Visar inlägg med etikett Daniel Espinosa. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Daniel Espinosa. Visa alla inlägg

onsdag 30 mars 2022

Bio: Morbius

Foton copyright (c) Sony Pictures

Någon gång i slutet av 1970-talet köpte jag ett begagnat exemplar av Spindelmannen nr 5/1975. Det innehöll den andra delen av ett avsnitt i vilket Spindelmannen råkat få sex armar, och fajtades mot Morbius - den levande vampyren. Jag tror inte att jag någonsin fick tag på numret med den första delen, men det spelade ingen roll - jag tyckte att den här tidningen var skithäftig, och framför allt var den snyggt tecknad av Gil Kane. Ursprungligen publicerades den i USA 1971, och detta var Morbius' första framträdande.

Jag är inte säker, men jag tror inte att jag läst något mer om Morbius sedan det där Spindelmannenäventyret. Jag vet ju att han dykt upp en hel del sedan dess, de senaste decennierna i saker som House of M och Marvel Zombies, men jag har aldrig lockats att köpa dem. Således har jag ingen större koll på dr Michael Morbius, hans ursprung, och hans krafter.

... Men nu har jag i alla fall sett filmen om honom. En Marvelfilm från Sony och inte MCU. Eftersom jag numera är måttligt intresserad av alla dessa superhjälteproduktioner, visste jag inte om att det är svenske Daniel Espinosa som regisserat. 

MORBIUS är något slags superhjälteskräckfilm, ungefär som THE NEW MUTANTS häromåret, och kanske framför allt som BLADE. Det här är även en föredömligt enkel film - det går att följa med i handlingen utan några som helst problem, man får inte ont i huvudet som av många andra Marvelfilmer. Jag gillar verkligen inte uttrycket "serietidningsaktig", det används alltid i nedsättande syfte - men filmen MORBIUS känns verkligen som en serietidning från 70-talet. Det är rakt på utan några större krusiduller.

Jared Leto spelar Michael Morbius, en genialisk doktor som tackade nej till nobelpriset, trots att han var på plats i Stockholm (tyvärr är Carl XVI Gustaf utanför bild). Morbius lider av en sällsynt blodsjukdom, som gör att han måste gå med kryckor, och troligen kommer att dö i förtid. Han ägnar all sin tid åt att forska fram ett botemedel, och har kommit fram till att tricket nog är att blanda DNA från människor och vampyrfladdermöss. Som en annan dr Jekyll injicerar han serumet i sig själv, och ...

... Tjosan, så har Morbius blivit en vampyr! Inte nog med att han kan gå utan kryckor, han blir även muskulös, han kan flyga, och han får huggtänder och grejor. Problemet är bara att han med jämna mellanrum måste dricka människoblod, låter han bli förvandlas han till sitt gamla jag igen. Han börjar dricka påsar med blodplasma, men han behöver mer, färskt blod.

Det börjar dyka upp döda kroppar i New York - lik tömda på blod. De två poliser som håller i fallet tror att den är den mystiske dr Morbius, men han är ju en hjältevampyr. Nej, självklart är det den här filmens skurk som är den skyldige - Morbius bäste vän Milo (Matt Smith), som lider av samma sjukdom som Morbius. Milo har kommit över Morbius serum och injicerat sig med det, och till skillnad från Morbius tycker han att det är fantastiskt kul att röja runt och bita ihjäl folk. Det dröjer lite för länge innan Milo blir skurk, men det är uppenbart på en gång vad som kommer att ske.

Vore jag 13 år hade jag tyckt att MORBIUS var en fantastiskt cool film! Fast nu är jag inte 13. Espinosas film känns lite grann som pilotavsnittet till en TV-serie. Filmen är förhållandevis kort, vilket är positivt, och jag satt filmen igenom och kände att det är något som saknas. Vad som saknas är de där små ingredienserna som kan lyfta en film från att vara medioker till att bli bra.

