Netflix: Extraction 2

Foton copyright (c) Netflix

Stuntmannen Sam Hargraves regidebut EXTRACTION från 2020 hade jag glömt bort, en film som inte ska förväxlas med 2016 års ännu mer bortglömda EXTRACTION. Hargraves film byggde på en serieroman jag aldrig hört talas om, och handlade om fritagningsexperten Tyler Rake (Chris Hemsworth). Rake var en rätt osympatisk person i en slapp actionhistoria fylld med välgjort ultravåld.

Den första filmen slutade med att Rake blev skjuten och dog - fast i ett par sekunder på slutet antyddes det att han inte alls dog. Nä, han var visst inte död - för nu är han tillbaka i en uppföljare.

Den svårt skottskadade Rake har fiskats upp ur vattnet han trillade ner i, och flugits till ett sjukhus i Dubai. Där ligger han i koma i åtta månader, eller vad det nu var, sedan vaknar han upp, pensionerar sig, och flyttar in i en stuga i en snöig skog i Österrike. Den här filmen är finansierad med österrikiska pengar.

Här slutar förstås inte historien, för då hade det inte blivit någon film. En mystisk man spelad av Idris Elba dyker upp. Han har ett nytt fritagningsuppdrag åt Rake och hans team; Nik (Golshifteh Farahani) och hennes bror Yaz (Adam Bessa). De ska frita en kvinna som heter Ketevan (Tinatin Dalakishvili) och hennes två barn, som sitter inlåsta i ett fängelse i Georgien. Ketevan är syster till Rakes exfru Mia. Ketevan är gift med en gangster, Davit, som också sitter i fängelset. Under fritagningen dödar Rake Davit. Rake, hans team och de fritagna tar sig till Wien.

Davits synnerligen onde bror Zurab (Tornike Gogrichiani) tänker hämnas. Resten av filmen består i att Zurab och hans råa anhang, Daniel Bernhardt spelar en av dem, jagar Rake och de andra.

EXTRACTION 2 ser ut- och känns lite grann som Steven Seagals rumänska B-filmer - fast med betydligt högre budget och betydligt bättre actionscener. Handlingen är lika trött som i de billiga B-filmerna, det är riktigt oinspirerat, och när jag tänker efter är det ganska likt TAKEN 2. 

Tyler Rake är fortfarande en rätt osympatisk hjälte. Det är meningen att han ska vara deprimerad efter en personlig tragedi, men detta innebär bara att han har samma nollställda ansiktsuttryck filmen igenom. Hans personlighet är reducerad till att han pratar med sin egen australiska accent. I praktiken innebär detta att han bara framstår som ett känslokallt råskinn som är bra på att döda folk. EXTRACTION 2 är fullkomligt humorbefriad, här finns inte en antydan till skämt eller lite mer lättsamma scener, vilket gör att filmen bara känns brutal och blodig, utan spänning.

Dock är actionscenerna liksom förra gången välgjorda. I synnerhet två scener sticker ut: Nik slåss mot två män ombord på ett tåg, och en fajt inne på ett gym i en skyskrapa. Slutuppgörelsen är utstuderat grym, med olika tillhyggen. Den inledande actionscenen är gjort i en enda 21 minuter lång tagning - fast om det verkligen är en enda tagning utan fusk vet jag inte.

Både hjältar och skurkar är duktiga på att överleva skador. De bara kvider lite när de knivhuggs i armar och ben, skurkarna har skottsäkra västar som är så bra, att när hjältarna skjuter dem med fyra-fem skott på ett par centimeters avstånd, knäcks inga revben eller annat. I en scen grabbar en skurk tag i en unge, håller honom framför sig som en mänsklig sköld, och säger åt hjältarna att lägga ner sina vapen - vilket hjältarna gör. Jag läste nyligen en artikel om detta fenomen som enbart förekommer på film. I verkligheten lägger en insatsstyrka, eller vilka det nu är som ryckt ut, aldrig ner sina vapen i en sådan situation.

Olga Kurylenko dyker upp som exfrun Mia i ett par scener.

