Visar inlägg med etikett Cornelis Vreeswijk. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Cornelis Vreeswijk. Visa alla inlägg

söndag 29 oktober 2017

DVD/Blu-ray/VOD: Ingenjör Andrées luftfärd

INGENJÖR ANDRÉES LUFTFÄRD (Studio S Entertainment)
Min sambo har varit exceptionellt intresserad av ingenjör Andrée och dennes misslyckade ballongfärd till Nordpolen sedan hon var barn. Hon ligger inte på Bea Uusma-nivå, men är nog inte långt därifrån - hon har läst Uusmas bok om Andrée-expeditionen två gånger. Dock hade hon aldrig sett Jan Troells film INGENJÖR ANDRÉES LUFTFÄRD från 1982 - och det hade faktiskt inte jag heller.
Anledningen till att jag inte såg den när den kom är att jag var fjorton år, och det skulle då aldrig falla mig in att se ett två och en halv timme långt svenskt drama - eller ett svenskt drama överhuvudtaget. I och för sig känner jag likadant idag, 35 år senare. Jag undviker svenska dramer. Ytterligare ett skäl till att jag inte såg filmen 1982 var att många med bestämdhet hävdade att den var skittråkig och händelselös.
Efter att ha sett filmen konstaterar jag att INGENJÖR ANDRÉES LUFTFÄRD är en mycket bra film. Max von Sydow är självklart utmärkt i titelrollen, men även Göran Stangertz och Sverre Anker Ousdal är bra som Strindberg och Fraenkel - dock undrade både jag och min sambo varför Troell lät en norrman spela Fraenkel. Kanske var det för att Ousdal var en populär skådis i svenska filmer i början av 80-talet? (I filmen DOM ÖVER DÖD MAN lät Troell en dansk skådis spela svensk, och resultatet blev besynnerligt.) Vi ser även Cornelis Vreeswijk och en lång rad kända ansikten i småroller - en del roller är så små att jag inte ens uppfattade dem. Det var trevligt att se Åke Wihlney flimra förbi, vilket föranledde mig att peka på TV:n och trumpeta "Han där var en av manusförfatttarna till N.P. Möller!".
Ballongresan och vandringen över de istäckta landskapen skildras detaljerat utan att bli tråkigt. Dock hade jag gärna sett mer av händelserna innan avresan. Filmen ställer många frågor - till exempel Hur fan tänkte de? Hur skulle de ta sig hem igen, om nu allt gått som planerat? Hur såg egentligen planen ut?
Vad som drar ner helhetsintrycket en aning är den stundtals bajsnödiga dialogen. Det här är ju en svensk film, så viss bajsnödighet är oundviklig. Men det är irriterande när till exempel Strindbergs fästmö tittar in i kameran och viskar fram sina repliker. Fast jag gillade fusk-isbjörnarnen som anfaller på slutet. Till avståndsbilderna på den mordiska isbjörnarnen anlitade Troell ett par dansare, som tog på sig en isbörnsdräkt. Det ser lite lustigt ut - vi reagerade på scenerna redan innan vi fick veta hur det låg till.
Jag såg filmen på Blu-ray och den restaurerade versionen är tjusig. Den skulle kunna vara inspelad i år. Fast detta beror å andra sidan lika mycket på att svensk film har sett ungefär likadan ut de senaste 50 åren.
Min sambo tyckte att filmen var jättebra - med undantag för viss dialog och bitvis teatralt skådespeleri.
Bonusmaterial finns det gott om. På en extra skiva ligger en nygjord intervju med Jan Troell, i vilken han plötsligt kommer av sig, eftersom han får syn på en fågel. Här ligger ett inspelningsreportage från TV-programmet MAGASINET, och här finns vad som kallas en bortklippt scen - detta visar sig vara 28 minuter klipp utan ljud på folk som stolpar omkring runt ballongen innan avfärd. Vi snabbspolade, eftersom det bokstavligt talat inte händer någonting alls. Vi snabbspolade även Troells smalfilmer tagna när han rekognoserade på Spetsbergen, eftersom filmsnuttarna består av tjugo minuter snö och båt utan ljud. Vi får även se Per Olof Sundman frysa. Författaren Per Olof Sundman var ledamot av Svenska Akademien och han skrev boken Troells film bygger på. För min generation är Sundman mest kändsom en av stötarna som satt med i det legendariska Studio S-programmet om videovåld 1980. Efter hans död framkom det att Sundman varit nazist i sin ungdom.
Den stora behållningen - för min sambo - i den här utgåvan är Troells 60 minuter långa dokumentär om Andrée; EN FRUSEN DRÖM, vilken biovisades 1997. Filmen består av en lång, lång rad autentiska fotografier från expeditionen, och på ljudspåret läser Max von Sydow med flera högt ur gamla brev. Min sambo var hänförd - hon ger en femma i betyg till den här dokumentären. Jag satt bredvid henne och kollade Facebook på mobilen. Jag var liksom inte lika fängslad av att titta på gamla stillbilder.
På huvudfilmen ligger ett kommentarspår med Jan Troell och Bea Uusma - men detta har vi inte haft tid att lyssna på. Kanske besvarar de några av de frågor jag ställer ovan, vad vet jag.
Hur som helst: det här är en flott utgåva av en bra film. Dessutom blev jag inspirerad och skrev en 91:an-historia på filmens tema. Den publiceras någon gång i början av nästa år, hoppas jag.

