Visar inlägg med etikett DVD. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett DVD. Visa alla inlägg

söndag 8 november 2020

DVD/Blu-ray/VOD: The Pale Door

THE PALE DOOR (Njutafilms)

Nu blir det nyproducerad Western igen här på TOPPRAFFEL! Och skräck. Samtidigt. En skräckwestern, författad av bland andra Keith Lansdale, son till den uppburne författaren Joe R Lansdale, som i sin tur agerar verkställande producent på den här filmen. Regissör är en av männen bakom SCARE PACKAGE, Aaron B Koontz, som också varit inblandad i manuset.

THE PALE DOOR. Den bleka dörren. Nej, det är ingen vidare titel på en film. Om jag bara såg titeln listas någonstans utan beskrivning, skulle jag aldrig överväga att undersöka vad det är. Fast filmaffischen, det vill säga DVD- och Blu-ray-omslaget, till den här filmen är snyggt. Filmen släpptes först till streaming, där jag såg den, men fysiska utgåvor är på väg.

Idén till den här filmen är inte så dum. Vi befinner oss i vilda västern, och ett gäng laglösa rånar ett tåg, kommer över en kista innehållande en flicka och inte guld och pengar, och de hamnar i en liten håla bebodd av häxor, som gillar att döda folk som kommer dit.

Ingen dum idé, det här lät intressant - och rätt coolt. Tyvärr är utförandet till större delen under all kritik. Skådespelarna är egentligen helt okej, de är inga större kändisar, men flera av dem har medverkat i välkända produktioner; det är inte amatörafton. Mest känd är nog den gamle karaktärsskådespelaren Stan Shaw, som jag lustigt nog bara häromdagen såg i en av sina allra första roller - i Cirio H Santiagos osannolikt taffliga blaxploitation-kung fu-film TNT JACKSON från 1974, en skitrolig film jag helhjärtat rekommenderar (finns på Prime).

Tyvärr kämpar dessa skådespelare med ett illa skrivet manus och med ännu värre dialog. Och dialog är det gott om. Det pratas alldeles för mycket i filmen och ofta helt i onödan. Koontz' regi är rätt valhänt och osäker.

Som de flesta andra filmer nuförtiden, är THE PALE DOOR filmad digitalt - och det ser verkligen digitalt ut. Filmfotot är fult och sterilt, och ger ett amatörmässigt intryck - det ser verkligen billigt ut. Inte blir det bättre av att alla kläder ser ut att vara helt nyinköpta från en cowboyaffär. Redan i prologen, där en man ropar till sina söner att de måste sätta på sig stövlarna, reagerade jag - de där ullfodrade stövlarna såg ju verkligen inte ut som något från 1800-talet.

Filmen innehåller en del blod, action och effekter, men det är inget att skriva hem om. Plus för att man inte använt sig av datoranimerade revolverskott, med pickorna låter "paff!", vilket förstärker intrycket av att vi tittar på några som leker cowboys. Jag blev inte klok på om designen av häxorna, med stora häxnäsor och -hakor, är tänkt att vara otäck eller skojig.

För att vara en film med mycket pangande och splatter, är tempot vansinnigt långsamt. Det tar drygt 40 minuter innan den egentliga handlingen kommer igång. Det är dåligt berättat och bitvis förvirrat.

Betyget två är egentligen för högt till THE PALE DOOR, men här finns ett par hyfsade scener och bra idéer, så en etta är lite för lågt.


 


söndag 25 oktober 2020

VOD: Scare Package

SCARE PACKAGE (Njutafilms) 


Mer ny skräck, denna gång en film som häromveckan släpptes direkt på Sveriges streamingtjänster.

Det korta formatet lämpar sig ofta bra för skräck och rysare. Exempel på klassiska noveller i genren hoppar vi över, eftersom de är oräkneliga. I skräckserietidningar var kortrysare länge det förhärskande formatet, med förlaget EC Comics och tidningar som Tales from the Crypt som bästa exempel. På TV har vi fått program som THE TWILIGHT ZONE och Alfred Hitchcocks olika serier. Och på bio har vi sett brittiska Amicus' antologifilmer, ja, och CREEPSHOW, förstås.

Dessa antologifilmer har ofta en sak gemensamt. De brukar i de flesta fall innehålla en eller två episoder som inte håller måttet. De brukar bestå av fyra eller fem berättelser, samt en ramhandling, men om bara en historia är kass, är man rätt nöjd ändå.

Sedan finns det en del antologifilmer där ingen av historierna håller måttet, där alla har svaga, eller inga, slutpoänger, eller där allt är illa gjort. De flesta av dessa är dock extrema lågbudget- eller direkta amatörproduktioner, där det inte funnits några bossar som sett till att den färdiga filmen faktiskt går att visa för en betalande publik. 

SCARE PACKAGE är producerad av den amerikanska streamingtjänsten Shudder, en skräckversion av Netflix. Det här är en film som till större delen ser ut som en "riktig" film, och inte som något gjort av några kompisar som köpt en digitalkamera.

... Dock vet jag inte riktigt vad jag ska tycka om filmen. Den är gjord av sju regissörer och innehåller sju historier - fast det känns som fler, och vissa av dem flyter ihop.

SCARE PACKAGE påminner lite om en ovanligt välgjord Troma-film. Betoningen ligger på komedi och splatter. Och det är extremt mycket splatter, effekter, gegga och klet. Dessa blodiga effekter är till större delen rätt bra gjorda, eller de är åtminstone kul i sin kladdighet.

Det är värre ställt med de olika historierna och den märkliga ramberättelsen, som utspelar sig i en videobutik. Några historier är alldeles för tunna, det är knappt så att jag märker att de börjar och slutar. Och eftersom historierna är för många, glöms de tidigare bort ju närmare slutet man kommer. Filmen varar en timme och 47 minuter, vilket är en halvtimme för länge. Man blir mätt och tröttnar halvvägs.

Den legendariske kultfilmskritikern och -profilen Joe Bob Briggs (som egentligen heter John Bloom) dyker upp som sig själv, vilket är lite kul - han betydde mycket för mig när jag var ung. Fast idag orkar jag inte läsa honom.

Jag vet inte riktigt vad jag ska sätta för betyg på SCARE PACKAGE. Nedanstående betyg är säkert ett överbetyg.

onsdag 14 oktober 2020

DVD/Blu-ray/VOD: Let's Scare Julie

LET'S SCARE JULIE (Njutafilms)

Den engelske filmskribenten Alan Jones tycker tydligen att LET'S SCARE JULIE, med manus och regi av Jud Cremata, är lysande. Jaha, det gjorde mig lite nyfiken på den här nysläppta filmen, som har copyrightåret 2018 utskrivet sist i eftertexterna, men som enligt IMDb är en film från i år.

Tja, det börjar onekligen bra, med snygga förtexter och tvärflöjt på ljudspåret. Därefter tar själva filmen vid, och det dröjde inte länge innan jag undrade vad i helvete det var jag satt och tittade på.

Jag hade inte läst mer än Jones' citat, och ett kort handlingsreferat, så jag visste inte att det här är en film som använder sig av gimmicken med en enda tagning. Kameran följer efter skådespelarna genom hela filmen, utan att det klipps. Dock fuskas det på ett par ställen.

LET'S SCARE JULIE handlar om ett gäng tonårstjejer som ... Tja, de sitter i ett rum. De här unga skådisarna är riktigt begåvade, det får jag ge dem, men deras rollfigurer är osympatiska och jobbiga. De sitter där i rummet och babblar i mun på varandra, deras samtal är totalt ointressanta, och efter femton minuter har det bokstavligt talat inte hänt någonting alls.

Sedan får de den väldigt konstiga idén att klä ut sig och bryta sig in i huset på andra sidan gatan, för att skrämma en mystisk tjej som bor där. Vaffan? Är de helt jävla dumma i huvudet, de här töserna? Så kan man väl inte göra? Är de psychos hela högen?

En av tjejerna följer inte med till huset, hon stannar kvar, och det är henne vi får följa. Alltså, vi stannar kvar - i realtid - hos en tjej som inte gör någonting alls mer än att vänta på att hennes kompisar ska komma tillbaka.

Men bara två av kompisarna kommer tillbaka. Det hände visst något otäckt i huset och tjejerna försvann. Och snart verkar det som att någon eller något följt med tillbaka. Vad är det?

Fråga inte mig, eftersom filmen bara slutar tvärt.

Tekniskt sett är den här filmen rätt hyfsad, men Jud Cremata borde skrivit ett ordentligt manus innan han började filma. Hans film är nämligen varken spännande eller otäck, den är bara skittråkig. Och den saknar en fungerande handling. Framför allt saknar den ett slut. Cremata tyckte tydligen att det var en bra idé att låta sin huvudperson skrika och sedan klippa till svart. Jag kan berätta att detta är en väldigt dålig idé. Det är uppenbart att Cremata inte visste hur han skulle avsluta sin film, eller ens vad den egentligen handlade om och gick ut på. Ett tema i filmen är mobbing, men det görs det inte så mycket av.

