Bio: Gemini Man

Foton copyright (c) Paramount Pictures Sverige

1991 spelade Jean-Claude Van Damme tvillingar i actionrökaren DOUBLE IMPACT. 1996 spelade Jean-Claude Van Damme tvillingar i actionrökaren MAXIMUM RISK. 2001 spelade Jean-Claude Van Damme sin egen klon i actionrökaren REPTILICANT.

2019 spelar Will Smith sin egen klon i Ang Lees GEMINI MAN. Att kalla filmen för actionrökare är att ta i. Däremot är filmen ganska rökt.

Will Smith spelar Henry Brogan, 51-årig (detta påpekas två gånger) lönnmördare åt staten. Efter att ha utfört ett mord i Belgien känner han att han fått nog. Han vill lägga krypskyttegeväret på hyllan och pensionera sig. Vilket han även gör. Men det dröjer inte länge innan det dyker upp en mystisk mördare som försöker ta livet av Brogan och den unga agenten Danny (Mary Elizabeth Winstead), som satts på att övervaka Brogan, och alla andra Brogan umgås med. Vem den mystiske mördaren är kommer förstås inte som en överraskning, eftersom bolaget ju gått ut med att detta är en film i vilken Will Smith jagas av sin egen klon. Klonen, som kallas Junior, spelas av Will Smith, som fixats till i datamaskiner för att se yngre ut. Junior har fått sitt uppdrag av den onde agenten Clay Verris, som spelas av Stefan Löfven. Trodde jag först. Sedan tog jag en närmare titt, och konstaterade att det är Clive Owen, som blivit märkligt lik Löfven på äldre dagar. Brogan laddar pickan och ger sig ut för att ta reda på varför man satt en klon på att döda honom.

Manuset till GEMINI MAN är minst sagt uselt. Det är så tunt och oinspirerat att man skulle kunna tro att de tagit fel och filmatiserat ett löst treatment, och inte det färdiga manuset. Dialogen är besynnerligt dålig, vilket får de medverkande skådespelarna att framstå som rätt kassa. Märkligast av allt är att regin är rätt kass. Jamen, det är ju Ang Lee! En högst respekterad regissör som gjort flera riktigt bra filmer. Karln kan ju göra film! Vad har hänt här? Ersattes han av en obegåvad klon?

Värst av allt är att GEMINI MAN är filmad i det nya formatet 3D+, med 120 bildrutor per sekund, och därmed extremt skarp bild - jämför med vanlig, hederlig film, som rullar på med 24 rutor i sekunden. Dock finns de enda biografer som kan visa filmen med 120 bilder per sekund i Asien, i resten av världen visas den med 60 bilder (allt enligt Screen International). Själva 3D:n är nog den bästa sådan jag sett. 3D-djupet är anmärkningsvärt bra, direkt häpnadsväckande. Ett par bilder på ett tåg på en station i filmens inledning är mäktiga - men det är ju inget nytt, det såg vi redan 1895 i bröderna Lumières ETT TÅG ANLÄNDER TILL JÄRNVÄGSSTATIONEN, i vilken hela handlingen avklarades på den föredömliga tiden en minut.

Men! Den superskarpa bilden innebär att filmen estetiskt sett är helt död och livlös. Bilden är kall och trist - GEMINI MAN ser ut som en brittisk eftermiddagssåpa filmad på video. Denna look är förödande. Det ser kort sagt för jävligt ut! I ett pressutskick skryter Paramount med att publiken kommer att befinna sig mitt inne i actionscenerna. Så är det inte alls. Filmens sterila look gör att det ser ut som om vi ser på när skådespelare och stuntmän repeterar actionscenerna, det är som om vi inte ser den riktiga filmen!

Fast gott om actionscener är det ont om. Här finns en hyfsat motorcykeljakt, och en fajt mot slutet är okej, men 3D+-formatet sabbar dessa scener.