Jag säger som jag sa om den första filmen: bra action, kass film.

Medan jag tittade på den här filmen kom ett nyhetsmail från Variety. Netflix har gett klartecken till en tredje film om Tyler Rake.

 

 

 

 

 

(Netflixpremiär 16/6)

Bio: Nobody

Foton copyright (c) 2020 Universal Studios. All Rights Reserved.

Nu blir det våld här på TOPPRAFFEL!

Det var verkligen inte igår jag recenserade en biopremiär. Det har inte skett sedan november förra året. Men nu har ju som bekant Filmstaden öppnat sina biografer igen.

Den omtalade filmen NOBODY har väckt stort intresse i vissa kretsar. Antagligen mest beroende på att den har Bob Odenkirk i huvudrollen, och Odenkirk är populär bland folk som tittar mycket på TV-serier. Själv tittar jag helst på TV-serier som har Peter Falk i rollistan, så för mig är Odenkirk mest känd från långfilmer som den mer än utmärkta NEBRASKA. Jag vet inte om man kan hävda att det är oväntat att 58-årige Bob Odenkirk nu gör som Liam Neeson och blir actionhjälte, men han är inte den förste jag skulle tänka mig i den här rollen. Dock är han inget oävet val.

NOBODY känns nästan som en "Best of"-film, ett collage av en massa andra actionfilmer, böcker och serietidningar. Den stillsamme huvudpersonen har ett förflutet som hårdför agent - som i TAKEN och otaliga andra filmer. Huvudpersonen har ett vanligt, trist jobb - som i TRUE LIES. Hjälten går loss på skurkarna som en enmansarmé - som till exempel Marvels hjälte the Punisher. Hjälten går runt bland tatuerare för att hitta en viss person - som i COBRA. Här finns även en hel del likheter med JOHN WICK. Detta är inte så konstigt, eftersom manuset är skrivet av Derek Kolstad, som också skrev JOHN WICK. För regin står ryssen Ilya Naishuller, som tidigare bara gjort en långfilm; HARDCORE (den som heter HARDCORE HARRY i original), och som jag inte sett.

Bob Odenkirk spelar den stillsamme Hutch Mansell, en man med ett trist jobb - stort plus i kanten för att hans chef spelas av Michael Ironside! Hutch är gift med Becca (Connie Nielsen), men deras äktenskap har gått i stå. De bor med sina två barn i ett typiskt amerikanskt villaområde, och Hutch misslyckas gång på gång med att få soptunnan tömd. Han lever ett tryggt men tradigt liv, den här Hutch.

En natt tar sig två inbrottstjuvar in i familjen Mansells hem. Sonen kastar sig över en av dem och Hutch har chansen att oskadliggöra dem med en golvklubba han greppat, men han väljer att avstå. Familj, grannar, poliser och kollegor förstår inte varför Hutch avstod och lät inbrottstjuvarna komma undan. Eftersom filmen utspelar sig i Amerika tycker alla att det är en självklarhet att man ska ha skjutvapen hemma, så att man enkelt och smidigt kan skjuta ihjäl alla inkräktare.

Efter modigt övervägande beslutar Hutch sig för att leta upp inbrottstjuvarna. Han har trots allt ett hemligt förflutet, den fridfulle Hutch, och vet hur man hanterar skurkar. En nattlig bussfärd urartar dock när ett gäng galna ryska gangstrar kliver ombord och hotar passagerarna. Hutch tar hand om situationen, en lång, ytterst väkoreograferad fajt ombord på bussen är nog ett av filmhistoriens råaste slagsmål. 

Ryssarna hamnar på sjukhus. En av dem har livshotande skador, han är son till den psykopatiske gangsterbossen Yulian Kuznetsov (Alexey Serebryakov); en kille som gillar att snorta kokain, sjunga schlagers, och mörda folk. Yulian lyckas ta reda på vem det var som nitade killarna på bussen, och snart ger sig en mindre armé ut för att leta upp- och döda Hutch.

Hutch är väl förberedd. Dessutom har han hjälp av sin gamle far; en före detta agent spelad av Christopher Lloyd, och en tidigare kollega, som görs av RZA.