En fruktansvärd massa namn listas i eftertexterna, vilket avslöjar att denna minimalistiska film kostade en del att göra. Det märks inte. LET'S SCARE JULIE är totalt värdelös. Möjligen kan den uppskattas av 15-åriga tjejer som gillar att babbla och vara störiga.

Dock blev jag sugen på att se om LET'S SCARE JESSICA TO DEATH, så det gjorde jag. Det är en klassisk lågbudgetskräckis från 1971, och det är verkligen jättebra. Se den istället!


 



lördag 19 september 2020

DVD/VOD: BADLAND

BADLAND (Studio S Entertainment)


Dags för ännu en nyproducerad western. BADLAND från 2019.

Häromåret kom en western som hette PRISJÄGAREN (ANY BULLET WILL DO). Jag såg den, men av någon anledning recenserade jag den inte. PRISJÄGAREN var inget vidare, det var en ganska märklig film. Till synes hyfsat påkostad, till skillnad från många andra lågbudgetfilmer, men rätt taffligt gjort.

Den filmen regisserades av Justin Lee, och det är Lee som skrivit och regisserat BADLAND.

BADLAND skulle kunna ha blivit en bra film. Grundstoryn är inte så dum: Pinkerondetektiven Mathias Breecher (Kevin Makely) är på jakt efter en rad sydstatsbefäl som är efterlysta för krigsbrott. Breecher letar upp dem en i taget, med avsikt att se till att de hängs. Problem uppstår när de inte går med på att frivilligt låta sig hängas. Ännu mer problem uppstår när en av av de efterlysta, Cooke (Bruce Dern), inte bara är ångerfull, sjuk och döende, utan även har en förtjusande dotter, Sarah (Mira Sorvino), som Breecher fattar tycke för.

Justin Lee har lyckats anlita en lång rad kända namn till sin film. Förutom de ovan nämnda, medverkar Wes Studi, Jeff Fahey, Tony Todd, James Russo, Amanda Wyss, med flera. Tyvärr kan dessa rutinerade skådespelare inte rädda BADLAND.

Dialogen är bitvis riktigt bedrövlig. Inte de bästa skådespelare kan fälla dessa repliker på ett övertygande sätt. Men allt i filmen är lite tafatt. Det är lite amatörmässigt gjort. Filmen saknar en egen stil, den har ingen stil alls. Filmmusiken är, som ofta är fallet, mördande tråkig och består mest av en ensam, sorgsen fiol. Ibland ligger det monoton musik över scener som hade funkat betydligt bättre utan musik.

Dessutom varar BADLAND två timmar. Det är åt helvete för långt. Alla scener varar för länge, många scener är onödiga, tempot är alldeles för långsamt, och filmen blir tråkig. Men! En skicklig klippare hade kunnat göra en bättre film av det här. Om man kapar trettio minuter, och rappar upp övriga scener, samt byter ut den vissna filmmusiken, kan man få en helt okej western.

Här finns några bra scener. Scenerna med Bruce Dern är rätt fina, och den spirande romansen mellan Breecher och Sarah funkar bättre än actionscenerna. Kanske borde Justin Lee satsa på kärleksfilmer istället för westerns?


fredag 18 september 2020

DVD/VOD: Den sista duellen

DEN SISTA DUELLEN (Studio S Entertainment)


Det är ju lite illa ställt med westerngenren nuförtiden. I synnerhet när det gäller lågbudgetfilmer som släpps direkt på streaming och DVD. Ibland får filmskaparna tag på ordentliga westernkulisser och en och annan namnkunnig skådis, men resultatet ser mest ut som cowboymaskerad - vilket beror på att filmerna skjuts digitalt, och på att kulor och krut ersätts med datoranimerade effekter. Det luktar inte damm, svett, krut, hästskit och blod om denna nya filmer. Jag har sett några stycken som släppts de senaste åren, men jag verkar bara ha recenserat den som heter HICKOK. Den var inget vidare.

GONE ARE THE DAYS, i regi av Mark Landre Gould, har i Sverige döpts till DEN SISTA DUELLEN. Det är en missvisande titel - eftersom filmen inte innehåller någon sista duell, den innehåller ingen duell alls. Filmen borde istället kallats DET SISTA BANKRÅNET.

Det här är den väldigt långsam film. Vissa kan nog uppleva den som provocerande långsam. Samtidigt är detta en av de bättre westernfilmer som gjorts de senaste tio åren. Detta beroende på ett par riktigt starka rollprestationer - Lance Henriksen gör antagligen sitt livs roll.

Henriksen spelar den gamle bankrånaren Taylon. Taylon är svårt sjuk, han är döende. Men, han vill inte dö ensam hemma i stugan - han vill dö med stövlarna på. Han har en dotter, Heidi (Meg Steedle), som inte vet om att Taylon är hennes far. Heidi jobbar som prostituerad på saloonen i Durango, och Taylon tänker se till att hon får tillräckligt med pengar så att hon kan ta sig därifrån och leva ett bättre liv. I Durango ligger en bank Taylon aldrig lyckades råna. Således tänker han göra ett sista försök, och lyckas han ska Heidi få bytet.

I Durango finns även en sheriff med mystiskt förflutet som som Texas Ranger. Will heter han, och han spelas av Tom Berenger. Will är välbekant med Taylon. Ytterligare en invånare i staden är den onde och psykotiskt leende Jaden (Steve Railsback), som håller fast Heidi i sitt nät.

Det tar över 80 minuter innan det första skottet avlossas i denna westernballad. Större delen av filmen består i att åldrade män filosoferar över sina liv och över döden, och över en värld och livsstil som håller på att försvinna. Att filmen funkar är skådespelarnas förtjänst. Även Tom Berenger är enastående, liksom Meg Steedle, men alla är bra. Danny Trejo har en mycket liten roll som färjkarl - i ordets mytologiska betydelse.

Filmfotot är utmärkt, miljöerna är bra. Jag har väl vissa invändningar vad gäller musiken. Många moderna westerns försöker ha något slags "realistisk" westernmusik på ljudspåret; plinkande och plonkande i trakterna av bluegrass. Och det blir lite trist, det blir sällan dramatiskt. Så är fallet även här. Men - under filmens sista scen och när eftertexterna börjar rulla, fläskar man oväntat på med pampig filmmusik som känns hämtad från en 50-talswestern. Detta för att markera slutet på en epok, gissar jag.

Betyget fyra är kanske att ta i, men jag har inga halva betyg. Annars hade jag satt betyget 3½.

fredag 31 juli 2020

Bio/VOD/DVD/Blu-ray: Deerskin

DEERSKIN (Njutafilms)

Nu blir det franskt här på TOPRAFFEL!

Det är ju märkliga tider vi lever i. Därför får den franska filmen DEERSKIN premiär på VOD, DVD och Blu-ray samtidigt som den går upp på bio på ett par biografer.

Jag visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig av DEERSKIN. Filmen, som tävlade i sektionen Director's Fortnight i Cannes förra året, verkade minst sagt udda. Handlingsreferatet lät inte klokt. Vad fanken var det här?

DEERSKIN är skriven och regisserad av Quentin Dupieux, som tidigare bland annat gjort mördardäckfilmen RUBBER. Och ja, DEERSKIN är en riktigt udda film, en fullkomligt absurd historia. Den klassificeras som "komedi" och "skräck", och tja, visst tenderar den skräck mot slutet, men filmen kan knappast kallas skräckfilm. Det här är en bisarr komedi.

... Och det är den bästa nya film jag sätt på bra länge! DEERSKIN är underbar.

Jean Dujardin spelar den besynnerlige Georges, som verkar drabbats av en medelålderskris. Eller så är han bara knäpp. Riktigt rejält knäpp. Filmen inleds med att Georges lägger alla sina besparingar på en frän hjortskinnsjacka. Han blir fullkomligt besatt av denna jacka, och av hjortskinnsplagg rent allmänt.

Georges' fru har slängt ut honom och spärrat deras gemensamma bankkonto, vilket innebär att Georges' bankkort inte fungerar, han är pank. Han tar in på et hotell och betalar för rummet med sin vigselring. Han har med sig en videokamera och filmar allt och alla, men hans jacka står alltid i fokus. Jackan pratar med honom.

På en pub träffar Georges servitrisen Denise (Adèle Haenel). Georges låtsas vara en filmskapare som väntar på sitt team och sina producenter, vilka han påstår är insnöade i Sibirien. Det här intresserar Denise, eftersom hennes hobby är filmredigering. Georges "anställer" Denise, tillsammans ska de göra en film. En film som handlar om att ingen längre ska bära jacka, den ende som får bära jacka är Georges.

