Visar inlägg med etikett Connie Nielsen. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Connie Nielsen. Visa alla inlägg

onsdag 2 juni 2021

Bio: Nobody

Foton copyright (c) 2020 Universal Studios. All Rights Reserved.

Nu blir det våld här på TOPPRAFFEL!

Det var verkligen inte igår jag recenserade en biopremiär. Det har inte skett sedan november förra året. Men nu har ju som bekant Filmstaden öppnat sina biografer igen.

Den omtalade filmen NOBODY har väckt stort intresse i vissa kretsar. Antagligen mest beroende på att den har Bob Odenkirk i huvudrollen, och Odenkirk är populär bland folk som tittar mycket på TV-serier. Själv tittar jag helst på TV-serier som har Peter Falk i rollistan, så för mig är Odenkirk mest känd från långfilmer som den mer än utmärkta NEBRASKA. Jag vet inte om man kan hävda att det är oväntat att 58-årige Bob Odenkirk nu gör som Liam Neeson och blir actionhjälte, men han är inte den förste jag skulle tänka mig i den här rollen. Dock är han inget oävet val.

NOBODY känns nästan som en "Best of"-film, ett collage av en massa andra actionfilmer, böcker och serietidningar. Den stillsamme huvudpersonen har ett förflutet som hårdför agent - som i TAKEN och otaliga andra filmer. Huvudpersonen har ett vanligt, trist jobb - som i TRUE LIES. Hjälten går loss på skurkarna som en enmansarmé - som till exempel Marvels hjälte the Punisher. Hjälten går runt bland tatuerare för att hitta en viss person - som i COBRA. Här finns även en hel del likheter med JOHN WICK. Detta är inte så konstigt, eftersom manuset är skrivet av Derek Kolstad, som också skrev JOHN WICK. För regin står ryssen Ilya Naishuller, som tidigare bara gjort en långfilm; HARDCORE (den som heter HARDCORE HARRY i original), och som jag inte sett.

Bob Odenkirk spelar den stillsamme Hutch Mansell, en man med ett trist jobb - stort plus i kanten för att hans chef spelas av Michael Ironside! Hutch är gift med Becca (Connie Nielsen), men deras äktenskap har gått i stå. De bor med sina två barn i ett typiskt amerikanskt villaområde, och Hutch misslyckas gång på gång med att få soptunnan tömd. Han lever ett tryggt men tradigt liv, den här Hutch.

En natt tar sig två inbrottstjuvar in i familjen Mansells hem. Sonen kastar sig över en av dem och Hutch har chansen att oskadliggöra dem med en golvklubba han greppat, men han väljer att avstå. Familj, grannar, poliser och kollegor förstår inte varför Hutch avstod och lät inbrottstjuvarna komma undan. Eftersom filmen utspelar sig i Amerika tycker alla att det är en självklarhet att man ska ha skjutvapen hemma, så att man enkelt och smidigt kan skjuta ihjäl alla inkräktare.

Efter modigt övervägande beslutar Hutch sig för att leta upp inbrottstjuvarna. Han har trots allt ett hemligt förflutet, den fridfulle Hutch, och vet hur man hanterar skurkar. En nattlig bussfärd urartar dock när ett gäng galna ryska gangstrar kliver ombord och hotar passagerarna. Hutch tar hand om situationen, en lång, ytterst väkoreograferad fajt ombord på bussen är nog ett av filmhistoriens råaste slagsmål. 

Ryssarna hamnar på sjukhus. En av dem har livshotande skador, han är son till den psykopatiske gangsterbossen Yulian Kuznetsov (Alexey Serebryakov); en kille som gillar att snorta kokain, sjunga schlagers, och mörda folk. Yulian lyckas ta reda på vem det var som nitade killarna på bussen, och snart ger sig en mindre armé ut för att leta upp- och döda Hutch.

Hutch är väl förberedd. Dessutom har han hjälp av sin gamle far; en före detta agent spelad av Christopher Lloyd, och en tidigare kollega, som görs av RZA.