 







onsdag 10 november 2010

Bio: Cornelis

Foton: Crille Forsberg. © 2010 Chamdin & Stöhr Film

1987 dök det upp en annons i tidningen - Cornelis Vreeswijk skulle en tid senare spela någonstans i trakten, troligtvis i Helsingborg. En kille - några år yngre än jag - som jobbade på samma reklambyrå som jag frågade om vi skulle gå och se och höra legenden. Men det blev aldrig någon konsert, Cornelis dog innan utsatt datum.

Det är mycket Cornelis just nu. Förutom den nya långfilmen om honom, är en bok i faggorna; författad av Kalle Lind och illustrerad av Jimmy Wallin, båda vänner till mig. Och Hans-Erik Dyvik Husby, som har huvudrollen i filmen, ska ge sig ut på turné med Cornelis' låtar.

På 1980- och kanske även 90-talet brukade jag köpa Cornelis-

plattor till farsan i födel-

sedags-

present och julklapp. Han önskade sig sådana, och jag upplevde det som att det främst var 30- och 40-talister som lyssnade på Cornelis när jag växte upp på 70- och 80-talen. Jag var förstås väl medveten om vem han var i egenskap av en av Sveriges mest kända artister, men jag och mina jämnåriga vänner lyssnade inte aktivt på Cornelis - när nu inte Imperiet fick för sig att tolka "Personliga Persson". Men om jag inte är helt ute och cyklar, var det väl knappt någon alls som lyssnade på Cornelis under 80-talet - förrän han dog. Elvis-effekten.

Ovan nämnda Kalle och Jimmy är yngre än jag, Jimmy mycket yngre, och jag undrar om jag månne tillhör en generation mittemellan Vi som var unga när Cornelis slog igenom och var rebell, och Vi som har återupptäckt Cornelis tjugo år efter hans död. Jag tillhör Vi som var unga när Samantha Fox var stor.

Det är en minst sagt udda konstellation som ligger bakom filmen CORNELIS. Regissör är unge hip-hoparen Amir Chamdin, som tidigare enbart gjort OM GUD VILL; den där filmen med Nina Persson och som jag aldrig såg. Och så då norrmannen Dyvik Husby, bättre känd som Turbonegros en gång i tiden nerknarkade sångare Hank von Helvete, i huvudrollen som holländaren som blev svensk. Ja, konstellationen är mer än udda, den är ju direkt osannolik.

Därför är det extra kul att konstatera att CORNELIS inte bara är en bra film, det är en alldeles utmärkt film. Vem hade förväntat sig det efter ovan nämnda förutsättningar?

Det som först och främst slår mig - och det är ound-

vikligt att nämna det först av allt - är den alldeles fantastiska tidskildringen. Filmen utspelar sig under 1960-, 70- och 80-tal (med några flashbacks från 40-talets Holland), och jag går på att det verkligen är dessa årtionden. Det är fullkomligt makalöst. Det ser till och med ut som om Chamdin filmat med råfilm från den tiden för att få rätt look; ofta ser fotot ut som hämtat från våra gamla älskade, svenska kultfilmer, och ibland känns det som min familjs gamla Super-8-filmer från när jag var väldigt liten gosse på 60-talet. Största skillnaden är väl att min farmor och mormor inte sitter stilla i en soffa och ler stelt medan farsan ropar "Rör på er, det här är ingen stillbildskamera".

Tänker jag efter har jag aldrigt riktigt vetat när, hur och varför Cornelis Vreeswijk kom till Sverige. CORNELIS öppnar med några scener där tyska soldater för bort honom som liten gosse i Holland, ytterligare några flashbacks från hans barndom dyker upp senare i filmen. Därefter får vi följa Cornelis' liv och karriär från det att han är anställd på mentalsjukhuset i Beckomberga i början av 60-talet fram till hans för tidiga död i levercancer 1987.

Jag köper Hans-Erik Dyvik Husby rakt av som Cornelis Vrees-

wijk. Jag sitter aldrig och tänker att det där är en skådis. Fast den gode norrmannen skulle lika gärna kunna föreställa Beppe Wolgers. Och mot slutet, när han är grå och sliten, börjar han minsann även att likna Hasse Alfredson.