Georges behöver mer pengar, han behöver fler hjortskinnsplagg, och han tvingas börja begå brott.
Hjortskinn ... Öj, öj, öj!
DEERSKIN ser inte ut att ha kostat mycket pengar. Estetiskt är det oansenligt, filmiskt är det enkelt, och de vintriga miljöerna är gråa och trista. Det känns lite grann som att Dupieux samlat ihop några polare för att göra en flängd film. Nu är väl så inte riktigt fallet, enligt IMDb kostade filmen uppsksattningsvis fyra miljoner euro att göra, det vill säga mer än de flesta normalbudgeterade svenska långfilmer. Jean Dujardin är en av Frankrikes största filmstjärnor, så han fick säkert en hacka, och en del kända ansikten dyker upp i småroller - bland annat Albert Delpy och Marie Bunel.

Jean Dujardin är jättebra som den knepige Georges. Filmen är skitrolig, jag skrattade högt flera gånger, det här liknar ingenting annat. Visst, det här är inte en film för vem som helst, men vem vill väl vara vem som helst?

Plus i kanten för att DEERSKIN bara varar 77 minuter och aldrig hinner bli tråkig!
 






(Biopremiär 29/7)

måndag 27 juli 2020

DVD/VOD: The Curse of Valburga

THE CURSE OF VALBURGA (Njutafilms)

Slovenien.

Slovensk film.

Har jag någonsin sett en slovensk film? Har jag recenserat något från Slovenien? Nä - det närmaste jag kommit, är den bosniska CIRKUS COLUMBIA, där Slovenien var inblandat i produktionen.

THE CURSE OF VALBURGA är en slovensk skräckkomedi med manus och regi av Tomaz Gorkic. Som bekant är jag numera rätt avigt inställd till genrefilmer gjorda med väldigt låg budget. Jag vill förstås fortfarande upptäcka nya grejor som är bra och lovar gott inför framtiden, men för det mesta sitter jag där och suckar och undrar vad det är för billigt mög jag tittar på.

Men!

Tomaz Gorciks film blev en liten överraskning. Jag kom på mig med att gilla den här filmen! Det handlar inte om en klassiker i vardande, men det är en bisarr liten film som höjer sig över den mediokra konkurrensen.

Det hela börjar lite tveksamt med en fullkomligt onödig och alldeles för lång prolog, följd av snygga, men alldeles för långa förtexter. Därefter rullar handlingen igång:

Två bröder, varav en är hård och osympatisk, möter upp med en tredje osympatisk kille för att diskutera ett sätt att snabbt tjäna pengar. De tre är småskurkar och de yngre brodern tror sig ha kommit på världens grej. I trakten finns en slottsliknande herrgård som heter Valburga, och enligt legenden bodde greve Draculas kusin där. Den långsökta planen går ut på att arrangera guidade rundvisningar i kåken, ta rejält betalt av nyfikna turister, och skrämma skiten ur dem med hjälp av utklädnader och effekter.

Det första lasset turister anländer, det är en blandad och besynnerlig skock knäppgökar. Ett medelålders tyskt par som är jätteglada, eftersom de pimplar öl hela tiden. En rysk porrfilmsregissör tillsammans med två modeller, han ska smygfilma en porrfilm under rundvandringen och uppfinner vad han kallar "lesbisk retrorumänsk analsex". Här är några gothare, och så anländer en stenhård svensk kille, som är på jakt efter något som ska finnas gömt i Valburga.

Rundvandringen går inget vidare, och värre blir det när det visar sig att de har THE HILLS HAVE EYES i källaren. En mordisk kannibalfamilj har huserat där under flera decennier. Turister och arrangörer slaktas en i taget och blodet sprutar friskt.

THE CURSE OF VALBURGA känns lite grann som en begåvad Tromafilm. Humorn är vulgär och barnslig, men kul om man är på det humöret. Skådespeleriet är överdrivet och antagligen inget vidare om man förstår slovenska. Flera av rollfigurerna pratar dock dålig engelska, eftersom de ska föreställa turister.

Tomaz Gorcik och hans team visar sig dock vara begåvade filmskapare, rent tekniskt och estetiskt. Make-up och specialeffekter är bättre än förväntat, ibland är det väldigt bra. Filmfotot är ofta riktigt snyggt, det här ser bra ut, i synnerhet under de snaskigaste skräckscenerna. Det är mörkt och effektivt. Filmen vinner även på att de hittat bra inspelningsplatser.

Det vore kul att i framtiden se Gorcik sätta tänderna i en mer "allvarlig" skräckfilm. Han borde kunna göra något som är både snyggt, underhållande och chockerande. Men ett bra manus och bra skådisar kan han bli ett regissörsnamn att räkna med.

lördag 13 juli 2019

DVD/Blu-ray/VOD: Godzilla: Återkomsten

GODZILLA: ÅTERKOMSTEN (Studio S Entertainment)
Den senaste amerikanska Godzillafilmen; GODZILLA II: KING OF MONSTERS, tyckte jag var rätt outhärdlig - bara en massa monsterfajter i mörker, och jag längtade ut från biografen. Jag tänkte att så här var väl inte de japanska Godzillafilmerna, vilka jag minns som rätt charmiga. Å andra sidan har jag inte sett de japanska filmerna sedan 1990-talet, då (vad jag tror var) allihop släpptes på VHS - de som kommit sedan dess har jag inte sett. Visst genomgick japanska Godzilla olika faser och olika grader av allvar, eller brist på allvar, men jag tyckte att de var kul och underhållande.

Så ser jag då en ny, japansk Godzillafilm - SHIN GOJIRA, eller  GODZILLA: ÅTERKOMSTEN, från 2016 ... och den visar sig vara mördande tråkig.

GODZILLA: ÅTERKOMSTEN, i regi av Hideaki Anno och Shinji Higuchi, är en reboot, en nystart. Det här är ett försök att göra en realistisk skildring av hur det skulle gå till om Godzilla för första gången anfaller dagens Japan.
Vill vi se en realistisk skildring av detta? Efter att ha suttit igenom filmen är svaret på denna fråga: NEJ!

Visst är scenerna där Godzilla demolerar städer maffiga och häftiga. Men! Dessa scener upptar sammanlagt ungefär en  kvart. Resten av den två timmar långa filmen består av gravallvarliga japaner i kostym som sitter i möten. Politiker och militärer. Namn och titel skrivs ut i bild, som om vi skulle lägga det på minnet.

GODZILLA: ÅTERKOMSTEN är en skildring av japansk byråkrati, och är man intresserad av japanska sammanträdeslokaler och kontor - och av heltäckningsmattor - får man sitt lystmäte. Istället för fläskiga scener med monster, får vi oändliga scener med folk som sitter ner och pratar. Och det är fruktansvärt ointressant och tråkigt. Om man inte är byråkrat själv och går igång på sånt här.

Jag hade grava problem med att behålla uppmärksamheten när jag såg filmen. Jag började tänka på annat och pyssla med annat.

Alltså: nu har vi fått en Godzillafilm med alldeles för mycket action, och en med alldeles för lite action. Hur vore det med en Godzillafilm som ligger någonstans mittemellan dessa två ytterligheter?

torsdag 11 juli 2019

DVD/Blu-ray/VOD: The Witch in the Window

THE WITCH IN THE WINDOW (Njutafilms)
WE GO ON hette en hyfsad spökfilm som kom häromåret. Den var egentligen inget specielllt, men lite intressant, vilket gjorde att den höjde sig en aning över resten av all lågbudgetskräck som översvämmar marknaden.
Nu är en av männen bakom WE GO ON; Andy Mitton, tillbaka med en ny spökfilm, och på en del sätt är resultatet bättre den här gången. Alex Draper spelar Simon, som köpt en gammal nedgången kåk på vischan i Vermont. Tanken är att han ska rusta upp huset och sälja det dyrt, det är åtminstone vad Simon påstår. Tillsammans med sin tolvårige son Finn (Charlie Tacker) flyttar han in i kåken och börjar renovera och ha sig - och självklart dröjer det inte länge innan det visar sig att huset är hemsökt. För flera decennier sedan hade en kvinna, Lydia, dött där, när hon satt i sin fåtölj och tittade ut genom fönstret. Och jodå, visst dyker Lydia upp där i fåtöljen, stirrande ut genom fönstret.
THE WITCH IN THE WINDOW är en lågmäld och finstämd film. Antalet medverkande är litet, och skådespeleri och dialog är kanske lite teatraliskt, men å andra sidan är filmfotot överraskande bra; det är riktigt fint och stämningsfullt. Dessutom är filmmusiken melodisk, vilket är rätt ovanligt i dagens skräckfilmer, filmen har ett ordentligt musikaliskt ledmotiv.
Jag tyckte faktiskt att filmen till en början var kuslig på riktigt, under dess första halva kände jag nackhåren resa sig vid ett par tillfällen. Men det håller inte hela vägen. Det här är en kort film, bara en timme och 17 minuter, men den är trots detta alldeles för lång - handlingen utvecklar sig till en förutsägbar historia och den sista halvtimmen känns rätt överflödig. Den här berättelsen hade gjort sig bättre i det korta formatet; som ett avsnitt av THE TWILIGHT ZONE eller något liknande.
Vad som är otäckare än filmen, är några "recensioner" på IMDb. Ett par minuter in i filmen fälls en Trump-kritisk replik, och detta har fått reaktionära galningar på IMDb att skrika "crazy leftists" och liknande, och hata filmen. "Vi vill inte ha politik nerkört i halsen när vi ser på film!" skriker de. Det är ganska obehaglig läsning.