Blodet flyter friskt och liken staplas på hög, när Hutch Mansell spelar jazz på vinyl och pangar ryssar. Eller hugger, slår, eller spränger ihjäl dem. NOBODY är en exceptionellt våldsam film. Mot slutet går actionscenerna överstyr; till en början var de förhållandevis realistiska, men Hutch och de andra utvecklar nästan superkrafter, och de kan fånga pickadoller i luften som i tidiga John Woo-filmer, och skurkarna siktar värre än rymdimperiets stormtroopers.

Esetiskt skiljer sig NOBODY en hel del från JOHN WICK. Den senare utspelar sig i en neonblänkande fantasivärld och har ett utstuderat filmfoto. NOBODY är smutsigare och har ett drag av independentfilm. Det myckna och grova våldet till trots håller filmen en aningen lättsam ton, en ironisk distans, och flera scener och repliker är roliga. Slutscenerna närmar sig ren komedi. Det ligger även en del kul låtar på soundtracket.

NOBODY lider av en viss brist på originalitet, men det brukar ju sällan vara ett problem när det gäller actionfilmer. Huvudsaken är att de levererar vad de lovar. Och NOBODY är en film som levererar. Nedanstående betyg är kanske i snällaste laget, men filmen höjer sig rejält över mängden actionfilmer idag, när de flesta actionfilmer inte levererar vad de lovar. Jag hade inte tråkigt alls när jag såg filmen, och eftersom den bara varar 92 minuter - en utmärkt längd - höjer jag betyget ett snäpp. 

En av gangstrarna ombord på bussen spelas förresten av den schweiziske kampsportaren Daniel Bernhardt. Att Bob Odenkirk skulle kunna rå på honom är ungefär lika osannolikt som att Micke Nyqvist skulle ha en chans mot Keanu Reeves i JOHN WICK (i vilken Bernhardt också medverkade).



 

 

(Biopremiär 4/6) 

torsdag 1 juni 2017

Bio: Wonder Woman

Foton copyright (c) Warner Brothers

Jag kan inte påstå att jag har något större förhållande till Mirakelkvinnan. När jag var barn figurerade hon ibland i tidningen Gigant, eftersom hon var medlem i Lagens väktare - jag minns inte om det även förekom soloäventyr med henne. Mirakelkvinnan gjorde inget större intryck på mig, jag tyckte inte att hon var speciellt cool - till skillnad från den där märkliga Svarta rosen, som gick i Läderlappens tidning. Om vi nu ska prata kvinnliga superhjältar.

Jag har inte läst några serier om Mirakelkvinnan sedan Gigant lades ner 1985. Sedan dess har hon figurerat i flera uppmärksammade tidningar, vilka dock aldrig lockat mig - vill ni veta mer om Mirakelkvinnans förehavanden på sistone, rekommenderar jag min gode vän och kollega Göran Sembs utmärkta Youtubeprogram Seriepodden. Göran och hans bisittare pratar om Mirakelkvinnan i bland annat avsnitt 25 och avsnitt 30.
1941.
Mirakelkvinnan skapades 1941 av en psykolog som hette William Moulton Marston, Harry G Peter stod för teckningarna. Figuren var inspirerad av dåtidens feminister, och eftersom Mirakelkvinnan dök upp  under andra värlskriget, slog hon till en början främst mot axelmakterna. Under de 76 år som gått sedan hon gjorde entré, har Mirakelkvinnan både hyllats av feminister, som uppskattat hon hon är en stark, självständig hjältinna - och bespottats av feminister, eftersom hon är för snygg, sexig och alldeles för lättklädd.
1975 - 1979 var Mirakelkvinnan stjärna på amerikansk TV. Jag fick veta att denna TV-serie existerade när Lynda Carter, som spelade titelrollen, medverkade i ett avsnitt av Mupparna. "Lynda Carter är känd som en kvinnlig Stålmannen på TV" stod det i en dagstidning när Mupppavsnittet visades i Sverige. TV-serien om Mirakelkvinnan kom förstås aldrig till Sverige, och det dröjde till 2000-talet innan jag såg den. Plötsligt fick jag säsong ett på DVD. Serien var ju jättekul! Lynda Carter snurrar runt, runt, runt när hon förvandlas till Mirakelkvinnan. Hon är väldigt präktig. Den första säsongen utspelades under andra världskriget, i övriga säsonger hade handlingen flyttats fram till 1970-talet.