GEMINI MAN är antagligen den fulaste actionfilm jag sett på bio. Kombinationen könlöst digitalt filmfoto och riktigt uselt manus, gör att det känns som om jag tittar på en av alla dessa billiga lågbudget-actionfilmer som släpps direkt på DVD, och som inte ens gör de mest actionhungriga fansen glada. Tråkig är filmen också. Fruktansvärt tråkig. Slutscenen är pinsam på riktigt. Ytterligare en mystisk detalj i filmen, är bristen på statister. I flera scener saknas folkliv på gator och torg.

För övrigt finns det en TV-serie från 1976 som heter GEMINI MAN. Ang Lees film har inget med TV-serien att göra. Pilotavsnittet till denna kortlivade serie med Ben Murphy i huvudrollen visades på TV2 1980 under titeln AGENT FÖRSVINNER. Hjälten var nämligen en agent som kunde bli osynlig en kvart i taget.

(Biopremiär 11/10)

Bio: Valerian and the City of a Thousand Planets

Foton copyright (c) Noble Entertainment

Först och främst:

Valerian och Laureline.

Nej, det kan de ju inte heta. När denna klassiska tecknade serie av Pierre Christin och Jean-Claude Mézières började komma ut på svenska 1975, hette de två rumtidsagenterna Valentin och Linda - fast tvärtom; Linda och Valentin. Det har de hetat sedan dess, och det heter de fortfarande i nyutgåvorna från Cobolt Förlag. För min del känns det bara befängt att omnämna figurerna med deras franska namn - med engelskt uttal, till och med. Således kommer jag att i denna recension kalla dessa två hjältar Linda och Valentin. Det har jag sagt i 40 år, det tänker jag inte sluta med nu.

Här på TOPPRAFFEL! har jag bara recenserat två av Cobolts böcker med Linda och Valentin - den första samlingsvolymen, vilken innehåller de tre första albumen, och boken "Rymdstigar", som består av kortare historier. Dessa är de enda av Cobolts utgåvor jag läst - resten av Linda och Valentin-albumen har jag inte läst sedan jag var barn och tonåring. Ja, det har förstås tillkommit album sedan jag var ung - men dessa har jag inte läst alls.

Så här såg albumen ut när jag läste dem på 1970-talet.

Luc Bessons film VALERIAN AND THE CITY OF A THOUSAND PLANETS är just nu flitigt omskriven i branschpressen - av skäl Besson inte hade hoppats på. Denna franska film, som dock är på engelska, är den dyraste independentfilm som någonsin gjorts - den kostade någonstans melllan 200 och 210 miljoner dollar. Och - när den häromveckan gick upp på bio i USA, totalkraschade den. Hittills har den bara lyckats spela in 17 miljoner. I Tyskland floppade den också, vi får väl se hur det går i Frankrike och resten av Europa.

De amerikanska recensionerna av VALERIAN har också varit blandade - minst sagt. De flesta har varit extremt negativa - medan andra har hyllat filmen och dess estetik. Några kritiker har legat någonstans mittemellan ytterligheterna. Till saken hör förstås det faktum att publik och kritiker inte läst- eller ens hört talas om Linda och Valentin.

Nå. Hur är då den här filmen?

Jaaaa, gott folk - jag vet faktiskt inte riktigt hur jag ska beskriva VALERIAN. Detta är en film som är all over the place, som man säger på engelska. Den attackerar åskadaren från alla håll samtidigt, hela tiden, och upplevs förstås som rätt omtumlande - och ganska förvirrande. Luc Besson har själv skrivit manus, och har byggt ihop albumet "De tusen planeternas rike" (1969-70, på svenska 1977) och "Ambassadören som försvann" (1975, på svenska 1976). Det förstnämnda albumet finns med i samlingsvolymen jag nämner ovan, det senare har jag inte läst sedan jag var barn, då jag älskade det.

