Visar inlägg med etikett Dane DeHaan. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Dane DeHaan. Visa alla inlägg

fredag 28 juli 2017

Bio: Valerian and the City of a Thousand Planets

Foton copyright (c) Noble Entertainment

Först och främst:

Valerian och Laureline.

Nej, det kan de ju inte heta. När denna klassiska tecknade serie av Pierre Christin och Jean-Claude Mézières började komma ut på svenska 1975, hette de två rumtidsagenterna Valentin och Linda - fast tvärtom; Linda och Valentin. Det har de hetat sedan dess, och det heter de fortfarande i nyutgåvorna från Cobolt Förlag. För min del känns det bara befängt att omnämna figurerna med deras franska namn - med engelskt uttal, till och med. Således kommer jag att i denna recension kalla dessa två hjältar Linda och Valentin. Det har jag sagt i 40 år, det tänker jag inte sluta med nu.

Här på TOPPRAFFEL! har jag bara recenserat två av Cobolts böcker med Linda och Valentin - den första samlingsvolymen, vilken innehåller de tre första albumen, och boken "Rymdstigar", som består av kortare historier. Dessa är de enda av Cobolts utgåvor jag läst - resten av Linda och Valentin-albumen har jag inte läst sedan jag var barn och tonåring. Ja, det har förstås tillkommit album sedan jag var ung - men dessa har jag inte läst alls.

Så här såg albumen ut när jag läste dem på 1970-talet.

Luc Bessons film VALERIAN AND THE CITY OF A THOUSAND PLANETS är just nu flitigt omskriven i branschpressen - av skäl Besson inte hade hoppats på. Denna franska film, som dock är på engelska, är den dyraste independentfilm som någonsin gjorts - den kostade någonstans melllan 200 och 210 miljoner dollar. Och - när den häromveckan gick upp på bio i USA, totalkraschade den. Hittills har den bara lyckats spela in 17 miljoner. I Tyskland floppade den också, vi får väl se hur det går i Frankrike och resten av Europa.

De amerikanska recensionerna av VALERIAN har också varit blandade - minst sagt. De flesta har varit extremt negativa - medan andra har hyllat filmen och dess estetik. Några kritiker har legat någonstans mittemellan ytterligheterna. Till saken hör förstås det faktum att publik och kritiker inte läst- eller ens hört talas om Linda och Valentin.

Nå. Hur är då den här filmen?

Jaaaa, gott folk - jag vet faktiskt inte riktigt hur jag ska beskriva VALERIAN. Detta är en film som är all over the place, som man säger på engelska. Den attackerar åskadaren från alla håll samtidigt, hela tiden, och upplevs förstås som rätt omtumlande - och ganska förvirrande. Luc Besson har själv skrivit manus, och har byggt ihop albumet "De tusen planeternas rike" (1969-70, på svenska 1977) och "Ambassadören som försvann" (1975, på svenska 1976). Det förstnämnda albumet finns med i samlingsvolymen jag nämner ovan, det senare har jag inte läst sedan jag var barn, då jag älskade det.

Att Linda och Valentin nu är amerikaner känns lite konstigt - jag har alltid sett dem som fransmän som talar franska. Dane DeHaan, som är äldre än han ser ut, spelar Valentin, som flera gånger påpekar att han är soldat - jag tror inte att han någon gång i filmen omnämns som rumtidsagent, eller bara agent. Valentin är hopplöst förälskad i sin kollega Linda (Cara Delevingne) och vill gifta sig med henne. Den kärlekskranke Valentin tjatar om detta genom hela filmen, han är gåpåig, Linda tröttnar på honom, det blir en massa käbblande - och detta är en stor skillnad gentemot den tecknade serien.

Är det AVATAR? Är det omslaget till en gammal symfonirockskiva?

Handlingen är minst sagt rörig, men Linda och Valentin skickas iväg till den gigantiska staden Alpha, för att se till att stoppa "en mörk kraft", som det står i pressmaterialet. Clive Owen spelar en kommendör, som försvinner och som Linda och Valentin försöker hitta. Han verkar inte helt snäll, kommendören. Det händer en fruktansvärd massa hela tiden, mycket av det som händer, kanske det mesta, är inte relaterat till handlingen, vad nu den går ut på - vilket innebär att man sitter där och tittar på ett maffigt science fiction-speltakel och har totalt glömt bort vad det egentligen handlar om. Det här är stökigt och rörigt.