Jared Letos Morbius är en ganska ointressant gestalt - han är en tråkig typ, ingen som vi i publiken (åtminstone inte jag) känner något för. Matt Smith är bättre, han är en ganska cool skurk - men, Smith gör rollen nästan likadant som svinet han spelar i LAST NIGHT IN SOHO. Jared Harris är sympatisk i rollen som doktorn som tog hand om Morbius och Milo när de växte upp. Adria Arjona spelar Morbius' assistent, en doktor som Morbius allt är lite kär i. Men hon har inte heller speciellt mycket kött på benen, eller blod i strupen; hon har inte så mycket att göra, och är mest tråkig hon med. De två poliserna är lite kul, de är bäst i filmen.

MORBIUS påminner en del om Hulk - och då i synnerhet TV-serien med Bill Bixby. En doktor som utsätter sig själv för ett experiment, det går fel, han blir ett monster som slåss för de goda, och doktorn fortsätter att forska för att komma fram till ett botemedel. Här finns till och med en scen där Morbius säger "You wouldn't like me when I'm hungry!" - en parafras på Bill Bixbys "You wouldn't like me when I'm angry!". Scenerna där Morbius och hans assistent forskar har dialog som är sprängfylld av exposition - rollfigurerna säger saker de redan känner till, bara för att publiken ska förstå vad de gör och vad det hela går ut på. Sådan dialog blir alltid rätt styltig.

Scenerna i New York är inspelade i Manchester i England. Här finns en del fajting, men det är inget som är utöver det vanliga. MORBIUS är barnförbjuden i Sverige och innehåller en del blod och pang-pang, men det är liksom inte chockerande blodigt och våldsamt, det är rätt tamt. Filmmusiken är komponerad av Jon Ekstrand från Tumba. Den är rätt bra. För- och eftertexterna är rätt fräna. Ni som väntar på att den utlovade Michael Keaton - andra namnet i rollistan på IMDb - ska dyka upp, får vänta till eftertexterna, då återkommer han i rollen som Gamen.

Det förekommer ett fartyg som heter Murnau, och när en skurk frågar Morbius vem han är, svarar han "Jag är Venom!". Det hade varit roligare om han svarat "Jag är Zlatan!".

Nå, vad sätter jag för betyg på det här? En tvåa eller en trea? Äh, det får bli en tvåa. Men är du 13 vill du ge den en fyra. Minst.  



 

 

 

(Biopremiär 30/3)


onsdag 29 april 2015

Bio: Child 44

Foton copyright (c) Nordisk Film

Tom Rob Smiths roman "Barn 44" kom ut i Sverige 2009. De som läste och gillade den boken, och som gärna vill se en film byggd på den, får leta förgäves om han eller hon letar efter en film som heter BARN 44. Av någon anledning har filmen fått behålla sin engelska titel. Tydligen tror man att det är mer säljande. En del hävdar att det är bra att så många filmer numera går upp under sina originaltitlar - men det gäller ju bara engelskspråkiga filmer, aldrig finska, ryska och kinesiska.

Svenske regissören Daniel Espinosa har hittills aldrig lyckats göra en bra film. Den allmänt sågade debuten BABYLONSJUKAN såg jag aldrig, SNABBA CASH tyckte jag - till skillnad från de flesta  andra - var ruggigt dålig, och Hollywooddebuten SAFE HOUSE var en dussinfilm. Den nya filmen CHILD 44 är producerad av Ridley Scott - och har blivit ett ekonomiskt praktfiasko i USA. Den har gått dåligt på bio och recensionerna har varit ljumma. Dessutom har många kritiker irriterat sig på att samtliga rollfigurer talar engelska med rysk brytning.

Den största anledningen till att filmen inte gått bra är nog att det handlar om en mörk och deprimerande film om en barnmördare, och att även om skådespelarna är välkända, så finns här inga publikdragare. För i övrigt är detta nog Espinosas bästa film - med en lågt lagd ribba och brytningarna lagda åt sidan.

Tom Rob Smiths bok ska vara inspirerad av den ryske seriemördaren Andrej Tjikatilo, som avrättades 1994. Historien utspelar sig dock på 1950-talet. Tom Hardy spelar officeren Leo Demidov, som gjordes till hjälte under andra världskriget, eftersom han fick hålla upp Sovjets flagga när Berlin fallit - Fares Fares spelar en soldat; Alexei, som bar för många synliga, stulna klockor och därför fick låta Leo hålla flaggan. Under samma slag i Berlin presenteras vi även för Vasili (Joel Kinnaman), en feg soldat som gömmer sig när kulorna viner.