-->

söndag 7 juli 2019

DVD/Blu-ray/VOD: Eldfödd

ELDFÖDD (Studio S Entertainment)
I min recension av THE DEAD ZONE skrev jag att det finns relativt gott om dåliga Stephen King-filmatiseringar. ELDFÖDD från 1984 är inte den sämsta av dem, men den tillhör definitivt de sämre.
Jag såg nog inte den här fimen förrän i början av 1990-talet, då jag hyrde den på video, eller om jag möjligtvis spelade in den från TV. Jag har inte sett om den sedan dess, och jag mindes i princip ingenting när jag såg om den för ett par veckor sedan, alldeles innan jag reste iväg på semester. Jag förstår varför jag inte kom ihåg något från första gången jag såg filmen - eftersom jag redan börjat glömma den igen, trots att det bara är några veckor sedan jag såg om den.
ELDFÖDD är nämligen en väldigt slätstruken film.
David Keith spelar Andy McGee, som låtit sig utsättas för drogexperiment för att tjäna lite pengar. Tillsammans med Heather Locklear får han dottern Charlie (Drew Barrymore), som på grund av experimentet besitter övernaturliga krafter - hon kan sätta fyr på saker med tankekraft.
Heather Locklears rollfigur dödas så snabbt att man knappt hinner registrera hennes existens, och den mystiska organisationen bakom experimentet jagar Andy och Charlie kors och tvärs över Amerika, eftersom de vill använda sig av Charlies superkraft.
George C Scott spelar en ond mördare i organisationens tjänst, han låtsas vara snäll och blir Charlies kompis. Martin Sheen spelar ... Tja, det har jag glömt, hans roll är försumbar. Louise Fletcher har nästan inga repliker alls i sin lilla roll.
Folk brinner upp och Drew Barrymore skriker mycket, hon har en irriterande, gäll barnröst.
För filmmusiken står Tangerine Dream. En del människor blir alldeles till sig i trasorna när Tangerine Dream nämns. Jag förstår inte varför. Tangerine Dream är astråkiga, musiken till ELDFÖDD är rövtrist, och det låter mest som avslappningsövningar till valsång. Eller något ditåt.
Mark L Lester må ha regisserat en av världens bästa filmer - COMMANDO - men hans storhetstid i Hollywood blev kort. Den inskränkte sig till ELDFÖDD och COMMANDO, därefter arbetade han till större delen med direkt på video-filmer. En bekant till mig gjorde en film för Lesters produktionsbolag, och tydligen är Lester en opålitlig lurendrejare.
Som synes medverkar många fina namn i ELDFÖDD, men regi och manus, ja, hela produktionen, är märkligt platt. Detta är en oengagerande film.
År 2002 kom en senkommen uppföljare, FIRESTARTER; REKINDLED. Jag tror att jag sett den, men jag är inte säker.
 










-->

DVD/Blu-ray/VOD: The Dead Zone

THE DEAD ZONE (Studio S Entertainment)
För ett par månader sedan bidrog jag med några dollar till en crowdfundingkampanj för en ny Stephen King-film. Det handlar om en låg-lågbudgetproduktion som bygger på en novell av King. Om filmen kommer att bli bra är svårt att säga, det har jag ingen uppfattning om, jag bidrag med pengar enbart för att få med mitt namn i eftertexterna till en Stephen King-film. King betydde mycket för mig när jag var tonåring.
Dåliga Stephen King-filmatiseringar finns det relativt gott om. Men det finns ju även en handfull som är bra, och ett fåtal om är riktigt bra. Den allra bästa King-filmatiseringen är utan tvekan THE DEAD ZONE. Det här är även en av regissören David Cronenbergs bästa filmer, kanske hans bästa.
Romanen "Död zon" har jag faktiskt inga minnen av, kanske beroende på att filmatiseringen är så pass stark. Första gången jag såg filmen var när den visade på TV några år efter biopremiären 1983 (varför jag inte såg den på bio vet jag inte). Den visades när jag befann mig i Lindvallen på en skidresa med familjen. THE DEAD ZONE började mitt i natten och hallåan inledde att påpeka att namnen King och Cronenberg borgar för något riktigt, riktigt otäckt.
Och jo, THE DEAD ZONE är fortfarande en vansinnigt spännande film. Men - vad  som gör den otäckare idag än när den kom, är att den lyckades förutspå framtiden.
Christopher Walken spelar läraren John Smith, som hamnar i koma efter en bilolycka. När han fem år senare vaknar upp, konstaterar han att hans fästmö Sarah (Brooke Adams) lämnat honom för en annan - och att han begåvats med förmågan att att se in i framtiden. När han rör vid en annan människa, ser John dennes framtid.
Sarah jobbar nu åt en makthungrig politiker; Greg Stillson (Martin Sheen), som siktar på att bli president. När John Smith träffar den egotrippade Stillson ser han i en vision att världen kommer att gå under. Stillson är en farlig man som måste stoppas innan han blir vald till president ...
... Och här sitter vi nu 36 år senare med den egotrippade och maktlystne Donald Trump som president i USA. För övrigt är Stephen King en fanatisk Trump-motståndare, vilket fått ett stort antal tidigare fans att vända honom ryggen. Fast man kan ju undra varför de reaktionära läsarna läste King innan Trump - King har ju alltid stått någonstans till vänster på den amerikanska skalan.
Hur som helst: THE DEAD ZONE är en makalöst bra film, fylld med utmärkta karaktärsskådespelare - här återfinns även Herbert Lom, Tom Skerritt, Anthony Zerbe, och många andra. Det här är en typ av rysare för vuxna vi sällan ser idag. Det är svårt att inte bli fullkomligt uppslukad av den här filmen.







-->

torsdag 20 juni 2019

DVD/Blu-ray/VOD: Drakens år

DRAKENS ÅR (Studio S Entertainment)
Det blev ett jävla liv när DRAKENS ÅR gick upp på bio 1985. Framför allt i USA, där filmen anklagades för att vara rasistisk. Regissören Michael Cimino och manusförfattaren Oliver Stone försvarade sig med att hävda att deras film handlar om rasism, och att den skildrar den organiserade brottsligheten i New Yorks Chinatown på ett realistiskt sätt. Här i Sverige klagades det på att filmen var för våldsam, för blodig, och några anmärkte på det grova språket.
DRAKENS ÅR utnämndes både till en av 1985 års bästa filmer - och till årets absolut sämsta film.
Själv älskade jag DRAKENS ÅR när den kom. Detta var DEER HUNTER-regissören Michael Ciminos återkomst efter den remarkabla kalasfloppen HEAVEN'S GATE, som kommit fem år tidigare. Jag minns när jag såg DRAKENS ÅR första gången - det var på Landskrona Filmstudio på Bio Maxim, antagligen 1986. I salongen, ganska nära mig, satt min bildlärare Gunnar, och eventuellt även Gunnars son. När filmen började sa Gunnar "My little yellow friend!" flera gånger.
Filmens huvudperson, polisen och Vietnamveteranen Stanley White, spelas av Mickey Rourke. Det är ganska svårt att föreställa sig det idag, men i mitten av 1980-talet var Mickey Rourke het, han ansågs vara cool och en lovande skådis. Även jag tyckte att han var cool - kanske i synnerhet som kommissarie White, med gråfärgat hår och hatt. Att Stanley White, som var en verklig polis i New York, var rasist och egentligen inte alltför sympatisk, var det lätt att ha överseende med. Rourke var ascool.
Ett krig mellan triadledare och andra maffiabossar blossar upp i Chinatown. Poliserna är korrumperade. Stanley White tänker rensa upp. Denna upprensing leder förstås till ett blodbad.
När jag nu såg om DRAKENS ÅR, efter att inte ha sett den sedan 1990-talet, dröjde det inte länge innan jag kände att det här är en typ av film jag saknat - en typ av film som knappt görs längre. En stor, myllrande snutfilm, som både är skitig och neonglänsande, det är drama och blodig action, och många karaktärsskådespelare syns i rollerna. Det är vulgärt på det där härliga 80-talssättet. John Lone gör en av gangstrarna, Raymond J Barry spelar en polis. Jag vet inte riktigt vad som hände med den här sortens gangsterfilmer. Det görs en och annan än idag, men genren försvann nog i samband med att Hollywood slätade ut sina produktioner för att bredda målgrupperna.
Jag tycker fortfarande att DRAKENS ÅR är jättebra, det här är en av de stora gangsterfilmerna. Det enda som inte funkar alls, är scenerna med en TV-reporter, som spelas av fotomodellen Ariane Koizumi. Hon är verkligen skitdålig. Anmärkningsvärt dålig. Och hon har den kvinnliga huvudrollen!
Michael Cimino regisserade ytterligare tre filmer efter DRAKENS ÅR. Ingen av dem är speciellt bra, men jag känner att jag borde se om SICILIANAREN. Cimino dog 2016.
Som bonusmaterial på denna Blu-ray-utgåva ligger ett kommentarspår med Cimino. Det har jag förstås inte lyssnat på - jag menar, vem har väl tid med sådant i dessa tider?







