Visar inlägg med etikett Dag Malmberg. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Dag Malmberg. Visa alla inlägg

tisdag 9 november 2021

Bio: Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton

Foton copyright (c) SF Studios

Tage Danielssons bok "Sagor för barn över 18 år" från 1964 läste jag åtskilliga gånger under min uppväxt. Jag tyckte att den var bra och rolig, och nu när jag skriver detta, känner jag att jag borde läsa om den - det är nog minst 30 år sedan jag läste den.

I en senare, reviderad upplaga av denna bok finns "Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton", vilken ju blev tecknad film av Per Åhlin 1975. Denna 23 minuter långa film har visats på SVT varje julafton sedan dess. Det är en film många citerar och refererar till. Det är inte konstigt, eftersom det är en mycket bra film, den är rolig, tänkvärd, och stämningsfull - även de som inte står på Tage Danielssons sida politiskt verkar uppskatta filmen.

Nu har Karl-Bertil Jonsson blev långfilm med manus och regi av Hannes Holm, en kille som ibland gör riktigt bra filmer, och som ibland lyckas lite sämre. Hans nya film, SAGAN OM KARL-BERTIL JONSSONS JULAFTON, alltså, hamnar någonstans mittemellan - mest för att den känns som ett enda stort "Varför?". Vi har redan novellen och Åhlins film, storyn är inte längre än så, det finns inget behov av att dra ut den till ungefär en timme och 45 minuter.

Ja, den nya filmen är alltså drygt 80 minuter längre än den tecknade versionen. För att lyckas med detta, har man varit tvungen att lägga in en ny parallellhandling - och denna handling blir så dominerande att huvudpersonen Karl-Bertil nästan hamnar i skymundan.

Simon Larsson spelar Karl-Bertil Jonsson, vars familj är så rik att hans ömma moder (Jennie Silfverhjelm) försöker få dem att prata franska hemma. Jonas Karlsson gör Tyko, fadern som äger ett varuhus. Allt vi får se i Åhlins film finns också med i Holms version, Dag Malmberg gör en HK Bergdahl som är trevligt lik den tecknade versionen, här finns en gubbe som får servettringar trädda över näsan, och en gatflicka som trycker en slips mot sin barm, dock bär hon BH i långfilmen. Vad som inte är med, är hakkorset på flaggspelet.

Men så har vi då parallellhandlingen. Vera (Sonja Holm) heter en flicka, som med sin sjukliga lillasyster bor på ett hem för föräldralösa flickor, vilket drivs av en kvinna spelad av Vanna Rosenberg. Vera stjäl på stan, det är fattigt och eländigt, och hon och systern längtar efter att få återse sin mor. Nu verkar det som att lillasystern kommer att bortadopteras, så allt är eländes elände.

Karl-Bertil träffar förstås på Vera, och blir förälskad i henne. Förutom att, inspirerad av Robin Hood (Adam Pålsson), stjäla julklappar från de rika och ge till de fattiga, måste han nu även hjälpa Vera. Denna parallellhandling är makalöst sentimental; det är en rejäl snyftare, snarare än en rolig julsaga - eller en allegori, som ju Danielssons berättelse är.

Åhlins film innehåller anakronismer, vilka understryker att berättelsen är tidlös. Holms film verkar placerad i en specifik tid, men jag vet inte säkert. De pratar om att gå på bio och se den nya filmen BORTA MED VINDEN, som ju kom 1939 - men Tyko Jonsson har minsann köpt en TV till sin familj i i julklapp.

Filmen avslutas med en epilog som utspelar sig i nutid, i vilken Claes Månsson spelar den vuxne Karl-Bertil (som borde vara över hundra år). Denna epilog är fullkomligt onödig och tillför ingenting. När eftertexterna börjar rulla, börjar Claes Månsson hålla en variant på Tage Danielssons monolog om sannolikhet.

SAGAN OM KARL-BERTIL JONSSONS JULAFTON har ett fint filmfoto och fina miljöer. Här finns gott om bra skådisar - bland de vuxna rollfigurerna. Barnskådespelarna pendlar mellan att vara lillgamla och lite halvkassa skådisar, som ju är brukligt. En del scener är skojiga.