1953 hittas en pojke mördad intill ett järnvägsspår i Moskva. Han är naken, dränkt, och har fått organ utskurna med kirurgisk precision. Stalin har bestämt att det inte finns några mord i paradiset - och paradiset är helveteshålet Sovjet. Mord är ett kapitalistiskt påfund. Det visar sig att det är Alexeis son som mördats, men fallet avskrivs som en olycka i ett försök att mörka händelsen. Alexei tror förstås inte på detta, och egentligen inte Leo heller. Leo är bara en av Stalins lakejer och tillsammans med Vasili flänger han runt och jagar misstänkta "förrädare". Vasili har utvecklats till en maktgalen fullblodspsykopat som inte tvekar att skjuta ihjäl barnfamiljer för att statuera exempel.

Leo är gift med den svala lärarinnan Raisa (Noomi Rapace), deras äktenskap knakar, men när Raisa pekas ut som eventuell förrädare försvarar Leo henne. Han degraderas och tillsammans med hustrun skickas han iväg till en av landets värsta städer, där han ställs under den bistre general Nesterov (Gary Oldman). Fler mördade pojkar hittas och det visar sig att 44 barn mördats under en längre tid, ett faktum som tystats ner. Nesterov är en utmärkt detektiv, men det är inte fritt fram att jaga mördare i Sovjet. Leo och Raisa tvingas ständigt att fly.

Det är ingen munter historia det här. Tyvärr är den heller inte speciellt spännande. Mördarens identitet avslöjas ungefär två tredjedelar in i filmen och vi får aldrig lära känna dennes offer, vilket gör att morden och mordjakten känns sekundära. Det är snarare jakten på Leo och Raisa som står i centrum, och inte heller den är särdeles spännande. Leo är en, åtminstone till en början, ganska osympatisk kille, medan Raisa är en lika vek som blek kvinna.

Det som gör att jag ändå ger filmen godkänt är skådespelarna och de konsekvent deppiga miljöerna; filmen är inspelad i Tjeckien. Sven Wollter får säga vad han vill (som att en del av Stalins åsikter inte var så dumma), men livet i Sovjet var fullkomligt hopplöst; fattigt, smutsigt, hotfullt; det är nästan som att döden vore en befrielse från detta helvete. Allting är fult och mörkt, alla människor är glåmiga. Militären är ond, folket lever i rädsla.

Förutom ovan nämnda skådisar, medverkar även Paddy Considine, fransmannen Vincent Cassel, dansken Nikolaj Lie Kaas, och minsann om inte Charles Dance gör en cameo. Det är ju bra folk. Noomi Rapace är lika trist som hon alltid är, men för en gångs skull funkar den annars utstrålningsbefriade Joel Kinnaman - han är bra som bindgalen.

Jag funderade på det där med att alla pratar engelska med rysk brytning. På senare tid har ju Hollywood övergett detta med brytningar och låter istället alla prata utan sådan - om de nu inte rentav pratar på det språk som talas där handlingen tilldrar sig. Men med tanke på den här filmens multinationella rollista hade det kanske varit svårt för alla att tala till exempel brittisk engelska. Folk skulle bryta på danska och franska, kanske även svenska. Kanske är det lättare om alla fläskar på med rysk brytning.

Liksom fallet var med SAFE HOUSE tvekar jag vad gäller betyget. Tvåa eller trea. Men jag väljer nog en trea ändå. Och jag tycker nog att det här är bättre än SAFE HOUSE, mest tack vare skådisarna.

1996 kom en film som hette THE COLD LIGHT OF DAY, som också handlade om jakten på en rysk seriemördare, den var rätt bra, vill jag minnas, och 1995 gjordes TV-filmen CITIZEN X om Andrej Tjikatilo. Jag minns inte om jag sett den.

