Visar inlägg med etikett Daniel Brühl. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Daniel Brühl. Visa alla inlägg

lördag 19 februari 2022

DVD/Blu-ray/VOD/Disney+: The King's Man

THE KING'S MAN (Disney)


2015 och 2017 kom KINGSMAN: THE SECRET SERVICE och KINGSMAN: THE GOLDEN CIRCLE, två filmer som bygger på en tecknad serie av Mark Millar och Dave Gibbons. Åsikterna gick isär om de här två actionkomedierna om en superhemlig, brittisk säkerhetstjänst. Våldet var blodigt, humorn ibland vulgär, och den andra filmen var extremt tramsig. Men jag, i egenskap av tramsig, gillade dem.

Dessa två filmer regisserades av Matthew Vaughn, och det är även han som gjort denna nya film (som inte pressvisades i Göteborg när den gick upp på bio, jag såg den nu på Blu-ray). THE KING'S MAN är en så kallad prequel, den utspelar sig före de tidigare filmerna. Filmen berättar om hur organisationen Kingsman uppstod.

Hjälten i de två tidigare filmerna var ynglingen Eggsy (Taron Egerton), men huvudperson denna gång är en viss Orlando Oxford, hertig av Oxford, som spelas av Ralph Fiennes - och han är ingen yngling, Fiennes fyller 60 till jul. THE KING'S MAN inleds med en prolog som utspelar sig i Sydafrika under boerkriget 1902, där pacifisten Orlando hamnar mitt i en strid. Hans hustru skjuts ihjäl - framför ögonen på deras son Conrad. Orlando beslutar sig för att jobba med att försöka avstyra den här typen av konflikter innan de sker.

Hopp tolv år framåt i tiden. Orlando bor på ett enormt gods. Conrad (Harris Dickinson) har vuxit upp till en ung man. Orlando har en chaufför som heter Shola (Djimon Hounsou) och ett hembiträde som heter Polly (Gemma Arterton), och både Shola och Polly anlitas av Orlandos organisation för att skydda Storbritannien. De är bra på att slåss och skjuta, Shola och Polly. Borta i Ryssland är Rasputin (Rhys Ifans) ett problem, och han måste stoppas. Orlando misslyckas med att skydda Franz Ferdinand i Sarajevo, och första världskriget är ett faktum. Det verkar som om allt som sker i världen vid denna tidpunkt egentligen är planerat; en väldigt ondskefull person ligger bakom allt.

Om det lilla handlingsreferatet ovan känns förvirrat, beror det på att filmens första hälft är rätt spretig - jag hade lite svårt att hålla ordning på allt som hände, det är lite ofokuserat. Det är många namn, många länder, och många händelser. Vad går allt ut på, vart ska allt detta leda?

Under filmens andra hälft styrs det mesta upp, och den sista halvtimmen är ett rafflande spionäventyr.

Tonen skiljer sig den hel del från de två tidigare filmerna. Här finns en del humor, men allt trams är borta. THE KING'S MAN är till stora delar en ganska seriös thriller, byggd på autentiska historiska händelser. Ibland blir filmen ett allvarligt drama. Ett flertal fina karaktärsskådespelare syns i rollerna - Charles Dance, till exempel. Daniel Brühl är också med.

Orlando Oxford föredrar att oskadliggöra fienden med hjälp av svärd, vilket föranleder ett flertal fäktningsscener. Filmens actionscener är bra, en del fajter är koreograferade som dansnummer. Den scen som utmärker sig mest, är en knivstrid mellan skottar och tyskar i ingenmansland mitt i natten. En suggestiv och ganska obehaglig scen.

THE KING'S MAN är en snygg och välspelad film. Bitvis lite seg och rörig, men jag kan tänka mig att den blir bättre när man ser om den. En liten epilog får mig att vilja se vad som händer härnäst.