Det är svårt att tycka illa om den här filmen, den kan säkert uppskattas av barnfamiljer - men som sagt, det är inte utan att jag undrar varför den gjorts. Jag hade hellre sett att Hannes Holm skrivit och regisserat en helt egen julberättelse, det hade kunnat bli mycket bättre än den här filmen.

För övrigt saknar jag förstås rösterna från den tecknade version, framför allt Tages berättarröst.



 

 

 

(Biopremiär 12/11)


fredag 19 december 2014

Bio: Micke & Veronica

Foton: Jonath Mathew ©2014 StellaNova Film AB

MICKE & VERONICA. Är det en genialiskt enkel titel - eller en hopplös titel? Kommer vi att komma ihåg den på samma sätt som NÄR HARRY TRÄFFADE SALLY ... och HAROLD Å MAUDE, eller kommer vi att minnas filmen som "Den där filmen om de där vad de nu hette"?

I vilket fall: det här är en ny romantisk komedi av Staffan Lindberg, som gjorde Peter Magnusson-filmerna SOMMAREN MED GÖRAN och EN GÅNG I PHUKET. Den här gången har han gjort ännu en typisk Peter Magnusson-komedi - fast med David Hellenius i huvudrollen. Magnusson dyker dock också upp, han har en liten biroll.

Temat är det beprövade "fish out of water", en vanlig kille som hamnar i en ny, främmande miljö där han inte passar in. Hellenius spelar den ensamstående snickaren Micke; hans ex och tillika modern till hans dotter har fått ihop det med Mickes arbetsskygge kollega (Magnusson). Izabella Scorupco gör överklasstjejen och sjuksköterskan Veronica, vars ex och tillika fadern till hennes son lämnat henne för sonens dagisfröken.

Micke träffar Veronica när han kommer hem till henne för att ta en titt på köket som ska byggas om. Senare följer Veronica med en arbetskamrat, som ska på dejt med en kille hon hittat på nätet. Killen visar sig förstås vara Micke, kollegans dejt går inte som planerat, och Micke och Veronica får ihop det.

Snart bär det av till en lyxig liten ort i Bohuslän, där Veronicas icke så ömma föräldrar bor i en vräkig kåk. Veronica tycker att det kanske inte vore så bra om Micke avslöjar att han är snickare, så han låtsas vara läkare; hjärtspecialist till på köpet - en lögn som kommer att komplicera saker. Micke konfronteras med udda typer, förvecklingar uppstår, hans förhållande med Veronica får sig en törn ...

Den romantiska komedins byggstenar betas av. MICKE & VERONICA är inte en speciellt originell film. Det drivs mycket med överklassen - Suzanne Reuter som Veronicas morsa gör ännu en av sina patenterade satkärringar, en riktigt självisk, nedlåtande och obehaglig typ. Många rollfigurer är lite för överdrivna trots komediramen; här finns en sur kvinna som driver en seglarskola för barn och som inte känns alltför trovärdig. Cecilia Ljung och Dag Malmberg spelar det märkliga grannparet Anki och Lars-Åke som har ett öppet förhållande; Lars-Åke gör närmanden på Micke.

Plötsligt dyker Philip Zandén upp som Mickes farsa Tommy. Micke har inte sett honom sedan har var tre år och har sagt till alla att Tommy är död. Tommy är en före detta schlagersångare, en slarver, men street smart och lyckas bli populär i alla läger - utom hos Micke.
... Nå. Vad ska jag då tycka om det här? Tja ... Det blir ju inga superlativer. I början av filmen är skådespeleri och repliker lite märkligt svajiga, något som tar sig efter en stund. Men jag kan inte påstå att jag hade tråkigt. Det är en rätt slätstruken film, men den är trevlig. Jag vet, det låter trist, men det här är trevligt. Ibland är det dessutom roligt. David Hellenius gör en sympatisk figur och kontrasterar mot majoriteten av övriga personer, vilka är rätt vidriga. De övriga på pressvisningen skrattade mer än jag, det ska bli spännande att se vad de skriver i sina recensioner; många filmkritiker har ju en tendens att sätta ettor och tvåor trots att de skrattar och verkar trivas; som om de inte vågar stå för sina egentliga åsikter.