(Filmen släpps på Blu-ray 26/6)

torsdag 31 januari 2019

DVD/Blu-ray/VOD: Dante - Akta're för hajen

DANTE - AKTA'RE FÖR HAJEN (Studio S Entertainment)
Förra året köpte jag fem av Bengt Linders gamla Dante-böcker för fem kronor styck på en loppmarknad. När jag var barn; på 1970-talet, älskade jag böckerna om Dante - och jag har inte läst om dem sedan dess.
Mellan 1966 och 1985 skrev Bengt Linder 33 böcker om Dante. Linder, som dog 1985, var en extremt produktiv författare. Han skrev flera olika bokserier, och han skrev kåserier och sketcher - han är mannen bakom sketchen "Skattkammarön" från 1967; en av de mest kända, svenska TV-sketcherna. Dessutom en av de tråkigaste. Jag har aldrig förstått varför just den här trista sketchen är så uppburen. Är det för att det bara fanns en kanal och alla därför såg sketchen, för att de medverkande är folkkära, och för en av dem utbrister "Vem fan är Nisse Hult?"? Linder skrev också Ante-sketcherna åt Stig Grybe.

Bengt Linder skrev även manus till Åsa-Nisse - ett oändligt antal episoder, men det är först nu, när de repriseras, som det står att det är Linder som har skrivit. Linders Åsa-Nisse-serier utmärker sig genom deras totala avsaknad av logik. Serierna är ibland fullkomligt bisarra och flängda.

Bisarra och flängda, så kan man också beskriva böckerna om Dante och hans polare Tvärsan; två tonårsdetektiver. De var crazy och helfestliga. Det var förstås därför jag gillade dem, uppvuxen med Svenska MAD som jag var. När jag växte upp fanns det gott om ungdomsböcker om barn- och tonåringar som agerade detektiver. Tvillingdetektiverna tyckte jag mest var trista och träiga, Enid Blytons böcker var ännu värre. Hans-Eric Hellberg skrev en ungdsomsdeckarserie som hette Ett fall med Dunder & Brak, som jag vill minnas att jag gillade. Jag minns ingenting av böckerna, men de hade lockande omslag av Hans Arnold, framförallt den första boken i serien; "De enögda banditerna". Dunder & Brak-serien var tydligen ett försök att konkurrera med Dante.

Dante och Tvärsan var alltså detektiver. Dock hamnade själva deckargåtan oftast i bakvattnet. Det fanns en skurk, ett brott hade begåtts, men som jag minns det bestod böckerna mest av Dantes och Tvärsans anarkistiska upptåg och ostoppbara svada. Handlingen i böckerna var nog lika ologisk som Linders Åsa-Nisse-serier. Böckernas framgång byggde till stor del på huvudpersonernas jargong - dialogen var späckad med slanguttryck som till stor del hittats på av Bengt Linder själv. Fast när jag var tio år förstod jag inte att det inte existerade killar som pratade så på riktigt.

Jag köpte alltså fem gamla Dante-böcker och började läsa en av dem. Det dröjde inte länge innan jag gav upp. Herregud, det här var ju oläsligt! Jag förstår att jag tyckte att jargongen var häftig när jag var 10-12 år, men nu när jag passerat 50 blir det bara påfrestande.

... Fast jag vill minnas att jag redan som barn tyckte att de senare böckerna var lite väl flängda och tunna. Till en början var Dante-böckerna någorlunda återhållsamma - de hade en relativt tydlig deckarhandling och dialogen hölls i schack. Efter ett tag eskalerade flängdheten, och det var dessa böcker jag gillade bäst. Därefter gick alltså Bengt Linder för långt, och jag tröttnade.

Hans Arnold stod för omslagen till de första Dante-böckerna. Som vuxen tycker jag att dessa omslag är fantastiskt snygga. Som barn föredrog jag de omslag Fantomenteckaren George Bess gjorde; Bess tog över efter Arnold, och jag tyckte att hans omslag återspeglade innehållet bättre - de var vildare. Av någon anledning anlitade B. Wahlströms förlag en som hette Torsten Svensson för att rita omslag till de sista böckerna. Han var kass och omslagen var direkt fula.
Två omslag av Hans Arnold till vänster - "Dante, toppsmart kille" var den första boken i serien. Därefter ett omslag av Georges Bess, och sist ett av Torsten Svensson. (Klicka på bilden för större)
1975 fick Dante en egen serietidning, som kom ut med 13 nummer under två år. Jag läste aldrig tidningen när den kom ut, eftersom det var innan jag upptäckt böckerna, men jag köpte några begagnade nummer några år senare. Det var Georges Bess som tecknade, och det var snyggt - Bess var en av mina favorittecknare på Fantomen. Men - jag tyckte inte att serietidningen var specielllt rolig. 1980 kom det ut ett seriealbum med Dante, märkligt nog med samma omslagsbild som första numret av serietidningen. Jag har för mig att jag fick detta album gratis efter att ha röstat i en seriebarometer i Fantomen eller Svenska Serier. Jag köpte albumet på nytt häromåret. Visst, det är snyggt tecknat - men det är inte särdeles roligt. Dante och Tvärsan funkade inte riktigt i serieform.

... Och de funkade heller inte som filmhjältar.
Tre omslag till Dantes serietidning, samt omslaget till seriealbumet längst till höger. Notera omslaget till tidning nummer tre från vänster. Det hade varit fullkomligt omöjligt idag. (Klicka för större)
1978 gjordes långfilmen DANTE - AKTA'RE FÖR HAJEN. Jag såg ett foto ur filmen någonstans när den var på gång; det kan ha varit i "Filmrutan" i Fantomen. Jag såg fram emot denna film - men det skulle dröja till 2019 innan jag äntligen fick se den!

För manus (tillsammans med Linder) och regi står Gunnar Höglund, som tidigare gjort odödliga klassiker som ... SOM HAVETS NAKNA VIND (1968) och SOM HON BÄDDAR FÅR HAN LIGGA (1970). DANTE - AKTA'RE FÖR HAJEN blev Höglunds sista film.

Anledningen till att jg aldrig såg filmen när den gick på bio, var att den totalfloppade och försvann från repertoaren efter en vecka eller två. Den släppptes visst senare på video, men jag lyckades aldrig få tag på den.

Det är lätt att förstå varför Höglunds film floppade. För att tillfullo uppskatta den, måste man antingen vara under tio (och då måste det fortfarande vara 1970-tal), eller så bör man vara över 50 och uppskatta ful och inkompetent svensk 70-talsfilm.

Det är förvisso inte 47:an Löken-klass på fulheten och taffligheten här, men precis allting är rudimentärt. Filmen är inspelad i ett grått, snöslaskigt Stockholm vintern 1977-78, och här finns ingen som helst estetik att prata om. Kameran är uppställd och skådespelarna gör vad de ska framför den. Inga filmiska finesser, ingenting. Dessutom är filmkopian rätt grå den med - den saknar smuts och repor, men kontrasterna är lite dåliga. "Vackert" är inte det första ord man tänker på när man ser filmen. De stillbilder ur filmen jag sett de senaste 40 åren har varit fula, den ursprungliga filmaffischen var ful, och jag undrade om själva filmen är lika ful. Ja, det är den.

Handlingen är enkel. Tror jag. Dante och Tvärsan hittar en juvelring ute på gatan. De kommer en skurkliga på spåren. Fast allting i den här osammanhängande filmen är ologiskt, jag blev inte riktigt klok på vad som försiggick.