Malin Crépin gör ett fint porträtt av Cornelis' första fru Ingalill Rehnberg som födde sonen Jack, och Helena af Sandeberg är Bim; fru nummer två. I sedvanlig ordning är hon bra. Jag var tveksam till Johans Glans' medverkan som Metronomes grundare; producenten Anders Burman, men han funkar bra i sina relativt få scener - även om han mest känns som Johan Glans i polo och kavaj. Han håller en kort utläggning om en nyinköpt köttbit.

David Dencik är Fred Åkerström och jag vet inte riktigt vad jag ska säga om honom - han är väl inte särdeles porträttlik, men scenerna med Åkerström är fantastiska. Han är nästan parodiskt butter och alltid full, och här finns ett enastående slagsmål i vilket Cornelis använder en gigantisk polkagris som tillhygge.

Ska jag invända mot något i filmen, är det att det känns som om flera pusselbitar saknas. Det förklaras aldrig varför Cornelis beter sig som han gör, varför han super och drogar ner sig, varför han får utbrott, varför han aldrig gör som han blir tillsagd, konstant vägrar lyda, och varför han oavbrutet fattar dåliga beslut. Jag får intrycket att han var väldigt korkad, omogen, eller eventuellt led av någon sjukdom vars namn är en bokstavskombination. Jag har ingen aning. Som sagt, när jag växte upp förekom Cornelis Vreeswijk på TV och i tidningarnas skandalrubriker, och jag tänkte aldrig mer på det när jag gick till Music Corner och köpte The Cure och Sisters of Mercy.

Filmen innehåller dessutom plötsligt ett hopp på tio år. Men det är intressant att Jack Vreeswijks pojkrum pryds av affischer på Jaques Brel och KISS.

CORNELIS berättas oerhört effektivt, det är ett med svenska mått mätt ett ovanligt driv i filmen, som aldrig någonsin hotar att bli tråkig, och hela tiden intresserar. Filmens rytm förbättras av den nästan konstanta musiken. Jack Vreeswijk står för filmmusiken, men självklart dominerar Cornelis' sånger. Dyvik Husby tolkar en del av dem, men oftast är det originalversionerna vi hör.

Just det, vi får även se lite från inspel-

ningen av Lars-

Magnus Lindgrens film SVARTA PALMKRONOR från 1968. Jag har aldrig sett den filmen, eller ens hört talas om den, men det förekommer ett kort klipp med en ung Max Von Sydow och en inklippt Hank von Helvete.

Vreeswijk medverkade i fler filmer, men inga av dessa nämns. När jag var barn visades nyinspelningen av RÄNNSTENSUNGAR från 1974 för jämnan, och han figurerade även i INGENJÖR ANDRÉES LUFTFÄRD, med flera.

Tyvärr återges ingenting alls av inspelningen av Torgny Wickmans KYRKOHERDEN, till vilken Cornelis komponerade all musik. Enligt Wickman stängde Cornelis in sig på ett rum med några flaskor whisky, och kom sedan ut nästa dag med samtliga låtar till filmen.

 

 

 

 

(Biopremiär 12/11)

torsdag 17 december 2009

Norrman som svensk holländare?!

Nedanstående pressrelease kom alldeles nyss från SF. Det var minsann ett ... udda och oväntat val...

Hank von Hell som Cornelis Vreeswijk!

Hans-Erik Dyvik Husby, alias Hank von Hell, blir Cornelis Vreeswijk när filmen om hans liv blir verklighet. Filmens arbetstitel är MEDBORGARE, GOD AFTON! och produceras av Martina Stöhr på Chamdin & Stöhr Film. För regin svarar Amir Chamdin.

Hans-Erik Dyvik Husby är främst känd genom sitt band Turbonegro, men har under hösten även spelat titelrollen i publikframgången ”Jesus Christ Superstar” på Det Norske Teatret i Oslo.

Regissör Amir Chamdin säger:
– Att jag faller för Sveriges största outsider, Cornelis Vreeswijk, är ju inte helt konstigt med tanke på vilka filmer jag har som referenser. För mig var det viktigt att hitta min personliga tolkning av Cornelis och i och med Hans-Erik föll projektet på plats. Först då kände jag mig helt säker på att göra filmen och att den även kommer att vara relevant för en publik idag.

MEDBORGARE, GOD AFTON! är en film om en av våra största musiklegender. Ett hårt konstnärsliv som började om lika många gånger som det havererade. Men främst är det en film om en man som hela sitt liv sökte efter kärlek och bekräftelse. Manuset är skrivet av Antonia Pyk.

Filmen produceras av Martina Stöhr med Daniel Sachs som exekutiv producent, och är en samproduktion mellan Chamdin & Stöhr Film, Sonet Film – Peter Possne, Sveriges Television – Gunnar Carlsson, Warner Music Group – Magnus Palmborg och Film i Väst – Jessica Ask, med stöd av Svenska Filminstitutet – konsulent Peter ”Piodor” Gustafsson och Nordisk Film och TV-fond – Hanne Palmquist.

Inspelningen startar våren 2010 med beräknad biopremiär den 12 november 2010. Distribution: AB Svensk Filmindustri.