Visar inlägg med etikett Dan Aykroyd. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Dan Aykroyd. Visa alla inlägg

onsdag 17 november 2021

Bio: Ghostbusters: Afterlife

Foton copyright (c) Sony Pictures

För fem år sedan uppstod kaos i nördvärlden - främst den amerikanska nördvärlden. Då kom det nämligen en ny Ghostbustersfilm, i regi av Paul Feig, med kvinnor i huvudrollerna. Det här gick ju rakt inte för sig, tyckte en massa människor, och protesterade högljutt. Så kan man inte göra! Kvinnor? Som Ghostbusters? Hu!

Vad jag tyckte om 2016 års GHOSTBUSTERS kan ni läsa i min recension av den filmen. I den texten skriver jag även att jag inte är speciellt förtjust i originalfilmerna från 1984 och 1989; jag tyckte inte att de var speciellt bra när de kom, än mindre så när jag såg om dem. GHOSTBUSTERS 2 är vedervärdig. Filmen från 2016 hade åtminstone en del skämt, den från 1984 är besynnerligt o-rolig och känns mest som en biprodukt till Ghostbusterslåten.

Varje gång det kommer en ny, onödigt nyinspelning eller reboot, klagas det. Jag klagar också. Men. Det är ju ytterst sällan nyinspelningarna "tar över" och raderar originalen. Säger man PSYCHO, tänker man på Hitchcocks film, och inte på Gus Van Sants version. Säger man ROBOCOP tänker man på originalet, och inte filmen med Joel Kinnaman. Säger man ÖSTER OM EDEN tänker man inte på miniserien med Bruce Boxleitner. Och säger man GHOSTBUSTERS tänker man på filmen från 1984, och inte på Paul Feigs version. Undantag finnes, förstås - till exempel är den berömda RIDDARFALKEN FRÅN MALTA merd Bogart inte den första filmatiseringen av den boken.

1984 års GHOSTBUSTERS regisserades av Ivan Reitman. När det nu gjorts en ny film som följer upp de två första filmerna, nöjer Ivan Reitman sig med att vara en av producenterna. För regin står istället hans son, Jason Reitman (UP IN THE AIR, TULLY m fl).

Jag blev allt lite förvånad när GHOSTBUSTERS: AFTERLIFE visade sig vara en renodlad barnfilm. Mer eller mindre. Det är en film med barn i huvudrollerna.

Carrie Coon spelar Callie, som har dåligt med stålar och vräks. Hennes far, som hon inte hade någon kontakt med alls, har precis dött och hon har fått ärva hans gård på vischan. Tillsammans med sina barn, den tolvåriga Phoebe (Mckenna Grace) och femtonåriga Trevor (Finn Wolfhard), flyttar hon in på gården.

Gården är bokstavligt talat fallfärdigt, men Callie och hennes barn har inget annat val än att bo där tills vidare. Phoebe, som är supersmart och intresserad av vetenskap, börjar skolan och blir omgående kompis med en nördig kille som kallar sig Podcast (Logan Kim). Trevor börjar jobba på ett snabbmatsställe, eftersom han omedelbart blivit förälskad i en tjej som heter Lucky (Celeste O'Connor), som jobbar där. Phoebes lärare Gary Grooberson (Paul Rudd) fascineras genast av den begåvade Phoebe, och blir dessutom betuttad i Callie.

Phoebe upptäcker ganska omgående att det spökar i huset. Hon upptäcker även att hennes döda morfar, Callies far, var Egon Spengler från det ursprungliga Ghostbustersteamet - han som spelades av Harold Ramis, som gick bort 2014. All Ghostbustersutrustning finns i den dolda källaren, och Ghostbustersbilen står i en lada. En massa spöken dyker förstås upp, en del återkommer från 80-talsfilmerna, och barnen blir de nya Ghostbusters.

Låt mig ta det positiva först. GHOSTBUSTERS: AFTERLIFE både ser ut- och känns som en film från 80-talet, vilket är bra. Den har rätt look, berättartempot är okej, filmen blir aldrig tråkig. Dessutom låter filmen som en 80-talsfilm, detta tack vare Rob Simonsens filmmusik.