En farlig massa kända skådespelare figurerar framför kameran. Christina Schollin och Börje Ahlstedt spelar Dantes föräldrar, men de reser bort och försvinner ur handlingen efter bara några minuter. Lars Lind och Meg Westergren gör Tvärsans föräldrar, Carli Tornehave gestaltar skurken Hajen, John Harry är en hårt prövad polis, allas favoritskådis Sten Ardenstam dyker upp som juvelerare, Ricky Bruch är utkastare på en krog, och Jim Steffe gör sin sista filmroll; han spelar bov iförd hatt. Lasse Berghagen, som framför filmens ledmotiv, är Dantes karatetränare under förtexterna, och det är allt vi får se av honom. Karatescenerna förklaras inte.
I de två huvudrollerna ser vi Jan Ohlsson (Emil i Lönneberga) som Dante, och Ulf Hasseltorp (Hampus i "Den vita stenen") som Tvärsan. Jan Ohlsson fyllde 16 1978, och detta blev hans sista roll. Ulf Hasseltorp fyllde 18, och är alldeles för gammal för rollen - i en scen sitter de två iförda badbyxor vid en pool, och Tvärsan ser plötsligt ut som en vuxen man, snarare än en pojke. Jag vet inte om det i böckerna framgår hur gamla de ska vara, men jag har alltid föreställt mig dem i 14-årsåldern. Högst.

I Aftonbladets recension från 1978 anmärktes det på att Dante och Tvärsan låter lillgamla - och det stämmer. Dialogen är förvisso inte lika utstuderad som i böckerna, men det som funkar i skrift funkar inte alls i verkligheten. Dante och Tvärsan låter som om de hämtats direkt ur en film från 40-talet.
Dessutom är Tvärsan i den här filmen en rätt jobbig typ. Jag undrar varför filmen heter DANTE, när den snarare borde heta TVÄRSAN. Tvärsan dominerar totalt. Han pratar mest, han syns mest, han gör mest. Hans ständiga dyrkan av kompisen Dante känns mest skum. Ulf Hasseltorp spelar över å det grövsta. Han tar i som vore det här skolteater. Jan Ohlsson är så återhållsam att han knappt märks.

Filmens tempo är långsamt, direkt sävligt, många scener - de flesta - leder ingenvart, och ingenting är roligt. Nöjet i att se den här filmen består i att återse det svenska 70-talet och de trevliga skådisarna.
Björn J:son Lindh (felstavat Lind i förtexterna) står för filmmusiken, vilket innebär att det låter MANNEN PÅ TAKET om några ospännande spänningssekvenser. Ralph Lundsten har komponerat  vad som i förtexterna kallas "pojkrumsmusik".

DANTE - AKTA'RE FÖR HAJEN är en ful och tråkig film. Självklart måste du köpa den! Själv kommer jag snart att se om den.

måndag 31 december 2018

DVD/Blu-ray/VOD: 91:an och generalernas fnatt

91:AN OCH GENERALERNAS FNATT (Studio S Entertainment samt C More Play)

Sommaren 2016 recenserade jag DEN STORA 91:AN-BOXEN; en DVD-box med de sju 91:an-filmer som producerades mellan 1946 och 1959. I egenskap av manusförfattare till 91:an - den tecknade serien - har jag vigt en stor del av mitt liv åt denne figur, åt hans kompisar och befäl. Jag har snart skrivit hundra avsnitt om 91:an. Det är inte jättemånga avsnitt, men det är fler än ... tre.

... Men. Att ta sig igenom ovannämnda DVD-box var ett mindre helvete. De flesta av filmerna är usla och jag klarade bara av att se ungefär tjugo minuter i stöten.
91:AN OCH GENERALERNAS FNATT; den åttonde filmen, ingick inte den den stora boxen - beroende på att det är en film från ett annat bolag. Men, den som väntar på något gott ...

... Väntar ibland förgäves.

91:AN OCH GENERALERNAS FNATT kom 1977 och producerades av Semic Film; serieförlaget Semics filmbolag. Detta var Semic Films första långfilm. Det blev även den sista. Enligt Sture Hegerfors, som har en statistroll i filmen (han spelar en löjtnant som ses snett bakifrån till vänster i bild under en bankett mot slutet av filmen), lämnade publiken salongerna där filmen visades. Detta är fullt begripligt, eftersom det här är en sensationellt dålig film.

För regin står Ove Kant, som bara regisserade två filmer - denna och en norsk Olsenbanden-film från 1970. Kant var även verksam som skådespelare. Sten Hedman och Hans Sidoli står för manus, men Nils Egerbrandt och eventuellt även Rudolf Petersson borde anges som medförfattare.

Så här lyder handlingen enligt svensk filmdatabas: "Genom ett misstag på Försvarets datacentral hamnar 91:ans datakort i en bunt, där det för övrigt bara finns kort om generaler och överstar, samtliga med förmodad kunskap om de problem som sammanhänger med frågan om kvinnlig värnplikt. 91:an är lyckligt okunnig om detta." Denna handling glöms dock bort under större delen av filmen. Datakorten nämns i en inledande scen med Jarl Borssén. Först mot slutet uppstår problem, när 91:an plötsligt måste utses till general och ta emot en utländsk general (spelad av Hans Lindgren), samt demonstrera ett hemligt vapen.

Däremellan bjuds det på en rad sketcher och situationer som är synnerligen löst sammanhållna. I ett nummer av 91:an från 80-talet skriver den dåvarande redaktören att 91:an-filmerna floppade på grund av för dåliga manus. Visst är manusen för dåliga - men! 91:AN OCH GENERALERNAS FNATT består delvis av Nisse Egerbrandts ensidesavsnitt till Året runt, filmade rätt upp och ner. Detta vet jag, eftersom jag av ett rent sammanträffande alldeles nyligen läste några gamla julalbum som innehåller skämt som förekommer i filmen! Att döma ut filmens manus är alltså likvärdigt med att döma ut Egerbrandt.

Felet är snarare den totala inkompetensen bakom kameran. Ove Kants regi är obefintlig; skådespelarna står framför kameran och gör det som står i manus. Filmfotot är fruktansvärt fult. Precis allting är amatörmässigt. Ragnar Frisks två filmer om 47:an Löken är gjorda på samma sätt; de består också av seriesidor avfilmade rätt upp och ner, och filmerna är otroligt usla - men de var om inget annat regisserade av Ragnar Frisk, och därmed inspirerat usla. 91:AN OCH GENERALERNAS FNATT känns mest som skolteater med kända skådisar.

Och kända skådisar, det är det gott om i den här filmen. 91:an och 87:an är lumpare och ska egentligen vara 19-20 år, men liksom i de gamla filmerna är alla soldater överåriga. Staffan Götestam spelar 91:an, och är helt fel i rollen. Loffe-kopian Christer "Bonzo" Jonsson, som 1983 trillade i en trappa och dog på fläcken, spelar 87:an.

Sten Ardenstam är jätterolig som major Morgonkröök. Hans Morgonkröök har inga likheter med figuren i serien, men Ardenstam är behållningen här; han är kolerisk och agerar i Louis de Funès' anda. Gösta Prüzelius är överste Gyllenskalp, Gösta Krantz spelar kapten Berån, medan Per Ragnar gör den snobbige fänrik von Fikonstråle, en gestalt som försvann ur serien på ett ganska tidigt stadium.

Vad som är kul, är att Carl Billquist spelar furir Revär - i de tidigare filmerna gjordes rollen av Fritiof Billquist; Carls farbror.

Marienette Dahlin spelar Elvira, och ser fullkomligt bisarr ut. Hon påminner om Leena från FÄBODJÄNTAN, och bär en fånig 40-talsklänning som ser ut att vara hämtad från ANNIE; hon den lilla föräldralösa med hunden. Elvira är för det mesta förbannad och rätt osymptisk. Desto mer sympatisk är Isabella Kaliff, som spelar en tjej som går under cover som soldat; hon byter plats med en kille som har tjejig frisyr.

Under förtexterna presenteras rollfigurerna en i taget med namnet utskrivet i bild. Några figurer är helt nya för filmen. Ingvar Andersson spelar "skåningen", det roliga i hans skämt är att han säger dem på skånska och att han pratar om mat. Andra figurer är Atleten, Charmören, Norrland, Frisedel med flera. Jag tyckte att det var roligt att en kallas VPK:aren. Det var inte igår jag hörde denna benämning! VPK:aren medverkar i ungefär två scener, så varför hans roll blåses upp i förtexterna förstår jag inte.

Christina Lindberg spelar sjuksyster i vad som närmast är att betrakta som en statistroll utan repliker, medan Per-Axel Arosenius dyker upp som stins.

Mitt i filmen ska 91:an plötsligt åka flygplan, vilket han med fallskärm på ryggen trillar ur, i en lång, besynnerlig scen, och en annan scen utspelar sig inne på ett systembolag, där en göteborgare drar en vits. Ett flertal skämt i filmen får betraktas som olämpliga 2018.