Specialeffekterna är av varierande klass. Det mesta är tjusigt och imponerande, och skapar ibland en skön sense of wonder. Men - i stort sett inga av de otaliga rymdvarelserna imponerar och ger intryck av att vara autentiska. De ser inte ut som något annat än de datoranimationer de är. Värst är inledningsscenerna med ett långt, tanigt, fredligt folk på en paradisplanet. Dessa scener ser verkligen ut som tecknad film. De påminner dessutom om AVATAR, vilket inte ska tolkas som något positivt. Faktum är att Luc Bessons DET FEMTE ELEMENTET, som kom 1997, känns mer som ett Linda och Valentin-äventyr än VALERIAN - vilket kanske beror på att den äldre filmen främst kör med praktiska effekter, make up och modeller, och inte plastiga datoranimationer.

En bättre titel på filmen vore LAURELINE. Cara Delevingne ser förvisso inte ut så som jag föreställt mig Linda - men hon är bra i rollen. Hon är cool och ibland lite rolig. Dane DeHaan, däremot, är mest irriterande och jobbig - han varken ser ut eller beter sig så som jag föreställt mig Valentin. DeHaan ser ut som en pojke, men saknar den pojkaktiga glimt i ögat som krävs - hans halvslutna ögon gör att han mest ser drogad och uttråkad ut.

Rutger Hauers namn står med stora bokstäver i förtexterna, men han medverkar bara några sekunder i början. Rihannas och Ethan Hawkes roller är relativt små och känns påklistrade. Herbie Hancock skymtar i några scener, och minsann om inte Ola Rapace har en roll.

Är VALERIAN en bra elller dålig film? Eller är den mittemellan? Tja, jag kan inte påstå att den är bra. Men den är inte tillräckligt dålig för att vara dålig. Filmen är kul att titta på och en del scener är faktiskt bra eller roliga. Filmen är åt helsike för lång, men man får mycker space opera, rymdäventyr och märkliga varelser för pengarna. Det här är bättre än det mesta Luc Besson regisserat de senaste tjugo åren, och framför allt är VALERIAN bättre än den vedervärdiga LUCY, som av någon oförklarlig anledning blev en gigantisk succé världen över.

Vad ska jag sätta för betyg på det här? Jag sätter ett snällt betyg. Det här känns som en sådan där film jag kanske kommer att tycka är lite bättre när jag ser om den på Blu-ray om några år, än jag gjorde när jag såg den i 3D på bio i förmiddags. Även om en tvåa ligger nära till hands, garderar jag mig och sätter en trea.

    

  

 



(Biopremiär 2/8)

onsdag 15 februari 2017

Bio: A Cure for Wellness

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox

Eftersom jag inte gillar att trilla in på pressvisníngar med andan i halsen strax innan filmen börjar, brukar jag bege mig hemifrån lite tidigare, så att jag kan ta en kopp kaffe på McDonald's vid Scandinavium ett par kvarter från Filmstaden Bergakungen. Så gjorde jag idag. Jag satt där och tänkte att jag kanske borde kolla upp lite fakta om morgonens film; A CURE FOR WELLNESS, och höll på att sätta kaffet i halsen. Spellängd: två timmar och tjugosex minuter. Argh! Ännu en film som antagligen är åt helsike för lång, hur ska jag stå ut? tänkte jag.

Men - faktum är att jag inte upplevde filmen som för lång. Och då hör det till saken att filmen dessutom är förhållandevis långsam. Det här är nämligen en film som är, som amerikanerna säger, rätt upp i min gränd.

Det är Gore Verbinski som regisserat A CURE FOR WELLNESS, och han är även inblandad i manuset - jag inbillade mig att filmen bygger på en roman; det känns liksom så, men så är inte fallet. Verbinskis karriär har väl varit lite svajig. Han är mest känd för att ha gjort de tre första PIRATES OF THE CARIBBEAN-filmerna, men han ligger även bakom till exempel THE RING och RANGO. Hans senaste film var kalasfloppen THE LONE RANGER, vilken egentligen inte är så där jättedålig. Jag vill nog påstå att A CURE FORE WELLNESS är det bästa Verbinski fått ur sig - men frågan är hur denna film kommer att mottagas. Detta är en märklig film - i ordets bästa bemärkelse. Det är möjligt att den breda publiken avfärdar filmen som alltför konstig och tråkig, men man vet aldrig - kanske blir de lika fascinerade som jag blev.
Dane DeHaan (som vi snart får se som Valentin i Linda & Valentin-filmen VALERIAN) spelar Lockhart; en målmedveten ung affärsman på ett företag i New York. Det är kaos och företaget riskerar att gå under om dess VD inte genast dyker upp - och denna VD befinner sig på ett mystiskt hälsoinstitut i de schweiziska alperna. Lockhart skickas dit för att hämta hem sin chef.