  




(Biopremiär 1/5)

onsdag 15 augusti 2012

Bio: Snabba Cash II

Foton copyright (c) Lena Garnold

Jag tillhör de som inte gillade Daniel Espinosas SNABBA CASH. Jag mer än ogillade den. Jag tyckte direkt illa om den. Jag tyckte att det var en ful och jobbig film med irriterande rollfigurer jag sket i - och jag förstod inte vad alla såg i Joel Kinnamans nervöse mummelpelle. Det sistnämnda gör jag fortfarande inte. Men det går visst hem i Hollywood. En mumlande RoboCop med flackande blick, det bådar inte got för remaken på ROBOCOP, som ju Kinnaman ska spela titelrollen i. Han är ju liksom ingen Peter Weller.

Jag har inte läst någon av Jens Lapidus romaner, som SNABBA CASH-filmerna bygger på. Det enda av Lapidus jag läst, är seriealbumet "Gängkrig 145" som Peter Bergting tecknade. Kul initiativ, snygg produkt, men albumet funkar bara sådär. Det är något som saknas. Och kriminella invandrare i Sverige är inte så kul i slutändan. Det må vara hur realistiskt som helst, men det är roligare med, hur ska jag säga, "romantiserade" skurkschabloner som välskräddade gangsters. Och bindgalna psykopater.

Jag förstår att SNABBA CASH II bara till viss del bygger på Lapidus' andra bok "Aldrig fucka upp". Merparten av filmmanuset är påhittat av manusförfattarna Maria Karlsson, Peter Birro, Fredrik Wikström och Babak Najafi - den sistnämnde, som gjorde den pissusla SEBBE, har även regisserat, nu när Espinosa är i Hollywood och gör storfilmer. Konstigt val av ny regissör.
Kinnamans rollfigur JW är visst bara med på ett par sidor i "Aldrig fucka upp". I den här filmen har hans roll byggts ut, men han är bara en av tre huvudpersoner och hans story upptar bara en tredjedel av filmen. SNABBA CASH II börjar med att JW får sin första permission från fängelset, där han häckat några år efter händelserna i den första filmen. Han har utvecklat en programvara som hans rälige överklasskompis Nippe (Joel Spira) ska sälja in. Tanken är att JW nu ska kunna leva gott och lagligt och håva in pengar på programmet, men det visar sig att Nippe blåst honom och låtsat att det är han själv som ligger bakom programvaran. JW flippar ut, nitar Nippe på en restaurang, och väljer ånyo den kriminella banan.

JW:s skurkpolare Mrado (Dragomir Mrsic) sitter inte bara i fängelse, utan numera även i rullstol, men han vet hur han och JW ska komma över en massa pengar, så han rymmer och återförenas med JW.
Jorge (Matias Padin) har genomfört en knarkaffär och kommit över tio miljoner kronor. I sedlar. Som han släpar runt på i en väska. Han lär känna en tonårig prostituerad öststatstjej (Madeleine Martin) som inte har det så bra, men efter en blodig shoot-out där bara Jorge och Nadja överlever, slår de följe och gömmer sig i en lägenhet där de har det lite mysigt.

Mahmoud (Fares Fares) är skyldig en gangster 300 000 och har en helg på sig att skaffa fram dem. Hans syster ska gifta sig, hans far gillar honom inte. För att göra det hela ännu värre, får Mahmoud i uppdrag att döda kompisen Jorge.

Snart korsas de här handlingstrådarna. Kulor ska flyga. Blod ska rinna.
Jag får nog säga att jag tycker aningen bättre om SNABBA CASH II än den första filmen. Men bara aningen. Orsaken är nog att JW inte är med så mycket, så jag slipper irritera mig på honom. Och hans vidriga överklasspolare (eller "MUF:are" som vi väl skulle ha kallat dem när jag var tonåring) har reducerats till den äcklige Nippe. Jösses, pratar folk verkligen så på riktigt? Bara hans röst och räliga uppsyn gör att man vill slå en karmstol i skallen på honom. Varför vill JW umgås med en sådan tönt?
Fotot är lika grått, grynigt och medvetet fult som förra gången; det är handhållen kamera, men inte lika mycket shaky-cam som tidigare. Det går faktiskt att se vad som sker under (de väldigt få) actionscenerna. Jag uppskattar även att filmen, till skillnad från alla andra svenska deckare och thrillers, inte ser ut som en TV-film.