Filmen avslutas med en teckning av Nils Egerbrandt och en sång med Thore Skogman på ljudspåret.
Det är inte svårt att förstå varför den här filmen floppade på bio 1977. Tänker man se den på DVD, eller streamad på C More Play, gör man bäst i att se den stupfull.

Det får bli ett specialbetyg till den här filmen:

onsdag 19 december 2018

DVD/Blu-ray/VOD: Videomannen

VIDEOMANNEN (Studio S Entertainment)
VIDEOMANNEN, med manus och regi av Kristian A Söderström, pressvisades inte i Göteborg och den visades bara tre-fyra gånger på en biograf här, har jag förstått det som. Detta missade jag helt. Läsare hörde av sig och undrade om jag sett VIDEOMANNEN. En biografmaskinist i Skåne skrev och undrade vilka det är tänkt ska se den här filmen - han uppskattade den, men han är specialintresserad av ämnet.
Av allt att döma är VIDEOMANNEN inspelad i Göteborg. Södra Liden och Steam Punk Bar, som ligger mittemot varandra på Kungsgatan, tackas i eftertexterna, så antagligen är krogscenerna inspelade där. Synd att de inte istället gick in på Kungsbaren; före detta PC Bar & Kök, som ligger vägg i vägg med Södra Liden. Där brukar jag hålla till, även om det var ett tag sedan nu.
Nu har jag sett VIDEOMANNEN. Och, ja, vaffan ska man säga? Det här är en av de mest udda filmer som gjorts i Sverige - någonsin. Jag säger som biografmaskinisten ovan: jag gillade den, men vad kommer så kallat "vanligt folk" att tycka? Målgruppen är så snäv att vi kan träffas allihop på Kungsbaren och dricka billig Falcon. Det är minst sagt fascinerande att Film i Väst gått in med pengar, att ett flertal kända namn gått med på att medverka, och att filmen gick upp på bio - om än en synnerligen kort vända.
Men visst är det kul att filmen faktiskt gjorts och fått distribution. Det brukar jag tycka om de flesta udda, svenska filmprojekt, även om filmerna inte alltid är bra.
Det är svårt att genrebestämma VIDEOMANNEN. Drama med inslag av thriller och komedi? Stefan Sauk spelar Ennio, som på 1980- och 90-talen hade en framgångsrik videobutik. Det är andra tider nu och Ennio bor i en källare, där han även har sin enorma VHS-samling; mest skräck, främst italiensk sådan. Det har inte gått så bra för Ennio, han är en utböling, han lever enbart för sin filmsamling, han är pank, och fogden är ute efter honom. Ibland träffar han kompisar och har videokväll, men dessa kompisar är inte lika anala som han - en kille som spelas av Morgan Alling lever ett nytt liv tilllsammans med en kvinna, och har inte ens filmaffischer på väggarna!
En dag råkar Ennio komma över ett exemplar av Lucio Fulcis ZOMBIE (alltså ZOMBI 2/ZOMBIE FLESH EATERS) i Video Invests utgåva. Kvinnan som säljer filmen, Simone (Lena Nilsson), har den hel kartong full med videofilmer, hon vill ha en hundring för hela lådan - det är ju bara gammalt skräp, liksom.
Efter att Ennio har köpt den eftertraktade Video Invest-filmen, hör plötsligt den mystiske Faceless av sig - en mytomspunnen videosamlare som spelas av en HEM TILL GÅRDEN-skådis. Hon vill köpa ZOMBIE-kassetten för 10 000 euros. Äntligen är Ennios problem ur världen.
... Om det inte vore för att filmen plötsligt är försvunnen.
Parallellt med detta berättas om Simone. Simone är alkis - och hon älskar 80-talet. Hon har ett trist jobb med obehagliga arbetskamrater (Amanda Ooms spelar en av dem), hon har dålig kontakt med sin dotter, och i ett försök att dricka mindre ber hon sin granne Sven Wollter att förvara en bag-in-box åt henne.
Simone börjar träffa Ennio, de inleder något slags relation, men till en början går det väl sådär. De är båda udda existenser, och Ennios humör är inte det bästa.
Det finns mycket i den här filmen jag kan relatera till. Jag har filmaffischer på väggen bakom mig när jag skriver detta, men min filmsamling är numera ganska minimal. Annat var det på 90-talet, då jag lyckades täcka de flesta av lägenhetens väggar med VHS-kassetter. Jag samlade ganska rejält en period - men jag var långtifrån lika anal som många andra filmsamlare. En del samlare jag kom i kontakt med var en aning obehagliga; det kändes som om kompletta samlingar var viktigare än själva filmerna, och de som inte var komplettister var inte värda något. De kunde vara lika vresiga och osympatiska som Ennio i VIDEOMANNEN.
Jag tyckte - och tycker fortfarande - att det var viktigare att samla på de filmer jag faktiskt gillade och ville ha. Okej, jag hade en massa annat också. Men till exempel hade jag bara en film från Video Invest (NECROFANIA). De filmer Video Invest släppte skaffade jag i andra, bättre versioner. Och när filmerna kom på DVD fanns det liksom ingen orsak till att se dem på VHS.
Eftersom ni inte frågade: filmaffischerna på väggen bakom mig.
Min samling tog mest upp plats och efter en tid tittade jg sällan eller aldrig på filmerna. Dock kan jag idag sakna samlingen. Att titta på- och dra med fingret längs ryggarna på de tjocka plastaskarna. Att plocka fram och titta på omslaget till någon obskyr release. Minnas hur det var att gå in i det tidiga 80-talets videobutiker, känna den specifika doften därinne, och förundras över allla mystiska titlar på hyllorna. Ett tag i slutet av 80-talet jobbade en kompis till mig i en videobutik, och jag satt ofta där och hängde ett par timmar var eller varannan dag. De hade bara riktigt gamla hyrfilmer i den butiken; VTC, Walthers Video, Viking Video, Baroness och liknande.
I VIDEOMANNENs eftertexter tackas flera personer jag känner. I själva filmen nämns en viss Ferox-Johan - han gav ut fanzinet Video Ferox. Jag skrev en artikel i det sista numret av Video Ferox - men då var det plötsligt 2000-tal. Jag minns en gång när jag pratade i telefon med Johan, det var i mitten av 90-talet, och han sa att VTC tydligen skulle haft en serie filmer med en färg (jag minns inte vilken) på ryggen som han aldrig sett i verkligheten och som kanske bara var ett påhittat rykte. Jag blev lite konfunderad - eftersom jag rakt framför mig hade en film ur denna serie. Jösses, tänkte jag, har jag något en komplettist som Johan inte känner till?
Långt in på 90-talet kunde jag bli alldeles till mig när jag kom över eftertraktade VHS-rariteter till rövarpriser. Som en gång, när jag gick in i lumphandeln i kvarteret intill min bostad. Gubben som hade butiken sa "Du som gillar gammalt mög, jag fick en låda som jag ställde undan till dig". Lådan innehöll helt ospelade filmer från VideoKlubben. Jag köpte dem för fem eller tio spänn styck.
Men det var då det. Idag tycker jag att det är skönt att DVD- och Blu-ray-filmer tar mindre plats än VHS - och att bildkvalitén är betydlligt bättre. Dessutom gillar jag att man kan streama mängder av filmer, så att man slipper köpa fysiska exemplar av filmer man bara är nyfiken på och ser en gång.
I VIDEOMANNEN tittar Ennio flera gånger på filmer av Boarne Vibenius-rullarna THRILLER - EN GRYM FILM och BREAKING POINT. Vad jag vet släpptes den senare aldrig som hyrfilm, men jag kan förstås ha fel. I en scen diskuterar Ennio och en kompis en inklippt hardcore-scen i en italiensk skräckfilm. De nämner aldrig titeln, den nämns inte i eftertexterna, och det enda vi ser på filmduken de tittar på är ett kvinnligt skrev. Men - jag ser allt att det är SLAUGHTER HOTEL de tittar på!
Okej. Den här recensionen blev längre än planerat. Jag gick igång, jag plaskade iväg med nostalgins vågor. Men - jag gillar alltså den här filmen. De som inte kan relatera till filmsamlande och italiensk skräck vill nog sätta ett lägre betyg än jag.
Samantha Fox' nya låt "Hot Girl" och videon till denna förekommer bara under några sekunder i filmen.