Vidare är Paul Rudd rolig. Han är inte speciellt intresserad av sitt jobb som lärare, så istället visar han CUJO och DEN ONDA DOCKAN på VHS för eleverna, medan han själv pillar med sådant han är intresserad av, det vill säga vetenskap och teknik. Rudd har fått alla roliga repliker. Biografen i den lilla hålan visar CANNIBAL GIRLS, en film från 1973 av Ivan Reitman.

I övrigt är den här filmen ... verkligen inget speciellt och lite poänglös. Som sig bör är ungarna lillgamla och spelas av skådisar som är äldre än rollfigurerna (visst, filmen har legat en tid på hyllan på grund av pandemin, men ändå). Handlingen är inte speciellt rolig eller intressant, spökerierna känns inte särdeles inspirerade. Liksom i originalfilmerna blir slutet lite för bombastiskt. Finn Wolfhard har jag svårt för - mest beroende på hans störiga uppsyn. Han har så störig uppsyn, att när YouTubekanalen Skånska dubbningar gjorde STRANGER THINGS på skånska, fick Finn Wolfhards rollfigur prata lundadialekt.

I den första filmen från 1984 klampade en gigantisk marshmallowgubbe omkring i New York. I den här nya filmen figurerar en massa små marshmallowgubbar. De är ungefär som gremlins och är rätt lustiga. Förresten - kan vi inte få en ny Gremlins? GREMLINS 3. Det hade jag velat se!

Men ... De ursprungliga Ghostbusters, då? Skulle inte de vara med? Jodå, på slutet dyker de upp - Bill Murray, Dan Aykroyd och Ernie Hudson. Märkbart mycket äldre, och de ser uttråkade ut, som om de hellre vill vara någon annanstans. Det är kanske elakt att anmärka på att de är gamla, det blir vi alla, men de ser bara trötta ut och ger intryck av att vara ointresserade. Bill Murray tvekade till att medverka. Harold Ramis får vi se som datoranimerat spöke. Slutet blir alldeles för sentimentalt.

Sigourney Weaver dyker upp under eftertexterna. JK Simmons har en märkligt liten roll. 

Jag kan tänka mig att barn i åldern 10-12 år tycker att GHOSTBUSTERS: AFTERLIFE är jättebra på alla sätt. Jag hade hellre sett en film om Paul Rudd som ensam spökjägare. Plus i kanten för att översättaren lyckades klämma in ordet "whiskypinne" i ett svåröversatt skämt. Lite tveksamt betyg:


 

 

 

 

(Biopremiär 19/11)

