Bio: I nöd eller lust

Foton copyright (c) BrightPictures, fotograf: Alexandra Aristarhova
En av de texter som fått absolut mest klick här på TOPPRAFFEL! är min recension av Kjell Sundvalls BRÖDERNA KARLSSON från 2010. Folk klickar fortfarande på den. Jag vet inte riktigt varför - filmen är ju långtifrån bra!
Jag kikade nu på den där recensionen och såg att jag inledde med några åsikter om Kjell Sundvalls karriär. Jag tänker därför inte upprepa här vad jag skrev, men i kort gick det ut på att jag tycker att han gjort väldigt få bra filmer, de flesta är tvärtom inget vidare och ett par är direkt usla.
Här har vi så hans nya film; I NÖD ELLER LUST, och den känns som ett försök att upprepa receptet för TOMTEN ÄR FAR TILL ALLA BARNEN - en relationskomedi som till största delen utspelar sig i en och samma miljö. Manus är skrivet av Monika Rolfner, som skrev just TOMTEN.

Peter Magnusson och Magdalena in de Betou spelar Micke och Isabella, ett gift par som tänker skiljas efter att Micke eventuellt har varit otrogen. De två bråkar konstant och nu ska de, tillsammans med sina två barn, åka iväg till ett flott slott som Isabellas överklassubba till syster Maria (Katarina Ewerlöf) och dennas hunsade make (Johan Ulveson) har hyrt, eftersom deras märkligt religiösa dotter ska gifta sig. På plats i slottet återfinns en kavalkad av märkliga personer, och i rollerna återfinns en hel hög av Sveriges mest namnkunniga skådisar. Dan Ekborg är en terapeut som ständigt smuttar på drinkar, Ia Langhammer är hans gråa fru, Per Myrberg gör Ulvesons förvirrade far, Sten Ljunggren och Anita Wall är Isabellas och Marias föräldrar - för att bara nämna några stycken. Suzanne Reuter dyker upp i en kort scen och är vresig, medan Michael Nyqvist spelar sig själv i ett kort TV-inslag; han har inte en enda riktig replik. Inga vet om att Mickes och Isabellas äktenskap knakar i fogarna, de försöker dölja detta, och en del förvecklingar uppstår.

Filmer om knakande äktenskap känns som en väldigt svensk genre; jag tänker nog mest på seriösa dramer på temat. Det finns väl en hel del - eller det är kanske bara jag som inbillar mig detta. I NÖD ELLER LUST skulle kunna vara ett allvarligt drama med samma handling. Nu är det inte det; det här är en komedi - men jag tycker inte att den är särskilt rolig. Rollfigurerna är alldeles för osympatiska. Det skriks och bråkas för mycket; Micke och Isabella käftar mest hela tiden. Jag har svårt att känna för någon av dem.
Dan Ekborg är lite rolig i sin roll, vilket väl även gäller för Johan Ulveson. Ett par scener känns mest konstiga och som om de vore hämtade ur en helt annan film - bland annat reser sig den unge brudgummen upp vid middagsbordet och sjunger i falsett för sin blivande fru. Och att den blivande frun gått och blivit djupt religiös känns lite för långsökt. Hon tror stenhårt på att man inte ska ha sex före äktenskapet och har hållit på sig - och hon tror att hennes kille också är oskuld, han har ljugit för henne. Det roligaste i hela filmen är de illa uppsatta tapeterna på slottet.
Visst går det att sitta igenom den här filmen, men Kjell Sundvall lyckades betydligt bättre med TOMTEN ÄR FAR TILL ALLA BARNEN. Nåja - om inget annat de är rätt trevligt att se alla de här skådespelarna i en och samma film.

(Biopremiär 6/3)

-->

Bio: Hamilton: I nationens intresse

Foton copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden

Eftersom det aldrig skulle falla mig in att läsa en bok av Jan Guillou, har jag förstås inte läst romansviten om hemlige agenten Carl Hamilton (däremot har jag läst agentböcker av Hamilton - Donald Hamilton. Och av Ludlum och Fleming och gänget, och en fruktansvärd massa Nick Carter). Men jag har sett filmerna - eventuellt med undantag för DEN DEMOKRATISKE TERRORISTEN, som jag aldrig såg på bio och inte minns om jag sett senare.

TÄCKNAMN COQ ROUGE tyckte jag var sådär; lite grå och vissen - och Stellan Skarsgård är inte mycket till actionhjälte. Visst fnissade vi alla åt hans kullerbytta. Däremot minns jag att jag tyckte att TV-serien FIENDENS FIENDE var riktigt spännande och engagerande. Jag såg den inte när den sändes på TV, eftersom jag inte hade TV4 då, men jag gick ner till Videomix lite längre ner på gatan och hyrde kassetterna. Minns att jag en kväll gick dit två gånger för att hyra ytterligare en del. Fast självklart var Peter Haber inte mycket till actionhjälte.

