Visar inlägg med etikett Damien Chazelle. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Damien Chazelle. Visa alla inlägg

torsdag 26 januari 2017

Bio: La La Land

Foton copyright (c) Nordisk Film
Fjorton Oscarsnomineringar och massor av kritiker i utlandet har varit lyriska. Det är inte dåligt. Är LA LA LAND värd allt detta?
... Njä.
Nu gillar jag sällan musikaler. SINGIN' IN THE RAIN, visst. CANNIBAL THE MUSICAL, självklart. Men inte mycket annat - och definitivt inget av det som körts på Broadway och i London de senaste tre-fyra decennierna, med alla dessa könlösa, intetsägande, mördande trista låtar som alla går likadant (det vill säga den typ av låtar Disneyfilmer fylls med nuförtiden).
Jag brukar jämföra musikaler med kung fu-filmer. En kung fu-film är helt beroende av fantastiska, välkoreograferade slagsmål - utan dessa är det oftast makalöst tunt, man ser filmerna för fajterna, och dessa måste vara bra. På samma sätt måste sång- och dansnumren i en musikal vara bra. Väldigt bra.
Den unge regissören och manusförfattaren Damien Chazelle har tidigare gjort det utmärkta trumslagardramat WHIPLASH. Nu har han alltså gått hela vägen och totat ihop en musikal.
Och det visar sig vara rätt tunt.
Men det hela inleds onekligen lysande. Ett par sekunder i svartvitt och det gamla, kvadratiska normalformatet vidgas till CinemaScope och strålande Technicolor i bästa 50-talsstuk. En massiv bilkö på en bro i Los Angeles. En kvinna börjar sjunga så smått, och det hela utvecklas till ett extremt - och då menar jag extremt - välkoreograferat dansnummer bland bilarna på bron. Det här är så imponerande att man tappar hakan. Om filmen börjar så här bra, vad ska vi väl då inte få se senare i filmen?
Svaret är att det inte kommer fler massiva dansnummer. Det tas några småsteg, men det är allt.
Handlingen är enkel. Emma Stone spelar Mia, som jobbar i ett café i Hollywood, men drömmer om att bli skådespelerska och springer ständigt på provfilmningar. Ryan Gosling gör jazzpianisten Sebastian, som vill öppna en jazzklubb, men som aldrig verkar lyckas med någonting i sin karriär. Mia och Sebastian träffas. Mia och Sebastian blir förälskade i varandra. Deras karriärer tar fart. De får fnurror på tråden.
Själva handlingen i LA LA LAND (vilket för övrigt är titeln på en hel drös filmer) är verkligen inget att skriva hem om. Vi har sett det förut, vi har sett det i bättre tappningar. Ryan Gosling gör sin vanliga, aningen nollställda typ, och är nästan lite osympatisk. Emma Stone är charmigare.
Filmen innehåller ett flertal låtar - men det låter som om det är samma låt i olika versioner, vilket det flera gånger också är. Långsamt, snabbt, avskalat, stor orkester. Det genomgående temat blir lite tjatigt - och jag hade svårt att få det ur skallen resten av dagen efter att jag sett filmen.
LA LA LAND är dock hyfsat underhållande, den är i alla fall inte tråkig, och det Oscarnominerade filmfotot är excellent - svenske Linus Sandgren (AMERICAN HUSTLE, JOY) står för detta.
Den alltid utmärkte JK Simmons har en roll i LA LA LAND, men den är så liten att han närmast kan betraktas som statist.
Att Chazelles film fått enormt bra mottagande beror nog mest på att nostalgiska kritiker, filmakademimedlemmar, med flera, påminns om äldre, betydligt bättre filmmusikaler från den tid då man bemödade sig om att komponera slagkraftiga melodier.








(Biopremiär 27/1)



-->

måndag 2 februari 2015

Bio: Whiplash

Foton copyright (c) Sony Pictures Sweden
Återigen dags för en flerfaldigt Oscarsnominerad film. Unge Damien Chazelles WHIPLASH är nominerad till fem statyetter, däribland Bästa film och Bästa manliga biroll.
WHIPLASH är en kombination av FAME, HETS och FULL METAL JACKET - och perfekt för den som vill ha ännu mer jazztrumsolon än den ständigt återkommande trumman i BIRDMAN. Miles Teller (Reed Richards i kommande FANTASTIC FOUR-rebooten) spelar Andrew Neiman, som går på en musikskola i Los Angeles. Andrews mål är att bli en av de största jazztrummisarna någonsin, något som går ut över hans privatliv - han skaffar sig en flickvän i början av filmen, men gör slut när han inser att tjejen kommer att vara i vägen för hans karriär.
På skolan finns en extremt - och då menar jag extremt - kontroversiell lärare. Terence Fletcher (JK Simmons) kräver det bästa av sina elever; ja, mer än det bästa. Han handplockar musiker till skolans storband, nästan inga passerar nålsögat, och han kastar ut de utvalda om de visar de minsta brister. Hans undervisning är benhård, han svär konstant, han förolämpar eleverna, han kan bli fysiskt brutal.
Andrew spelar så att händerna blöder medan Fletcher kastar stolar på honom och välter instrument. Det är svårt att veta vad Fletcher egentligen är ute efter och eleverna bryts ner. Andrew vägrar dock ge upp - han hamnar i den ena knipan efter den andra, han tvingas lämna orkestern, men han biter hela tiden ihop och kommer tillbaka. Han verkar hålla på att bli lika känslokall och omänsklig som Fletcher.
Frågan är förstås varför ett monster som Terence Fletcher tillåts undervisa på skolan. Hans beteende är välkänt, föräldrar till elever har protesterat, och man tycker att skolans ledning borde förstå vad som försiggår. Men då hade det förstås inte blivit någon film. Det syns för övrigt inga andra lärare på skolan - det verkar som om bara ett eller två klassrum används i den stora byggnaden.
Miles Fletcher kan spela trummor och tydligen är den han själv som spelar i filmen, och jag läser att inte ens han förstod vad Fletcher menar när han i en intensiv scen hävdar att Andrew ökar och sackar omvartannat. Han är bra i filmen, han medverkar i samtliga scener, men det här är JK Simmons film - han dominerar verkligen, han är demonisk, oberäknelig men beräknande, han är lömsk och genuint elak.
Musik ska byggas utav glädje, sjöng Lill Lindfors en gång i tiden. I WHIPLASH byggs musiken verkligen inte av glädje - snarare av fruktan. För min egen del ställer jag mig ytterst tveksam till att det går att skapa musik - bra musik - utfrån dessa förhållanden. Det handlar trots att om kreativitet och konst, och inte utbildning av marinkårssoldater som ska skickas ut för att döda och dödas. Samtidigt kan jag tänka mig att det kan vara tufft på många sådana där "performing arts"-skolor. Det är ju där man ska börja betala - med svett, som miss Grant sa i FAME.
Paul Reiser spelar Andrews far, en ensamstående high school-lärare som skriver böcker och gillar att gå på bio. Och vem spelar farbror Frank, om inte Chris Mulkey - Hank i TWIN PEAKS. Frank medverkar bara i en middagsscen där han klargör att han inte har mycket till övers för musikstudenter, det är betydligt viktigare med football; rejäla grejor för riktiga karlar. Där kan man göra riktig karriär och tjäna pengar, tycker Frank.
WHIPLASH är en mycket bra film som ibland nästan tenderar skräckfilm; så tät blir stämningen så fort Fletcher uppenbarar sig. Jag protesterar inte om JK Simmons plockar hem en Oscar.








(Biopremiär 6/2)
-->