torsdag 29 augusti 2013

Bio: Mitt liv med Liberace

Foton: Claudette Barius © 2013 Home Box Office, Inc. All rights reserved. HBO® and all related programs are the property of Home Box Office, Inc.
Jag satte mig på Subway i morse, konstaterade att de höjt kaffepriset, vilket förstås är ett oskick, och slog upp dagens Metro. Där läste jag en intervju med Michael Douglas i vilken han pratar om den cancer han besegrat och att rollen som Liberace är hans livs roll. Därefter kollade jag dagens rubriker på IMDb och noterade att Michael Douglas och Catherine Zeta-Jones har separerat. Märkligt sammanträffande. I synnerhet som jag kort därpå strosade bort till Filmstaden och pressvisningen av Steven Soderberghs MITT LIV MED LIBERACE.
Det här är den ojämne Soderberghs bästa film på åtskilliga år. Därför är det synd att HBO Films, efter att filmen premiärvisats i Cannes, aldrig gick upp på bio i USA; den fick premiär direkt på TV. Filmen är dock producerad för bio och vi ska vara glada att vi får se denna fantastiska film på stor duk.
Den just nu allestädes närvarande Matt Damon är bisexuelle Scott Thorson, som 1977 följer med sin kompis Bob (Scott Bakula i skön mustasch) till Las Vegas, där de ser Liberace uppträda inför en publik som inte inte har den blekaste aning om att Liberace är den fjolligaste bög man kan tänka sig. Som Austin Powers sa: "I can't believe Liberace was gay! I didn't see that coming." Liberace till och med stämde tidningar som lät antyda att han var homosexuell.
Den riktige Liberace
Scott och Bob blir hembjudna till Liberaces underbard kitschiga lyxvilla, och den aldrande, stora stjärnan fattar tycke för unge Scott och anställer honom som sin assistent. Fast egentligen blir Scott Liberaces pojkvän - de har en sexuell relation som snart övergår till något slags skruvat far och son-förhållande. Liberaces liv är förstås hur bisarrt och skruvat som helst, och livet med honom blir inte riktigt vad Scott tänkt sig.
Den allra största behållningen med MITT LIV MED LIBERACE är faktiskt Rob Lowe - för även han gör sitt livs roll. Liberace tycker att han börjar se gammal ut och går därför till sin plastikkirurg dr Jack Startz (Lowe). Stjärnan vill även att Scott ska operera sig - och bli mer lik Liberace! Dr Startz ser fullkomligt fantastisk ut - ingenting stämmer. Han har uppenbarligen testat alla ingrepp på sig själv. Han ögon är för smala, munnen feldimensionerad, och han är försedd med en fantastisk frisyr. Operationen leder även till filmens roligaste scen i vilken Liberace ligger och sover. Scott liknar nästan Patrick Swayze efter sin ansiktslyftning.
Vem får vi se som Liberaces morsa om inte självaste Debbie Reynolds, 81 år gammal. Vidare figurerar Dan Aykroyd som Liberaces manager Seymour, David Koechner som en advokat, och Paul Reiser som en annan advokat.
Det här är en lättsam och väldigt underhållande film, även om filmen väl får rubriceras som "drama", är det här ofta väldigt skojigt. Det kan ju knappast bli något annat när det handlar om en excentriker som Liberace. Själv har jag förstås inget förhållande till Liberace; jag har ingen aning om hur pass nära sanningen Soderberghs film, som bygger på Scotts memoarer, ligger. Jag visste dock vem Liberace var när han 67 år gammal dog i aids 1987.
Andrew Robinson som Liberace!
För övrigt spelade allas vår Andrew Robinson Liberace i en TV-film som kom redan 1988.







(Biopremiär 30/8)

-->



måndag 10 september 2012

Bio: Rivalerna

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox Sweden
Jag lär mig aldrig Zach Galifianakis' efternamn. Jag kan omöjligt komma ihåg det. Oftast säger jag något som bara liknar Galifianakis. Eller kanske rent av Gallimatias.
Nå. Här har vi så ännu en film med Zach Galifianakis, den här gången har han parats ihop med Will Ferrell. Ett namn som är betydligt lättare att komma ihåg. Ferrell är kongressledamoten Cam Brady, som ohotad har valts om år efter år i North Carolina - trots att han är fullkomligt inkompetent, korkad, självisk och notoriskt otrogen mot sin fru. Två affärsmän (Dan Aykroyd och John Lithgow) vill få bort Brady och lanserar en ny kandidat: Marty Huggins (Galifianakis). Huggins jobbar på det lokala turistkontoret och är allmänt misslyckad, naiv och snäll. Han har även mustasch.
Denne nyblivne politiker går in för sin uppgift med liv och lust, till skillnad från Brady är han seriös - eller försöker åtminstone vara det. Han är trots allt inte så smart han heller. Dock får han snart hjälp av den hale och slipade Tim Wattley (Dylan McDermott), PR-expert, och Bradys självklara post blir kraftigt hotad.
Jag är egentligen inte speciellt förtjust i filmer om politik. Själv är jag en väldigt opolitisk person. Jag har politiska åsikter, men jag tycker att det är intressantare med ... varmkorv. Nu händer det att jag trots detta ointresse för politik kan tycka om filmer om politik. Jag hyllade till exempel MAKTENS MÄN. Och Jay Roachs (Austin Powers- och Fockers-filmerna) RIVALERNA känns som en parallellfilm till just MAKTENS MÄN.
Skillnaden är att RIVALERNA är rolig. Fruktansvärt rolig. För det här är en ren och skär tramsfilm. En härlig vulgokomedi. Dessutom Rated R i USA, vilket innebär grovt språk och sexskämt. Intressant nog fick filmen ett förhållandevis bra mottagande av de amerikanska kritikerna, som tyckte att den var rolig. Efter visningen för den svenska pressen under Malmö Filmdagar var det en hel del som rynkade på näsan. "Pubertalt skit". Men det säger förstås mer om dem än om RIVALERNA.
Emellanåt skrattade jag så att jag grät. Som när Brady ringer fel nummer. Eller när Huggins vill att hans familj ska erkänna hemska saker de gjort och han lovar att förlåta dem. Scenen när Brady av misstag ger en bebis ett knytnävsslag rätt i nyllet finns ju med i trailern, och det är förstås hur roligt som helst. Även Brian Cox medverkar och är kul som Huggins bistre farsa.
Ska jag avsluta med något djupsinnigt, får jag väl säga att de två idioterna Brady och Huggins ändå är att föredra framför de flesta av de som kandiderar på riktigt i Amerika just nu. För det är ju trots allt så att om jag inte visste bättre, hade jag trott att alla uttalanden från Romney och hans gelikar vore påhittade - kanske till och med att dessa politiker skapats till någon komediserie på TV. Men sådan tur har vi inte. Till och med Chuck Norris' ultrareaktionära propagandavideor som han sprider på nätet är på riktigt.
Uppenbarligen lever alldeles för många moderna människor i västvärlden kvar på medeltiden.