Blodet flyter friskt och liken staplas på hög, när Hutch Mansell spelar jazz på vinyl och pangar ryssar. Eller hugger, slår, eller spränger ihjäl dem. NOBODY är en exceptionellt våldsam film. Mot slutet går actionscenerna överstyr; till en början var de förhållandevis realistiska, men Hutch och de andra utvecklar nästan superkrafter, och de kan fånga pickadoller i luften som i tidiga John Woo-filmer, och skurkarna siktar värre än rymdimperiets stormtroopers.

Esetiskt skiljer sig NOBODY en hel del från JOHN WICK. Den senare utspelar sig i en neonblänkande fantasivärld och har ett utstuderat filmfoto. NOBODY är smutsigare och har ett drag av independentfilm. Det myckna och grova våldet till trots håller filmen en aningen lättsam ton, en ironisk distans, och flera scener och repliker är roliga. Slutscenerna närmar sig ren komedi. Det ligger även en del kul låtar på soundtracket.

NOBODY lider av en viss brist på originalitet, men det brukar ju sällan vara ett problem när det gäller actionfilmer. Huvudsaken är att de levererar vad de lovar. Och NOBODY är en film som levererar. Nedanstående betyg är kanske i snällaste laget, men filmen höjer sig rejält över mängden actionfilmer idag, när de flesta actionfilmer inte levererar vad de lovar. Jag hade inte tråkigt alls när jag såg filmen, och eftersom den bara varar 92 minuter - en utmärkt längd - höjer jag betyget ett snäpp. 

En av gangstrarna ombord på bussen spelas förresten av den schweiziske kampsportaren Daniel Bernhardt. Att Bob Odenkirk skulle kunna rå på honom är ungefär lika osannolikt som att Micke Nyqvist skulle ha en chans mot Keanu Reeves i JOHN WICK (i vilken Bernhardt också medverkade).

 

 

(Biopremiär 4/6) 

Bio: Atomic Blonde

Foton copyright (c) Noble Entertainment

Filmen ATOMIC BLONDE bygger på serieromanen "The Coldest City" från 2012 av Andy Johnston och Sam Hart. Inte nog med att jag inte läst den - jag har inte ens hört talas om den. Efter att ha kollat upp den på nätet, konstaterar jag att det är en sådan där serie som jag, om jag såg den på en hylla i någon butik, skulle plocka upp, bläddra igenom, och ställa tillbaka igen - eftersom jag tycker att teckningarna är rätt vissna.

Filmatiseringen är skriven av Kurt Johnstad, som tidigare gjort om serier till film med de två 300-filmerna, och för regin står stuntmannen David Leitch. Leitch regidebuterade som ena halvan av duon som gjorde JOHN WICK - men den gången fick han inte sitt namn i utsatt i förtexterna. ATOMIC BLONDE är den första långfilm Leitch regisserat på egen hand.

Jag hoppades verkligen att ATOMIC BLONDE skulle vara jättebra - mycket pekade nämligen på att det här är en actionfilm utöver det vanliga. Det visade sig att Leitchs film hela tiden är nära att vara jättebra - men den lyckas inte riktigt, vilket medför att resultatet är en aning otillfredställande.

Vad filmen handlar om är lite osäkert - jag tror inte att någon hänger med i handlingen, antagligen inte helller filmskaparna och skådisarna. Året är 1989, tiden är en dryg vecka innan muren faller. Charlize Theron spelar stenhårda - och skitsnygga - MI6-agenten Lorraine Broughton, som skickas till Väst- och Östberlin för att leta rätt på en lista. Alla jagar denna lista. James McAvoy gör en agent i Berlin som kanske är Lorraines vän, kanske en förrädare. Eddie Marsan är en gubbe med mustasch som verkar ha listan. Bill Skarsgård har en liten roll, jag tror han är god, medan Til Schweiger spelar urmakare. Gamle schweiziske B-actionhjälten Daniel Bernhardt leder ett gäng skurkar. I en lika irriterande som onödig ramhandling förhör Toby Jones och John Goodman den kedjerökande, ständigt svärande Lorraine om händelserna i Berlin.

