Visar inlägg med etikett Dan Stevens. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Dan Stevens. Visa alla inlägg

måndag 29 juni 2020

Netflix: Eurovision Song Contest: The Story of Fire Saga

Foton copyright (c) Netflix

Jag såg till att ta lite semester och reste bort en dryg vecka. Under denna vecka ploppade det upp en del recensioner av David Dobkins (WEDDING CRASHERS) komedi EUROVISION SONG CONTEST: THE STORY OF FIRE SAGA med Will Ferrell, som också skrivit manus (tillsammans med Andrew Steele). Jag lät bli att läsa recensionerna, jag ville se filmen själv först, eftersom jag planerade att recensera den här - men jag kunde inte undgå att se rubriker och betyg. Kritikerna var inte speciellt snälla.

2013 var jag ackrediterad journalist på Eurovision Song Contest i Malmö. Jag gjorde ett långt reportage, men av någon anledning publicerades det aldrig, jag minns inte varför. Dock publicerades min intervju med Emmelie de Forest, som tävlade för Danmark. Hon vann, men jag intervjuade henne några veckor innan tävlingen, och jag hade ingen aning om vem hon var och hur låten gick. Jag minns att jag sjöng "Krøller eller ej", det vill säga Danmarks bidrag från 1981, för henne. Hon blev förvirrad.

Eurovision i Malmö är den av de konstigaste tillställningar jag någonsin varit på. Jag har varit på många konstiga tillställningar, framför allt i Cannes, men Eurovision var direkt bisarrt.

"Låtarna på Eurovision är bara skit - och dessutom kan man inte tävla i musik!" brukar motståndare till Eurovision hävda. Ett uttalande som bevisar att man visst kan tävla i musik - "Jag har mycket bättre smak än du, för du gillar Eurovision!". Men visst, jag tycker själv att den övervägande majoriteten av de låtar som framför på Melodifestivalen och Eurovision Song Contest är mög. Det finns alltid undantag, Norges bidrag 2013 var grymt bra, men jag ackrediterade mig inte för att jag var intresserad av musiken. Nej, jag var ute efter vansinnet. Och nog var det vansinnigt. Jag gick på presskonferenser och repetitioner på dagarna, och på fester varje kväll, och i stort sett alla mina fördomar om Eurovision bekräftades. Det var skitkul!

Will Ferrell är som bekant gift med en svenska, och han såg Eurovision första gången 1999 under ett Sverigebesök. Han tänkte att det här är ju ett utmärkt ämne för en film - vilket det förstås är.

När vi nu 21 år senare fått en Will Ferrell-film om Eurovision blev det väl inte riktigt som jag hade hoppats. Vad jag hoppats på vet jag inte. Någonting bättre än THE STORY OF FIRE SAGA.
Will Ferrel och Rachel McAdams spelar de isländska barndomsvännerna Lars och Sigrit. De utgör duon Fire Saga, ett coverband som spelar på den lokala puben på Island, men deras dröm är att få tävla i Eurovision Song Contest. Lars' far, som är traktens snyggaste karl (Pierce Brosnan), tycker att det är trams, Lars måste bli fiskare han med.

Island tror sig ha hittat en artist och en låt som kan vinna årets Eurovisiontävling, men en slem bankman (Mikael Persbrandt, som pratar lagom kass engelska) anser att det blir för dyrt att hålla festivalen på Island, det vore bättre att skicka ett bidrag som garanterat inte vinner. Tack vare väldigt långsökta omständigheter blir det förstås Fire Saga som skickas till Eurovisiontävlingen, som hålls i Skottland.

Av någon anledning varar EUROVISION SONG CONTEST: THE STORY OF FIRE SAGA hela två timmar och tre minuter. Det är åtminstone tjugo minuter för länge. När jag trodde att filmen började närma sig slutet, visade det sig att den bara var halvvägs.

Problemet med den här filmen är att den inte är speciellt rolig. Anledningen till att den inte är rolig är att parodin på Eurovision är, hm, hur ska jag säga ... Det är lite för bra gjort! Låtarna som framförs skulle kunna vara riktiga Eurovisionlåtar, artisterna skulle kunna vara riktiga artister. Eurovision - den riktiga Eurovision - ligger ofta nära parodins gräns, ibland kliver den över gränsen, så det är svårt att driva med fenomenet. Scenerna med festande och allsång påminner om Malmö 2013. Några riktiga Eurovisionartister från senare år figurerar i filmens vimmel.
Will Ferrell gör sin vanliga typ; han är ett vuxet barn, och egentligen alldeles för korkad för att passa in i handlingen. Man child-gestalten var väl kul på 1990-talet, men idag är det bara tröttsamt. Slapstickinslagen blir lite malplacerade. Men Rachel McAdams gillar jag, jag har alltid gillat henne - hon ger alltid ett genomsympatiskt intryck och är ofta rolig i sina filmer utan att ta till överdrifter. Dock är det inte McAdams som sjunger, utan svenska Molly Sandén. Engelsmannen Dan Stevens gör en excentrisk rysk sångare, och i hans fall är det svensken Erik Mjönes som sjunger. Graham Norton, ständig kommentator på BBC:s Eurovisionsändningar, spelar sig själv. Ett par scener i filmen är lite lustiga, men som helhet är det här inte speciellt bra. Dock är det långtifrån lika uselt som många andra Netflix-producerade komedier.

