Bio: Suspiria (2018)

Foton copyright (c) Amazon Studios

Att göra en nyinspelning av Dario Argentos mästerverk SUSPIRIA från 1977 känns inte bara fullkomligt onödigt. Det är dessutom direkt dumdristigt. Hur kan man göra en nyinspelning av en film vars storhet inte ligger i handlingen - handllingen är tunn - utan på dess helhetsupplevelse; filmfoto, scenografi, musik med mera?

Det kan man genom att göra något nästan helt annat av det ursprungliga materialet.

Jag såg inte Luca Guadagninos förra film; den uppmärksammade CALL ME BY YOUR NAME. Däremot såg jag filmen han gjorde dessförinnan; A BIGGER SPLASH. Den tyckte jag inte var speciellt bra. Efter att ha sett den, tyckte jag bara att det var märkligt att Guadagnino skulle ge sig på SUSPIRIA.

Ännu konstigare blev det när manusförfattaren David Kajganich, som även skrev A BIGGER SPLASH (vilken för övrigt också är en remake), gick ut med att han inte gillar Argentos SUSPIRIA. Va? Varför välja en författare som inte tycker om det ursprungliga verket?

... Fast detta var kanske en bra idé. Jag har själv alltid tyckt att det känts onödigt att göra nyinspelningar av bra filmer - varför inte ta en gammal film som var dålig, men som hade potential till att bli något bra? Det var kanske så Kajganich tänkte i det här fallet - han fick tillfälle att rätta till en film han inte gillar. Här måste jag skjuta in att nästa film gjord efter manus av Kajganich är den nya versionen av JURTJYRKOGÅRDEN. Mary Lamberts 80-talsfilm gillas av många, men hennes film var trots allt långtifrån lika otäck som Stephen Kings roman - så de försöker väl rätta till detta nu, inspirerade av framgångarna med DET.

Åter till SUSPIRIA. Efter premiären under filmfestivalen i Venedig, har åsikterna om Guadagninos film gått isär. Många hylllar den och kallar den en riktigt, riktigt bra film. Många hatar den passionerat. De sistnämnda är framför allt fanboys som inte tolererar att man vågat röra en av deras favoritfilmer, eftersom det förstås är förbjudet. Det får man ju inte! Hatarna verkar mest hata filmen för att de ska hata  den, och de vägrar se den för vad den är.

Det är lite synd att Guadagninos film har titeln SUSPIRIA. Den hade nog vunnit på att heta något helt annat - eftersom den skiljer sig så pass mycket från Argentos film. Denna nya film är nämligen ett två och en halv timme lång art house-film, men flera långa dansinslag - och men en del överaskande grova splatterscener.

Den nya filmen utspelar sig inte i Freiburg, men väl i Berlin. Det är 1977, Baader-Meinhof och deras RAF dominerar nyheterna. Hit anländer Susie Bannion (Dakota Johnson; varför rollfiguren döpts om från Suzy till Susie kan man undra) från Ohio för att provdansa för ett världsberömt danskompani.

Berlin är grått och ogästvänligt. Susie provdansar, godkänns och stannar därför kvar. Danskompaniet leds av madame Blanc (Tilda Swinton), en legendarisk och respekterad dansös, som ska sätta upp verket "Volk". Rollfiguren Blanc har kallats "Pina Bausch från helvetet".

Flickor från kompaniet försvinner på de mest mystiska sätt. När tjejen som skulle dansa huvudrollen i "Volk" plötsligt är väck, tilldelas nykomlingen Susie denna roll.

Tilda Swinton spelar även SUSPIRIAS manliga (!) huvudroll, den åldrade psykologen doktor Josef Klemperer, som haft några av kompaniets dansöser som patienter. Tjejerna har lidit av vanföreställningar om häxor och häxsabbater på dansakademin, och när de försvinner börjar Klemperer undersöka hur det verkligen står till.

Jodå, visst är det en häxa som ställer till det. Mater Suspiriorum, suckarnas moder. Och visst råkar Susie och några av de andra töserna illa ut.