Lorraine Broughton må vara skitsnygg (och besitta en fantastisk garderob), men hon är väldigt osympatisk och rollfiguren presenteras inte närmare. Hon är bara en stenhård snygging som dödar folk så att blodet sprutar. Samtliga rollfigurer i filmen är osympatiska. Den svårbegripliga, röriga handlingen, i kombination med osympatiska gestalter, gör att jag får lite svårt att engagera mig och filmen blir lite seg mellan varven.

... Men! Actionscenerna är svinbra! Här kan vi tala om ultravåld. Flera slagsmål, i synnerhet ett i en trappa, varar länge, och är ytterst välkoreograferade och brutala. Det här är verkligen en superbrutal film. Lorraine Broughtons kropp är täckt av blåmärken.

David Leitch har verkligen ansträngt sig för att göra sin film så cool som möjligt - så pass att man verkligen känner hur han anstränger sig i varje scen med klippning, bildvinklar, ljussättning, musik. Musiken består av en lång. lång rad låtar från 1980-talet. Ofta väldigt passande låtar, en del av låtarna tycker jag dessutom är bra, men - när "London Calling" spelas befinner vår hjältinna sig i Paris!

Som sagt - jag hade förväntat mig mer av ATOMIC BLONDE (precis som jag gjorde av BABY DRIVER), men det här är ingen dålig film. Den funkar bra som jävligt våldsam underhållning - och kanske lyfter den när jag senare ser om den på Blu-ray. Eller View Master.
Charlize Theron fäller oväntat en replik på svenska.

(Biopremiär 28/7)

Bio: Logan - The Wolverine

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox

Förra året såg jag om X-MEN ORIGINS: WOLVERINE från 2009, eftersom jag hittade på Blu-ray för ett par tior, och jag hade inte sett den sedan den kom. Min recension av filmen kan ni inte läsa, eftersom den låg på Metrobloggen, som alltså lade ner och raderade alla bloggar utan att meddela mig - men jag tyckte att filmen var rätt vissen. När jag nu såg om den tyckte jag nog att den var ännu sämre än jag mindes den som. Fast den börjar bra.

Wolverines andra solofilm; WALK THE LINE-regissören James Mangolds THE WOLVERINE (2013), är däremot riktigt bra. Och nu är Mangold tillbaka med filmen LOGAN, som i Sverige fått titeln LOGAN - THE WOLVERINE.

Hugh Jackman gör här sorti som Logan, det vill säga Wolverine. Han tänker inte göra rollen fler gånger. Och när Jackman och Patrick Stewart satt hon Graham Norton i fredags, sa Stewart att han också bestämt sig för att inte spela professor Xavier igen. Det behövs inte heller - LOGAN är en mer än värdig avslutning på deras sejour i rollerna.

LOGAN skiljer sig radikalt från de tidigare X-MEN- och WOLVERINE-filmerna; ja, från de flesta superhjältefilmer. Istället för att göra ännu ett glättigt äventyr med superhjältar i kamp mot superskurkar, varvat med lagom doser tvålopera, har Mangold, som även skrivit storyn (löst baserad på Mark Millars serie "Old Man Logan"), gjort ett mörkt drama med kraftiga drag av western. Tonen är ödesmättad, uppgiven och direkt sorgsen.

Året är 2029 och Logan jobbar som limousinchaufför. Han är bitter och nedsupen. Han ägnar sig även åt att ta hand om professor Xavier, som nu passerat 90 och är väldigt skröplig. Xavier kan inte längre kontrollera sina mentala krafter och utgör stor fara, så Logan förvarar honom i en gömma vid mexikanska gränsen.

Logan börjar bli skröplig han också. Hans kropp är som bekant självläkande, men nu tar det tid för såren att läkas. Han åldras. Kanske är han till och med döende.