Hälsoinstitutet, sanatoriet kallat, ligger i ett gammalt slott, och den ganska osympatiske, stirrige Lockhart stöter genast på patrull. Den märkliga personalen vill inte låta honom träffa den försvunne chefen. Det dröjer inte länge innan det blir än värre - på väg till hotellet krockar bilen Lockhart sitter i med en hjort. Lockhart vaknar upp på sanatoriet med ena benet i gips. Han är nu en av patienterna.
Patienterna på sanatoriet är alla äldre, rika människor från hela världen. De dricker vatten ur en brunn, och meningen är förstås att de ska må bättre - men Lockhart får intrycket att patienterna istället blir sämre. Sanatoriets direktör, dr Volmer (Jason Isaacs), har mycket att dölja. Lockhart försöker lösa mysteriet med hälsoinstitutet som ingen verkar lämna. Under handlingens gång lär han känna en tonårstjej (Mia Goth), mystisk även hon; närmast spöklik, och en nyckel till mysteriets lösning.
Denna tysk-amerikanska film är en thriller som närmar sig skräckfilmen. Filmen är marinerad i stämning och det är ett riktigt rejält, fantasieggande mysterium som ska lösas. Mycket är inspelat på ett slott i Tyskland; en fullkomligt fantastisk byggnad Verbinski verkligen utnyttjar. Filmfotot av Bojan Bazelli är häpnadsväckande; upplevelsen är mardrömsaktig. Scenografin imponerar; sanatoriets interiörer och utrustning ser ut att hämtats från 1900-talets början; här finns stora vattentankar och järnlungor, och jag associerar till Jacques Tardis seriealbum.

Filmen känns betydligt mer europeisk än amerikansk. Den för tankarna till Polanski, ibland kanske även till Argento, och här finns en gnutta THE ABOMINABLE DR. PHIBES. Världen A CURE FOR WELLNESS utspelar sig i är närmast surrealistisk. En av de märkligaste scenerna utspelar sig på en pub som ser ut att vara från medeltiden; där hänger byns ligister, som spelar industrirock på en jukebox. Filmen ställer många frågor som inte behöver besvaras: varifrån kommer all personal, känner de anställda till slottets hemligheter? Och vilka är alla de som plötsligt fyller dansgolvet under en bal; är det personalen? Men det spelar ingen roll, det gör bara det hela ännu mer mystiskt.
En av sanatoriets patienter spelas lite överraskande av den svenske skådespelaren Tomas Norström. Han presenterar sig som Frank Hill från Stockholm. Jag intervjuade Norström en gång. Det blev inte speciellt bra, jag var helt oförberedd och liksom bara kastades in. Men Norström var väldigt trevlig och verkade ha överseende med min brist på frågor.

Hur som helst: A CURE FOR WELLLNESS var en liten överraskning. Jag hade inte alls väntat mig att den skulle vara så här bra - eller bra överhuvudtaget. Det här är en typ av rysare vi ser alldeles för sällan nuförtiden, och det är en typ av film och berättelse jag alltid gillat och fascinerats av.
Plus i kanten för den rikliga förekomsten av ålar.







(Biopremiär 17/2)

onsdag 16 april 2014

Bio: The Amazing Spider-Man 2

Foton copyright (c) UIP Sweden

Marvels superhjältar väller in. Häromveckan kunde vi se Kapten Amerika, nästa månad kommer X-MEN: DAYS OF FUTURE PAST - och denna helg får vi återse min favoritsuperhjälte: Spindelmannen.

Jag har flera gånger hävdat att Sam Raimis SPIDER-MAN 2 är den bästa superhjältefilm som gjorts. Men så dök rebooten THE AMAZING SPIDER-MAN upp 2012 och började att flåsa Raimis film i nacken. Väldigt oväntat visade Marc Webbs version sig vara en riktigt, riktigt bra superhjälte film. Dessutom låg den närmare den tecknade serien, som jag älskat och vuxit upp med. För trots alla kvaliteter gillade jag aldrig några av de modifikationer som införts i Raimis filmer - som att nätskjutarna plötsligt blivit organiska. Och Mary-Janes utseende och karaktär stämde inte alls överens med seriefiguren. Andrew Garfield i Webbs filmer är på flera sätt en bättre Peter Parker/Spindelmannen, han har snickrat ihop sina nätskjutare själv, och Emma Stone som Gwen Stacy ser ut att vara tecknad av Johnny Romita (Mary-Jane blev bortklippt).

