Bio: Scream

Foton copyright (c) SF Studios

För elva år sedan hade SCREAM 4 premiär, och jag citerades i bioannonserna, eftersom jag hade satt ett högt betyg. Många hatade den filmen. Jag har inte sett den filmen sedan den kom (men jag har den på Blu-ray i hyllan), och jag minns faktiskt ingenting - kanske ska jag ta och se om den efter att jag skrivit klart denna recension? 

Wes Cravens SCREAM från 1996 var metafilmen som gav skräckgenren en nytändning, efter att den gått på sparlåga under en längre tid. Jag och mina kompisar startade Fantastisk Filmfestival 1995, eftersom det sällan visades genrefilm på bio. Men så kom SCREAM, och skräckgenren exploderade - plötsligt skulle alla göra ironiska slasherfilmer. Det höll i sig en kort tid, innan vi tröttnade på greppet.

Sedan dess har olika skräcktrender avlöst varandra. En typ av skräckfilm som är förvånansvärt populär idag, är den som i den nya SCREAM-filmen kallas elevated horror. Lätt pretentiös, konstnärlig skräck, som gärna vill vara mer än "bara" en simpel skräckfilm. En typ av film jag själv ofta har svårt för, jag får intrycket att regissörerna skäms lite för genren. Jag brukar hävda att eftersom jag är född på 60-talet, och därmed barn av videovåldsvågen, gillar jag mest filmer med knivar, motorsågar, sex och våld, hinkvis med blod, och tjoflöjt (samt de klassiska filmerna från Universal och Hammer). Ofta kommer det då någon annan 60-talist och säger "Jag är också född på 60-talet, och jag tycker minsann att THE VVITCH är jättebra!".

Denna nya SCREAM-film är nummer fem i serien. Men, istället för att heta SCREAM 5, heter den alltså bara SCREAM. Det är ju en konstig trend, det här, att uppföljare, prequels och reboots har exakt samma titel som originalet - HALLOWEEN, THE THING med flera. Men det finns en orsak till att SCREAM 5 skippat femman i titeln.

Wes Craven, som alltså gjorde originalfilmerna, dog 2015. Nya regissörer - de är två - är Matt Bettinelli-Olpin och Tyler Gillet, vilket bådade gott. De här två gjorde nämligen 2019 en smått fantastisk film som heter READY OR NOT. Jag har inte recenserat den, eftersom jag hoppade över pressvisningen - den lät fruktansvärt usel när jag läste om den, och gav intryck av att vara något helt annat än den är. Det var dumt gjort av mig.

Nya SCREAM är lika mycket en uppföljare som en nyinspelning av den första filmen. Det har gått 25 år sedan morden i Woodsboro, och plötsligt är Ghostface - den maskerade mördaren - tillbaka. Prologen är nästan identisk med den från 1996: en ung tjej, Tara (Jenna Ortega), är ensam hemma och förbereder en fest. Telefonen ringer. Det är en kille med otäck röst som vill leka en lek - han ställer frågor om skräckfilm. Frågorna handlar om filmserien STAB, som bygger på boken Gale Riley (Courteney Cox) skrev om händelserna i Woodsboro. Det finns åtta STAB-filmer, men den åttonde heter bara STAB - åttan har skippats ("Who do they think they're fooling?" säger en kritiker om tilltaget). 

Problemet är att Tara bara gillar elevated horror - hennes favoritfilm är THE BABADOOK, men hon gillar även IT FOLLOWS, HEREDITARY och THE VVITCH. Således har Tara svårt att besvara frågorna, och Ghostface störtar in och hugger ner henne.

Dock överlever Tara. Hennes problembarn till syster, Sam (Melissa Barrera), anländer med sin pojkvän, och tillsammans med Taras kompisgäng försöker de komma fram till vad som hänt, vad som händer, och vad som kommer att hända. För uppenbart har det dykt upp en ny, mordisk dåre, som tänker imitera det som skedde på 90-talet. En i gänget är en skräckfilmsexpert, och håller en lång genomgång av hur genren ser ut idag, med alla reboots och remakes - så att de vet vad de kan vänta sig. Många av ungdomarna är släkt med personerna i originalfilmen.

Dewey (David Arguette) från de tidigare filmerna är inte längre polis. Ungdormarna söker upp honom, och han går motvilligt med på att hjälpa dem. Sidney (Neve Campbell) och Gale, vilka ju också var med i de tidigare filmerna, anländer de med. Fler mord följer.

