRUARNA I STEPFORD, men tack vare ett bra manus står filmen utmärkt på egna ben, det märks att Jordan Peele haft sitt hjärta i produktionen. Jag tycker att detta är en sympatisk film, på flera sätt. Daniel Kaluuya är sympatisk i huvudrollen, men jag gillar framför alllt att filmen känns en gnutta gammaldags - GET OUT är en film i samma tradition som många 70-talsrysare. Ovannämnda Stepfordfilm, förstås, men jag associerar till mycket annat - till och med till alla de där robusta TV-rysarna som producerades under 1970-talet, varav flera blivit klassiker. Michael Abels står för filmmusiken, även han är debutant i sammanhanget, och det är gedigen musik - och ja, även den känns hämtad från en äldre film. Vilket nuförtiden känns fräscht. Musiken under förtexterna är stämningsfull och imponerar.
Ska jag anmärka på något, är det väl att Chris har en kompis (LilRel Howery) han då och då kontaktar, och som blir något slags comic relief - och den blodiga, våldsamma upplösningen är kanske lite malplacerad, med tanke på att det som föregår den är relativt lågmält.

Men jag klagar inte. GET OUT är en frisk fläkt i skräckgenren. Bra, välgjord, intressant och spännande.

Men! Försök gärna undvika filmens trailer! Jag tittade på den först nu, efter att jag sett filmen, och trailern är fullspäckad med spoilers. Den är snarare ett sammandrag än en trailer.








(Biopremiär 19/4)

måndag 3 oktober 2011

Bio: Johnny English Reborn

Foton copyright (c) UIP Sweden
Är det någon som kommer ihåg JOHNNY ENGLISH från 2003? Nä, jag tänkte väl det. Själv minns jag nästan ingenting av den, mer än att den inte var speciellt roligt; enkel slapstickhumor som signalerade de helfestliga poängerna långt i förväg: nämen, ett stort hål i golvet, vågar jag gissa att Johnny English kommer att trilla ner i det?
Blev verkligen den filmen så framgångsrik att det är värt att göra en uppföljare till den? Dessutom känns det lite extra fel att göra en James Bond-parodi tre år efter QUANTUM OF SOLACE, det senaste Bondrafflet.
Rowan Atkinsom är förstås tillbaka i titelrollen som den brittiske agenten English. Fast när filmen börjar har han dragit sig tillbaka och lever med munkar i ett kloster i Tibet. Där lär han sig kung-fu och tränar upp sitt könsorgan (ja, du läste rätt). Detta efter att ett uppdrag i Mocambique gått åt helsike, då English föredrog att ligga i en pool och dricka champagne och vänslas med en dam, istället för att skydda presidenten mot lönnmördare.
Men så kallas Johnny English åter in i tjänst - en världsomspännande kriminell organisation planerar att mörda Kinas statschef, en man i Hongkong sitter inne med fakta - och han vägrar prata med någon annan än English. MI7:s chef (Gillian Anderson med brittisk accent) protesterar, men har inget annat val än att skicka iväg Johnny English tillsammans med en ung, grön agent (Daniel Kaluuya) till Hongkong.
Därefter följer en lång rad upptåg, vilka självklart går ut på att Johnny English klantar sig rejält, kaos uppstår, saker går sönder, folk trillar, och vad filmen egentligen handlar om är fullkomligt oväsentligt; JOHNNY ENGLISH REBORN skulle kunna handla om precis vad som helst. Men det är ju klart, det är väl ingen som går och ser den här filmen för att få sig till livs ett spännande agentäventyr - man ser den för att man vill se Rowan Atkinson stolla till det. Vår hjälte lyckas även få ihop det med agentkollegan Kate, som spelas av Rosamund Pike från DIE ANOTHER DAY.
Jag har egentligen inget emot Rowan Atkinson; SVARTE ORMEN är fortfarande en av mina favoritkomediserier (speciellt avsnittet "Beer" ur den andra säsongen), och  visst kan väl mr Bean vara rolig - i små doser. Det är värre med slapstick i 101 minuter. I synnerhet när det inte är speciellt roligt.
Här och var skiner filmen upp. En parodi på spring- och klätter-
jakten i CASINO ROYALE är närmast genialisk, och här finns några andra scener som är lustiga (som den där en stol hissas upp och ner), men i övrigt är det här segt och utdraget, med ibland halvtafflig tajming.
Man kan jämföra JOHNNY ENGLISH REBORN med de där två ROSA PANTERN-filmerna med Steve Martin. Harmlösa, välmenande, fullkomligt onödiga, men om jag har förstått det rätt, går Martins kommissarie Clouseau hem hos barn som aldrig sett Peter Sellers. Och jag kan mycket väl tänka mig att barn i låg- och mellanstadieåldern tycker att Johnnys eskapader är helfestliga.
Förutom att man missat den senaste Bondfilmen med tre år, är det ytterligare konstigt att det är de gamla Bondfilmerna man parodierar; här finns åtskilliga blinkningar till scener och miljöer ur Connerys filmer, samt I HENNES MAJESTÄTS HEMLIGA TJÄNST. 40 år för sent.
JOHNNY ENGLISH REBORN är harmlös och onödig, och funkar nog bäst på TV en bakfull söndag. Regissören Oliver Parker har förresten tidigare bland annat gjort Oscar Wilde-komedin EN IDEALISK ÄKTA MAN.
Om du trots allt går och ser filmen på bio, så sitt kvar under eftertexterna. Då får vi se Johnny English laga mat i takt till "I bergakungens sal".






(Biopremiär 7/10)