Det är kul att åter få se Izabella Scorupco. Senast såg vi henne i det enastående usla dramat ÄNGLAVAKT och jag tycker att det är synd att hon av någon anledning sumpade sin karriär efter GOLDENEYE. Hon är ju faktiskt en begåvad aktris och en synnerligen vacker tös. Hon och Hellenius gör dessutom den här filmens enda förhållandevis realistiska figurer.

Betyget härunder är svagt, men jag tycker att det nog är lite taskigt att sätta en tvåa. Då kommer ju filmen att klumpas ihop med en massa andra, betydligt sämre filmer jag gett en tvåa.







(Biopremiär 25/12)

måndag 14 april 2014

Bio: Och Picadilly Circus ligger inte i Kumla

Foton copyright (c) Noble Entertainment
Deckarförfattaren Håkan Nessers roman "Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö" må vara framgångsrik, men filmatiseringen som kom 2005 var inget vidare. Stifft och teatraliskt.
2008 påbörjade bröderna Bengt (Manus och regi) och Hans Danneborn (producent) en filmatisering av Nessers bok "Och Picadilly Circus ligger inte i Kumla", en systerroman tioll "Kim Novak" och liksom den baserad på Nessers egen uppväxt. Av diverse skäl blev filmen inte färdig förrän nu - sex år senare! Pengarna tog slut och filmarna stötte på alla möjliga problem. Tydligen.
Filmen är inspelad på plats i Kumlatrakten och i alla roller ses för mig helt okända förmågor, enligt uppgift är de lokala skådisar. Den ende jag känner igen är Dag Malmberg som dyker upp som polis, han har varit med i ett rejält gäng filmer och TV-program. Anton Ahremalm, som ibland är förvillande lik en ung Olle Ljungström, spelar Nessers alter ego Mauritz, en uttråkad gymnasieelev som bor med sina föräldrar i trista Kumla. Året är 1967 och Mauritz och hans polare älskar popmusik. Han träffar den väna Signhild (Amanda Ekblom-Käck), som har ett litet helvete hemma. Hennes farsa (Linus Lindman) är en finsk alkis som misshandlar sin fru; Signhilds morsa Ester (Isabelle Moreau). De unga tu inleder en romans. Plötsligt sker ett mord - och Mauritz börjar att nysta i fallet medan polisen står hjälplös. Det uppstår fnurror på tråden i förhållandet med Signhild.
OCH PICADILLY CIRCUS LIGGER INTE I KUMLA är en rätt märklig film. Som helhet känns det som en amatörfilm; som en filmelevs avgångsprojekt eller något ditåt. Filmen spretar åt alla håll och hittar ingen enhetlig stil. Ibland är filmfotot tjusigt, ibland inspirerat med kul åkningar - och ibland är det riktigt fult och taffligt. Här och var har man slängt in omotiverade slowmotionscener och dessa ser ganska hemska ut.
Skådisarna gör rätt bra ifrån sig. Jag trodde att Mauritz var i 30-årsåldern och blev förvånad när han plötsligt sitter i ett klassrum, men Ahremalm är inte alls dålig. Dock kämpar allas med stela repliker och ett oerhört stökigt manus. Mordgåtan står inte i fokus, den är bara en sidopryl. Filmen handlar om Mauritz och Signhild. Ibland beter sig rollfigurerna väldigt märkligt. Här finns en del töntigt arty scener, som till exempel när det unga paret är ledsna och fullt påklädda går ut och sätter sig i en sjö. Mot slutet blir handlingen alltmer förvirrande.
Man har vräkt på med en massa tidstypiska fordon och produkter, och nog ser det ut att vara 60-tal - men ungdomarna känns mest som ett gäng hipsters från modern tid. Fast utan skägg. Ett par repliker låter allt annat än tidstypiska.
Filmens berättartempo är mördande långsamt och filmaffischen är ful.
En lärare pratar skånska och Mauritz dreglar när han sover vid skolbänken.








(Biopremiär 11/4)

-->