Dario Argentos film från 1977 är en surrealistisk mardröm; en vacker, ond saga berättad med knalliga färger, blodiga mord, och fantastisk, högljudd filmmuik av Goblin. Någon logik i händelserna förekommer knappt alls, tvärtom är filmen direkt ologisk - den bygger på mardrömmens skeva logik.
Tonen i Luca Guadagninos film är radikalt annorlunda. Färgerna är så få att filmen närmast är svartvit. Berlin är deprimerande. David Kajganich har sagt att hans version handlar om Tysklands skuldkänslor efter andra världskriget. Argentos version handlar om häxor.

Tyskland, dans och häxor, det är i stort sett det enda de två filmerna har gemensamt. Den nya filmen står på helt egna ben. Det är en helt annan typ av film. Jag kan mycket väl tänka mig att 2018 års SUSPIRIA kan gå hem hos en publik som inte vanligtvis tittar på skräckfilmer och som säkert fnyser åt Argentos filmografi. Fast denna publik lär chockas av de grova våldsindslagen.

Det konstnärliga, aningen pretentiösa anslaget markeras redan i inledningen - filmen börjar med en textskylt som förmedlar att detta är en berättelse i sex akter och en epilog. Varje akt har en titel. Detta är lite fånigt och för tankarna till Lars Von Trier.

SUSPIRIA kan kanske jämföras med BLACK SWAN. Dock är SUSPIRIA en mer renodlad skräckfilm. Själv tycker jag inte att den är alltför otäck, men inramningen - de fula delarna av Berlin, den nedgångna dansakademin, det märkliga persongalleriet - skänker en genomgående obehaglig stämning. Trots att filmen är så lång som den är, upplevde jag den inte som tråkig; jag satt hela tiden och undrade vad som skulle ske härnäst, vad allt skulle leda fram till.

Dakota Johnson är väl okej som Susie Bannion, medan Tilda Swinton är fascinerande i sina roller - hon gör en tredje rollfigur mot slutet av filmen. Varför Swinton även spelar dr Klemperer vet jag inte. Det finns säkert en konstnärlig baktanke med detta, något man ska fatta, men det är väl jag för dum för. Jag satt mest och tänkte att den där maskeringen måste vara varm och obekväm att ha på sig. Chloë Grace Moretz har en väldigt liten roll, holländskan Renée Soutendijk (från Paul Verhoevens DEN FJÄRDE MANNEN) spelar  en av de mystiska tanterna på akademin, och Jessica Harper, som spelade Suzy Bannion i originalet, har en liten roll. Guadagnino har  lyckats hitta många bra ansikten till sin film; de flesta medverkande i denna kvinnodrivna film ser udda ut, och de beter sig även udda.
Stor tonvikt har lagts på dansen, det övas och det är föreställning. Utan att spoila slutet, måste jag säga att filmens sista kapitel, akt 6, inleds på ett alldeles magnifikt sätt; det är häpnadsväckande bisarrt. Blodbadet detta övergår i är dock så överdrivet att jag upplevde det som direkt komiskt - och jag vet inte om detta är meningen. Slutet är inte alls det samma som i Argentos film.

Thom Yorke från Radiohead; ett band jag verkligen inte gillar, står för filmmusiken. Bortsett från en vedervärdig sång under för- och eftertexterna gör han ganska bra ifrån sig. På ett par ställen för hans musik tankarna till Fabio Frizzis tema från Lucio Fulcis THE BEYOND.

Man har tagit fasta på Suckarnas Moder på ljudspåret. Det suckas, flåsas och andas mest hela tiden. Dansöserna stånkar och stönar när de hoppar omkring på dansgolvet.

Så, för att sammanfatta - vad tycker jag om Luca Guadagninos SUSPIRIA? Jo, jag tycker om den. Det är en rätt bra film. Nej, mer än så. Det är en riktigt bra film. Den är långtifrån lika bra som originalet, men till skillnad från de flesta andra nynspelningar, är det här ett helt fristående, eget verk som hade mått bäst av att slippa jämföras med klassikern den bygger på.

Även om jag alltså gillar den nya SUSPIRIA, lär det dröja ett bra tag innan jag ser om den. Argentos film kan man se hur många gånger  om helst, man kan ständigt hitta nya detaljer man inte tidigare lagt märke till. Guadagninos film är för dyster och allvarlig för att klara alltför många återbesök.