SCREAM anno 2022 är en lite splittrad film, det är lite hit or miss över det hela. Ska jag börja med det negativa, så gillar jag inte de nya rollfigurerna; ungdomarna. De är ganska irriterande allihop. En av dem är extra irriterande, eftersom hon även är en dålig skådis. Filmen håller på alldeles för länge, knappt två timmar, och under de sista 20-30 minuterna känns det tjatigt - och upplösningen är något alldeles osannolikt långsökt och dum. Antagligen är denna långsökthet tänkt att vara ironisk; ett skämt, men det funkar inte riktigt. Otäckast i filmen är Courteney Cox - hon är så botoxad och opererad att hon tammefan ser ut som Skurt!

Det positiva, då? Många av blinkningarna till skräckfilm är riktigt smarta. Många av rollfigurerna tycker och säger precis vad jag själv tycker om skräckfilm av idag. David Arquette är en sympatisk kille, även Neve Campbell är sympatisj - hon är dessutom en väldigt tjusig tös. Attackerna och morden är besinningslösa, det här är ingen snäll, nedtonad PG-13-film. Mördaren hugger loss rejält, det är gott om slafsig splatter, med blodiga närbilder. Om man nu gillar sådant.

En av rollfigurerna utbrister vid ett tillfälle "Vi har hamnat i en fan-fictionversion av STAB!", vilket är kul. Den som står för den svenska texten ska också ha ett plus i kanten för en replik som blev mycket roligare på svenska: en person börjar brinna, och en annan skriker "Enjoy the torch!". I den svenska texten står det "Stick och brinn!" - vilket är lysande!

SCREAM är okej. Den är inte dålig, den är inte jättebra. Bitvis rätt kul, bitvis jävligt blodig. Bitvis irriterande och tråkig.

 

 

 

(Biopremiär 14/1)

Bio: Scream 4

Foton copyright (c) Scanbox

Det var min själ inte kul att vara vän av genrefilmer på 1990-talet. Under detta decennium mer eller mindre försvann actionfilmen - den tuffa, hårda, manliga 80-talsactionfilmen. Och nästan lika illa ställt var det med skräckfilmen. Fast redan under andra halvan av 80-talet hade MPAA, den amerikanska censuren, sett till att sätta käppar i hjulet för skräckgenren. De amerikanska skräckfilmerna blev allt mindre våldsamma, blodiga och skräckfyllda, medan de italienska motsvarigheterna i princip dog ut och försvann.

Jag kommer inte riktigt ihåg vilka nya skräck-

filmer som kom under 90-talets första hälft. Det är blankt. Själv såg jag mest om gamla favoriter.

På 90-talet härskade ju även den ironiska generationen. På svensk TV härjade Killinggänget. På bio anlände Tarantino och hans efterföljare med sina filmer fyllda av pastischer och brutalt men ironiskt våld.

När skräckfilmen plötsligt slog tillbaka, var det givetvis med ett slags ironisk film; en smart blandning av allvar, pastisch och parodi. Filmen var förstås SCREAM, året var 1996 och Wes Craven stod för regin.

Wes Craven är en herre som under hela sin karriär levt högt på ett fåtal hitfilmer, men som egent-

ligen främst klämt ur sig rätt ointressanta och ibland direkt usla filmer. Han har aldrig gjort något större intryck på mig. Jag har aldrig riktigt förmått uppskatta LAST HOUSE ON THE LEFT och THE HILLS HAVE EYES. Jag var aldrig någon större fan av TERROR PÅ ELM STREET. Och vad ska vi säga om dumheter som DEADLY FRIEND och den bisarrt jönsiga SHOCKER? Eller, ähum, EN VAMPYR I BROOKLYN.

Cravens senaste film MY SOUL TO TAKE, som var i 3D, hade USA-premiär i oktober förra året, den fick värdelösa recensioner och har ännu inte dykt upp i Sverige. Craven, som fyller 72 i sommar, behöver förstås en hit, han ger inte upp, gubben, och då är ännu ett kapitel i SCREAM-sviten ett förhoppningsvis säkert kort.

Nu är det länge sedan jag såg de första tre SCREAM-filmerna. Jag tyckte om den första åtminstone när den kom, den kändes väldigt fräsch, och jag vill minnas att jag gillade tvåan ännu mer, eftersom den var lite mer bäng. Däremot var jag inte så förtjust i SCREAM 3, som kom för elva år sedan. Och tänker jag efter, minns jag inte så mycket av de här tre filmerna, mer än handlingen i stora drag.

Jag hade inga som helst förväntningar på SCREAM 4 - eller SCRE4M, som det står i dess logga. Det här kunde bli hur som helst.

Varje gång jag bänkar mig för att se en ny skräckfilm på bio tänker jag "Okej! Överraska mig!". Jag blir nästan alltid besviken.

Den här gången blev jag - håll i er! - överraskad.

SCREAM-seriens skapare Kevin Williamson har återvänt även han en fjärde gång och levererat ett manus i vilket en av de få överlevande från den ursprungliga trilogin, Sidney Prescott (Neve Campbell), har skrivit en kritikerrosad bok om sina traumatiska upplevelser. Nu återvänder hon efter en längre tid hem till Woodsboro för att promota och signera sin bok.