Att Linda och Valentin nu är amerikaner känns lite konstigt - jag har alltid sett dem som fransmän som talar franska. Dane DeHaan, som är äldre än han ser ut, spelar Valentin, som flera gånger påpekar att han är soldat - jag tror inte att han någon gång i filmen omnämns som rumtidsagent, eller bara agent. Valentin är hopplöst förälskad i sin kollega Linda (Cara Delevingne) och vill gifta sig med henne. Den kärlekskranke Valentin tjatar om detta genom hela filmen, han är gåpåig, Linda tröttnar på honom, det blir en massa käbblande - och detta är en stor skillnad gentemot den tecknade serien.

Är det AVATAR? Är det omslaget till en gammal symfonirockskiva?

Handlingen är minst sagt rörig, men Linda och Valentin skickas iväg till den gigantiska staden Alpha, för att se till att stoppa "en mörk kraft", som det står i pressmaterialet. Clive Owen spelar en kommendör, som försvinner och som Linda och Valentin försöker hitta. Han verkar inte helt snäll, kommendören. Det händer en fruktansvärd massa hela tiden, mycket av det som händer, kanske det mesta, är inte relaterat till handlingen, vad nu den går ut på - vilket innebär att man sitter där och tittar på ett maffigt science fiction-speltakel och har totalt glömt bort vad det egentligen handlar om. Det här är stökigt och rörigt.

Specialeffekterna är av varierande klass. Det mesta är tjusigt och imponerande, och skapar ibland en skön sense of wonder. Men - i stort sett inga av de otaliga rymdvarelserna imponerar och ger intryck av att vara autentiska. De ser inte ut som något annat än de datoranimationer de är. Värst är inledningsscenerna med ett långt, tanigt, fredligt folk på en paradisplanet. Dessa scener ser verkligen ut som tecknad film. De påminner dessutom om AVATAR, vilket inte ska tolkas som något positivt. Faktum är att Luc Bessons DET FEMTE ELEMENTET, som kom 1997, känns mer som ett Linda och Valentin-äventyr än VALERIAN - vilket kanske beror på att den äldre filmen främst kör med praktiska effekter, make up och modeller, och inte plastiga datoranimationer.

En bättre titel på filmen vore LAURELINE. Cara Delevingne ser förvisso inte ut så som jag föreställt mig Linda - men hon är bra i rollen. Hon är cool och ibland lite rolig. Dane DeHaan, däremot, är mest irriterande och jobbig - han varken ser ut eller beter sig så som jag föreställt mig Valentin. DeHaan ser ut som en pojke, men saknar den pojkaktiga glimt i ögat som krävs - hans halvslutna ögon gör att han mest ser drogad och uttråkad ut.

Rutger Hauers namn står med stora bokstäver i förtexterna, men han medverkar bara några sekunder i början. Rihannas och Ethan Hawkes roller är relativt små och känns påklistrade. Herbie Hancock skymtar i några scener, och minsann om inte Ola Rapace har en roll.

Är VALERIAN en bra elller dålig film? Eller är den mittemellan? Tja, jag kan inte påstå att den är bra. Men den är inte tillräckligt dålig för att vara dålig. Filmen är kul att titta på och en del scener är faktiskt bra eller roliga. Filmen är åt helsike för lång, men man får mycker space opera, rymdäventyr och märkliga varelser för pengarna. Det här är bättre än det mesta Luc Besson regisserat de senaste tjugo åren, och framför allt är VALERIAN bättre än den vedervärdiga LUCY, som av någon oförklarlig anledning blev en gigantisk succé världen över.

Vad ska jag sätta för betyg på det här? Jag sätter ett snällt betyg. Det här känns som en sådan där film jag kanske kommer att tycka är lite bättre när jag ser om den på Blu-ray om några år, än jag gjorde när jag såg den i 3D på bio i förmiddags. Även om en tvåa ligger nära till hands, garderar jag mig och sätter en trea.