TV-serien med Lynda Carter var dock inte det första försöket att göra TV av figuren. 1974 kom ett pilotavsnitt med Cathy Lee Crosby i rollen. Detta ledde aldrig till en serie. 2011 gjordes en ny TV-pilot, denna gång med Adrienne Palicki som Mirakelkvinnan. Piloten föll inte väl ut, så vi fick inte se fler avsnitt med Palicki.
Cathy Lee Crosby, Lynda Carter och Adrienne Palicki.
Nu skriver vi 2017 och israeliska fotomodellen Gal Gadot är Mirakelkvinnan på bio. Gadot dök upp som Mirakelkvinnan i en biroll i den tungrövade BATMAN V SUPERMAN: DAWN OF JUSTICE förra året, och jag blev inte särdeles imponerad - jag tyckte att Gale Gadot var blek i rollen och att hon minst sagt haltade som skådis. Först nu konstaterar jag att jag faktiskt sett Gadot på bio tidigare - hon var med i både FAST & FURIOUS 6 & och 7, samt i TRIPLE 9. Jag har inget som helst minne av att ha sett henne i dessa.

Uppenbarligen berodde mitt intryck av Gale Gadots insats som Mirakelkvinnan på filmen hon introducerades i; BATMAN V SUPERMAN, alltså. När hon nu fått en egen film är hon faktiskt helt okej.

Patty Jenkins, som gjorde MONSTER med Charlize Theron, har regisserat WONDER WOMAN, vilken berättar Mirakelkvinnans ursprungshistoria. På en mystisk paradisö lever enbart kvinnor; ett gäng amasonkrigare, som verkar tillbringa dagarna med att lära sig slåss och kriga med pil och båge. Den lilla prinsessan Diana vill också bli krigare, men hennes mor drottningen (Connie Nielsen) vill att Diana ska ägna sig åt annat. Diana tränar förstås i smyg, hennes moster hjälper till, hon är en stenhård krigare som spelas av Robin Wright. Riktigt varför dessa kvinnor är tuffa krigare som ständigt tränar stridstekniker framgår inte, eftersom de lever i fred och harmoni på sin ö där antiken fortfarande råder.

Lilla Diana växer upp till Gale Gadot, och vad händer då? Jo, plötsligt störtar ett flygplan utanför ön. I planet sitter den brittiske agenten Steve Trevor (Chris Pine) - varför denne brittiske agent är amerikan får vi inte veta. Utanför ön, som omges av en skyddande dimbank, står världen i brand - första världskriget pågår för fullt. Diana vet ingenting om omvärlden, och hon har aldrig sett en man förut - och hon blir förstås kär i Steve.

Tyska soldater attackerar ön, och efter en våldsam strid inser Diana att det är upp till henne att skapa fred i världen. Hon tror att det är krigsguden Ares som ligger bakom världskriget, så Diana följer med Steve till Europa, för att beväpnad med svärd och sköld bekämpa den tyska armén.
WONDER WOMAN är en överraskande bra film - men att jag upplever den som bra beror främst på att de filmer DC Comics fått ur sig på sistone vara rätt dåliga; det är mörka, dystra och humorbefriade filmer. WONDER WOMAN är ibland en rätt rolig film; Mirakelkvinnan, som inte förstår hur världen fungerar och hur vanliga människor beter sig, traskar omkring som något slags Kapten Zoom - hon är rättrådig, moralisk och naiv, och ifrågasätter allt. Detta är rätt kul. De rollfigurer som ska vara filmens komiska inslag är lite mindre roliga.