  
    





(Biopremiär 23/11)

Bio: Fifty Shades Darker

Foton copyright (c) UIP Sweden
Nästan på dagen två år efter FIFTY SHADES OF GREY hade biopremiär, kommer här uppföljaren - lagom till Alla hjärtans dag. Vill man ge sin älskade en present på denna dag - köp då inte en biljett till FIFTY SHADES DARKER.
Medan jag såg FIFTY SHADES DARKER satt jag och formulerade min recension i huvudet; jag tänkte ut filmreferenser och sopiga skämt att dra till med. Men så läste jag om min recension av den första filmen, och konstaterade att jag ju faktiskt skrev allt redan där.
Jag kan väl inte påstå att jag hade någon större lust att se den här filmen. Den första filmen var ju inget bra. Men så tillhör jag heller inte målgruppen. Det skulle komma att visa sig att denna del två är flera (femtio?) grader sämre än 2015 års film.
Regissör den här gången är James Foley, som en gång i tiden gjorde WHO'S THAT GIRL och GLENGARRY GLEN ROSS, och som senare mest gjort avsnitt av TV-serier. Filmen bygger på en bok av EL James, och eftersom det är mellanboken handlar det bara om utfyllnad - en film som ska leda fram till den tredje och avslutande FIFTY SHADES FREED, som redan är inspelad och kommer nästa år. Notera att filmerna fått behålla de engelska originaltitlarna, till skillnad från böckerna.
FIFTY SHADES DARKER är en intressant film. En timme och 58 minuter under vilka det i princip inte händer någonting alls. Redan efter tio minuter började det krypa i benen på mig. Om jag suttit framför TV:n och zappat mellan kanalerna, och den här filmen dykt upp, hade jag bytt kanal ganska omgående. Efter en halvtimme fick jag extrem lust att resa mig upp och lämna salongen av ren leda.
Exakt vad som hände i förra filmen, och hur den slutade, mindes jag inte när jag traskade in på dagens pressvisning, men Dakota Johnson är tillbaka som Anastasia Steele. Hon jobbar nu som lektör på ett bokförlag i Seattle. Hon är duktig och chefens favorit. Chefen spelas av Eric Johnson, och han ger först ett sympatiskt, trevligt intryck, men han visar sig ha en annan, otäckare sida. Därför har denna rollfigur döpts till, håll i er, Jack Hyde!
Anastasia, Ana kallad, vill inte veta av sin påflugne chef, och återupptar förhållandet med Christian Grey (Jamie Dornan) - 27-årig miljardär med sadistiska böjelser. Irländaren Dornan ser inte alls ut att vara 27, vilket beror på att han är född 1982. Han är även en av världens tradigaste människor. Han är så träig att man kan använda honom som huggkubbe.
Ja, och sedan händer det ingenting.

Okej, jo, de går på en maskerad. Christian Grey har mardrömmar om sin riktiga mor, som dog av en överdos när Christian var liten glytt. Plötsligt åker Christian och Ana båt under en lång, lång stund, och jag höll på att tråkas ihjäl. De åker runt, runt, runt på en sjö - precis som de gör i ÅSA-NISSE I REKORDFORM. Märkligast i hela filmen är när när Christian störtar med sin helikopter och försvinner. Aha, nu är blir det lite drama till slut, tänkte jag, men där sket jag mig på tummen - två minuter senare dyker Christian upp hemma i lägenheten; han är lite rufsig i håret och säger att han klarade sig. Hur han klarade sig framgår inte. Om någon tycker att jag fläskar på med spoilers: äh, kom igen! Ni menar väl inte att ni tänker betala och se den här på bio? Eller överhuvudtaget?
Nå, men hur har vi det då med sexet? Allt snusk? Sadomasochismen? "Porren"? Det är minst sagt illa ställt på den fronten. Av någon anledning är det nu Ana som driver på och vill bindas och smiskas, medan han mjuknat. Sexscenerna är märkvärdigt kyska. De är korta, snälla, och för det mest behåller Christian Grey byxorna på. Alla sexscener, och många andra scener, dränks med ett fullkomligt vidrigt soundtrack. De absolut värsta låtar man kan tänka sig. Det är så hemskt att det närmast blir outhärdligt. Och jag undrar vilka som tänder på de mjäkiga sexscenerna. Konservativa, amerikanska tanter, kanske?