Plötsligt dyker det upp en liten mexikansk flicka; Laura (Dafne Keen), som Logan och Xavier måste ta hand om. Laura visar sig vara mutant - med samma krafter som Logan. Hon är på rymmen från ett hemligt ställe där den sinistre doktor Zander Rice (Richard E Grant) odlar mutantbarn. Laura vill leta upp ett mytomspunnet ställe i North Dakota som kallas Eden; en fristad för de få kvarvarande mutanterna. Dr Rice vill ha tillbaka Laura och skickar ut sina råskinn till hejdukar (Daniel Bernhardt skymtar som en av dem) för leta upp henne.

Till skillnad från de tidigare filmerna i sviten, är LOGAN Rated R i USA; det vill säga barnförbjuden. Detta har skapat flera möjligheter. Dels för att den livströtte, hatiske Logan faktiskt får lov att svära, något han nu gör ofta. Det passar rollfiguren, och nog passar det bättre att han ryter "motherfucker" när han kastar sig över sina motståndare. Dels för att våldet blir lika rått som Wolverine; den här gången får vi se vad som verkligen händer när man hugger adamantiumklor i folk. Huvuden rullar. Men framför allt har filmen fått en väldigt vuxen ton. Superhältarna har förvandlats till människor, de är misslyckade, trötta, och förhållandet mellan främst Logan och Xavier blir riktigt rörande. Patrick Stewarts tolkning av Xavier lyfter den här filmen, men även Hugh Jackman är förstås bra. Stephen Merchant spelar albinomutanten Caliban, som inte mår så bra han heller.

Som jag nämnde påminner filmen om en western. Kanske blir parallellerna lite väl övertydliga när Xavier och Laura ser MANNEN FRÅN VIDDERNA på TV. Bland annat får vi höra den filmens hjälte Shane fälla sina berömda slutrepliker - repliker som Logan lika gärna skulle kunna fälla.

En detalj jag inte riktigt vet vad jag ska tycka om, är att Marvels serietidningar om X-Men existerar i Logans värld! Mutanterna och superhältarna är så kända att det görs serier om dem. Logan läser en tidning i vilken han själv figurerar, och avfärdar äventyret som påhittat skit. Men vad som är intressant här, är att de tidningar som förekommer i filmen inte är autentiska. De har gjorts speciellt för Mangolds film - men de ser onekligen ut som autentiska Marveltidningar från 1980- och 90-talen.

Hur som helst: LOGAN är en överraskande bra film - det här är mycket bra, till och med. Betyget härunder är så starkt att det närmar sig en femma. X-MEN-filmerna har varierat en del kvalitetsmässigt och jag har inte varit så där jätteförtjust i de senaste. LOGAN visar sig vara den bästa X-MEN-filmen hittills  - med bred marginal. Den är även en av de bästa superhjältefilmer som gjorts.

Det här är en rå, våldsam och blodig actionfilm, men det är som dystert, existentiellt drama den utmärker sig mest.

Plus i kanten för att vi slipper en halvtimmeslång slutstrid.

De som inte orkar sitta kvar under eftertexterna för att få se bonusscener, kan den här gången faktiskt lämna salongen med gott samvete. LOGAN saknar nämligen bonusscener. Jag satt kvar och väntade - till tonerna av Johnny Cash.

(Biopremiär 1/3)

DVD/Blu-ray/VOD: Precious Cargo

PRECIOUS CARGO (Scanbox)