-->

måndag 12 november 2018

DVD/Blu-ray/VOD: Mr. Billion

MR. BILLION (Studio S Entertainment)
Oj, en Terence Hill-film jag aldrig hört talas om. MR. BILLION från 1977 är Hills första amerikanska film - hans andra; MARSCHERA ELLER DÖ, kom samma år. Orsaken till att jag aldrig tidigare sett, eller ens hört talas om, den här filmen, är antagligen att den - till skillnad från de italienska Hill-filmerna - är mer eller mindre bortglömd. Och det finns en orsak till detta.
Regissör är Jonathan Kaplan. Han inledde sin karriär i början av 1970-talet med filmer som NIGHT CALL NURSES och TRUCK TURNER. I slutet av 80-talet hade han avancerat till att regissera saker som Oscarvinnaren ANKLAGAD med Jodie Foster. Jonathan Kaplan själv tycker att MR. BILLION är hans absolut sämsta film.
En rik amerikan får en stor prydnadsfalk av sten i huvudet och dör. Han har väldigt oväntat testamenterat sin förmögenhet till sin brorson Guido (Terence Hill, förstås); en bilmekaniker i Italien. Guido får tjugo dagar på sig att skriva på avtalet, annars hamnar pengarna hos en girig och ondskefull chef på den döde farbroderns företag (Jackie Gleason från NU BLÅSER VI SNUTEN). Guido anländer till Amerika, och när han ska ta sig till kontoret i San Francisco försöker filmens skurkar sätta käppar i hjulet, så att Guido aldrig kommer fram. Det blir en vild jakt i olika fordon.
... Eller ... Nej, det blir det inte. Det här är en avslagen jakt i en avslagen film. Speciellt roligt är det inte. De spektakulära stunten är få. Den som förväntar sig typiska Terence Hill-slagsmål lär bli besviken. Guidos John Wayne-imitation i början av filmen är alldeles för lång och bara konstig. Valerie Perrine spelar tjejen som Guido får ihop det med - så fort hon dyker upp hör jag i mitt inre hur Gene Hackman ropar "Miss Teschmacher!".
Det som är bra i den här filmen:
*Terence Hill är med.
*Slim Pickens är med.
*Dick Miller har en liten roll.
*Ett stunt där en bil hoppar genom en vagn på ett passerande tåg.
Men MR. BILLION är enbart en film för Terence Hill-komplettister. Publiken var inte särdeles road 1977, då filmen floppade så att det stänkte om det, och jag tror knappast att dagens publik uppskattar den mer.

  









-->

torsdag 1 november 2018

DVD/Blu-ray/VOD: Inside (2016)/Inside (2007)

INSIDE (2016)/INSIDE (2007) (Njutafilms)

År 2007 såg jag den franska skräckfilmen INSIDE (À L'INTERIEUR) i Cannes. Det var en vanlig marknadsvisning i en liten salong; kvällen dessförinnan hade de haft något slags galapremiär på en större biograf, även om - vad jag minns - filmen inte ingick i någon officiell serie.

Jag hade hört att INSIDE skulle vara stenhård - men jag hade inte räknat med att den skulle vara så in i helvete jävla stenhård som den var. Det ska mycket till för att jag inte ska kunna titta på en film, men INSIDE fick mig att grimasera och vända bort blicken ett par gånger. Som en tysk bekant senare uttryckte det: "That movie was a motherfucker!"
Dock tyckte jag att det var en fantastiskt bra film. Den är otroligt spännande. Den är genuint obehaglig.

Nu har det kommit en amerikansk-spansk nyinspelning av INSIDE. Enligt Wikipedia spelades den in 2016, med festivalpremiär samma år, men enligt andra källor har filmen legat på hyllan och dammat i flera år. Om det sistnämnda stämmer, är det fullt förståeligt.

En av manusförfattarna till den här nya versionen är Jaume Balagueró, som bland annat gjort DE NAMNLÖSA, DARKNESS, och REC del ett, två och fyra. Regissör är Miguel Ángel Vivas, som gjort en rad skräckfilmer jag inte tror jag sett. Eller har jag det?

2016 års INSIDE är på engelska och utspelar sig i USA - men jag antar att den till större delen är inspelad i Spanien. Rachel Nichols gör huvudrollen som den gravida Sarah som, efter en bilolycka, blivit änka, och sitter ensam i sitt stora hus. Laura Harring spelar den mystiska kvinnan som tar sig in i huset, och som verkar vilja komma åt det ofödda barnet. Kvinnan drar sig inte för att mörda alla som kommer i hennes väg.

Tittar man på omdömena på IMDb, konstaterar man att i princip alla som bemödat sig att recensera nyinspelningen, har gett den betyget ett (av tio). Alla hatar filmen; de älskar originalet, men tycker att Vivas' version är idiotisk och korkad.

Är den det?

Tja ... Jo, det är den. Den är i alla fall långtifrån bra. INSIDE 2016 är besynnerligt ospännande och oengagerande. Den känns trött och de medverkande ger ett intryck av att vara ointresserade. Till skillnad från Beatrice Dalle i originalet, är Laura Harring skittråkig som den mordiska kvinnan. Våld och blod finns här en del, men det är långtifrån så sanslöst groteskt och supervåldsamt som i 2007 års version. Dessutom har nyinspelningen försetts med ett lyckligt slut. Usch!

Men! Denna nya Blu-ray bör införskaffas trots att filmen är kass. Varför då? utbrister ni gutturalt. Jo: de tidigare svenska utgåvorna av INSIDE från 2007 är utgångna sedan länge. Men vad får vi som bonus på den här nya Blu-rayen? Originalversionen! Den är fortfarande jättebra  - den är en av senare tids bästa och otäckaste skräckfilmer. Jag tycker faktiskt att INSIDE är betydligt bättre och hårdare än den mer omskrivna MARTYRS, som kom året därpå - och som det också gjordes en tam, amerikansk version av.

Slutligen måste jag bara påpeka att baksidestexten på den här utgåvan är något av det värsta jag läst. Den är alldeles för lång, den är förvirrad och illa skriven, och den innehåller korrfel. Märkligt.

Jag delar ut två betyg till den här skivan.

INSIDE (2016):










INSIDE (2007):

fredag 31 augusti 2018

DVD/Blu-ray/VOD: Rolling Thunder

ROLLING THUNDER (Studio S Entertainment)
Paul Schrader är en man som levt högt på att han skrev manus till TAXI DRIVER och TJUREN FRÅN BRONX. Förutom dessa två klassiska filmer, har Schrader skrivit- och ibland även regisserat en hel del slätstrukna filmer, och en del mindre bra. Manuset till ROLLING THUNDER har Schrader krivit tillsammans med Heywood Gould, och Schrader hävdar att storyn förändrades ganska radikalt på vägen från hans första utkast till den färdiga filmen. Filmen gick även från 20th Century Fox till American International Pictures. Om det verkligen stämmer att Fox tyckte att den färdiga filmen var allldeles för våldsam låter jag vara osagt.
John Flynn har regisserat ROLLING THUNDER; en hämnarfilm som för tankarna till Sam Peckinpah. Det här känns lite grann som en pratig Peckinpah-film. William Devane spelar en major som kommer hem från Vietnam. Han tilldelas en låda med en stor summa silverdollar som tack för tjänstgöringen. Dessa silverdollar vill ett gäng svettiga kräk komma över.
De svettiga kräken tar sig in hos majoren; de mördar hans fru och son, de kör ner majorens högra hand i avfallskvarnen, de skjuter honom, och lämnar honom i tron att han är död. Självklart är han inte död. Tillsammans med en ung tjej (Linda Haynes), som tror att de ska på semester, åker majoren till Mexiko, där han letar upp de svettiga kräken, han ringer en militärkompis (Tommy Lee Jones), och så kan den blodiga hämnden börja.
När ROLLING THUNDER gick upp på bio i Sverige 1977 hade biografbyrån gjort fem feta klipp på sammanlagt drygt sex minuter. I stort sett alla vålds- och actionscener hade kortats eller plockats bort helt och hållet, vilket renderade filmen obegriplig. Jag har inte sett den versionen. Jag har ett svagt minne av att jag såg filmen på en hylla i en videobutik, men jag minns inte om jag hyrde den. Däremot såg jag filmen på TV, oklippt, någon gång på 1990-talet, och jag blev lite besviken.
Den här filmen har en tuff titel och en tuff affisch. Bitvis är filmen även tuff. Men - den är inte så bra som jag vill att den ska vara. Det är något som saknas, filmen lyfter aldrig riktigt. Jag har svårt att sätta fingret på vad det är som fel. Kanske är det Devane i huvudrollen? Han har ett och samma degiga ansiktsuttryck filmen igenom, han ser likgiltig ut vad som än händer, och det är svårt att känna något för rollfiguren.
Nåja, ROLLING THUNDER är trots mina invändningar hyfsad; den är helt okej, och slutuppgörelsen är minnesvärd. Den som förväntar sig fetaction från början till slut lär dock bli besviken; det här är till stora delar ett drama.
Filmen fick även ge namn åt Quentin Tarantinos kortlivade distributionsbolag Rolling Thunder Releasing.









-->