Blu-ray-utgåvan innehåller en 90-minuter lång dokumentär om inspelningen. Jag har ännu inte sett hela, men i början säger Matthew Vaughn något jag själv tänkt på: ingen verkar riktigt förstå varför första världskriget utbröt. Om det inte vore för händelser som skedde av en ren slump i Sarajevo, hade kriget troligen aldrig utbrutit. Om Vaughn har rätt vet jag inte - men det var ju ett jävla konstigt krig på alla sätt.




onsdag 4 november 2015

Bio: Bränd

Foton copyright (c) Scanbox

Avdelningen för matfilmer. Och kockfilmer. Det har kommit en del sådana de senaste åren. De senaste var väl Lasse Hallströms småputtriga 100 STEG FRÅN BOMBAY TILL PARIS och den rätt dåliga CHEF. Nu är det dags för ännu en; BRÄND, i regi av John Wells, som gjorde EN FAMILJ.

Jag tycker om att äta mat, men jag är inte speciellt intresserad av mat. Jag skulle aldrig få för mig att titta på alla dessa matlagningsprogram på TV, och ärligt talat tycker jag att det är rätt fånigt med dyra rätter på lyxrestauranger. De gånger jag hamnat på finare restauranger och fått jönsiga rätter, har jag alltid tänkt "Tur att det inte är jag som betalar". Jag tycker inte att mat ska vara en upplevelse; en liten resa. Mat ska vara gott - och mättande. Jag tycker om min flickväns kokkonst. Jo, jag hjälper till i den mån jag kan. Jag hanterar rått kött (det tycker hon är äckligt att göra), jag hackar grönsaker, jag kryddar kyckling. Det blir mestadels husmanskost. Det är trots allt det som är godast.

I BRÄND spelar Bradley Cooper mästerkocken Adam Jones, försedd med två Michelinstjärnor, men som sumpade sin karriär i Paris. Han söp ner sig, knarkade loss, och hamnade i New Orleans dar han tog ett skitjobb. Efter att ha hållit sig ifrån sprit och droger i ett par år, far han till London för att börja om på ny kula. Han letar upp den rike hotellägaren Tony (Daniel Brühl) som han känner sedan gammalt, och innan man hinner tänka "Vänta nu, hur fan gick det här till?", har den illa omtyckte Adam startat en lyxkrog och är på jakt efter en tredje stjärna.

Adam, en rollfigur som delvis bygger på Gordon Ramsay, handplockar sin personal och hittar den ensamstående modern Hélène (Sienna Miller), som han tycker kastar bort sin talang. De bråkar och skäller på varandra. Hon hatar de arrogante, odräglige Adam. Kommer de två att bli förälskade i varandra vad det lider?
En väldig massa kända skådespelare medverkar i BRÄND. De flesta har minimala roller. Omar Sy spelar en fransk kock i Adams kök (och Bradley Cooper talar faktiskt flytande franska), Emma Thompson gör en doktor som Adam besöker med jämna mellanrum, hon kontrollerar att han är drogfri. Hon bär också märkliga klänningar som får henne att se ut som ett hus. Alicia Vikander är med i två scener som inte fanns med i manus. Uma Thurman spelar brittisk matkritiker, är med i två korta scener, och har nästan inga repliker.

BRÄND innehåller alldeles får många handlingstrådar och rollfigurer, Regissör Wells gör inget av det här. Allting blir märkligt rumphugget. Allting går för snabbt, ingenting får tid på sig att utvecklas. Väntan på besök på anonyma representanter från Michelinguiden skulle kunna innebär ett spänningsmoment, liksom det faktum att Adam är skyldig en gangster en massa pengar - men detta bara  försvinner i den spretiga röran.
Skådespelarna gör bra ifrån sig, men med undantag för den stackars hårt prövade Tony och Emma Thompsons doktor, är alla mer eller mindre osympatiska eller för ointressanta. Folk dyker upp och försvinner. Filmen är inspelad på plats i London, men av någon anledning har man inte gjort något av detta faktum. Exteriörbilderna är få, det är oftast natt, och när man inte ser Tower Bridge eller Waterloo Bridge, skulle man kunna ta det för New York, eller någon annan amerikansk storstad. Enligt IMDb är detta komedi och drama - men komedin får man verkligen leta efter.

