Foton copyright (c) Njutafilms
Nu blir det franskt här på TOPPRAFFEL!
Jag hyste vissa förhoppningar om den här filmen. Jag väntade mig ett mustigt drama om konstnären Paul Cézanne och författaren Émile Zola, jag väntade mig vackra provençalska landskap, jag väntade mig konst. I slutändan visade det sig att jag inte fick så mycket av ovannämnda ingredienser. Ett vackert, grönskande Provence - men inte så mycket mer.
Regissören Danièle Thompson, som även skrivit manus, har bara regisserat ett halvdussin filmer, men hennes bakgrund som manusförfattare är gedigen - redan på 1960-talet skrev hon ett helt gäng komedier för Louis de Funès, och därefter har hon legat bakom bakom drivor av dramer för film och TV.
Därför känns det märkligt att konstatera att CÉZANNE OCH ZOLA (som i original heter CÉZANNE ET MOI) har kraftiga dramaturgiska problem.
Cézanne och Zola blir vänner redan som barn. Cézanne är rik, Zola är fattig. Men pojkarnas uppväxt avhandlas snabbt. Under större delen av filmen spelar Guillaume Canet Zola, medan Guillaume Gallienne de la Comédie Française gör Cézanne. Zola är nu uppburen författare; en mycket rik sådan. Cézanne, däremot, är utfattig konstnär utan några som helst framgångar. Halvgalen är han också.
De två vännerna fortsätter att träffas under fyrtio år. När jag ser filmen undrar jag varför. Här framställs de som två synnerligen osympatiska gubbar, som mest bråkar när de träffas. Den djupa vänskapen märks det inte så mycket av.
Inte heller det faktum att tiden går. Jag antar att tid förflyter under berättelsens gång, men varken Cézanne eller Zola ser ut att åldras.
Alldeles i början av filmen får vi se Zola skriva ett par bokstäver, men hela hans författarkarriär; hans uppgång, hoppar Thompson över, vi antas redan vara välbekanta med allt han skrivit - och ärligt talat: här i Sverige är nog Émile Zola ganska bortglömd, åtminstone för allmänheten.
Vi får se Cézanne stå vid sitt staffli några gånger, men så värst mycket målande blir det inte.
Alltför ofta sitter de två (o)vännerna i ett rum och pratar, och det känns som filmad teater. Men ibland fläskas det på med härliga Provençemiljöer. Glada människor picknickar i det gröna, det målas, och nakna modeller plaskar fnittrande omkring i vattnet.
Plötsligt tar filmen slut. Det kändes som om den aldrig kom igång, som om det sedan hände något väsentligt, och så var det över.
Jag tror nog att det finns en publik för franska filmer om franska konstnärer här i Sverige - men jag har svårt att tänka mig att kulturtanterna på Spegeln i Malmö och Roy i Göteborg kommer att uppskatta CÉZANNE OCH ZOLA. Det här är oengagerande och allt annat än mustigt.
Alldeles i närheten av Roy och Göta ligger Göteborgs konstmuseum. Därinne kan man titta på ett verk av Cézanne. Inträdet är dessutom billigare än en biobiljett.
(Biopremiär 18/11)
Inlägg