Kvar i staden bor sheriffen Dewey Riley (David Arquette) som sedan tio år är gift med den ibland tuffa och hänslynslösa Gale Weathers-Riley (Courteney Cox). Gale skrev ju redan efter första filmen en bästsäljande bok om morden i Woodsboro, en bok som blev skräckfilmen STAB, som nu fått hela sex uppföljare och är omåttligt populär. Det går dock inget vidare för Gales fortsatta författarkarriär och hon verkar vara avundsjuk på Sidney. Till på köpet knakar det rejält i äktenskapet med Dewey.

Men vem passar på att återvända till Woods-

boro samtidigt som Sidney? Jo, självklart är det dags för the Ghostface Killer att göra spektakulär comeback. Trots att de som tidigare gömt sig bakom spökmasken är döda och begravda.

Vi introduceras för en ny generation tonåringar; det är Sidneys kusin Jill (Emma Roberts) och hennes kompisar som i rask takt börjar slaktas till höger och vänster.

I de tidigare filmerna följde Ghostface de regler och mönster som fanns i 70-, 80- och 90-talens slasherfilmer. Den här gången är morden återigen filminspirerade - men nu lever vi i ett nytt årtusende. Reglerna har ändrats. Vad får vi nu ofta se på bio i skräckväg? Jo, nyinspelningar av äldre skräckfilmer. Och jodå - snart verkar det som om Ghostface återvänt för att göra en remake på den första STAB...

SCREAM 4 öppnar lite avigt. Jag undrade vad det var för konstigt mög jag tittade på. En rad kända ansikten som Anna Paquin, Kristen Bell och flera andra unga tjejer jag inte riktigt vet vilka de är, råkar illa ut i vad som visar sig vara filmer i filmen. De här scenerna har valhänt författad dialog och agerandet är taffligt. Men - detta ska föreställa klipp ur STAB del 6 och 7. Det är medvetet dåligt. När väl den riktiga filmen kommer igång blir det betydligt bättre.

Idén med att låta handlingen kretsa kring remakes och så kallade re-imaginings är riktigt smart och leder till en del intressanta turer i intrigen. Givetvis känns SCREAM 4 inte riktigt lika fräsch som originalfilmen, vi kan ju det här nu, men detta kompenseras med en hel del fungerande humor, av ett tempo som gör att filmen aldrig blir tråkig, och av ett extremt våldsamt slaktande.

SCREAM 4 är ibland riktigt jävla skit-

blodig. Nu har jag ju inte de första filmerna i färskt minne, men jag inbillar mig att den nya filmen är blodigare och brutalare än alla de andra tillsammans. I synnerhet en scen där en rollfigur blir knivhuggen i pannan är... Nej, jag ska inte spoila något här.

Det är lite kul att notera hur de återvändande rollfigurerna nu är erfarna, vuxna människor, Gale Weathers är ju till och med en medelålders kvinna. De nya ungdomarna är betydligt blekare - i synnerhet Emma Roberts. Däremot gillade jag Hayden Panettiere från HEROES som en av kompisarna. Att Arquette och Cox ligger i skilsmässa i verkliga livet tillför en extra dimension. Även Anthony Anderson medverkar - han spelar en polis. Och minsann om han inte har gått ner lite i vikt! (Trivia: Anderson var med i SCARY MOVIE 3 och 4. SCARY MOVIE var Kevin Williamsons ursprungliga titel på SCREAM.)

Och för en gångs skull måste jag säga att jag fann slutet rätt tillfredställande. Osannolikt, javisst - men tillfredställande. Det fick mig att le sådär härligt rått.

Med undantag för MY BLOODY VALENTINE 3D har jag ju själv gått fram som Ghostface när jag recenserat de senaste årens slasherfilmer - i synnerhet alla remakes. FREDAGEN DEN 13:E var inte lyckad, TERROR PÅ ELM STREET direkt usel. SCREAM 4 är en omedelbar klassiker i jämförelse med dessa lågvattenmärken. Nu tar jag förstås i, det här är ingen klassiker, men väl en rejält fläskig återkomst för Wes Craven. Jag uppskattar även att filmen är Rated R, och inte ännu en mjäkig PG-13-historia. Förvisso finns här inget naket, men folk säger ofta "fuck" och blodet sprutar så att paraply anbefalles.

Ja, herrejävlar - väldigt oväntat kom jag på mig med att ha fantastiskt kul i biofåtöljen. Jag önskade att jag hade en påse grillchips och en sexpack öl till hands.

Det var tammefan inte igår jag var så här nöjd efter att ha sett en ny skräckfilm på bio!