Men matlagningen, då? Blir man hungrig? Nä, inte precis. Det här är inte matporr som i vissa andra matfilmer. Det ser mer besatt- snarare än passionerat ut när Adam Jones lagar mat. Och ja, det är små jönsiga rätter han tillagar.

Nu har jag förresten recenserat sju filmer med Alicia Vikander. Snittbetyget på dessa är 2,3. Hon får allt skärpa sig!








(Biopremiär 6/11)

fredag 4 oktober 2013

Bio: Rush

Foton: Jaap Buitendijk (c) Rush Films Limited/Egoli Tossell Film and Action Image
En gammal kollega skrev en gång att den enda orsaken till att folk ser på Formel 1 är för att få se bilar krascha. Varför vill man annars titta på bilar som kör runt, runt, runt, runt? När jag var barn tyckte jag att det var tufft med Formel 1, jag vet inte riktigt varför, men det gick fort, lät högt, och bilarna var fräna. Fast jag intresserade mig aldrig för sporten. Jag fick Ronnie Petersons bil som leksak, jag minns när Peterson omkom, och jag minns att jag tyckte att James Hunt var ett tufft namn - det lät som en seriehjälte.
Gillar man bilar som kör runt, runt, runt finns det en chans att man kan uppskatta den oerhört jämne regissören (alla hans filmer är lika slätstrukna) Ron Howards nya film RUSH, som han handlar om rivaliteten och vänskapen mellan engelsmannen James Hunt (Chris Hemsworth) och Niki Lauda (Daniel Brühl) under 1970-talet.
Engelsmannen Hunt är en partysnubbe, en jävel på fruntimmer, och tar inte så allvarligt på saker och ting - fast han är bra på att köra bil. Österrikaren Lauda är tyskt perfektionistisk, stiff och hans liv går enbart ut på att köra racerbil. De två blir omgående fiender med respekt för varandra. Och så kör de bil.
Öööööön! Öööööönnnn! Ööööööööööönnnnn! 
Lauda kraschar och är nära att dö, men pusslas ihop och återkommer som Frankenstens monster. Och så kör de bil igen.
Öööööön! Öööööönnnn! Ööööööööööönnnnn!
Och så blir de vänner. Typ.
Jag känner en tjej som arbetar i den internationella Formel 1-cirkusen. Hon tyckte inte att den här filmen var något vidare. Och nej, det tycker inte jag heller. Det här är en sådan där film där man kan gå ut och göra sig en macka, uträtta sina behov, och komma tillbaka och konstaterar att bilarna fortfarande kör runt, runt, runt på den ena banan efter den andra.
Daniel Brühl pratar med skön tysk brytning och beter sig som en bensindriven robot. Bästa scenen är när han ligger på sjukhus och tvingas gå igenom en plågsam process, men klarar av det, eftersom han samtidigt tittar på Formel 1 på TV. Olivia Wilde är också med och skänker lite fägring åt det här.
RUSH känns mest lång och småtrist. Formulär 1A. Den upplevs kanske som bättre om man är intresserad av motorsport, men tävlingarna är inte alltför medryckande filmat. De är säkert realistiska, men inte särskilt kul eller spännande. Ronnie Peterson nämns vid ett tillfälle, men jag tro inte att man får se någon som spelar honom.
Det vore mycket intressantare med en film om James Hunts bisarra - och korta - karriär efter det att han slutade tävla, vilket han gjorde kort efter Petersons olycka. Då dök han upp som bisittare och kommentator i TV, figurerade i lekprogram och andra konstigheter, festade allt hårdare - och dog i en hjärtinfarkt 45 år gammal. Det vore något att berätta om!
Blanda nu inte ihop Ron Howards RUSH med Tonino Riccis postapokalyptiska äventyr RUSH från 1983! Eller någon annan film som bär titeln. Det finns nämligen en hel del. Senast ett Dolph Lundgren-raffel, ser det ut om.







(Biopremiär 4/10)

-->