Jag hade rätt högt ställda förväntningar på THE AMAZING SPIDER-MAN 2, återigen i regi av Marc Webb. Förvisso fruktade jag att Webb skulle gå i samma fälla som Raimi med SPIDER-MAN 3 - för många skurkar i en och samma film. För mycket och för stökigt, alltså. Men ändå - det handlar om Spindelmannen. Det kan ju liksom inte bli dåligt.
Noshörningen, Gröna Trollet och Electro som de såg ut i serietidningen när det begav sig.
Det börjar bra - det börjar riktigt bra. Efter en prolog, i vilken vi får se vad Peter Parkers föräldrar sysslar med när de attackeras ombord på ett flygplan och förolyckas, hoppar vi fram till nutid. Den ryske gangstern Aleksei Sytsevich (Paul Giamatti) och hans anhang har stulit plutonium och hans lastbil jagas av mängder av polisbilar genom Manhattan - och Spindelmannen rycker in. Vad vi får här är antagligen den bästa actionscenen någonsin i en superhjältefilm! Det här är fullkomligt fantastiskt. Spindeln slåss, vitsar och svingar sig mellanbilar och byggnader - samtidigt so han pratar med flickvännen Gwen Stacy i sin mobil (Peter Parker har en likadan mobil som jag, en Sony Xperia Tipo; Sonys sämsta). Det här bådar verkligen gott. Har kan man prata om klassisk amerikansk serietidning på stor duk. Toppraffel utan like.
Därefter lugnar det ner sig. Spindeln råkar träffa enstöringen Max Dillon (Jamie Foxx), som jobbar på Oscorp - ett slags variant på Richard Pryor i SUPERMAN III. Efter att ha pratat lite kort med sin store hjälte tror Max att de är bästa vänner. Samtidigt återvänder Peter Parkers bäste vän Harry Osborn (Dane DeHaan) hem till sin mäktige far; Norman (Chris Cooper, som inte nämns i rollistan), som är döende. Han håller dessutom på att bli grön av sjukdomen! Denna sjukdom är ärftlig och Harry kommer inom kort också att drabbas.

Efter den strålande inledningen börjar filmen att tappa. Framför allt tappar den fart. Vad jag gillar med Spindelmannen är att serietidningen handlar lika mycket, om inte mer, om Peter Parkers privatliv, som den gör om superhjälteri. Peter Parker är en kille man kan relatera till och jag gillar att läsa om hans romanser och vardagliga bekymmer. Men har blir det lite för saggigt. Till saken hör att filmen varar i två timmar och 22 minuter. Visserligen har alla Spindelmannenfilmer mitt tillstånd att vara hur länge de vill, men i det här fallet blir det lite långt. Det blir för mycket drama.
Fast det största problemet är skurkarna. Rättare sagt: skurken - i singular. Det dröjer nämligen länge innan Gröna Trollet dyker upp, och han är bara med några minuter (dessutom är han verkligen grön den här gången). Det dröjer ännu längre innan Noshörning dyker upp, och han gör mest en cameo. Nej, det är Max Dillon som är huvudskurken. Han råkar nämligen ut för en el- och fiskrelaterad olycka och förvandlas till superskurken Electro, som hatar Spindelmannen. Electro är en förhållandevis obskyr skurk i serierna. Jag har alltid tyckt att han är en fjönt i en fjöntig dräkt. Här ser han helt annorlunda ut, men är inte mycket roligare för det. Det uppstår några bombastiska strider mellan Electro och Spindelmannen, men det är lite för mycket blixtskjutande och explosioner. Det blir inte så kul. Vilket förstås är synd.
Andrew Garfield och Emma Stone är lika bra i rollerna som tidigare. Sally Field återkommer som faster May, Denis Leary figurerar kort som kapten Stacy, som dog i förra filmen, och Stan Lees obligatoriska cameo ser vi tidigt i filmen. Som tidigare bjuds det på en hel del humor; jag uppskattade i synnerhet det sekundkorta klippet där Spindeln kommer hem med en stor fisk i famnen.