Kim Basinger medverkar i en liten roll - hon är så opererad i nyllet, att hon ser skitkonstig ut. Hon har fått grisögon. Marcia Gay Harden återkommer som Christians adoptivmor Grace. Hon var sjuksköterskan som tog hand om Christian när han blev föräldralös. Nu bor hon på ett slott. Hur gick det där till? Hade hon rejält tilltagen sjuksköterskelön? Hon gifte sig väl rikt, men det framgår inte riktigt.
Filmen slutar med en cliffhanger. Jag kan bärga mig. FIFTY SHADES DARKER är en enastående tråkig film. Den är påfrestande.
Fenomenet FIFTY SHADES inleddes med att EL James 2009 skrev så kallad fan fiction - två uppföljare till TWILIGHT, som James var besatt av. Böckerna publicerade hon själv som Kindleböcker, det vill säga e-böcker. Till saken hör att EL James, som egentligen heter Erika Mitchell, är född 1963. Hon fyller 54 nästa månad. Vi pratar alltså om en medelålders engelsk kvinna som älskar tonårsfenomenet TWILIGHT så pass mycket att hon skriver fan fiction. Jösses. Och ur dessa "falska" TWILIGHT-böcker föddes dundersuccén FIFTY SHADES.
På 1970-talet fanns det erotiska böcker för män. De hette bland annat Sexy Western och John Stake - Agenten från PICK. Dessa är förstås att föredra. De innehåller dessutom fler cowboys. Och agenter.
Efter pressvisningen diskuterade jag och en kollega andra, äldre filmer på samma tema, det vill säga sadomasochistiska förhållanden. Vi kom in på Liliana Cavanis NATTPORTIEREN från 1974. En på alla sätt bättre, betydligt bättre, film än FIFTY SHADES OF DARKER. Se den istället.
... Eller BERÄTTELSEN OM O, om du känner för lite Udo Kier mellan smiskandet.

(Biopremiär 10/2)



-->

Bio: A Bigger Splash

Foton: Sandro Kopp & Jack English © 2015 Frenesy Film Company. All Rights Reserved.

Avdelningen för skådespelare på betald solsemester:

År 2003 kom Francois Ozons film SWIMMING POOL. Jag minns den som rätt okej, främst för att den såg ut- och kändes som en gammal Eurotrashfilm av till exempel Joe D'Amato, men jag kommer inte ihåg så mycket mer av den än att Charlotte Rampling visade upp sig naken och att det förekom en dvärg. Ozons film var en nytolkning av Jacques Derays BASSÄNGEN från 1969, som jag inte har sett. Nu har italienaren Luca Guadagnino (KÄRLEK PÅ ITALIENSKA) gjort ännu en version av den här storyn.

Tilda Swinton spelar den Bowieinspirerade rockstjärnan Marianne Lane, som har problem med rösten och inte får prata. Hon lever med en yngre man, Paul (Matthias Schoenaerts), och när de semestrar på en italiensk ö, dyker plötsligt Mariannes excentriska ex Harry (Ralph Fiennes) upp tillsammans med sin dotter Penelope (Dakota Johnson). Plötsligt är tillvaron inte så idyllisk längre. Även om det var Harry som sammanförde Marianne och Paul, är han fortfarande kär i henne. Hon verkar också fortfarande ha känslor för Harry. Harrys förhållande till dottern är lite osunt, och Paul verkar dras till Penelope. Harry limmar på ytterligare ett par kvinnor. Svartsjukan ligger tjock och det kan aldrig sluta väl.

Det spelar ingen roll att det är ytterst kompetenta karaktärsskådespelare i rollerna. Denna lite mer än två timmar långa film känns som fjorton timmar. Jag tittade på klockan oräkneliga gånger. "Har det bara gått en halvtimme? Är det nittio minuter kvar? Nu får det hända något!". Om jag börjat se filmen på TV hade jag bytt kanal efter fem minuter. Ralph Fiennes är lite kul, men det hindrar inte filmen från att vara skittråkig. Först under dess sista halvtimme börjar det bli lite intressant och engagerande, men då är det för sent.

A BIGGER  SPLASH består mest av scener där rollfigurerna går runt och babblar om ointressanta saker. Ja, inte Tilda Swinton, eftersom hon inte får prata. Ibland får vi korta flashbacks från Mariannes och Harrys tid tillsammans med knark och fester. Mariannes rockkarriär får vi bara se väldigt korta snuttar av - vilket kanske är bra, eftersom hon för tankarna till Meryl Streep i RICKI AND THE FLASH. Hon ser bara ut som en utklädd skådis i tillbakablickarna.

