Visar inlägg med etikett Colin Nutley. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Colin Nutley. Visa alla inlägg

söndag 24 augusti 2014

Bio: Medicinen

Foton copyright © 2014 Tony Nutley, Sweetwater production AB 
Som vi har längtat! Men äntligen är väntan över - här har vi en ny film av Colin Nutley. Denne regissör som förgyller både biosalonger och vår tillvaro.
... Och de av er som anar en viss ironi i ovanstående meningar är rätt på det. Colin Nutley, som senaste attackerade 2010 med den värdelösa ÄNGLAGÅRD - TREDJE GÅNGEN GILLT, gör ju inte en människa glad. Eller ... Jo, det gör han tydligen. Häromveckan förhandsvisades nya filmen MEDICINEN för Bioklubbens medlemmar, och på klubbens Facebooksida ville man sedan veta vad folk tyckte. I princip kommenterar jag aldrig på sådana sidor, men efter att ha sett medlemmarnas omdömen kunde jag inte låta bli. Kommentarerna kom från 100% kvinnor och alla - alla - tyckte att filmen var fantastiskt rolig och bra. Jag hade sett filmen på en märkligt tidig pressvisning för flera månader sedan och skrev "Årets sämsta svenska film" i kommentarfältet. Något som fick främst män att klicka på Gillaknappen.
MEDICINEN bygger på Hans Koppels roman med samma namn. Jag har inte läst boken - och filmen är gjord "fritt efter" den. Colin Nutley brukar ju inte ha några egentliga manus, utan låter skådespelarna improvisera fram dialog och scener. Åtminstone har det hävdats att filmerna görs på detta sätt. Och nog låter det som om många scener improviserats fram i den här filmen, eftersom de håller på för länge och dialogen går på tomgång i cirklar.
Helena Bergström (Surprise!) spelar Johanna, journalist på det glassiga magasinet Dolce Vita. Hon är frånskild, gillar inte att hennes ex är ihop med en yngre kvinna, hon har taskigt med pengar, och hennes artikelidéer gillas inte på tidningen, där hon vantrivs. För att få lite extra pengar tackar Johanna ja till att bli försökskanin och testa en ny medicin - och när hon får tabletterna berättar läkaren (Nina Gunke) att några av försökskaninerna får verkningslösa tabletter. Just det - redan här kan man gissa vad det hela går ut på och hur det kommer att sluta. Ingen överraskning här, inte.
Johanna börjar att äta sin nya medicin - och genast genomgår hon en personlighetsförvandling. Hon blir tack vare dessa piller väldigt självsäker och kaxig - och kåt. Hon överraskar sig själv genom att låta sig bli uppraggad av en lesbisk tjej (Petra Mede), som hon har sex med. Och hon käftar emot sina jobbiga kollegor på tidningen. Tänk, vilken bra medicin. Synd att man lät läkaren prata om placeboeffekt redan i början av filmen.
MEDICINEN är en otroligt dålig film som på flera sätt känns direkt amatörmässig. Precis som oftast är fallet i svensk film, skildras livet på tidningsredaktionen på ett märkligt, orealistiskt sätt. Ewa Fröling gör chefredaktören, en överdriven, närmast surrealistisk rollfigur som aldrig verkar ha satt sin fot på en riktig tidningsredaktion. De rätt osympatiska kollegorna görs av Maria Lundqvist, Katarina Ewerlöf och Susanne Thorson. Det är troligen meningen att de här personerna ska vara roliga, men det är de inte. Begåvade skådespelerskor har kastats bort på skräp.
Ingenting i filmen är roligt. Det här är bara långt, utdraget, och osannolikt dumt. Folk babblar. Folk gör konstiga saker.
Om det inte vore på grund av en detalj, hade jag gett filmen en överkryssad dvärg i betyg. Nu blir det en etta ändå - tack vare Cecilia Forss. Jag gillar henne - hon har en enorm utstrålning och är här den enda som lyckas vara lite rolig i eländet.
Jag hoppas att folk inte får för sig att detta är en "kvinnlig film" som främst vänder sig till- och uppskattas av kvinnor. Kvinnor - och svenska folket - förtjänar bättre filmer än det här.
Årets sämsta svenska film.