    

  

 

(Biopremiär 2/8)

DVD: Intruders

INTRUDERS (Universal)

Jag ingår i den där lilla minoriteten som inte riktigt förstått grejen med den här nya, spanska skräckvågen som sköljt över oss de senaste tio åren eller så. Mestadels kritikerrosade filmer, prisbelönta filmer. Flotta, tjusiga filmer. Och de går hem hos folk som inte brukar gilla skräckfilmer, hos de som ibland till och med föraktar genren. Jag har sett de flesta av de här filmerna - och ärligt talat tycker jag att de är rätt tråkiga. Visst är de snygga - men kanske lite för snygga? Ibland är de aningen överlastade. Skräckkänslan försvinner. Och jag får ofta en känsla av att de egentligen handlar om något annat, att det är djupare budskap som ska behandlas, och att detta kommer i vägen för storyn - och skräcken. Till skillnad från alla andra var jag inte så förtjust i BARNHEMMET. Eller andra Del Toro-produktioner. Eller alla de där Filmaxproduktionerna. DE NAMNLÖSA, till exempel. Eller JULIAS ÖGON, som gick på bio förra sommaren.
INTRUDERS är regisserad av Juan Carlos Fresnadillo, som gjorde den utmärkta 28 DAGAR SENARE (en uppföljare jag tycker är betydligt bättre än originalet). Den här gången är det dock en spansk produktion - okej, främst en spansk produktion; fler länder är inblandade. Handlingen utspelar sig i två länder och i två familjer (och dialogen är på två språk). I Madrid terroriseras den lille gossen Juan av en slem buseman som kommer om natten. Busemannen är klädd i något slags huva, det går inte att se hans ansikte, och han kallas Hollowface. Juans ömma moder kontaktar en präst för att driva ut monstret.
I London bor lilla Mia, som i en ihålig trädstam hittar en lapp med en liten berättelse om Hollowface. Och samtidigt som denne buseman hemsöker Juan i Madrid, passar han även på att ge sig på Mia. Men hennes handlingskraftige byggarbetare till far, John (Clive Owen), får också se Hollowface och lyckas jaga iväg honom. Hollowface återvänder och John slåss med det mystiska monstret, men när han visar upp övervakningsfilmen för polisen syns inte Hollowface. Det ser ut som om John och Mia slåss med en osynlig fantasifigur. Är detta skräckversionen av MIN VÄN HARVEY?
INTRUDERS får väl sägas vara okej. Jag tyckte inte att den var det minsta otäck eller ens spännande. Jag kände ingen som helst antydan till kalla kårar. Men handlingen är hyfsat intressant, idén med parallella händelser i två länder är bra, precis som de andra, spanska skräckfilmerna är det här snyggt gjort, och Clive Owen, som vi ju alla gillar, lyfter anrättningen en hel del.
Lättskrämda tycker kanske att det här är hur scary som helst, vad vet jag. Själv föredrar jag spansk skräck från 1970-talet.

DVD: Killer Elite

KILLER ELITE (Nordisk Film)

Långfilmsdebuterande Gary McKendrys KILLER ELITE har ingenting med Sam Peckinpahs KILLER ELITE - MÖRDARGÄNGET från 1975 att göra. Hm, om jag skulle ta och se om den sistnämnda någon gång. Jag hyrde den för tjugo år sedan, och det enda jag minns är att actionscenerna var censurerade och att jag tyckte att filmen var rätt kass. Det är möjligt att den känns bättre idag.

2011 års KILLER ELITE är ännu en hyfsat påkostad actionfilm som i Sverige förpassats direkt på DVD. I huvudrollerna ser vi Jason Statham, Clive Owen och Robert De Niro (okej, den sistnämnde har bara en biroll), stora, kända namn, men på sätt och vis kan jag förstå att filmen inte gick upp på bio här - den hade knappast blivit någon större kioskvältare, även om den säkerligen lockat fler besökare än mycket annat.