Det är väldigt mycket naket i filmen. Både Ralph Fiennes och Matthias Schoenaerts visar upp organet. Fiennes gör en lång scen på flera minuter helnaken, med Stellan dinglande.

De hade kanske kul och trevligt när de spelade in den här filmen, det är onekligen välspelat, men jag tycker att manuset är illa disponerat, större delen av filmen går på tomgång, handlingen rör sig sällan framåt, och rollfigurerna är alla osympatiska vilket gör att man inte kan engagera sig.

Det lär inte dröja länge innan jag har glömt bort den här.

Se A BIGGER SPLASH tillsammans med kalkonen BY THE SEA för den ultimata upplevelsen. Två evighetslånga filmer om uttråkade människor på solkusten.

Härnäst ska Luca Guadagnino regissera en nyinspelning av Dario Argentos SUSPIRIA. Vem bad om den? Enligt IMDb ska Dakota Johnson och Tilda Swinton medverka i den.

Både Swinton och Fiennes är förresten med i HAIL, CAESAR!, som också har premiär den här helgen. Se den istället.

(Biopremiär 19/2)

Bio: Fifty Shades of Grey

Foton copyright (c) UIP Sweden
När jag går på pressvisningar i Malmö och Göteborg brukar vi vara 5-10 pers i salongen. Högst. På pressvisningen av FIFTY SHADES OF GREY var vi hur många som helst - det måste ha varit närmare 50 pers där. Jag kikade hastigt på närvarolistan och noterade att det kommit flera personer från samma tidning eller webbsida, istället för bara en. Och inte helt oväntat var majoriteten av besökarna kvinnor.
Trycket är hårt på brittiska regissören Sam Taylor-Johnsons (NOWHERE BOY) film efter  EL James bästsäljare "Femtio nyanser av honom" - fråga mig inte varför filmen fick behålla sin engelska titel. Jag fick veta att biografen Odeon i London slagit rekord - det här är den film i biografens historia som det gjorts flest biljettbokningar i förväg till. Nej, jag har förstås inte läst boken; det har inte känts som om den är riktad till mig - och de personer jag känner som läst den hävdar alla att den är riktigt illa skriven. Fast det är ju klart, de är alla så kallade "intellektuella", och tillhör inte bokens målgrupp. Ja, jag är fördomsfull, jag vet.
Innan filmen började berättade en ung kvinna bakom mig i salongen för sin kompis att boken är "ren pornografi" och omöjlig att filma så att det inte blir porrfilm av det hela. Jasså? Jaha. Men nu har vi alltså en film här - i USA är den R-rated, och amerikanska kritiker hävdar dessutom är det är ett "hard R"; det vill säga att den tänjer på gränserna och närmar sig NC-17 eller till och med X.
Ja, jösses. Dessa amerikaner. Det finns actionfilmer med PG-13-gräns som jag tycker borde barnförbjudas. FIFTY SHADES OF GREY känns besynnerligt barntillåten. Eler åtminstone otroligt snäll.

Dakota Johnson, dotter till Don Johnson och Melanie Griffith, och som ser ut som en ung Charlotte Gainsbourg, spelar litteraturstudenten Anastasia Steele, som jobbar extra i en järnhandel och vars journaliststudent till rumskompis ligger hemma och är sjuk. Anastasia skickas därför iväg i kompisens ställe för att intervjua den mystiske 27-årige miljardären Christian Grey, som spelas av Jamie Dornan, vars högra öga är lite större än det vänstra, han ser dessutom ut som prins Carl-Philip. Grey fattar tycke för den blyga och fumliga Anastasia och söker senare upp henne i järnhandeln. De börjar umgås.
Mr Grey är en man med många hemligheter och säregna drag. Han sover alltid ensam, han spelar sorgsna stycken på sin flygel, hans relation till sin familj - han är adoptivbarn - är inte den bästa. Och så har han ett lekrum. Därinne förvarar han sin utrustning. Han är "dominant", som han kallar det, och gillar att binda och piska kvinnor. Kvinnorna i sin tur får inte vidröra honom. Anastasia är oskuld och vet inte vad hon ska tro, och Grey vill att hon ska skriva på ett kontrakt som förbinder henne att underkasta sig honom, lyda honom, och inte berätta för någon om vad han - och de - sysslar med.
Anastasia kommer på sig med att ha blivit kär i Grey, som dessutom har försett henne med lyxprylar, men han är fortfarande märklig och klarar inte av att ha en normal kärleksrelation.