... Men i övrigt är det illa. Handlingen känns lite dum och simpel, och flera inslag är direkt idiotiska. Som Mrados flykt. Killen sitter i rullstol, ändå lyckas han övermanna flera poliser och rulla genom långa korridorer utan att haffas. Och strax därefter tar sig han och JW in i en skog, där de gräver upp gömda vapen. Mrado är alltså rullstolsburen. Och rullas in mitt i en skog. Där han utan problem hittar de nergrävda prylarna.
I princip samtliga rollfigurer är osympatiska. Vissa av dem rejält osympatiska. Varför ska vi sitta och "hålla" på dem? Engageras av deras liv? De är den typen av snubbar som Bronson hade satt en kula i pannan på till publikens stora jubel. Och de här människorna blir inte mer sympatiska bara för att man slängt in flertal gråtmilda scener där de sitter och pratar om nära och kära, sina barn de aldrig ser, och annat. Men det finns ju för fan en orsak till att till exempel Mrado inte får träffa sin dotter! Han är ju en grov brottsling och mördare! En usel far!

En gubbe på företaget som köpt JW:s programvara har bara ett par korta repliker, men han är härligt usel. Ännu sämre är kvinnan som spelar fängelsedirektören. Det är möjligt att hon ska föreställa en typisk, trångrövad byråkrat, men det låter som om hon läser innantill när hon fäller sina repliker på stelast möjliga sätt.

Min gamle vän Jens Jonsson ska regissera SNABBA CASH III. Han lät meddela att jag inte kommer att bli besviken. Tja, det återstår att se. En hel del av personerna i den här filmen kan omöjligt återkomma i trean. Och det är ju bra. Men jag hoppas att nästa film kommer att handla om ett handplockat specialkommando (där alla medlemmar har olika egenskaper) som sätts in för att utplåna alla de här gangstergängen. Och varför inte låta yakuzan dyka upp som nytt skurkgäng?

Betyget här under är svagt, väldigt svagt.







(Biopremiär 17/8)

tisdag 14 februari 2012

Bio: Safe House

Foton copyright © UIP Sweden

Jag vet att jag är i minoritet, men jag tyckte att SNABBA CASH var riktigt usel. Okej att en massa människor gick och såg filmen, den är trots allt baserad på en bestseller, men jag förstår inte alla positiva hylllningar och påståenden som att filmer sätter ny standard när det gäller actionscener inom svensk film. Om det är meningen att man inte ska se vad som sker under actionscenerna har de lyckats. Vad är det för sketen standard? Dessutom påstås det att det var Josef Fares som regisserade actionscenerna och inte den huvudsaklige regissören Daniel Espinosa - om det stämmer har jag inte en aning om.

En annan orsak till att jag inte gillade SNABBA CASH, är att Joel Kinnaman innehade huvudrollen. Jag tycker att han är kass. Riktigt kass.


Av någon anledning gillade Hollywood vad de såg och SNABBA CASH blev Espinosas biljett till de stora Hollywoodproduktionerna. Medan andra nordiska regissörer startade sina amerikanska karriärer med lågbudgetfilmer, likt Renny Harlin som gjorde PRISON och TERROR PÅ ELM STREET 4 innan han fick göra DIE HARD 2, slängdes Espinosa in i hetluften på en gång och sattes på att regissera SAFE HOUSE; en stor, dyr actionthriller med folk som Denzel Washington, Ryan Reynolds, Sam Shepard, Brendan Gleeson, Vera Farmiga och Robert Patrick i rollerna. Filmen fick galapremiär med röd matta i USA och den anses vara en av 2012 års storfilmer, Universal har höga förhoppningar på den.