(Biopremiär 29/8)

-->



torsdag 23 december 2010

Bio: Änglagård - Tredje gången gillt

Foton copyright © Tony Nutley, Sweetwater Produktion AB
Tillåt mig börja med ett erkännande. Ett fullkomligt omtumlande avslöjande.
Jag har inte sett de två första ÄNGLAGÅRD-filmerna!
Nix.
När den första ÄNGLAGÅRD kom 1992 hade jag ännu inte börjat skriva i NST (det skedde först '93), recensera biofilm och därmed se det mesta på repertoaren. Och det fanns ju ingen som helst an´ledning för mig 1992 att se en Colin Nutley-film med Helena Bergström, eller hur? Alla andra gick och såg den - folk till och med rekommenderade den för mig - och jag blev bara mer och mer avskräckt. 
Eftersom jag inte såg den första filmen, struntade jag förstås i del två, som kom 1994. Den slaktades visst av en enhällig kritikerkår.
Men nu har jag sett del tre. Inspelad sexton år efter del två. Jag såg den förra veckan.
Eftersom jag inte hade någon aning om vad som hände i de tidigare filmerna, hittade jag på en egen version. Helena Bergströms Fanny organiserade hemliga MMA-turneringar på en ö. Rikard Wolff var hennes främsta fighter. Jakob Eklund var en CIA-agent som infiltrerade tävlingarna för att avslöja en drogkartell.
Tyvärr stämde detta inte alls. Jag hade inte en siffra rätt. En kollega berättade att Fanny istället försökte ta reda på vem som är hennes far. Jaha. Roligare än så var det inte.
Det märkliga är att medan jag såg ÄNGLAGÅRD 3: THE CRACKDOWN, kändes det som att jag hade sett de tidigare filmerna. Bra - för jag kan ju inte påstå att jag lockades att se dem.
ÄNGLAGÅRD - TREDJE GÅNGEN GILLT är verkligen filmskapande på gräsrotsnivå. Det påstås ju att Colin Nutley inte arbetar efter ordentliga manus, utan låter skådisarna improvisera fram dialog och scener efter ett löst synopsis. Om detta verkligen stämmer låter jag vara osagt, men den här filmen har tammefan inte mycket till manus. Tillståndet är skandalöst illa på den fronten.
Tydligen brann Änglagård ner i förra filmen. Fanny bor på Mallorca, där hon driver ett hotell. Eller om det nu är en restaurang. Hon har även en femtonårig dotter; Alice, som spelas av Molly Nutley; Helena Bergströms riktiga dotter. Tösen vill plötsligt åka till Västergötland för att ta reda på vem som är hennes far. Tydligen har hon ingen aning om detta - och Fanny vet fortfarande inte vem hennes egen far är; är det Sven Wollter eller Tord Peterson?
Så till-
sam-
mans med läder-
bögen Zacc (Wolff) åker de till Sverige. Därefter följer en oändlig rad sketcher och lösryckta scener. Ja, det här är osannolikt illa gjort. Det känns som om filmmakarna har tagit en säsong av HEM TILL GÅRDEN eller en liknande serie och klippt ner den till två timmar. Och då inte på ett logiskt sätt, utan genom att behålla snuttar ur samtliga 50 avsnitt eller så. Hopp, hopp, hopp, hopp, hopp. Det här är jättekonstigt. Det känns som om filmen bygger på ett gammalt manus av Claes Eriksson från 80-talet; en parodi på TV-serier av den simplaste sort.
Precis allting i ÄNGLAGÅRD 3 är otroligt ointressant. Är det vuxna människor som gjort den här filmen? Riktar den sig till en vuxen publik? Beter sig moderna svenskar på landsbygden på det här sättet? Varför vet Fanny fortfarande inte vem som är hennes farsa? Och varför vet inte dottern vem hennes farsa är? Varför har inte Fanny berättat det - eftersom hon vet om det? Och framför allt: varför springer alla runt på bygden och skvallrar om detta och annat, som vore det en skandal på 1800-talet?
Maria Lundquist dyker upp i ett par scener som förestån-
dare för en lant-
handel och hon är jätterolig. Hon berättar att det enda som hänt de senaste sexton åren, är att hennes make har opererat öronen. Men denna och hennes andra scener har ingenting med någonting att göra. Det är bara inslängda sketcher. Plötsligt får Fanny för sig att hon ska öppna spa i prästgården. Då förvandlas filmen till en ren amatörfilm.
Genom hela filmen slängs det in en massa klipp ur de två tidigare filmerna. Därmed medverkar även nu döda skådisar som Ernst Günther och Viveka Seldahl. Och därmed bjuds vi på några nakenscener.
Finns det inget posivt att säga om den här filmen? Jo. En sak. Jens Fischer står för ett utomordentligt filmfoto. Det är mättat och fullt av liv, det är flott och ser ut som riktig biofilm. Det får oss i publiken att känna dofterna av den idylliska svenska sommargrönskan.
Och det är väl just denna idyll som kommer att få svenska folket att vallfärda för att se ÄNGLAGÅRD - TREDJE GÅNGEN GILLT. För det kommer de säkert att göra. Detta är väl julens enda breda publikfilm, och tydligen älskar svenska folket sådant här.
Även om det hela egentligen är under all kritik.
I ett par scener bjuds det på omotiverad steppdans.






(Biopremiär 25/12)