(Biopremiär 15/4)

DVD/TV: Cougar Town, säsong 1

COUGAR TOWN, SÄSONG 1 (Disney)

Vänta nu här. Tittar jag på COUGAR TOWN? Av alla serier? Tja, ni vet ju hur det är. Jag tittar aldrig på TV-serier. Eller på TV överhuvud-
taget. Men det händer ju att jag ger mig på en del serier när de väl kommer på DVD.

Den senaste serie jag verkligen tyckte var bra - helt igenom bra, från början till slut - var CALIFORNICATION. Åtminstone säsong ett, som är den enda jag sett. Annars brukar jag ofta tröttna efter några avsnitt. Om det nu inte handlar om serier från 60- och 70-talen. Filmade på 35mm och med rejäla skådisar i huvudrollerna.

När COUGAR TOWN, en serie från 2009, skulle börja gå på svensk TV, dök det upp en massa artiklar om den i pressen. Fenomenet pumor skulle utredas. Dels tänkte jag på Kåta Gun i KVARTERET SKATAN, men jag inbillade mig även att det här är en komediserie för samma publik som läser Amelia och Tara. Antagligen tillhör jag allt annat än målgruppen.

Jag har självklart inte sett hela säsong ett, är ni inte kloka? Jag vill hinna titta på annat också. Men - jag har nu sett ett helt gäng avsnitt. Och det intressanta är jag kommer att tänka på CALIFORNICATION. Det är stor skillnad på de två serierna, de tillhör nästan olika genrer, men här finns beröringspunkter. I CALIFORNICATION är David Duchovny en frånskild författare i 50-årsåldern (okej, jag vet inte hur gammal hans rollfigur ska föreställa, men Duchovny är runt 50) som tillbringar dagarna med att ragga unga brudar och ha sig. I COUGAR TOWN är Courteney Cox 40-åriga (fast 2009 var Cox 45) Jules - nyskild mäklare med tycke för yngre män.
Ibland blir jag inte riktigt klok på den här serien. Emellanåt drar den åt sådan där tradig, "kvinnlig" humor, kanske lite åt det hemska MIA & SARA-hållet, eller så blir det gapigt och obegripligt, som PÅ SPANING MED BRIDGET JONES. Jag inte förstå. Jules har även en yngre kompis och tillika arbetskamrat; Laurie (Busy Philipps) som jag genast tyckte illa om. Hon ser ut som en ung Kevin McCarthy utklädd till kvinna. Det är dessutom nästan lite korkad porrlook över henne.
Men större delen av tiden handlar det om robust sitcom (utan studioskratt) och delar av persongalleriet känns hämtat både från SEINFELD och VÅRA VÄRSTA ÅR. Brian Van Holt är ex-maken Bobby, en riktig svenne. Jag undrar hur fan han fick ihop det med den mer sofistikerade Jules. Och hur lyckades de gifta sig och få barn? Bobby är en drängig fåne utan like, han gillar att gå barbröstad och digga gubbrock och klippa gräset.
En son hann de få, Travis (Dan Byrd), som är i sjuttonårsåldern. Han skäms något makalöst för sina föräldrar. Främst över sin farsa - av fullt förståeliga skäl. Orsaken till att han skäms även över sin morsa, är att Jules ständigt raggar lammekyd eller råkar få ur sig olämpliga repliker.
Seriens koncept funkar väl inte riktigt - och detta beror på att det är Courteney Cox som spelar Jules. Cox är en väldigt attraktiv kvinna. Det finns ingen som helst orsak till att yngre killar skulle tacka nej till henne och avfärda henne som "gammal". Herregud, det är ju fucking Courteney Cox! Tänk att bli uppraggad av henne! Det hade varit skillnad om Jules spelades av en 45-åring med svampigt ansikte, stripigt hår och en Commerce mellan fingrarna.
Dessutom tycker jag att Jules som rollfigur känns som den mest normala i serien. Hon är väldigt sympatisk och rolig; jag gillar henne. Övriga personer beter sig betydligt konstigare.
Roligast är Ian Gomez som grannen Andy, gift med Jules' kompis Ellie. Han är lite av seriens motsvarighet till George Costanza.
Intressant nog är den här serien - en "kvinnoserie"? - skapad av en man; Bill Lawrence, som även ligger bakom SCRUBS. Och precis som så ofta är fallet med den här typen av TV-serier, kommer de undan med mycket just för att handlingen kretsar kring kvinnor. Hade COUGAR TOWN handlat om män hade den troligen avfärdats som gubbsjuk och sexistisk.
I vilket fall - jag måste erkänna att det här var överraskande roligt. Tydligen anses serien som "vågad" i USA. Näää... Det är den då rakt inte! Det här är väldigt snällt.
(Som vanligt när jag recenserar TV-serier avstår jag från att dela ut betyg. Kvalitén och rolighetsgraden på avsnitten varierar ju)