McKendrys film är en redig grabbafilm. Det är gravallvarligt och alla rollfigurerna är sammanbitna karlakarlar. KILLER ELITE är en stenhård film.

... Men det är även en förvirrad film. Jag satt stora delar av filmen och undrade vad jag tittade på, vem som var vem och vad alla sysslade med - och varför de sysslade med detta. Filmen är "based on a true story"; den bygger på en bok skriven av en före detta SAS-kille. Det brittiska elitförbandet, inte flygbolaget. Statham är Danny Bryce, något slags hitman, som i en prolog skadas under ett uppdrag och räddas av mentorn Hunter (De Niro). Året är 1980 och ett år senare har visst Danny lagt puffran på hyllan och hänger med sin väna flickvän (enligt omslagets baksida "en strålande insats av det australiska stjärnskottet Yvonne Strahovski"). Men så visar det sig att Hunter blivit tagen som gisslan av en shejk. Hunter hade åtagit sig ett uppdrag åt shejken, men misslyckats, och om Danny inte utför det, kommer Hunter att avrättas.

Dannys uppdrag är att mörda tre före detta SAS-agenter, vilka i sin tur dödat shejkens son. Men nu dyker plötsligt en annan snubbe upp, Spike Logan (Owen), som med sina hårdföra män börjar jaga Danny och hans hårda polare.

Det blir ett farligt rännande över hela världen. Paris, London, Mellanöstern, Australien, Mexiko - alla länder och kontinenter verka ligga alldeles intill varandra, nära nog för att man ska kunna ta bussen dit. När folk från de olika grupperingarna är i bild samtidigt bankar de- och skjuter på varandra.

KILLER ELITE klockar in på nästan två timmar och är självklart alldeles för lång. Och filmen är åt helvete för rörig för sitt eget bästa. Fast jag tycker trots detta att den är helt okej. Jag gillar ju stenhårda filmer. Och detta är stenhårt. Och eftersom storyn utspelar sig för trettio år sedan, bjuds det på många mustascher och pilotbrillor, vilket alltid är ett plus. Förutom meningen om Yvonne Strahovski (som inte har mycket mer att göra än vara ovetande och orolig flickvän - som dock i en scen får lassa hö), kan man på omslagets baksida läsa att Robert De Niro är en av världens största actionhjältar. Jasså? Sedan när då?

 

Tja, JAG tycker att det här ser lovande ut!

Den kommande KILLER ELITE bygger på en roman som heter "The Feather Men" (jag är föga förvånad över namnbytet) och verkar således inte ha något med Sam Peckinpahs film från 1975 att göra.

Oavsett vilket, det här verkar ju vara riktigt härligt, grabbig fetaction av det slag vi alltför sällan får se idag.

Rock you like a hurricane...