I VENDETTA tog Stefan Sauk över och inte helt oväntat gjorde han en riktigt osympatisk, rälig Hamilton, som såg ut att vara galen. Det vi minns mest från den här filmen (som var en nerklippt TV-serie) är stuntmannen som väldigt tydligt bär hjälm en ett bilstunt. Och vad gäller HAMILTON med Peter Stormare väldigt lik Ingmar Bergman i huvudrollen, minns vi förstås främst Mark Hamill som bov och all festlig och odiskret produktplacering. Parodin i Svenska MAD är mer minnesvärd.

Tösabiten som Hamilton tar av daga. Sicken en!

Nu har Mikael Persbrandt tagit över och skriverierna har varit oändliga. Bortsett från hans struliga privatliv och knarkdomar, har man rapporterat om hur han tränat med Navy SEALS och haft sig. Visst har förberedelserna gett resultat. Persbrandt är den bästa Hamilton hittills, han ser ut att vara kapabel att göra det han gör, och hans iskalla blå ögon skänker rollfiguren kyla.

... Men annars är det här inget att skriva hem om. Den danska regissören Katrine Windfeld har tidigare mest jobbat med TV, bland annat har hon gjort ett par avsvitt av WALLANDER - och HAMILTON: I NATIONENS INTRESSE är trots allt den första filmen av tre och avsedd för TV. Här i Sverige har vi ju traditionen att biovisa pilotavsnitt.

Den här gången är den svenska vapen som är på vift. Gustaf Hammarsten spelar en kille som jobbar som GPS-expert hos vapentillverkaren Nordfors, och han ser till att bli fångas av terrorister i Somalia; han har blivit snodd av ett gäng busar Hamilton träffat på redan i början av filmen. Medan GPS-killen råkar illa ut, håller Hamilton på att vänslas med en sjuksköterska hemma i Stockholm. Han vill lägga pickan på hyllan och stadga sig, men det bär sig inte bättre än att han råkar skära halsen av henne med en fruktkniv! Hon dör och Hamilton röjer undan spåren. Liv Mjönes spelar en alldaglig och gravid polis som försöker lösa fallet med den mördade sjuksköterskan, men Hamilton har skickats iväg för att rädda GPS-killen, vilket han ska göra tillsammans med en slagkraftig donna. Och medan agenterna är nere i varma länder och slåss och skjuter och spränger, går Sveriges statsminister Pernilla August omkring och är brydd tillsammans med politikerna Dan Ekborg och David Dencik. Och på ett kontor i Dallas sitter onda amerikanska företagsledare och ... är onda.

Hamiltons medhjälpare. Hon är vred.

Låt mig ta det som är bra först: actionscenerna. För första gången har man faktiskt lyckats få till det när det gäller action. Filmskaparna är kraftigt inspirerade av Jason Bourne och senaste inkarnationen av James Bond, så det är snabba klipp, hårt och brutalt - fast man kör förstås med "Bournetricket", som det kallas: när man klipper så att det inte syns att kombattanterna egentligen inte kan slåss. Blodigt är det också, man har inte sparat på squibs när folk blir skjutna, och antalet skott i huvuden är många. Blodet sprutar hejvilt. Extra plus för att filmen hör och häpna avslutas med ett frejdigt COMMANDO-slagsmål mellan Hamilton och skurkledaren.

Denne skurk spelas av Jason Flemyng, en väldigt välrenommerad herre vi känner igen från oändligt många filmer, till exempel LOCK, STACK AND TWO SMOKING BARRELS, SNATCH, FROM HELL, TRANSPORTER 2, STARDUST, MIRRORS, KICK-ASS, CLASH OF THE TITANS, THE SOCIAL NETWORK, X-MEN: FIRST CLASS ... Fast övriga engelskspråkiga aktörer är inget vidare. Här måste jag skjuta in att Persbrandts engelska svajar. Hans försöker låta tuff, men liksom så många svenskar norr om Hallandsåsen uttalar han till expempel "go" som "goo". Väldigt märkligt.

Den här pressbilden innehåller en fet spoiler, så jag fick allt ta och maskera lite!

Bra action och många bra svenska skådisar. Men resten är allt annat än bra. Windfeld har koncentrerat sig på actionscenerna (rättare sagt, hennes fightco-ordinator och stuntkillar har gjort ett bra jobb), men så fort det inte är action, det vill säga större delen av filmen, blir det trist. En massa tradigt pratande, allting väldigt oinspirerat iscensatt.