Under filmens tävling förekommer ett maskerat rockband, troligtvis en parodi på Lordi. Jag hade hellre sett en komedi om detta band än om Fire Saga.










(Netflixpremiär 26/6)

onsdag 4 februari 2015

Bio: Natt på museet: Gravkammarens hemlighet

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox
Efter att ha sett NATT PÅ MUSEET: GRAVKAMMARENS HEMLIGHET, den tredje filmen i serien, skrev en av mina amerikanska Facebookvänner att han förvisso inte tyckte att filmen var något vidare, men att en av slutscenerna i vilken Robin Williams som Teddy Roosevelt; hans sista roll, håller ett kort avskedstal innan han åter stelnar till en död vaxfigur, känns fin och gripande.
Den första filmen kom 2006, då hade jag ännu inte startat TOPPRAFFEL!, så den recenserades inte här. Uppföljaren kom 2009, och den gav jag en tvåa - ett betyg jag nog skulle sätta även på den första filmen. Shawn Levy har regisserat samtliga filmer och problemet med dessa äventyr för hela familjen är att de inte är speciellt roliga. Åtminstone gäller det de första två filmerna. Mina förväntningar var lågt ställda när jag bänkade mig för att se trean - men jag måste erkänna att jag både skrattade och underhölls. Jösses, den här avrundningen visar sig vara bästa filmen i serien. Det hade jag verkligen inte väntat mig.
Premissen är liksom tidigare att en magisk, egyptisk guldtavla gör så att vaxfigurer, uppstoppade djur, skelett och annat nattetid vaknar till liv på naturhistoriska museet i New York. Ben Stiller är nattvakten Larry; den ende som känner till vad som sker och som arrangerar fantastiska utställningar med de historiska figurernas hjälp.
GRAVKAMMARENS HEMLIGHET öppnar på 1930-talet med en utgrävning i Egypten. Här träffar vi en arkeolog som är till förväxling lik Indiana Jones, en härlig äventyrsstämning infinner sig - och jag skulle inte ha något emot om detta var den egentliga filmen. Jag fick lust att se om JAKTEN PÅ DEN FÖRSVUNNA SKATTEN. Men vi kastas förstås snart till nutid.
En ny utställning ska öppna, eftersom solen gått ner kan museiföremålen framträda. Men Något har hänt med guldtavlan - den börjar täckas av något sags rost. Detta gör att alla figurerna plötsligt uppför sig märkligt - och galakvällen förvandlas till kaos. Museichefen (Ricky Gervais) får sparken, men Larry övertalar honom att skicka Larry till British Museum i London med guldtavlan, på den egyptiska utställningen där kan de lösa problemet med rosten.
När Larry anländer till London visar det sig att Roosevelt, cowboyen Jedediah (Owen Wilson), romaren Octavius (Steve Coogan), en apa, en stenålderman (också han spelad av Ben Stiller), och ytterligare några figurer lyckats komma med. Guldtavlan gör förstås att alla dockor, statyer, djur och annat väcks till liv på British Museum, tumult uppstår, det blir svårare än beräknat att komma på hur de ska gå tillväga och sedan utföra det som krävs.
Vad som gör den här filmen roligare än de tidigare delarna, är några nya figurer och ett par inspirerade scener. Rebel Wilson spelar en kul vakt på British Museum, Dan Stevens gör sir Lancelot; riddare av runda bordet, och plötsligt dyker Ben Kingsley upp som egyptisk farao i en festlig scen. I en scen trillar Larry och några andra figurer in i en tavla, Hugh Jackman spelar sig själv på en teaterscen, och apan gör sin egen variant av den där scenen i ÄPPELKRIGET, i vilken Nisse Ahlroth spelar en kissande jätte.
Dick Van Dyke återkommer från första filmen; han dansar på ett ålderdomshem - och där rullar de även in Mickey Rooney i rullstol. Han var 93 år gammal och dog efter inspelningen. Filmen är tillägnad Rooney och Robin Williams - och ja, det känns faktiskt lite sorgset och nästan profetiskt när Williams' figur har gjort sitt; han sitter upp till häst, ler, säger "The sun is rising", och stelnar. Det blir på något sätt väldigt ... passande.
NATT PÅ MUSEET: GRAVKAMMARENS HEMLIGHET är förstås ingen större film, den är inte speciellt minnesvärd, den gör sitt jobb och inte mycket mer - men eftersom jag trots allt tycker att den är lite bättre än de tidigare filmerna, sätter jag en trea.
Matt Frewer; gamle Max Headroom, har en liten roll i prologen.







(Biopremiär 6/2)

-->