Bio: The Boys are Back

Foton: Copyright (c) Walt Disney Motion Pictures Sweden
THE BOYS ARE BACK. Det låter som en actionkomedi. Det är det inte. På filmaffischen ståtar en smilande Clive Owen och man får intryck av att det är en komedi. Det är det inte heller.
Nej, det här är ett drama av Scott Hicks som gjorde SHINE, det där pianodramat. Den här gången bygger filmen på en bok av sportjournalisten Joe Warr, som skrivit om sitt liv. Men det handlar inte om sport.
Joe Warr är en engelsman boende i Australien. Han är lyckligt gift med en vacker kvinna och tillsammans har de en liten son, sexårige Artie. Joe har även en tonårig son, Harry, från ett tidigare äktenskap, men han bor i England och vill inte veta av sin far.
Redan i början av filmen får Joes fru cancer och dör. Tårarna sprutar. Joe försöker ensam ta hand om den strulige Artie och sköta hushållssysslorna. Det går inte så bra. Tårarna sprutar. Harry skickas motvilligt till Australien för att bo hos Joe över sommaren. Tårarna sprutar.
Men Joe gör så gott han kan. På Arties skola träffar han på Laura (Emma Booth), som ser ut som Traci Lords och har en dotter i Arties klass. Joe blir betuttad i Laura, men hon tycker att han krökar för mycket och lever som en gris. Tårarna sprutar.
Då försöker Joe skärpa sig och det går väl rätt bra.
Det är förstås inget fel på skådespeleriet i den här filmen. Det är bara det att det blir för mycket av precis allting. Det här får bygga på en sann historia hur mycket det vill (och en sann historia behöver ju inte betyda att filmen är bra), men det känns mest som en följetong ur valfri veckotidning.
Den här snyftaren kallas "upplyft-
ande historia" och den försöker vara fin och gripande på alla sätt. Det är den inte.
Men miljöerna från Australien är tjusiga, om man nu vill gå på bio och betala pengar för att se sådant.
Lille Artie är en fullkomligt vidrig ungjävel, han ser tammefan ut som Damien - hade Gregory Peck dykt upp, hade han genast rotat runt i ungens hår och hittat tre sexor i hårbotten. Det verkar vara något psykiskt fel på Artie, men det framgår aldrig riktigt.






(Biopremiär 30/7)

Bio: Duplicity

För några veckor sedan figurerade DUPLICITY i de där vadslagningsspalterna i diverse tidningar. Tydlingen kunde man spela på filmen. Julia Roberts har inte medverkat i en film som spelat in 100 miljoner dollar på hur många år som helst. Kommer DUPLICITY att göra detta?

Nej. Det finns inte en chans i helvete att DUPLICITY, av Tony Gilroy, mannen som gjorde MICHAEL CLAYTON, kommer att spela in så mycket pengar. För trots stjärnorna Roberts och Clive Owen och vissa drag av kärleksfilm, är detta ingen regelrätt publikfilm. Filmen är alldeles, alldeles för omständlig och utdragen för att gå hem stort. Roberts är CIA-agent och Owen MI6-dito. De träffades i Dubai 2005, och efter att ha haft sex, drogade Roberts Owen och genomsökte hans hotellrum - något han aldrig kunde komma över. 

Han har dessutom gott och blivit förälskad i denna kvinna han inte kan lita på. Några år senare träffar de på varandra igen - det visar sig att hon är hans hemliga kontakt ute på ett uppdrag. De bråkar men blir förälskade. Därefter börjar det handla om en hemlig formel agenterna är på jakt efter, och de kära och tjusiga agenterna börjar sätta vissa andra planer i verket. Nu låter ju detta rätt kul och intressant; som en actionbefriad MR & MRS SMITH, ungefär - romantik och äventyr och lite humor. Men så är det inte. För DUPLICITY är inte speciellt romantisk. Och den är inte speciellt rolig. Och den är inte det minsta spännande. 

Som jag skrev ovan: det här är bara omständligt - på alla sätt. Handlingen är tillkrånglad, huvudpersonernas relation är tillkrånglad, och framför allt är berättartekniken tillkrånglad med något slags märklig och ganska omotiverad flashbackteknik. Visst finns här en hel del positiva inslag. Det är trevligt att återse Julia Roberts. Paul Giamatti är med! Han är ju alltid bra. Och så har vi Clive Owen - mannen som aldrig blev Bond, och därför verkar vara ... Bond i alla filmer han medverkar. I DUPLICITY är han en alldeles utmärkt James Bond. Och han är ju en redig karl och en synnerligen cool snubbe. 

Vidare har filmen ett utmärkt foto och emellanåt blir det split-screen, bara en sådan sak! Men som helhet är det här långt (125 minuter), småtrist och jag hörde faktiskt snarkningar under pressvisningen. En av filmens stuntmän heter förresten Roy Andersson. Stavat just så.  

 

(Biopremiär 29/5)