Att filmen fungerar beror på att den är ett krigsäventyr - det är tyskarna som är fienden. Som ett spion- och actionäventyr på slagfält och i skyttegravar är WONDER WOMAN utmärkt.
Tyvärr håller det inte hela vägen. Jag var fullt nöjd med tyskarna som filmens skurkar - men när det är dags för den stora finalen, slänger man in en fullkomligt onödig superskurk. Plötsligt urartar det hela till en evighetslång orgie i datoranimerade destruktionsorgier. Superskurken har en fånig rustning och Mirakelkvinnan visar sig ha superkrafter vi inte kände till - vilka är egentligen hennes krafter?

I filmen får vi se Mirakelkvinnan använda Sanningens lasso, men hennes berömda, osynliga flygplan har manusförfattarna tyvärr skippat. Lite synd. Det hade varit roligt att se.

Under inledningen på amasonernas ö serveras vi Battle of the Weird Accents. Eftersom Gale Gadot talar med brytning, har även Connie Nielsen och Robin Wright lagt sig till med varsin jättekonstig brytning. Däremot talar de två töserna som spelar Diana som barn bred amerikanska. Växte hon upp och fick hebreisk brytning?

Ingen kallar Diana för "Wonder Woman" i den här filmen, som självklart är för lång - men ni hade väl inte väntat er att den skulle vara något annat än lång som ett ösregn.
        






(Biopremiär 2/6)

onsdag 29 januari 2014

Bio: Nymphomaniac

Foton copyright (c) Christian Geisnæs

1973 kom Torgny Wickmans ANITA - UR EN TONÅRSFLICKAS DAGBOK. I ett grått, trist Katrineholm träffar en psykologistudent spelad av Stellan Skarsgård den unga, deprimerade nymfomanen Anita (Christina Lindberg). Stellan engagerar sig i Anita, som berättar om hur hon ligger med karlar på löpande band utan att känna något. På slutet klarar förstås Stellan biffen.
... Och nu är Stellan på det igen! Nu har han hittat en ny nymfoman att föra djupa samtal med. Förvisso inte i Katrineholm och på svenska, men i en annan grå, anonym stad i Europa, där alla pratar engelska och bär internationella namn.

Det är inte utan att jag var nyfiken på Lars von Triers NYMPHOMANIAC. Och det ska numera mycket till för att jag ska bli nyfiken på hans filmer - jag har i princip inte gillat någonting han gjort sedan RIKET, och jag har tröttnat på hans pajaskonster och roll som provokatör. Men det var svårt att inte intresseras av NYMPHOMANIAC. Ryktena var många. Ett hårdporrdrama? Med en massa kända skådisar? En film som är hur lång som helst?
Det skrevs mer och mer om filmen. Porrskådisar som stand-ins? Könsorgansattrapper? En nerklippt bioversion? En evighetslång von Trier-version? Vad är det här?

NYMPHOMANIAC öppnar med en text som berättar att det vi ska få se är en förkortad och censurerad version av filmen. Lars von Trier har godkänt den, men har inget med den att göra. Det är producenten Peter Aalbæk Jensens version vi får se på bio här. Den är uppdelad i två delar; Vol. 1 och 2, ska visas med en tjugominuterspaus, och den sammanlagda speltiden är fyra timmar och tjugo minuter. Lars von Triers egen version lär vara ungefär en timme längre - den ska ha premiär i Berlin, men enligt Nordisk Film kommer den inte att visas i Sverige, inte ens på DVD.

Charlotte Gainsbourg spelar Joe, som ligger blodig i en tom, hotfull gränd. Den ensamme juden Seligman (Stellan Skarsgård) hittar henne och vill ringa efter en ambulans, men det vill Joe inte gå med på. Istället hamnar hon i Seligmans säng, där hon berättar om sitt liv; från barndomen fram till incidenten i gränden. Samtalet mellan Seligman och Joe utgör ramhandling för en lång rad episoder, uppdelade som kapitel med olika titlar.
Joe är förstås titelns nymfoman och ännu en av alla dessa hårt utsatta kvinnor Von Trier befolkar sina filmer med. Hon upptäckte sin sexualitet redan som barn och hennes beteende verkar mest vara något slags revolt mot den borgerliga familjen. Den unga Joe, som spelas av Stacy Martin, ligger med allt och alla och bildar något slags bisarr sexsekt med några tjejkompisar. Hon träffar flera gånger, ibland med ett par års mellanrum, en viss Jerôme (Shia LaBeouf), som vid ett tillfälle även blir hennes chef på ett kontor.