Filmen började och det dröjde inte länge innan jag tänkte "Here we go again ..." - det här kändes som en film jag sett åtskilliga gånger tidigare. Det här är en standardstory, som för omväxlings skull utspelar sig i Sydafrika. Denzel Washington är en skurk som kommit över ett microchip med väldigt känsliga data, extremt hemliga uppgifter om högt uppsatta människor inom CIA, MI6 och så vidare - material som kan skapa en ny skandal i stil med Wikileaks. Washington injiceras chipet i sin egen kropp, men arresteras och förs till ett så kallat safe house. Reynolds spelar en ung CIA-agent som jobbar där, och när ett gäng riktigt, riktigt räliga skurkar - ledda av Fares Fares i skägg - atteckerar och dödar alla, lyckas Reynolds fly och tar Washington med sig. Och sedan rymmer Washington från Reynolds. De räliga skurkarna jagar Reynolds och Washington, Reynolds jagar Washington, CIA försöker lokalisera Washington, och en av de snälla agenterna är troligen korrumperad. Och för att göra det hela ännu värre, så har Reynolds ljugit för sin söta, franska flickvän och inte berättat att han egentligen arbetar för regeringen!


Snälla! Någon måste förbjuda bruket av handhållen kamera! Okej, kanske inte förbjuda det, men för helvete - förhindra folk att skaka på de förbannade kamerorna! Vad är det för mening med att iscensätta enorma actionscener när man inte ser vad fan det är som händer? Förutom denna shakycam, så är SAFE HOUSE även väldigt grynig. Här finns en stor och antagligen väldigt imponerande biljakt; massor av bilar demoleras - men allt vi ser är närbilder på bildörrar, rattar, ansikten och så vidare. Och under några av närstriderna satt jag faktiskt och kisade. De gryniga, skakiga bilderna, de sönderfrätta färgerna och den snabba klippningen irriterade mina ögon. Och emellanåt hade jag svårt att uppfatta vem som slogs med vem och vilka som strök med.

SAFE HOUSE får väl sägas vara en okej thriller. Det här skulle kunna ha blivit en ganska bra thriller, trots att den inte är vidare originell. Den är ganska våldsam och blodig, men av någon anledning svär inte rollfigurerna. Märkligt. Det här ju ju trots allt ingen snäll ungdomsfilm.

Man vet aldrig vad man kan förvänta sig av Denzel Washington, men han är vanligtvis rätt bra när han spelar skurk eller hårding, vilket han gör i den här filmen. Ryan Reynolds är en sympatisk skådis och här är hans rollfigur även den sympatisk och den känns rätt trovärdig. De övriga skådisarna är förstås också bra, Fares Fares är kul som svårstoppad fuling av Terminatorstuk. Men så dyker plötsligt Joel Kinnaman upp och jag kan bara inte med killen. Tack och lov har han en ganska liten roll - och han ser ut som om han precis kommer från inspelningen av DEN SISTA FÄRDEN.

Jo, jag vet att filmens stil är ett försök att göra den skitig och realistisk; "gritty" som man säger, och det ska kännas som om vi verkligen befinner oss på plats i händelsernas centrum. Men kom igen, 1970-talets thrillers var också gritty - ofta i ännu högre grad - och då brydde man sig inte om att skaka på kamerorna. Se bara på de gamla, goda Bronsonfilmerna. Jag måste säga att jag tycker att SAFE HOUSES stil och look är så irriterande att jag övervägde att ge filmen en tvåa i betyg. Men det vore inte riktigt rättvist.

Just det: den korrumperade CIA-agenten är precis den ni tror det är redan i början av filmen. Inga överraskningar på den fronten, alltså.




(Biopremiär 15/2)


tisdag 8 november 2011

En annan svensk i farten

Lustigt, igår nämnde jag SNABBA CASH i förbifarten, och nu dök trailern till Daniel Espinosas första amerikanska film upp - SAFE HOUSE. Som jag flera gånger påpekat tyckte jag att SNABBA CASH var rätt värdelös, illa spelad och regisserad. Men ingen annan verkade hålla med. Dessutom var det flera stycken som skrev att Espinosa (som tidigare gjort den ruttna BABYLONSJUKAN) satte en ny standard vad gäller actionscener i svensk film. Tja, om man gillar action där man inte ser vad som händer stämmer det kanske.
Okej. SAFE HOUSE ser ju dock av trailern att döma ut som en riktig film. Dessutom är den försedd med riktiga filmstjärnor. Men om den färdiga filmen är något att ha vet jag förstås inte.