Nej, nu måste Bruce Willis verkligen skärpa sig. Vad håller karln på med? Även om hans stjärnstatus inte längre är vad det har varit (och den har väl inte varit något på 25 år), behöver han väl inte låna sig till vad som helst, bara pengarna är de rätta? Karln håller långsamt på att bli en ny Steven Seagal. Med den skillnaden att Willis aldrig ens överväger att medverka i några actionscener.
Den kanadensiska produktionen PRECIOUS CARGO är den tredje direkt-på-DVD-filmen med Willis som Scanbox släppt på förhållandevis kort tid - de övriga två är VICE och EXTRACTION. Jag ser att ytterligare ett gäng filmer redan är inspelade och släpps under året som kommer.
PRECIOUS CARGO, i regi av Max Adams, som även var med och skrev manus, är en lågbudgetfilm - rättare sagt, budgeten är förhållandevis låg, den var på 10,5 miljoner dollar. Antagligen har större delen av kakan gått till Bruce Willis. Filmen fick pliktskyldigast biopremiär i USA och England, och sågs av ... i stort sett ingen alls. Enligt IMDb spelade filmen in 89 pund (!) i England. Sammanlagt. På fem dukar.
Jag borde redogöra lite för vad filmen handlar om - men det kan jag inte. Jag förstod aldrig vad skiten handlar om. Mark-Paul Gosselaar spelar Jack, som är någon sorts godhjärtad skurk. En kupp går fel. Gangstern Eddie (Willis) tvingar Jack och dennes gäng att stjäla ett lass diamanter. Claire Forlani gör Jacks ex, som också är skurk och dyker upp och lägger sig i och har sig. Jacks nya flickvän, som är veterinär, blir sur när folk börjar skjuta på varandra. Hon vill inte se Jack något mer. Fast på slutet köper han en liten hund, så då smälter veterinärens hjärta. Med sig har Jack alltid en väldigt ung, ständigt svärande och kedjerökande tjej. Hon är krypskytt och skjuter ihjäl lite folk när detta behövs.
Det jagas och pangas, men Max Adams har ingen aning om hur man berättar en historia, så jag hängde inte med för fem öre.
Det är en väldig massa action i filmen, och dessa scener är egentligen inte dåligt gjorda. Gamle schweiziske B-filmshjälten Daniel Bernhardt spelar Eddies högra hand och leder jakten på Jack. Jag gillar Bernhardt. Om detta vore en film med honom i huvudrollen, och om film haft ett vettigt manus, hade det här kunnat bli helt okej - ungefär som 1990-talets direkt-på-video-actionfilmer. Men nu är inte detta en sådan film; filmskaparna verkar tro att de gör en "stor" film.
Filmens försök till humor funkar inte alls. Humorn består i att folk svär och pratar om sex.
Och Bruce Willis, då? Han medverkar i ganska få scener, vilka dock är utspridda över hela filmen. Jag gissar att han spelade in alla scener som utspelar sig dagtid på en och samma dag, och alla nattscener på en och samma kväll. I de flesta av sina scener gör han inget annat än pratar i telefon. Och han oftast i ett och samma rum.
Under eftertexterna visas misslyckade tagningar. På skivan finns en fjorton minuter lång Making of-film. Alla inblandade talar sig varma för filmen. Bruce Willis medverkar inte alls.

(Släpps 19/12)



-->

Bio: John Wick

Foton copyright (c) David Lee/Noble Entertainment

Jag betar av filmer jag missat under höstsemestern, del 1:

I vintras hängde affischen till Keanu Reeves-rafflet 47 RONIN på Filmstaden i Malmö. Men inte gick den upp på bio, inte. Filmen råfloppade i USA, så den svenska distributören lät bli att släppa den. Och kampsportsrafflet MAN OF TAI CHI, som Keanu Reeves själv regisserade förra året, fick vi inte heller se på bio. Jösses, det är ju längesedan jag såg Reeves på bio. Inte sedan 2010 års PIPPA LEES HEMLIGA LIV, en film jag inte kommer ihåg någonting alls av, och dessförinnan sågs han i den rätt usla THE DAY THE EARTH STOOD STILL och den lika stenhårda som utmärkta STREET KINGS.

Nu är i alla fall karln tillbaka - och det med besked! Mottagandet av JOHN WICK har i Sverige varit aningen svalt, i vissa fall (som i Göteborgs-Posten) iskallt, medan många amerikanska kritiker älskade filmen. Och amerikanerna har rätt. JOHN WICK är 2014 års fetaste jävla actionrulle. Med betoning på action. Och det är väl det de traderövar som sågat filmen retat upp sig på.

Så här är det ju: en gång i tiden gjordes det filmer för grabbar. Grabbfilmer. Hårda actionfilmer om hårda män som gjorde hårda saker så att blodet sprutade. Plötsligt, under 1990-talet, kom Hollywood på att man kan tjäna mer pengar om man istället gör mjäkigare filmer som kan ses av en yngre publik och som tilltalar både pojkar och flickor. Det var förstås en väldigt dum idé. Jag saknar verkligen 1980-talets reaktionära blodbad.