Joe lyckas inte ha några ordentliga förhållanden, hon kan inte älska, och hennes behov blir alltmer utstuderade.

... Vilket innebär att den här filmen spretar som ett påskris. Jag är inte helt på det klara vad det är von Trier vill berätta, vart han vill komma med det här, och många av episoderna har egentligen inget med varandra att göra - de har bara Joe som gemensam nämnare. Under Vol. 2 dyker Jamie Bell upp som K, en sadist Joe besöker för att bli förnedrad och brutalt piskad med ridspö - böjelser Joe inte verkat ha tidigare. Och det allra sista, långa kapitlet, vars innehåll jag inte ska avslöja här, känns som en helt annan film med en helt annan handling och ton. Jag får en känsla av att von Trier bara iscensatt ett gäng av sina egna fantasier och lustar. Jag tänker på Pasolini och SALÒ - det spelar ingen roll vad folk säger om den filmen; att den har ett viktigt budskap och så vidare, jag tror att Pasolini bara frossade i sina egna böjelser.
Det är inte bara handlingen som spretar, det gör även filmens ton. Ibland är det väldigt skojigt - här finns till exempel en kul scen där Uma Thurman i rollen som en av Joes påsättares hustru kommer på besök med sina tre små barn i släptåg. Hon vill visa barnen hur deras hemska far har det med sin nya kvinna. Men från och till är det här även mördande tråkigt, med långa, saggiga scener som inte leder någonvart. Dialogen mellan Skarsgård och Gainsbourg är ofta besynnerlig. Intellektuell och litterär, men samtidigt naiv och torftig. Hela tiden teatralisk - inga repliker låter äkta och Seligmans hem känns som en teaterkuliss. En del av Seligmans förklaringar och slutsatser är lika onödiga som den där psykologen som dyker upp på slutet i PSYCHO.

Jag vet inte vad det är som har klippts bort från von Triers egen version. Det påstås att det är en massa grafiska, direkt pornografiska sexscener - men det kan ju knappast handla om en timme porr. Denna "softa" version innehåller dock en del grafiska scener den med, tillräckligt många och vågade för att chocka amerikaner och andra moralister. Jag har dessutom svårt att tänka mig att fler och grafiska sexscener kommer att tillföra något - snarare tvärtom. Det är nämligen svårt att bli upphetsad av den här filmen. Sexet är kallt och känslolöst, precis som filmen är det grått.

... Med undantag för en scen, som lyckas vara både rolig och sexig - utan att man ser något. I denna scen får vi även se allas vår Udo Kier som kypare.
Stacy Martin är väldigt söt - och inte det minsta lik Charlotte Gainsbourg, vilket jag tycker är lite störande. Christian Slater är Joes far, Connie Nielsen hennes mor. Willem Dafoe dyker upp i det sista kapitlet, och vi får även se Jesper Christensen, Nicolas Bro och svenske Shanti Ronay. Jag tyckte mig se Anders Hove från SUBSPECIES-filmerna flimra förbi i eftertexterna, i vilka även Lars Ulrich tackas. Det ligger Rammstein på soundtracket.

NYMPHOMANIAC är alldeles, alldeles för lång. von Trier och Aalbæk Jensen borde rensat upp bland episoderna. Varför räckte det inte med en vanlig tvåtimmarsfilm? Många episoder och handlingstrådar skulle man kunna plocka bort - men frågan är vilka. Filmens ton och helhet lär ändras totalt om man lyfter ut kapitel. Det skulle kunna bli antingen en betydligt mer komisk och lättsammare film - eller en tyngre och hårdare. Som filmen är nu känns den mest schizofren.







(Biopremiär 31/1)