(Biopremiär 14/9)





fredag 28 januari 2011

Bio: Yogi Björn


Foto copyright (c) Sandrew Metronome

Jag har inte sett de Hanna-Barbera-producerade kortfilmerna om Yogi Björn sedan jag var barn. Det enda jag minns är hur han såg ut - hatt och slips. Inga som helst minnen av vad det går ut på. Jag har för mig att en serieversion publicerades i Familjen Flinta-tidningen, eller någon liknande blaska på 1970-talet.

Så jag letade upp Yogi på YouTube. Där såg jag det allra första avsnittet, i vilket han inte riktigt var sig lik. Det var inte så roligt.

Nu kommer det plötsligt en långfilm om Yogi Björn, en film som spelat in en hel del pengar i USA. Dessutom är det en live action-film, i vilken Yogi och hans lille kompis Boo Boo är datoranimerade och instoppade i en spelfilm; alltså en film gjord på samma sätt som Scooby-Doo-långfilmerna.
Anna Faris spelar dokumentärfilmaren Rachel, som kommer till Jellystone Park för att göra en ny film. Parken fyller hundra år. Rachel träffar Ranger Smith (Tom Cavanagh) och de två blir allt betuttade i varandra. Yogi Björn och Boo Boo tillbringar dagarna med att stjäla mat från Grade A Americans som är ute på picknickar. Ingen tycker att det är konstigt med en talande björn iförd hatt och slips.

Men vojne, vojne, plötsligt kommer den slemme borgmästaren Brown (Andrew Daly) och han vill minsann stänga parken och skövla området. Dessa planer måste stoppas, annars blir Yogi och Boo Boo hemlösa.
Så tillsammans stoppar våra käcka huvudpersoner dessa planer.
På pressvisningen satt två pågar i åttaårsåldern. De skrattade högt hela tiden åt det som hände på filmduken. Men i vissa fall räcker det ju med något färgglatt som rör på sig för att ungar ska roas. Vi som är äldre än åtta hade svårt att hålla oss vakna.
YOGI BJÖRN, inspelad i Nya Zeeland, är en rätt hemsk film. Den är otroligt slätstruken. Otroligt banal. Otroligt o-rolig. Yogi ska ses i kortfilmer på sju-åtta minuter, det går inte att sträcka ut det till de 80 sega minuter Eric Brevigs film varar.
Vad har hänt med Anna Faris? Jag gillar verkligen henne, men när hon dök upp tog det lite tid innan jag kände igen henne. Har hon bara blivit äldre? Tjock? Botox? Sprit och droger?
I originalversionen gör Dan Aykroyd och Justin Timberlake Yogis och Boo Boos röster. I Sverige är filmen illa dubbad till svenska. Filmen är dessutom i 3D, men det har man ingen glädje av om man sover i salongen. Att namnet Yogi Bear anspelar på baseballlegenden Yogi Berra känner få svenskar till.
Scooby-Doo-filmerna var bättre.
Föreställningen inleds med en nyproducerad kortfilm om Gråben och Hjulben. Den är jätterolig. Du kan med gott samvete lämna salongen efter denna förfilm.








(Biopremiär 28/1)