JOHN WICK, som regisserats av David Leitch och Chad Stahelski, liknar förvisso inte 80-talets filmer, men den är en film som inte ursäktar sig och försöker vara något den inte är. Filmen är uppbyggd kring en handfull actionscener. Handlingen är bara flängd, det här handlar bara om att visa upp action.

... Ja, handlingen är så flängd och simpel att jag undrar hur man fick väletablerade karaktärsskådespelare att ställa upp. Keanu Reeves är titelns John Wick, före detta hitman - och av allt att döma världens skickligaste sådan. Han drog sig tillbaka, gifte sig, men så blev hans fru sjuk och dog. Innan hon satte tofflorna hann dock frugan köpa en äckligt gullig hundvalp till John, som förutom sin fru bara älskar sin bil.

Men så dyker den rälige Iosef Tarasov (Alfie Allen) upp, spöar skiten ur John Wick, dödar hunden och stjäl Johns bil. Iosef är son till den ryske gangstern Viggo (Micke Nyqvist), som inte precis uppskattar vad sonen gjort. Han vet att John kommer att hämnas - och det gör John.

Med besked.

JOHN WICK är en ultrastiliserad film som verkar utspela sig i ett parallelluniversum. Berättelsen utspelas i New York, men här finns inga realistiska människor, inga miljöer eller händelser som har med verkligheten att göra. Keanu Reeves bär genomgående snygga kostymer, vilket man ju bör göra om man är på blodigt hämnarstråt, och han lyckas behålla ett och samma sammanbitna ansiktsuttryck från början till slut.

Actionscenerna är fullkomligt fantastiska. Ibland går tankarna till den rätt märkliga filmen CUBIC (EQUILIBRIUM, 2002); den där rullen där man uppfunnit en kampsport kallad Gunkata; man skjuter med pistoler medan man utför koreograferade rörelser. John Wick föredrar att skjuta sina motståndare på nära håll, och detta gör han i extremt välkoreograferade scener och olika miljöer; i sitt hem, på en nattklubb och i en kyrka - för att nämna tre. Motståndarna kommer i tjogtal, och vi tackar för att det faktiskt går att se vad som sker under actionscenerna, till skillnad från så många andra filmer idag.

Willem Dafoe spelar en annan hitman som anlitas av Viggo för att mörda John Wick, Adrienne Palicki är en hitwoman som blir kåt av att döda folk, och både John Leguizamo och Ian McShane dyker upp i minimala roller. Jag hade dock ingen aning om att Daniel Bernhardt har en rätt stor roll i filmen. Kommer ni ihåg Daniel Bernhardt? Just det, det är ju den där långe schweiziske kampsportaren som spelade huvudrollen i 90-talsrullar som BLOODSPORT 2, 3 och 4, FUTURE WAR och TRUE VENGEANCE. Jag har undrat vart han tog vägen, men nu ser jag att han faktiskt var med i saker som THE HUNGER GAMES: CATCHING FIRE och PARKER, men rollerna var väl så små att han inte syntes.

Micke Nyqvist är andra namnet i rollistan och hans roll är betydligt större än jag trodde att den skulle vara. Han funkar bra i rollen, men nog är det lite konstigt att han bryter på svenska istället för ryska.

Här och var är filmen väldigt rolig, Nyqvist lyckas klämma in några komiska repliker, och ibland blir det direkt surrealistiskt, som när en polis kommer på besök och låter John Wick hållas trots att det ligger flera lik på golvet. Det figurerar även ett hotell som är en fristad för hitmen; dessa får inte döda varandra eller ens bråka innanför väggarna, men när John Wick dyker upp struntar vissa i denna regel.

JOHN WICK är en cool film. Det är en underhållande film. Och det är en väldigt våldsam och blodig film. Jag skulle inte ha något emot att se en uppföljare.

(Biopremiär 31/10)