De senaste 25-30 åren har jag sett enorma mängder explotationfilm. Sexploitation. Eurosleaze. Porr från The Golden Age, när det var bioproduktioner med handling, skådespeleri och production values. Under 1970-talet förekom det sadomasochism i väldigt många B-filmer, främst europeiska sådana. Jess Franco gjorde ett helt knippe, det kom många filmer baserade på Markis de Sades berättelser, och den film som står ut mest i genren är förstås EMMANUELLE-regissören Just Jaeckins BERÄTTELSEN OM O från 1975, efter Dominique Aurys roman. Den då blivande Bondbruden Corinne Cléry spelade huvudrollen, Udo Kier var hennes älskade, medan Anita Ekbergs ex-make Anthony Steel (... Anastasia Steele?) gjorde sir Stephen - O skickas till sir Stephens slott, där hon blir hans ägodel och utsätts för diverse knytkalas och smiskaktiviteter. Det här var en elegant fransk film, den skyggade inte för explicita nakenscener, och Statens Biografbyrå såg sig tvingad att göra sju censurklipp i filmen, varav sex handlade om piskning.
Under 1990-talet sköljde en våg med så kallade erotiska thrillers över världen. Majoriteten av dessa, om inte samtliga, var varken speciellt erotiska eller spännande, tvärtom var de oftast trista och osexiga. Jag tänkte snarare på dessa filmer, än på Jess Franco och Just Jaeckin, när jag såg FIFTY SHADES OF GREY. Taylor-Johnsons film lider gravt av att vara en amerikansk mainstreamfilm. Den är lång; två timmar och fem minuter, fruktansvärt tråkig, och remarkabelt osexig. Den försöker kittla och bjuda på förbjuden frukt, men här fanns ingenting jag tyckte var vare sig upphetsande eller intressant.
Det bästa i filmen är Dakota Johnson, hon gör bra ifrån sig. Rent allmänt är de medverkande bra - men Christian Grey är en fantastiskt trist typ. En riktig torrboll. Jag hade även önskat lite mer inspirerade val av birollsinnehavare - tänk vad kul det hade varit om till exempel Udo Kier dök upp som Greys farsa eller betjänt.

På sätt och vis är detta en sexvariant av AMERICAN PSYCHO. Den emotionellt störde Christian Grey påminner om seriemördaren Patrick Bateman - men AMERICAN PSYCHO, som liksom FIFTY SHADES gjordes av en kvinnlig regissör, är en satir, den är rolig, och det är en bra film. FIFTY SHADES är varken rolig eller bra.
Den som är ute efter ångande sex lär bli besviken. Det dröjer en evighet innan de kommer till skott, och när det väl sker är det inget att skriva hem om. Dakota Johnson visar brösten ett flertal gånger, det är en del rumpor i bild, ibland skymtar lite könshår, men vi ser inga könsorgan. Inte mycket annat heller. Dominansscenerna är korta och smisket antyds mer än visas. Det är möjligt att hämmade amerikaner tycker att det här är vågat, men jag är svensk.
För att göra det hela ännu värre, dränks sexscenerna, och många andra scener, i riktigt hiskliga låtar. Soundtracket är vedervärdigt. Jukebox from Hell. För den övriga filmmusiken står Danny Elfman, som levererat ett märkligt anonymt score.
FIFTY SHADES OF GREY känns som ... TWILIGHT för tanter. Fast utan ofrivillig komik. En kvinnlig amerikansk kritiker skrev att filmen är bra eftersom allt skildras ur en kvinnas synvinkel, det är inte en dreglande karlslok som ligger bakom den här gången. Men går kvinnor verkligen igång på så här trista snubbar, kyska sexscener och en seg och tråkig film?
Dock kan jag inte sätta en etta i betyg på det här. Filmen är inte tillräckligt dålig.
Häromåret hittade jag en bok i en affär: "Fifty sheds of grey". Femtio svartvita fotografier på trädgårdsskjul. Den boken är garanterat bättre än den här filmen, som snarare borde heta FIFTY SHADES OF BEIGE.

(Biopremiär 13/2)

-->