Tekniskt sett har filmen osannolika brister. Emellanåt undrade jag vaffan det var jag tittade på. För det mesta är det digitala fotot platt och tråkigt. Men. Vissa scener, främst flygbilder, håller extremt dålig bildkvalitet; de ser ut att vara filmade med mobilkamera. Det ser för jävligt ut. Eftertexterna är de suddigaste jag sett, och det berodde inte på att projektorn var felinställd. Ofta ser HAMILTON: I NATIONENS INTRESSE ut som en amatörfilm.

inte blir det bättre av den typiska, svenska filmmusiken - oinspirerade, saggiga stråkar i jämntjocka lager. Det saknas ordentliga teman och musiken förstärker inte filmens händelser. Det är precis som om filmskaparna aldrig sett en amerikansk actionfilm, som om de inte vet hur man gör och vad för musik som ska användas.

Det där kontoret i Dallas väcker munterhet. Träpaneler på väggarna, drinkbord. Det ser ut att vara inspirerat av TV-serien DALLAS, vilket det säkert också är.

HAMILTON: I NATIONENS INTRESSE är inte lika tradig som alla dessa BECK- och WALLANDER-filmer, men det går ju inte att påstå att det här är bra. Dock lär den svensa biopubliken strunta i sådana petitesser och göra detta till ännu en biosuccé.

 

 

 

 

 

(Biopremiär 13/1)

Bio: Sommaren med Göran

Peter Magnusson (även manus) är Göran, som länge varit ihop med den rätt bitchiga Alexandra Rapaport (i en liten roll som inte berättigar hennes namn med stora bokstäver i annonserna), ska äntligen till att fria på ett kreativt sätt - han släpper ner ringen i ett glas champagne. Det bär sig inte bättre än att Rapaport sätter ringen i halsen och genast dumpar Göran, vilket förstås bara är bra.

Göran jobbar på ett företag som arrangerar så kallade events och Peter Dalle är hans chef som sett bättre tider. Dagen efter midsommarafton ska de anordna ett oerhört viktigt event för den korkade knösen Dan Ekborg. Göran lyckas dock gå och kära ner sig i en oerhört pantad blondin (Moa Gammel) och hittar på olika sätt att komma nära henne - till exempel låtsas han vara hästkille. På en fest får han reda på att blondinen ska fira midsommar på västkusten, så han övertalar sin kompis David Hellenius, som är förlovad med en hemsk, bitchig brud, att hänga på dit, för att sedan genast lämna så att de hinner till Ekborgs event.

På den idylliska midsommarfesten råkar av en händelse flera av berättelsens figurer dyka upp, trots att alla bor i Stockholm; Dan Ekborg är där, samt en fotograf med kraftiga ticks (Mirja Turestedt) Göran tidigare bråkat med. Göran inser att blondinen är puckad (hon har dessutom sin pojkvän på festen) och blir istället förtjust i "Ticksmongot", medan Hellenius börjar vänstra han med.

SOMMAREN MED GÖRAN lanseras som romantisk komedi, men det är väl att ta i - i alla fall om man främst förknippar filmer som NÄR HARRY TRÄFFADE SALLY och NOTTING HILL med den termen. Staffan Lindbergs film är snarare en traditionell, svensk sommarkomedi. Men jag måste säga att jag blev överraskad när jag såg filmen för flera månader sedan. Jag kan inte påstå att jag är någon större anhängare av HEYBABERIBA på TV, eller av Magnusson och Hellenius, vilka jag mest upplever som lite fåniga och småfjolliga. Men jag satt faktiskt och småskrattade mest hela tiden, för att ibland skratta högt. Det handlar om väldigt rejäl humor här; det är folk som trillar och får saker i huvudet och drattar i plurret och säger fel, och Peter Magnusson till häst är hur kul som helst.

Tyvärr är SOMMAREN MED GÖRAN en väldigt slarvig film. Det ser ut att ha gått undan under inspelningen, för att använda ett ord jag ofta tar till, så är det mesta - framför allt filmfotot - rudimentärt. Kameralösningarna och berättartekniken är enklast möjliga, även om det sistnämnda inte behöver vara en nackdel; enkelhet är ofta en fördel. Det figurerar en del ansikten jag aldrig sett förut, kanske för att jag aldrig tittar på svenska TV-serier, och Moa Gammels skådespeleri håller porrfilms-

klass. Scenen där Göran och Ticksmongot finner varandra, en överdriven karaokescen, funkar inte och blir bara tramsig. Visst, det ska vara en parodi på liknande scener där alla börjar sjunga, men det känns mest dumt här.

Men i övrigt är väl SOMMAREN MED GÖRAN den roligaste svenska komedi jag sett på bra länge. Till skillnad från tragedier som GÖTA KANAL 2 och VI HADE I ALLA FALL TUR MED VÄDRET - IGEN, så SKRATTADE jag och tyckte att det var trivsamt. Dessutom är det alltid tramsigt med event - bara en sådan sak som att det heter "event"...

(Biopremiär 31/7)