Filmen är i 3D, vem hade väl väntat sig något annat, och i detta format funkar den betydligt bättre än Kapten Amerika. Superhjälteslagsmålen och allt svindlande nätsvingande är inte lika hetsigt klippta, så det går att se vad som sker. Fajten med Gröna Trollet; detta traumatiska ögonblick i Peter Parkers liv, är flott och suggestiv, den funkar väldigt bra.
THE AMAZING SPIDER-MAN 2 är alls ingen dålig film - men den är inte så bra som jag vill att den ska vara och som den borde vara. Jag ser redan fram emot nästa film - och då hoppas jag att vi äntligen introduceras för Mary-Jane Watson och J Jonah Jameson!

Till skillnad från de flesta andra Marvelfilmer saknar den här filmen en Post Credit-scen på slutet.







(Biopremiär 18/4)

torsdag 4 april 2013

Bio: The Place Beyond the Pines

Foton copyright (c) Scanbox
Regissören Derek Cianfrances förra film var det skitiga dramat BLUE VALENTINE med Ryan Gosling och Michelle Williams. Gosling återvänder i THE PLACE BEYOND THE PINES, en film som nästan försöker gapa över för mycket.
Lång som ett ösregn är den här filmen; två timmar och tjugo minuter, och den är indelad i tre delar vilka hänger ihop på ett sätt som gör att det blir svårt att undvika spoilers. Fast jag ska försöka.
Först får vi träffa slarvern Luke (Gosling), en kille som kör stuntmotorcykel på kringresande tivolin. Han lever ett sketet liv och får reda på att han har en son med arbetarklassbruden Romina (Eva Mendes, som man försökt fula till, men det gick inte så bra). Luke får för sig att han ska råna en bank och genast får han en ung och ambitiös polis; Avery (Bradley Cooper), efter sig. Efter en vild jakt barrikaderar sig Luke i en villa, Avery störtar in - och kommer ut som stadens hjälte.
Här tar filmens andra del vid och Avery agerar huvudperson. Efter vård av en skottskada efter bataljen med Luke återvänder han till sitt arbete - och uppvaktas av sina poliskollegor. En av dem spelas av Ray Liotta och då förstår vi på en gång att han och hans polare inte kan ha rent mjöl i påsen. Nej då, det har de inte - de här snutarna är lika ruttna som bovarna de jagar; de manipulerar med bevis och snor stålar. Avery gillar inte detta, han diskuterar problemet med sin gamle advokat till far (Harris Yulin - just det; mr Peasley i FAMILJEN MACAHAN!), och bestämmer sig för att göra det rätta.
I den tredje delen har det gått femton år och det visar sig att Avery inte är så god ändå - han ha hela tiden utnyttjat situationer och folk i sin omgivning för att bygga upp en framgångsrik karriär, först inom polisen och sedan inom politiken. Hans fru har lämnat honom och deras son AJ (Emory Cohen) har vuxit upp till en riktig odåga. På sin nya skola lär AJ känna den känslige enstöringen Jason (Dane DeHaan) och de börjar umgås och ta droger - och åker fast. Det visar sig att Jason är Lukes son och liksom AJ brottas han med sin uppväxt och struliga tillvaro.
Den första delen med Ryan Gosling är den sämsta. Här ser det ut- och känns som en typisk, pretentiös American independent-film. Murrigt foto, murriga miljöer, murriga rollfigurer. Det hela förstärks av Gosling, som kör på sin lätt introverta spelstil. Det här är rätt tråkigt och ointressant.
Den mellersta delen är däremot riktigt bra. Bradley Cooper gör en stark insats och det är svårt att misslyckas med Ray Liotta som korrumperad snut. Visst känns det här bekant, sådana här skitiga snutdramer finns det drivor av, men det hindrar förstås inte Cianfrances tackling av temat från att vara bra.
Den tredje delen om de två tonåringarna är mest irriterande - vilket torde bero på att AJ är ett riktigt kräk, ett as man helst vill slå i huvudet med en hammare. Och Jason behöver en eldkastare i röven för att vakna till liv. Men de har det ju svårt, de här två.
THE PLACE BEYOND THE PINES är alldeles för lång och ojämn. Om Derek Cianfrances hade koncentrerat sig på snuthärvan och förlängt denna del, hade vi fått en bättre film.






(Biopremiär 5/4)